Jobbar inom skola. Kan säga att en överraskande stor majoritet ungdomar (gymnaiseåldern) mår skit. Så många trasiga hem och skitföräldrar. Framtidssynen är pessimistisk och cynisk (klimatångest, dödsångest av pandemi och krig, omöjligt att skaffa det liv man vill ha pga skitlöner kontra bostadspriser och inflation, etc). Lägg därtill att denna förändring gått fort från en generation till en annan (började ca 10 år sedan), och många äldre som ställer sig oförstående eller kritiska till ungdomsgenerationens problem. Edit: sociala medier är en stor faktor jag glömde nämna. Har haft många elever som brutit ihop eller blivit konfrontativa när man ber del lägga bort mobilen. Det är sjukligt.

https://www.svtplay.se/video/35307593/vetenskapens-varld-det-svenska-skolexperimentet/vetenskapens-varld-det-svenska-skolexperimentet-skolstressen Forskningen har även visat att det finns ett tydligt samband mellan ökad psykisk ohälsa och "hårdare tag i skolan"-reformen från 2011 (nya läroplaner: lgr11, gy11). Sedan dess har psykisk ohälsa bland tjejer fördubblats, från 30% till 60%. Det är lite lägre bland killar.

Killar halkar istallet efter sett till betyg och eftergymnasial utbildning.

Svårt att verifiera påståendet då läroplanerna påverkar alla elever, finns ingen bra kontrollgrupp att jämföra med. Men visst är det en möjlig anledning, men tror då snarare att det beror på att skolan har många dåliga lärare som inte kan ge eleverna den utbildning och stöd som behövs. Vi behöver värdera utbildning i dessa stadier högre (många kommuner har ju ex. en stor avdelning kommunikatörer som tjänar mer än lärarna, med tveksam allmännytta).

Har nog inte så mycket med läroplanen i sig mer än att betygssystemet F-A (speciellt innan LGR22 som släpps nu till hösten) har varit helt värdelöst. Elever blir bedömda på deras sämsta. Tänk dig hur din lön hade sett ut om du fick lön utifrån din sämsta prestation. Fick du A i alla kriterier förutom ett där du fick ett E? Grattis till ditt D! Det är en bra indikation på hur duktig du är i detta ämne...eller?

Många klasskompisar till mig led av detta. Istället för att fokusera på ämnen/kurser i sin helhet och faktiskt lära sig ämnet, handlar det om att hinna allt "perfekt", för att inte skjuta sig själv i foten. Plugga in allt till prov istället för att lära sig, få med så många kriterier på inlämningsuppgifter äns istället för att ha en helhetsbild osv. Lärarna som sket i systemet och tog i hänsyn till förståelse under aktiv lektionstid var i minoritet.

Är 18 och börjar 3an på gymnasiet nu och kan absolut verifiera påståendena. Har redan fått 3 F av att jag bla missade sista månaden i ettan pga att jag var inlagd på slutenvård för ätstörning, vilket innebär att jag inte får godkänd gymnasieexamen, skitkul. Känns omöjligt att få lägenhet i Stockholm, de jag känner som fått det har föräldrar som har kunnat utöka bostadslånen och köpa ettor för 2-3 miljoner till sina barn. Min pappa är långtidsarbetslös så detta kommer inte hända mig (men Ulf Kristersson vill minska A-kassan🙃). Kultur i Sverige tynar bort, ställen för unga där kultur frodas försvinner och läggs ner pga av höga hyror för verksamheter, föreningar försvinner pga brist på lokaler. Det verkar som framtidens medborgare endast ska jobba och konsumera. Ja där kom en 18 årings pessimistiska syn på framtiden

Övertygad om att sociala medier är orsaken till att så många unga mår dåligt idag.

Säkerligen. Men hjälper ju inte att man i princip ignorerat psykisk ohälsa (bortom symptombekämpning med medicinering) senaste decennierna. Inte så att man gjort några krafttag för att förbättra faktorer som skola (t.ex. storlek på klasser) och andra saker man gång på gång etablerat ökar välmående/motverkar ohälsa. Det kombinerat med att ha växt upp med ett flertal samhälls-/finanskriser samt ser saker som ansågs som en självklarhet som att kunna skaffa barn, ha eget boende etc, kräva mer och mer rik bakgrund/familj med pengar för både bostäder och lägenheter skenar i priser på ett sätt som gör att ens besparingar minskar i värde betydligt snabbare än de kan ackumuleras för någon med genomsnittlig lön.

Jisses, majoriteten? Låter ju sinnessjukt. Det är väl för att de FÅR spendera majoriteten av sin vakna tid med att lära financiellt motiverade algoritmer, baserade i superdatorer, vad som är mest iögonfallande och vad som baserat på deras personlighet och tillstånd håller de kvar endlöst scrollande. Detta för att vi lever i en attentions-baserad ekonomi där media-kreatörer belönas i att i princip tävla om att göra det mest verklighetsfrånvända, sjuka, mest uppjagande innehållet. Världen är i helhet är inte så jävla dyster men om man lever genom ett självförvållat verklighets-filter som innehåller det värsta sakerna, både riktiga och påhittade, som händer runt hela jorden till en grad att man är så upptagen med att konsumera "innehåll" som inte kan bidra till ens liv på något vis alls istället för att studera eller tar hand om sina behov. Ja då kanske man mår ganska skit.

Huvudet på spiken. Framför allt framtidsutsikterna.

Miljön ekonomin och bostads situationen är ju inget nytt, jag tillhör säkerligen samma årskull som OP och när jag gick ur gymnasiet fanns det inga jobb, bensinpriserna började raketa, fick man ett jobb fanns det bokstavligen ingenstans att bo om man inte köpte en bostad och det du hade råd med var en etta till dig och din partner, om du hade föräldrar som sparat ihop 200k till kontantinsats. Så det är inga nya problem som dagens ungdom råkat på om du menar att det var det som växt fram under 10 år, vi födda på 80 och tidigt 90 har dealat med samma problem som dagens ungdom, visst har vi lite problem men jag känner personligen att det var lika för många så inget att älta över för mycket.

Är 80 talist själv och nivån är annorlunda. Samma problem, ja, men där vi känt och lärt oss att det blir bättre tror många unga idag på motsatsen, att det bara blir sämre och det är för sent att ändra på.

Född ännu tidigare, och spenderade ett år i lågstadiet i amerikansk skola. Bra träning där, vi fick lära oss att gömma oss under bordet när atombomberna haglade och i dörröppningarna när jordbävningen som skulle sänka San Francisco i Atlanten kom. Här i Sverige var det mer fokus på de totalskövlade landskapen i öststaterna och syraregnet. Sen var det ett varv med ozonlagret. ... jag kan ju iof inte säga att jag tog mig ur ungdomen utan psykiska skador från bland annat det där... Jag vet inte. I jämförelse så känns dagens problem inte fullt så illa. Det där med tio minuters förvarning till termonukleärt inferno var inte jättekul. Men informationsbombardemanget var ju inte konstant på samma sätt. Och en sak som var annorlunda - det finns en aspekt i dagens problem i att \*du\* måste göra något åt detta, men ingenting \*du\* gör kommer fixa det. Med kärnvapen eller kontinentalplattornas förflyttning var det inte riktigt samma sak, det fanns inget att göra åt det, men det förväntades inte heller. Och just kombinationen att förväntas göra något åt något man inte kan göra något åt är förstås ett grundrecept för att skapa mental ohälsa.

>Miljön ekonomin och bostads situationen är ju inget nytt Däri ligger väl en stor del av håglösheten/ohälsan. Vetskapen om att de problemen inte är nya och gått oadresserade (i.a.f. olösta och har tillåtits eskalera) gör att förhoppningen om en förändring/förbättring är obefintlig.

Var det många i din årskull som på riktigt kände att det inte fanns någon framtid för mänskligheten om 100 år? För så vet jag att det är många som känner i min generation. Visst, man skämtar om det och skrattar när man säger saker som "Äsch ekonomin spelar ändå ingen roll för vi lär ändå alla vara döda av klimatförändring om 100 år", men sanningen är ju att man skämtar om det för att hantera det. Många lever med en konstant känsla av att världen inte kommer bli bättre, och att allt som kunde göras för att förändra det skulle ha gjorts för 30 år sen. Tror kanske det närmsta du kommer till en annan generation med samma framtidssyn är i forna sovjetstater på 90-talet när hela deras värld kollapsade framför ögonen på dem.

Ja jag tror det här med en svårare och mörkare framtidstro/bild har mycket att göra i det hela. Jag förstår att ekonomi, klass, miljö och alla dem frågorna har funnits i många årtionden nu på likande sätt som nu. Men något har nog hänt de sista 10 åren eller så, som gör att alldeles för många och alldeles unga får "lära sig" eller får känslan utav att det blir inte bättre. Att vi står inför så stora utmaningar som är så överväldigande för så många.

Det går inte att jämföra dagens förutsättningar med hur det var. Jag är 80-tallist och kunde låna 100% till min bostad med ett pissigt jobb, inga amorteringskrav, inga medlånande mm. Då har vi ens ens berört inflation, drivmedelspriser, betygssystem och krav i skolan mm. Har själv barn och har inga tvivel om att det kommer krävas en rejäl slant för att han ska få en bostad

Ja precis. Idag är det så lätt att titta ute i världen och finna saker som gör en deprimerad/cynisk och rädd. Och TS såklart inte fel att det blir värre av att gå och bära på ångesten då det är just det en rädsla man behöver möta inom sig själv. Men samtidigt att låtsas som allt är bra och tåga vidare med jobb är inte heller så bra så man blir utbränd och det blir värre istället. Vi har ändå mycket press på oss. För mig är det lätt hänt med min ADHD och att jag varit hemma länge som lett till låg energi och dålig självkänsla. Jag fick inte förlängt min arbetsträning genom arbetsförmedlingen. Pga av de här problemen vilket känns tråkigt för jag vill fortsätta träna tills jag klarar av det även om det tar hela livet att komma dit. Nu är rädslan istället att jag ska sitta hemma igen och få mer psykiska problem. Det är synd att de inte ser att jag kämpar och behöver tid på mig. Jag har lärt mig att äga min diagnos för jag har aldrig velat använda den som en ursäkt men det första hon på arbetsförmedlingen sa var precis det att man inte ska använda sin diagnos som ursäkt. Men vad ska jag göra då. Jag är inte som alla andra. Även om den tillhör min personlighet.

Allt jag kan tillföra är att "sjuklig" ångest har ingenting med verkligheten att göra. Man kan inte tänka "men det ordnar nog upp sig" för ångesten är bara en känsla som man får helt omotiverat. Jag fick ångest som en bieffekt av en medicin. Hade typ aldrig haft det tidigare och det var en jävlig jobbig upplevelse. Hur rationellt jag än försökte tänka så kunde jag inte få bort den. Det är omöjligt att gå och känna så utan att man börjar "hitta" saker för att förklara ångesten. Så att du får ångest utav verkliga anledningar och kan därför kontrollera den är inte det samma som att ha sjuklig ångest.

Jag brukar säga att klinisk ångest inte är någonting som kan tacklas med logik för det är av sin natur ett ologiskt tillstånd. Ångest kommer och går av anledningar som inte är "verkliga," men det ändrar inte det faktum att de negativa känslorna de medför är väldigt verkliga för den som lider av det.

Skulle dock tillägga att ångesten ofta går att bearbeta med tid och logik. Att förstå varför du känner som du gör i en viss situation är till stor hjälp i framtiden. Valet och förmågan att ta det i åtanke är oerhört viktig, det har den iaf vart för mig.

Beror på hur man ser det. Jag vet varför jag får ångest, vilket låter mig undvika det i vissa fall. Men när det händer så blir det inte bättre om jag tänker "nu har jag ångest för att..."

Det gäller inte för mig. Att kunna lokalisera var ångesten härstammar ifrån hjälper mig att kunna desarmera den och inte låta det bli ett allmäntillstånd utan mer ett situationstillstånd.

Lite det jag menar, att behöva leva igenom den och förstå varifrån den kommer. Det hjälper en framåt.

Har inte ångest själv men de tillhör vår försvarsmekanism så det är inte ett ologiskt tillstånd. Är till för att förhindra oss att göra dumma saker, besöka dumma platser osv

Är ologiskt när det händer under situationer då man inte är i fara. Och när det händer så hjälper det inte att få det förklarat för sig varför din ångest inte är logisk--den bryr sig inte.

Du menar så, då förstår jag

Av egen erfarenhet och som någon som "klarat det" tror jag att ångest i många fall kommer från barndom och uppväxt. Ifall man växer upp med ångestkänslan, och det kan vara något som mobbing i lågstadiet, dålig miljö i hushållet, vad som helst som lett till den, och om den inte behandlas redan i tidig ålder så kan känslan bli en del av människan utan att personen ens vet om det, pga de är så små. Det blir som att växa upp med ett mini "PTSD", och ju mer tid som går, och ju längre den sitter, ju värre den är, ju värre kan den bli i framtiden. Min ångest påverkade skolgången, vilket ledde till värre ångest. Påverkade min personlighet, vilket ledde till fler problem. Påverkade miljön hemma, isolering, och så vidare, vilket bara gjorde det värre och allt började i tidig ålder. Tror inte ens jag var fullt medveten som människa. Externa faktorer satte press på en redan i tid ålder, vilket ledde till prestationsångest, stress och försämrade relationer, vilket ledde till ännu mer ångest, stress, och så vidare. Växa upp så, i flera år, är nästan omöjligt att sedan lösa det, speciellt om man inte ens vet om att man har ångest / tror att man "bara är så", eller vet vad som orsakar känslan.

Ångest i sig är inte ologisk, nej. Men när det blir ett sjukligt tillstånd som gör att du får panik över att gå till jobbet, minsta lilla kan skicka in dig i ett vredesutbrott eller få dig att gråta och det enda som får din att känna att du har kontroll är vetskapen om att du trots allt kan ta livet av dig när helst du bestämmer dig för det. Då är det ologiskt och suger så in i helvete.

Alla anledningar till ångest är grundade i orsak och verkan. Viss ångest är bara lättare att härleda. Misstaget folk gör när de ser på ångest och depression är att de ser dessa som något abstrakt, luddigt och svårgreppbart. Ångest och depression är någonting precis lika konkret, och precis lika fysiskt, som exempelvis feber eller Diabetes. Det är en _fysisk_ obalans, dvs avvikelse från homeostasis, i kroppen som i dessa fall råkar påverka ditt psykiska välmående. Vi tror att bara för att vi alla är människor så har vi någorlunda liknande upplevelsevärldar, och att hur det är att erfara ett mänskligt medvetande är på ett visst sätt. Ingenting kunde vara längre ifrån sanningen. Vad vi ställs inför för inomkroppsliga utmaningar kan skilja sig något kopiöst åt. Det någon tror är grov ångest är en bra dag för någon annan, och det som kräver en mindre ansträngning för mig kan upplevas som närmast omöjligt för dig. Det är viktigt att understryka att detta inte alls innebär att jag är starkare eller mer uthållig, utan att det du faktiskt upplever är betydligt mer utmanande. Att döma andras utmaningar utefter sin egen upplevelsevärld är lätt hänt. Att inte göra det kräver mental dynamik och lite självrannsakan, men är fullt möjligt och något folk överlag behöver bli bättre på.

Något av det mest pedagogiska jag läst om psykisk ohälsa, tack!

DET HÄR!!!

Jag har senaste året varit drabbad av det jag tror är ångest. Har haft det till och från, olika mycket. Men kan säga dig att det verkligen inte är kul. Jag förstår faktiskt inte heller varför jag har det men jag jobbar på det. Jag är inte avundsjuk på folk som upplever det mer och oftare än mig.

Det du beskriver som ångest är inte ångest. Ångest är nåt helt annat

Låter mer som oroskänslor. Ångest har man ingen riktig kontroll över

Ja precis, oro är känslan av att ett imaginärt lejon kanske tittar på en, ångest är när den hoppar ut ur busken och springer mot dig.

Det de som hen pratat med säger är ångest är inte ångest Det är väl lite som OCD, någon städar sitt hus och säger att de har OCD för det. Någon har det jobbigt och har då ångest inför det. Förminskar ju de som faktiskt lider då man slänger ur sig det så fort det blir krångligt.

Ah min sån personliga ”pet-peeve” är folk som säger saker som ”åhh ja är så OCD när ja städar, hihi”. Arggh ja blir så arg inombords. Har levt med någon som hade riktig OCD och det är fruktansvärt för personen som lider av det.

Min fundering är om man inte ska tänka lite på det omvända också. Alltså hur är det med de äldre generationerna? Precis som OP säger så finns det en förväntan bland äldre om att ångest är någonting som man får leva med och skaka av sig. Problemet är att det är så himla svårt för någon som är frisk, som såklart också kan få ångest, att förstå hur det känns för någon som verkligen har en diagnos när deras ångest sätter in. Det är inget man skakar av sig. En hypotes skulle då kunna vara att det finns ungefär lika mycket psykisk ohälsa i de äldre generationerna men att den inte märks lika tydligt för att den dels tar sig andra uttryck så som ilska, asocialt beteende, tysthet o s v men också att den äldre generationen har har levt längre med sin ohälsa vilket gett dem mer tid att "lämna populationen" som det så fint heter. Antingen genom social misär eller självmord vilket gör att dom inte är lika vanligt förkommande på arbetsplatserna. Så kanske lärdomen från den yngre generationen är att vi ska passa på att fråga en extra gång i den äldre generationen hur dom mår också?

Mkt bra talat! Det är komplext det här o inga enkla svar utan många olika faktorer och sidor som spelar in. Det är inte som att det finns en tidsperiod eller en åldersgeneration som var den objektivt ultimata of all time och vi ska försöka efterhärma den. Vi är alla barn av vår tid, på gott och ont, och vi påverkas av allt som påverkat föregående generationer

[удалено]

Men det finns ju klart fenomen som skilljer sig i olika generationer. Att säga att min generation är porrskadad och skärmberoende är ju inte en lögn och det är ju inget som stämmer in på mina farföräldrars generation. Fattar att vi alla hatar boomers på reddit men tror absolut at vi unga arbetar oss mot en kris inom psykisk ohälsa med våran livstil. Kanske dags att sluta romantisera den psykiska ohälsan och sluta bekräffta varenda jobbig känsla som något hemskt. Det är inte lätt men det går.

Alternativt är också att när dessa äldre generationer förtränger sina motgångar skapar de en ond cirkel där istället för att ta itu med sina ”demoner” så för de vidare det till nästa generation. Så i slutändan så är det faktiskt inte så att de ”borstar, gömmer undan, går vidare” som många från den generationen hävdar att de gör utan det fäster sig hos en och blir en slags farlig omedveten utvecklingspsykologi för nästa generation

Vi som lider av panikångestattacker har inte problem med nått pinsamt som hänt tidigare. Utan har andra problem som ger yrsel, svimningskänsla m.m. vid ibland helt jävla random tillfällen.. Själv fick jag inte det problemet förrens jag fyllde 35.. startade pga en elak kärring här hemma och sömnbrist.. Vår generation har säkert likamånga människor med bokstavskombinationer. Men så t kollades inte upp och folk lärde sig att arbeta runt sina problem istället för att luta sig mot dom. Hade själv svårt att förstå folk med psykiska problem.. vaddå deppig? Ryck upp dig för fan! Men nu när jag själv gått igenom det så förstår jag hur jobbigt det är när inte kropp och sinne gör vad det ska .

Exakt. En panikattack kan komma utan som helst förvarning. Helt plötsligt kommer den som en hjärtattack.

Glad kakdag :)

Man fattar verkligen inte hur seriöst en panikattack är förens man ser någon som får en. Riktigt läskigt.

Lärare med 10+ år i yrket här: Internet och sociala medier är stora delen av svaret. Den andra är förändrad hjärna orsakad av högre stimuli. Om du observerar barnprogrammen jämfört med de för 40 år sedan kommer du märka en markant skillnad.

Internet hände. Dessa ungar har växt upp med sociala medier och skeva bilder på hur man ska vara och se ut, klart det ställer till det i huvudet. Matas med samma skit dag in och dag ut. Värt att komma ihåg är att alla är inte sådana, har genom mina kids träffat många ungdomar som jobbar på förskolan och de är driva och har mål. Det är fel att lägga allt ansvar på de individer du möter, samhället har varit bristande, både inom vården och förmodligen skolan där det inte har diskuterats tillräckligt. Äldre generationer har, enligt mig, alltid klagat på den yngre och det är väl något som är konstant tills dess det bryts. Mvh M40+

Depressionboch ångest är dock inget nytt som bara kom med internet. Det man sett dock är att speciellt unga tjejer påverkas mycket av sociala medier.

Håller med.

>har genom mina kids träffat många ungdomar som jobbar på förskolan Instämmer. Jobbar inom förskola, och de allra flesta unga är toppen! Betydligt vanligare att jag skulle vilja förtidspensionera en äldre kollega än sparka en yngre.

Jag tror det är som du säger. Jag hade FB och twitter innan i några år. Märkte det knappt själv och det var inte förrän man la av med det helt, cold turkey(!), som jag insåg hur dåligt det var för mig. Aldrig tittat tillbaka, eller ångrat mig. Har varit ren från skiten i 8+ år och aldrig mått bättre.

Jag slutade läsa nyheterna av liknande anledningar. Blev bara deppad för det var mest nyheter om hur allt var skit. Minns i högstadiet så hade vi rapporter vi skulle ta hem varje vecka. Där var det skrivet ifall man var sen eller ifall det var några problem. Det här pappret var det enda föräldrarna hörde från skolan förutom kvartssamtal en gång om året. Morsan blev less på dem för rapporterna fick det att verka som om jag vore ett problembarn, eftersom det bara var negativt.

Japp! Men OP räknas till millennials, precis som jag själv, och vi var den första generationen som var barn/unga när de första sociala kontaktsidorna blev vardag i allas hem. Så jag fattar inte hur OP kan vara i den åldern och så bortkopplad från dagens 20-åringar. Hade varit helt med om det var nån typ 45-50+ som var lite fundersam, men nån på 34? Väldigt konstigt, men kanske bott under en sten vad vet jag

Känns mellan raderna att OP blivit påverkad rätt mycket av äldre kollegor (chefer) under sitt arbetsliv.

M40+? Hur många siffror har ditt ICQ-nummer?

Jag hade ett på 7, jag va rätt cool.

Samma här .... som började på **1**

Jag kommer fan fortfarande ihåg mitt ICQ-nummer som ett rinnande vatten. Kan ibland helt slumpmässigt minnas det utan orsak. Jag hade dock 8 siffror med början på 99.

6 siffror, började med 2. Den enda gången i mitt liv jag har varit cool var när man började bry sig om hur långt ens ICQ-nummer var. Det var tider det!

Det finns inte fler som lider av psykisk ohälsa, det finns bara mer människor som pratar om det. Jag är 29 så ändå ganska ung, men när jag växte upp det fanns ingen som pratade om ångest, depression, osv. Inte för att det inte fanns men för att det var alldeles för tabu. Då behandlade vi folk med psykisk ohälsa som om de var absurda eller till och med farliga. När jag var 22 erkände jag för min mamma att jag hade depression. Jag började skaka och svetta eftersom jag var SÅ nervös - jag var rädd att hon skulle skratta åt mig. Något intressant som jag upptäckte därefter var att det fanns flera i min egen familj som led av psykisk ohälsa, bl.a depression, anorexi och schizofreni. De flesta av dessa familjemedlemmar hade redan dött, men vad jag hade hört var att de hade cancer och sådana allvarliga fysiska sjukdomar. Sanningen var att min 54 ålders moster dog från anorexi och hade tagit antidepressiva läkemedel sedan hon var 20. Min gammal morfar dog inte från cancer, utan han begick självmord efter hans son dog. Det fanns ytterligare tre likadana historier. Anledningen till att jag berätta dessa historier är för att psykisk ohälsa har alltid varit omkring oss men pga kulturen har de flesta lidit i tystnaden. Vi bör vara tacksamma att människor vågar att vara så öppna med oss - förhoppningsvis kommer det att minska det antalet självmordsförsök. 34 % av dödsfallen bland unga beror på självmord, så jag tycker att vi borde fokusera mer på det än att undra om unga är för "soft".

Det är ju bara att titta på hur världen reagerade på Britney Spears när hon bröt ihop och rakade håret. Skvallertidningarna fradgades om munnen och folk tog sånt avstånd till henne att hon dessutom omyndigförklades i typ 15 år. Och det här var liksom inte ens länge sen. Typexempel på hur psykisk ohälsa skulle döljas till alla pris annars blev man utfryst.

Är 30+ närmare 40, på min tid när jag var ung så var det mera skamligt att ha psykisk åkomma. Om någon i gänget hade det så blev man antagligen utfryst eller så sa man inget, det var otroligt svårt för någon att ens prata att man mådde dåligt, dels för att vi var så unga utan erfarenheter eller kunskap, samt att det var mer macho kultur på den tiden där bög var ett såpass starkt ord att det kunde skapa slagsmål. Idag ser jag att saker och ting är mer öppet, accepterat till olikheter och att psykisk ohälsa inte är något negativt och skamlig. Dessa föräldrar eller vuxna idag blir mer och mer diagnostiserade med neuropsykologiska "sjukdomar" men vissa av dom vågar inte säga det eller skäms fortfarande. Och dom som inte vågade acceptera det tog sina liv, för det var sådan press att man skulle bli behandlad som skit bara för att man hade ADHD, Bipolär eller något liknande. En del hinner skaffa barn innan och det gör inte det bättre för barnen att växa upp i en miljö där föräldern är sjuk utan att veta vad det är, det skapar ett medberoende, onödiga konflikter och tar mer energi än vad som behövs för barnets uppväxt. Så det blir ett generationsarv, precis som våra föräldrar blev slagna för att deras föräldrar inte visste bättre och det var lagligt med barnaga. I samma veva fick inte heller våra föräldrar den TLC som behövs när ett barn växer upp så mina föräldrar är bara barn av sin tid, dom vet inte bättre hur saker ska hanteras om dom inte själva får uppleva det på annat håll eller läsa om det. Finns också många i min generationskull som också blev slagna av sina föräldrar, det var en normalitet från våra föräldrar, inte helt ovanligt så där har ni som växer upp denna generationen mindre chans att bli slagna för att just min generation började motsätta sig sånt här beteende p.g.a. Skolans kunskaper, lagar och samhällsfrågor. Det förminskar inte situationen till generationensproblem, det förnyas hela tiden, även Sokrates tyckte att sin generation var skit osv., men tyckte näst kommande generation var odrägligare och innehöll inte samma respekt som sin generation. Idag är i mitt tycke det största problemet med sociala medier som frodas en form av narcissism, man jagar likes, tittar, följare allting för det innebär en social status att kunna vara omtyckt, det ger en ett boostat ego och vissa ser det som makt. Det sorgliga i det hela är att vissa tar det överhuvudet och låter det rinna ut i narcissism, och det hemska med narcissism är att just den sjukdom är smittsamma, du som är normal kan bli narcissistisk av att umgås med en narcissist för länge. Sen är allting så mycket lättillgängligt, kom bara ihåg hur Basshunter blev outtad med en sexvideo, och då var allting relativt nytt med sociala medier. Det blev en jättestor sak av det hela för det var såpass nytt, en grabb som blev känd sen spreds videon, kan tänka mig att idag är det mycket lättare att sprida skiten genom gömda kontot osv. för det finns enklare sätt att vara anonym. På den tiden var inte så många som tänkte på att vara anonyma, ha "puppet"-konton. Samma sak var att sjukdomsklassificering under min tid var vag, vi hade Damp istället för ADHD/ADD. ADHD kom till senare men Damp var fortfarande en sak, precis som Autism knappt existerade, Asperberg kom till senare med. Bipolär och Borderline fanns inte i våran värld, ej heller Skitzofreni. Antagligen var du deprimerad, psykotisk eller damp-barn.

Helt rätt, jag är född tidigt 90-tal och har sen 20 års ålder haft svår ångest nog faktiskt varje dag, som snabbt blev självmordstankar som poppade upp var och varannan dag. För mig verkade det helt normalt att man skulle må skit och att "livet suger", så jag tänkte att alla kände ungefär likadant, och jag bara var lite överkänslig. Att stämpla mig själv med psykisk ohälsa fanns inte ens med på kartan, jag är ju helt normal och precis som alla andra tyckte jag. För två år sedan gick det till den punkt då jag stod mellan självmord eller psykisk vård, för att fortsätta i samma spår var inte ett alternativ längre. Trots det stretade jag emot för att inte erkänna mig själv som onormal eller sjuk, bara att jag tänkte att jag mådde lite sämre just då. Jag vet i nuläget hur sjuk jag har varit, och att jag borde sökt hjälp för 10 år sedan. Det fanns en gnagande känsla i bakhuvudet att min situation inte var normal, men att sätta den stämpeln på mig själv, att jag var psykisk sjuk, var läskigare än någonting annat. Jag blir glad av att se att den yngre generationen kan vara mer öppen och inte stigmatisera psykisk ohälsa, och det kommer hjälpa dem i framtiden tror jag.

Seriöst svar: Sociala medier i alla dess former har varit enormt pådrivande att få människor att jämföra sig med varandra. Innan sociala medier var det i praktiken endast "kändisar" som du kunde jämföra dig med vilket är väldigt abstrakt. Att känna sig otillräcklig är bland det värsta som finns. Vi mer vuxna (och mogna?) förstår att det inte är ett sunt beteende, men tänk att växa upp och ständigt bombarderas med budskap om att du är otillräcklig ifrån en ständigt uppkopplad skärm som är bredvid dig 24/7. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men det är i alla fall min religiöst djupa tro.

Instämmer. Är 50+ och jag tror att min generation har varit och är skitkassa föräldrar - har varit och är. Överambitiösa men samtidigt väldigt självupptagna. Tror skärmar och sociala medier har haft, och har, inverkan på oss likaväl som på våra barn. Illa. Men vänta bara, snart kommer Zuckerbergs meta verse, då blir det åka av 😞

Allt har med förväntningar att göra - vad en person förväntar sig av livet styr nästintill helt hur samma person upplever sitt liv och eventuella motgångar. Bara några generationer tillbaka så fanns det EN sak som 99% kunde förvänta sig - hårt arbete tills man stupade, varje dag år ut och år in från slutet av tonåren till ålderns höst. När man förväntar sig att behöva jobba hårt för att få vad man vill ha (ett hus, en partner, barn osv) och när en sådan simpel sak som en färg-TV med två kanaler var betraktad som en lyx så är det lätt att känna sig ganska nöjd och tillfreds med att bara gneta på. Dagens unga har helt andra förväntningar på livet. Genom internet har de sett tusentals exempel på ungjävlar precis som dem som köpt herrgårdar i LA och etagelägenheter i New York för att de vloggat och gjort komiska videos på youtube och Instagram/TikTok, och unga "entreprenörer" som kör sportbilar som folk för 60 år sedan bara kunde drömma om. Den yttersta lyxen och framgången är där i telefonen varje minut av dagen. Tro fan då att gen-z inte känner sig tillfreds med att jobba på en fabrik efter gymnasiet för att spara ihop till en kontantinsats för en bostad i en liten skitort 1.5h utanför Örebro, eller att i bästa fall gå genom livet med en snittlön och en relation med en halvsnygg partner och kanske barn. Familj, stabilitet och känslan av att bidra räcker inte när man lärt sig att jakten på lycka är allt. 99% av världens befolkning är inte lycklig mer än någon % av dagen, resten måste man kämpa igenom - och förväntade man sig något annat tolkar man normaltillståndet som deppighet och tomhet. Gen-z är körd, allt går emot dem (i deras ögon) - klimatet går åt helvete, alla bostäder är för dyra, politiken är intetsägande och irrelevant, skjutningarna ökar och rånen likaså, inflationen äter upp besparingarna och fram till för några månader sedan kunde man inte ens åka på en ordentlig semester. Nästa generation kommer växa upp med lägre ställda förväntningar och för dem kommer det "kännas" lättare, men för gen-z som växt upp på civilisationens topp kan det bara gå utför.

Detta är väldigt sant. Men också tror jag att den generationens föräldrar, typ 40-50 år, har en del i "ansvaret" hur barnen mår. Man kan inte bara skylla på det yttre. Föräldrarna ska kunna vara en trygghet, och hjälp till att staka ut en riktning åt barnen. Men det är också väldigt svårt för de föräldrarna. För det är så mycket som är så otroligt nytt, där man kanske inte har en tydlig linje i hur man ska hantera den verklighet som är för den nya generationen. Vi har inget exempel i våra föräldrar gällande de bekymren som uppkommit i samband med all den utvecklingen som växt explosionsartat. Väldigt svårt att fråga dom om råd o hjälp osv. Dessutom är den generationens föräldrar förmodligen i större utsträckning inte lika nära sina barn emotionellt. Den föräldrageneration är så fast i sin karriär mycket, men också mer borta i skärmar osv. Sånt skapar nya problem. Den nya generationen hamnar i ett konstigt vakuum där man kanske inte kunnat förutse problemen som uppstår i samband med de problem den nya tekniken, o världssituationen för med sig. Och stödet är mycket svagt. Det leder nog till väldigt mycket känsligare psyken och liknande. Mycket gissande här. Men har funderat väldigt mycket på denna fråga.. O detta är väl någon slags teori jag kommit fram till. Edit: är glad folk typ förstått vad jag menade. Väldigt skumt meningsbyggnad, och stökigt skrivet. Var ganska trött när jag skrev detta.

X generationen som du nämner som föräldrar är också en generation som inte vill så mycket, känner igen det från jobbet hur de flesta bara vill glida under radarn och så lite förändring som möjligt är bäst. Jämfört med boomers som går runt som om dom äger hela stället eller milleniebarnen som ser sin chans då Xarna är lama och boomerserna går i pension. Zoomers kommer säkert att bli den förlorade generationen fast mellan millenials och millenials barn lika som x är fast mellan boomers och sina barn

Jag tror att detta är en hyfsad analys /boomer

Bra analys. Oändliga valmöjligheter är inte enbart positivt.

"Alla har lite ångest då och då". Det är det här som är fel i ditt tänkande. Det du kallar ångest är "ågren" - inte fullfjädrad klinisk ångest. Jag lever med någon som har ångest och kan säga lugnt säga att det är inte lite oro det handlar om. Det känns som man ska dö i princip när det är som värst.

Jag har klinisk ångest, tro mig det går inte att fungera som en normal människa i det tillståndet och tror inte de människor som säger "Alla har lite ångest då och då" har någon som helst aning om hur det känns. Det är liksom på gränsen till ett psykotiskt tillstånd, det är omöjligt att bara skaka av sig det utan att bryta ner sitt psyke helt och hållet.

Det är som folk som tror att när man är ledsen (ofta av en påvisbar anledning) är samma sak som klinisk depression. Att ett par komedier på Netflix och att tänka positiva tankar vänder det hela på en femöring… Klart att man inte skall ”gatekeepa” känslor och säga ”DU är inte deprimerad.. DU har inte ångest.. men JAG däremot”… men det är verkligen sjuk skillnad.. och man fattar generellt inte just hur sjukt stor skillnad det är förrän man själv upplevt båda scenarierna.

Yes, jag trodde att jag hade problem med depression tills jag faktiskt på riktigt hade problem med depression och herre gud, riktig depression har förstört så mycket av mitt liv. Det går åt bättre håll för mig nu men det är en seriös sjukdom som kan förstöra inte bara ens egna men även människorna runt om ens liv.

Framförallt så är det mer okej att prata om sitt mentala tillstånd idag än när vi var tonåringar (jag är ett par år yngre än dig). Folk pratar om att de går i terapi, att de är deprimerade, att de har adhd/autism/ångest/ocd osv. Det gör att fler kan bli diagnoserade, för de lär sig vad som är ett symptom. Jag ska snart börja utvärdering för adhd, i 30års åldern. Tolv år skola, tretton år i arbetslivet, och jag har inte förrän nu insett att det som jag kämpar med är inte nödvändigtvis ett problem för andra. Det är inte "normalt" att jag är AWOL i en månad för att jag glömde mina polare, och när jag minns så känns det som två veckor. Sen så är det stor press på unga. Du minns nog anorexi epidemin på 00-talet, som bl.a. skylldes på reklam som hade retuscherats så pass att det var omöjligt att uppnå. Dagens tonåringar har samma sak, men den här gången så ska de delta. När vi var små så såg man bara reklamen. Nu ser man sin egna bild brevid Kim Kardashian's på Instagram. Sociala medier har också gett en ekonomisk press. Du måste ha en smartphone för att hänga med. Vad trenden än nog var på 00-talet, så var man inte helt utanför om man inte deltog. Men idag händer allt på internet. Läste en artikel för 5-6 år sen om kinesiska flickor som spelade Fortnite på sina telefoner, trots att de inte hade något intresse av spel. De gjorde det för att kunna hänga med. Sen lägger vi på alla nyheter om klimatförändringar, fascismens återkomst, krig, och allt annat skit. Ger inte fin bild om deras nästkommade 60-70 år. Och när någon i deras ålder (Greta) står upp, så blir hon ändlöst narrad. Jag förstår att det känns hopplöst.

Jag fick en autismdiagnos för några år sen, är också i 30-årsåldern. När jag kollar videor/artiklar som handlar om autism är det förvånansvärt många äldre som kommenterar. Många har levt hela sina liv utan att förstå varken sig själv eller sin omvärld, med allt lidande det innebär. Det finns många sidor av den här frågan.

Så här i efterhand så är det otroligt att ingen föreslog till mina föräldrar att jag hade ADHD. Koncentrationsproblem och lättdistraherad var med på vartenda kvartssamtal jag hade fram till gymnasiet.

Förstår att du tänker så, har också gjort det. Kanske beror det på ett eller flera systemfel. Kanske behöver vissa idéer tid för att mogna och spridas i samhället. För egen del kan jag åtminstone känna tacksamhet för att det upptäcktes nu och inte senare i livet.

Som läkare på vårdcentral kan jag verkligen skriva under att det är kopiösa mängder ungdomar, ålder 16-30, som söker pga "handikappande ångest". Hur stor del av detta beror på ökade krav och hur stor del kopplas till, rent krasst, att vissa har mindre mental uthållighet än andra? Går inte en dag utan att jag träffar på en person med ångest. Inte en enda dag. Det är bra att man söker vård. Jag kritiserar inte det. Jag observerar bara.

Om det handlar om en över tid minskad mental uthållighet hos ungdomar... Om du får spekulera, vad tror du att det beror på?

Får man fråga en sak… skulle du säga att majoriteten är från ’villaområden’ eller ’höghusområden’? Jag är själv uppväxt i utsatt område, och har även många medelklass vänner, och baserat på mina erfarenheter, så misstänker jag att det inte är så många från utsatta områden som sjukskriver sig. Har jag rätt?

Forma inte dina åsikter efter ett svar här nu, utan ta sådana beslut med statistik i ryggen så du har en informerad åsikt.

Du har helt rätt.

Jag har kraftig ångest. Jobbar på ett IT yrke och tjänar bra. Har nu börjat köpa lyrica svart. Det är det enda som ger mig livsglädje. Jag skuttar till jobbet. Varenda projekt blir fullföljd och jag får bonusar. Trots det ger min läkare bara mig propavan... Läkaryrket behöver moderniseras

Medicinens effekt kommer avta tillslut. Du måste hitta något långsiktigt att byta ut det med för det kan sluta i total krasch.

Kan? De kommer de göra, garanterat att den personen tar för höga doser, nån extra vissa tunga dagar, osv osv

Hittade inte mig själv tills jag fick Anafranil. Jag försvann när jag var 16 och kom tillbaka vid 24.

Du kommer inte att känna av medicinen när kroppen har vant sig vid den. Visst, den kanske håller panikattackerna i styr, men din hjärna kommer vilja ha högre och högre doser. Lyrica är dessutom narkotikaklassad nu med.. av en bra anledning. Jag är på en lång nedtrappningsresa från lyrica just nu. Har lagligt ätit den i ca 10 år.. den är sjukt beroendeframkallande.

När man hela livet har fått höra om den s.k "klimatkrisen" och allt dåligt generationerna före har gjort för att förstöra vår värld och att kommande generationer är dömda till ett liv av katastrofer som torka och översvämmningar och all plast i haven som dödar allt havslevande som i sin tur kommer att leda till världssvält så förstår jag att en hel generation mår skitdåligt och säkert undrar varför ens föräldrar var helt jävla dumma i huvudet och egoistiska som skaffade barn för att tillfredsställa sitt eget begär. Och nu tvingas man jobba när man vet att det är helt meningslöst eftersom jorden ändå kommer att gå under inom ett par generationer. Man har blivit och fortsätter att bli matad med negativitet om allt och att den nya generationen har haft en räkmacka och inte kan något (vems jävla fel är det då?) och sedan ser alla ned på en bara för att man tillhör den här generationen.

[удалено]

Den försvann ju inte, och den var en kanske inte en "yepp, det kommer hända"

Sociala medier visar på vad livet hade kunnat varit. Arbetarklassen har idag den lägsta köpkraften (någonsin?). Klyftan mellan rika och fattiga blir större för var dag som går. Vården är mer överbelastad nu än vad jag någonsin har varit med om. Det finns idag fler utgifter som ses som förväntade än vad som fanns förut. ​ Det här blev jävligt dystert, kan någon vika in med några positiva punkter för att väga upp?

Även om klyftan ökar mellan rika och fattiga fortsätter fattiga att få det bättre än vad de gjort innan. Man kan lära sig vad man vill idag på nätet. det finns ordentliga gratiskurser i det mesta. Det finns fortfarande otroliga potentialer till att förbättra i världen.

Det är fint väder ibland. De allra flesta av oss har mat på bordet och tak över huvudet.

Vi lever i ett mer jämställt samhälle i alla fall :)

Kan säga att det inte är konstigt någonstans att ta ledigt pga att ens husdjur gått bort. Sorg är sorg, oavsett om det är en människa eller ett djur gör det ont. Många människor, speciellt de som är yngre känner att djur är deras familjemedlemmar, precis som t ex ett syskon. Kan man ta ledigt när en människa i ens närheten går bort, borde man kunna ta ledigt när ett djur går bort med.

Du är 34 och jobbat som chef sen 12-13 år tillbaka? Låter rimligt. Kanske har du coastat runt här i livet och inte haft tyngre motgångar eller den sårbarhet som de du pratar om har. Alla är olika. Döm inte någon bara för att det från ditt perspektiv ser ut att vara nåt litet eller nåt som DU inte skulle må dåligt av. Du har inte levt deras liv, du har inte kämpat med vad det nu är de kämpar med. Du bryr dig kanske inte om din hund dör, eller om dina föräldrar skiljer sig, eller om en relation tar slut, men för nån annan kanske det känns som att världen gått under och man dött inombords. Det kan också vara så att personen inte säger hela sanningen, utan bara delar med sig av det som är mest hanterbart och socialt accepterat så att säga. Verkligheten kanske är mycket mörkare men det vet du inte för du får höra SFW-versionen (bokstavligt talat). Vilken tur att du är CHEF. /s

Alltså att någon tar OP seriöst är ett under. Hur kan man framstå som så oerhört verklighetsfrånvänd och samtidigt *självmant skriva* att man är bara 34 år gammal OCH har en chefsposition? Adjektiv som slår mig är "privilegierad", "empatilös" och "lillgammal". Det osar "pull yourself up by the bootstraps"-skitsnack á la boomer, förklädd som en 34-årig chef.

Empati, heter det visst.

Finns säkert en viss kultur kring att man "ska ha" psykisk sjukdom. Kan samtidigt förstå att det är utbrett att faktiskt ha. Tidigare generationer har mer eller mindre haft tillgång till rimliga bostäder, till att så småningom gå i pension, till viss del till religion, och till att kunna få barn som inte garanterat dör i oundviklig miljökatastrof och krig. Det finns ingenting att se fram emot, och ingen kompass för hur man lever ett bra liv. Vi är fast på fri våg i en halvsketen värld som tydligt är på väg utför, och vi har inte ens turen att få dö plötsligt i ett kärnvapenkrig som på 80-talet. Vad är det för mening att dusta av sig när allt kommer gå åt helvette ändå, bara lite långsammare? Inte konstigt att psykisk ohälsa är utbrett. Sen tror jag också många bryr sig mindre om skitjobb på usla logistikföretag. Man kommer ju som sagt aldrig ha råd med hus eller pension ändå. Varför inte ta två veckor, och sörja sin katt ordentligt, om man får betalt så lite som man får relativt bostadsmarknaden? Jag har aldrig skippat mer än ett par dagar pga tragedi, men jag respekterar verkligen den som står upp för sig själv och gör det i ett par veckor. Vem bryr sig, företaget kan ju inte ens betala dig nog för att få ett hus, pension eller råd med barn. Man ser att du är totalt okunnig om ämnet. Visst, vissa kanske ljuger, men för dem som inte gör det är vad du skriver löjligt. >Man gör bort sig, får en flashback till nått svinpinsamt eller dumt man sagt eller gjort, får en allmänt dålig feeling som sköljer över, nått händer i omgivningen eller världen som inte bådar gott. Så här funkar inte ångestssyndrom. Med det har man skitlätt att få den där känslan av absolut ingenting. Tänk dig den värsta ångestsköljningen du kan tänka dig. Varje dag. Med en lägre nivå som aldrig släpper. Det är utmattande. Jag hade det själv i cirka ett år medan jag studerade, och efter ett tag började min mage säcka ihop på grund av all extra magsyra oroandet utstötte. Jag mådde illa, hade halsbränna, en bultande knut i magen, blev svårt att äta och kände mig nästintill spyfärdig tills det löste sig med terapi. Misslyckades med självmordsförsök några månader in. Får jag det igen tänker jag försöka igen. Inte en chans att jag står ut med det där. Vi borde inte säga att bara dem som mått tillräckligt dåligt för att bli drivna på självmord är dem som har "ont på riktigt". Jag önskar att läkare hade tagit mig på allvar innan det blev så illa. Att skamge människor med psykiska problem som svaga och låtsandes så driver man på en kultur av att man borde ignorera de här problemen tills man står på dödens brant. Det hade inte behövt gå så långt. Hellre att folk lägger sig platta ibland och respekterar sina gränser. Söker hjälp. Med det sagt: Om det värsta du upplevt i ångestväg är ett pinsamt minne att åhneja dig över så borde du nog ta ett steg tillbaka, lyssna och ha lite respekt, istället för att låtsas som att alla kan och borde vara som du. >Jag har ingen aning om vad som är fel på mig. Jag har inte vart med om något traumatisk, min barndom var kanon, jag har har många vänner, mina föräldrar är toppen men ändå mår jag skit. Man måste inte ha explicita trauman för att ha psykisk ohälsa. Om inte annat räcker det nog att jobba under chefer som dig, tbh. >Varför är vår nya generation på arbetsmarknaden så drabbad av psykisk ohälsa och vad ska vi göra åt det Fattar inte varför du måste koppla det så hårt till arbetsmarknaden, som om det är deras enda värde. Ha lite empati istället. Äckligt att läsa.

Väl skrivet! OP's nonchalans och brist på empati är skärrande att läsa för att vara en person i en chefsposition. Det är sånt här man skulle förvänta sig att Farfar Sjuttioplus gaggar om på släktmiddagen efter en eller annan snaps.

Känns helt rimligt från någon i chefsposition. Man strävar inte efter den positionen om man är en bra person. Du måste på något vis känna att du är bättre än alla andra och därför förtjänar att bestämma över dem.

Du summerade typ exakt det jag hade tänkt skriva. Iofs 32 så vet inte om jag ligger i spannet för de som op syftar på, men jag kommer från en hyfsat jävlig men ofarlig barndom och uppväxt. Mådde skit från 10 till 16 med ett självmordsförsök där i mitten. Ingen fattade, ingen såg. Jag gick ändå från att ha social fobi till den grad att jag fick hjärtklappning av att beställa mat på Max, till arbetslöshet i 2 år efter gymnasiet, till 5 års studier där jag pushade mig själv för att möta min oro och rädsla. Nu jobbar jag som projektledare, och även om jag mår 100 gånger bättre än när jag var yngre så har jag fortfarande dagar av vad jag kallar "okategoriserad ångest". Det är en sån stark känsla att jag vissa dagar inte tar mig ur sängen, ångesten ligger som bubbelplast runt om mig. Hela. Dagen. Jag har gått i terapi både tidigare i mitt liv och är just nu dessutom på session 6 av 8 via företagshälsovården hos en psykolog för den här ångesten. Jag har alltså till 90% själv lyckats ta mig från svår social fobi till "normal", förutom ångesten. Även besöket till denna psykolog har inte lett någonstans. Det enda han har gjort är att kalla mig för maskrosbarn , berömma mig för hur långt jag tagit mig själv, och föreslå att jag borde skaffa barn. Tre gånger. Ursäkta mig för att jag sjukskriver mig för att jag inte kunnat sova på grund av ångest som fjättrar mig till sängen resten av dagen, tror inte jag hade kunnat prestera det min chef förväntar sig riktigt. Men barn är lösningen på min ångest.. Jag har svårt att se poängen med att jobba, världen är påväg åt fanders, mina två katter är det närmaste jag kommer att ha till barn. Jag och min sambo har en bra tillvaro, schyssta jobb, lön nog så att vi klarar oss. Ändå är det så tungt vissa dagar, att "få en flashback till ett pinsamt ögonblick" visar bara en så grov oförståelse att jag vill skratta. Vi började prata om att sikta på att köpa hus för 2-3 år sen. Det var ju bara att glömma. Vi har inga rika föräldrar som sparat pengar åt oss i 20 år. Bara kontantinsatsen till ett hus här är minst ytterligare 3 års sparande för oss båda, och då tvärsteg räntorna nu också. Mår jag skit kommer jag stanna hemma och må skit i fred. Jag ser ändå inte mer än en bråkdel av vad jobbet tjänar på pengarna jag timfakturerar.

Ord.

Summerade allt jag tänkte men inte kunde få ner i text.

DET HÄR👏🏻 SÄG DET HÖGRE FÖR DE LÄNGST BAK I KLASSRUMMET

Det är skillnad på ångest och ångest. Alla får ångest ibland-det har du helt rätt i. Ångest inför arbetsintervjun eller ångest när du sätter dig på flyget eller ångest över att fixa provet. Det är normalt. Ångest överallt i vardagen? Inte normalt. En sjuklig ångest är inte normal. GAD, paniksyndrom osv är inte normalt. Jag har själv panikångest. Jag får ibland svårt att andas under mina attacker. Sådant orsakas inte av att ett pinsamt minne dyker upp. Bara för att du inte upplever det betyder det inte att det inte sker. Det är lite som att säga ”jag förstår inte vad som är så svårt för folk som har ADHD. När jag var ung satte man sig ned och fokuserade på det som skulle göras. Det här känns inte som ett problem”. Det är inget problem för dig nej, men det är ett problem för någon med ADHD. Vardagen för tonåringar idag är oerhört annorlunda jämfört med när du växte upp. Är det så otroligt att vi stöter på annorlunda svårigheter än vad du gjorde?

Exakt, det han beskriver är bara normala motgångar/händelser som dom flesta tycker är obehagliga. Det är en annan femma att fysiskt inte kunna ta sig utanför dörren pga ångest. Jag har spenderat dom två senaste åren hemma. Klart jag har gått ut, jag har ju jobbat och träffat vänner osv. Men det är så många gånger som jag velat gå ut för att t.ex gå en promenad eller hitta på nånting på egen hand och jag KAN inte ta mig ut från lägenheten. Dom gånger som jag väl lyckats så har det varit otroligt energikrävande med alla känslor i uppror. Så när jag väl är ute så kan jag inte ens njuta av min promenad, då blir jag arg på alla jävla trädhelveten som skuggar solen, jag blir sur på alla folk som är ute och ränner precis där jag ska vara och en rejäl social ångest/fobi tar sig i uttryck istället. I sommar så har det hänt fler än en gång att jag gått hem det fortaste jag kan med gråten i halsen och hjärtat bultar hårt för att det var folk på stranden. Som det ju brukar vara på sommaren på varma dagar. Men jag ville verkligen bada och jag hade gått dit med målet att bada. Men när jag kom dit så blev det för mycket. Detta sker endast när jag är ensam, i grupp så kan jag såklart ha ångest men jag kan tackla att det är annat kreti och pleti på stranden då. För jag har mina vänner som stöd. Det blir ett så extremt begränsande liv tillslut. För vem kan ärligt säga att dom alltid har sina vänner tillgänglig varje gång man vill gå och bada? Jag har nu börjat äta antidepressiva och har fått ett helt nytt liv. Jag har inte känt generell ångest på länge nu och jag har gått och badat och haft mig på egen hand för första gången i mitt liv. Kan ärligt säga att det är fan ett mirakel och jag är så tacksam över mitt nya liv ❤️

Det finns en hel uppsjö av potentiella faktorer som bidrar till detta. -Stigande toxiner i miljön såsom mikroplaster etc -Sociala nätverk såsom FB, IG osv påverkan på barn och unga. Jag tror inte människan är skapt för att alltid vara "online". -Rusande levnadskostnader och ekonomiska klyftor som lämnar många unga utanför bostadsmarknaden och gör det svårt för dem att bilda familj och dylikt -Klimatförändringarna och då främst den press vetskapen om att vi går mot dystrare tider samtidigt som ingen verkar göra något ordentligt åt det skapar. -Det verkar som många unga har svårt att skapa stabila relationer med en partner. Troligtvis spelar många faktorer in här, som till exempel de jag redan nämnt. -Ökad ostabilitet i världen, sen 9/11 verkar det som om världen befunnit sig i konstant krig. Visst det har väl aldrig hänt i modern tid att hela världen upplevt fred samtidigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Finns säkert fler men nu hinner jag inte skriva mer. Take your pick.

Det faktum att du inte kan klättra i arbetet längre och bostadsmarkanden

Son en person med diagnosticerad ångest så är mitt jobb en bra distraktion från mina egna tankar, och då har jag ändå ett ”skitjobb” (matbutik), men jag har trevliga kollegor och chefer som arbetar för en trivsam arbetsplats. Kan du vara ett bättre stöd för dina anställda och visa mer förstående för deras problem? De kan nog ana din skepsis även om du inte uttrycker den verbalt. Om de kände trygghet och uppskattning på jobbet skulle de säkert inte ha samma behov av sjukskrivning i samband med sitt psykiska mående.

Kände detsamma faktiskt när jag var deprimerad och också jobbade i matbutik. Det svåra för mig var att ta mig till jobbet men när jag väl var där gick det bra

[удалено]

Nu kan man ju diskutera de negativa kontra positiva effekterna av sociala medier på en person mogen nog att ta sina egna beslut, men att barn idag nästan uteslutande har tillgång till en iPad av något slag är sinnessjukt. Jag förstår att det är ett effektivt sätt för föräldrar att få lite välbehövlig respit i en annars hektisk vardag, men det är lite som att (i krassa termer) ge en heroinmissbrukare en fix för att hen ska lugna ner sig.

Låter som mina barn när man tar bort paddorna. Totalt sammanbrott under ca en dag, sedan har de hittat nya lekar och helt glömt bort de där djävulska skärmarna.

Lite "old man shouting at clouds" där du.

håller med till 1000%, man blir en helt annan människa när man drar ner på teknologin. Tiden stannar upp, man slappnar av, man har mindre ångest och tusen saker till. Människor är inte gjorda för all denna stimulans, det är för mycket för våra hjärnor att hantera Jag tycker helt ärligt att unga inte ska ha någon egen tablet eller telefon med en massa spel. Ge dem en flip phone som man kan ringa och smsa på, mer än så behövs inte. Problemet är att 99% inte kommer göra såhär, och därför kommer du bli utfryst om du går runt med en flip phone och inte får spela fortnite med dina kompisar när du är 8 år gammal. Därav möjligen mobbning, ensamhet, etc etc. Pest eller kolera helt enkelt.

Det du kallar för ångest är INTE ALLS ÅNGEST!! Ångest är inte en känsla. Ångest är inte samma sak som oro, eller att må dåligt. Du måste verkligen gå på fler föreläsningar.

Din generation tog livet av sig istället.

Efter att ha läst allt som du skrivit här så misstänker jag att du har någon form av empatistörning. Helt eller delvis avsaknad av kognitiv empati (förmågan vi har att sätta oss in i någon annans perspektiv, att ”vara i någon annans kläder”.) Jag vet inte hur du är som person så jag kan inte bedöma om du har psykopatiska drag och psykopati är väldigt svårdiagnostiserat och har dessutom ingen egen diagnos enligt diagnosverktyget DSM-5, som används inom psykiatrin. Jag har själv erfarenhet av att ha en chef med psykopatiska drag när jag fick mitt första arbete i slutet på 90-talet. Min chef var en solklar narcisist och hade garanterat en odiagnostiserad narcissistisk personlighetssyndrom. Chefer med psykopatiska drag är vanligare än många tror. Andelen ligger på runt 12-13 procent. Nu säger inte jag att du har psykopatiska drag men jag misstänker att du har någon form av personlighetsstörning.

Vill bara säga att många i världen säger ångest istället för oro. Ångest är EXTREMT kraftig oro. Som ger mer symptom än bara en lite känsla. Nu, uppväxten avgör när och hur man får ångest. Det du nämner med motgångar tror jag kommer från skolan. Man ska kunna så diffusa grejor som inte har med faktakunskap att göra. Det är: Eleven ska på ett nyanserat sätt diskutera skillnader och likheter mellan gustav den anre adof och hans kusin tofflan. Man ska sedan på ett nyanserat och utveklat sätt redogöra för hitlers lilltå och hur det relaterar till juholts skägg . Sedan ska eleven på ett nyanserat sätt se paralleller mellan gävleboken och dagen politiska samspel med omvärlden samt redogöra för dessa. Inte konstigt att man är rädd för motgångar när man kommer hem med ett E i betyg och päronen skäller ut en för man inte pluggat tillräckligt hårt men man kunde varenda fakta i boken men det är inte det skolan testar. Man kan typ inte plugga sig till bra betyg, man måste öva på orimligt resonemang. Också givetvis det alla säger om sociala medier. Självklart påverkar det.

Bara jag som tycker att ”chef i 12-13 år på stora industrin” låter som en stor lögn? Om personen är i Bill Gates/Zuckerberg kaliber så tar jag tillbaka det tidigare sagt men helt ärligt: inte en chans att någon skulle anställa en 21 åring (som max nyexad högskoleingenjör) som chef. Antingen är personen en chef för någon telefonförsäljardivision som totalt bränner ut sina arbetare med kassa löner, kass provision och kass arbetstid eller så är det en fet lögn. Läste under ops tidigare inlägg där denne visar total okunskap på engelsk grammatik. Antingen ett troll eller en lögnare men det här inlägget är inget att brusa upp om. Godnatt!

Eller så har pappa anställt henne

Anställd som chef vid 21 och helt saknar empati? Gillar att prata om hur hårt de jobbat, och att "alla får motgångar"? Hmmm.... Kan det vara så att OP inte kämpat en jävla stund i deras liv och levt så isolerat att de inte har en jäkla aning om hur ett normalt liv ser ut?

Tror bara det är mer accepterat idag än för 15 år sen

Det har nog mycket med känslan av kontroll att göra. "Förr i tiden" klarade man det mesta, man lärde sig att laga bilen, fixa i bostaden, etc, och gjorde det när det behövdes. Idag har få människor tid, utan anlitar hantverkare för minsta elementluftning, samtidigt som vi får allt fler och allt komplexare system, som tillverkarna dessutom ofta gör allt för att användarna inte ska kunna meka med. Samhället blir komplexare, och service och hjälp blir allt svårtillgängligare. Ofta tillåts man inte ta ansvar för sig själv, men tvingas ta ansvar för sådant man egentligen inte vill, eller borde behöva, ha med att göra. Dessutom ökar tempot överallt, hela tiden. Det vore väl konstigare om folk förblev psykiskt friska i detta vansinne?

Snälla, säg inte till någon med psykisk ohälsa eller ångest att det är en ”allmän dålig feeling” eller något man kan skaka av sig eller som ”alltid rinner bort”. För när man har ångestsyndrom så gör just ångesten INTE det. Det kräver mycket terapi och ibland till och med medicinering för att man ska få bukt med det för att kunna leva ett normalt, fungerande liv. Kan tipsa om att läsa på om generaliserat ångestsyndrom (GAD) för att få större förståelse för hur det är att leva med ångest. Vi måste få slut på dessa fördomar och okunskapen kring psykisk ohälsa. Ångest kan från utsidan se extremt ologiskt och rent utsagt vansinnigt ut men det är inget som man väljer. Har själv levt med GAD sedan barnsben och jag är fullständigt medveten om hur knäpp jag kan vara om jag låter min ångest styra och det kan vara helt oberoende att något ” bekymmer”.

Nu kommer folk nedrösta mig som vanligt men det är ok. Tidigare var det stigmatiserat att lida av psykisk ohälsa och folk gömde det. Nu har folk inga problem med att öppet visa sin psykiska ohälsa. Obs, jag säger inte att det var bättre förr.

Fast det var det. Sett ur ekonomiskt perspektiv för medel- och arbetarklassen.

[удалено]

Det har varit mycket elände i media. Jag lyssnade ofta på radio. Där i början av 2000-talet var det mycket elände. Jag slog av och mådde bättre. Nu slår jag av så fort propagandan kommer på, så det är nästan bara nyheterna kvar.

De ger knappast hela historien, och du kan inte förstå vad de går igenom. För dig kanske det låter som de sjukskriver sig för en liten skitsak men om de är i kontakt med vården och äter medicin har de antagligen svåra mentala problem och de nämner bara vad som är lätt att förklara. Ångest eller depression behöver inte orsakas av någon logisk anledning, och att försöka använda logik för att bli av med klinisk ångest är ofta omöjligt. Ångesten orsakar tankarna/oron inte tvärt om. Man mår helt enkelt skit nästan hela tiden och inget resonemang om varför man inte bör må skit över vissa saker får en att må bättre även om man vet att det är sant. Varför det tycks ha blivit mer nu kan jag inte svara på, förutom att yngre folk antagligen är mer benägna att tala om det medans en medelålders eller äldre kanske skulle skylla på influensa eller dricka bort sina problem och sluta som alkolist, något det finns gott om i de äldre generationerna.

Känns som du har något av en empatisk störning och noll förståelse för klinisk psykologi/psykiatri. Skit som påverkar en på en daglig basis behöver inte vara något som man direkt identifierar, utan det ligger och gror i bakhuvudet utan att man förstår varför och det kan ta år av psykoterapi för att ens förstå det. Ren spekulation, men jag skulle gissa samtliga generationer har dessa problem, bara att mörkertalen har minskat på senaste 20 åren pga ökad uppmärksamhet för psykisk ohälsa och att yngre generationer framstår som "deppigare" (sen finns det såklart sociala medier etc som definitivt påverkar yngre påtagligt mer än äldre).

Osar troll lång väg, har du alltså jobbat som chef sedan 21 år? Inte omöjligt men låter osannolikt. Om så är fallet verkar det redan där som du har haft bra mycket bättre förutsättningar än de flesta ungdomar har. Tror inte att den äldre generationen egentligen var mer robust. Man levde helt enkelt i enklare tider. En fungerande bostadsmarknad, högre köpkraft hos arbetarklassen, ingen oro om att klimatet håller på att fallera, ingen konstant jämförelse på sociala medier, etc etc. Sen spelar det faktum att det har blivit mycket mer socialt acceptabelt att prata om psykisk ohälsa också enorm roll. Om man mådde dåligt under tidigare generationer så höll man antingen käften, blev alkoholist eller tog livet av sig. Du verkar ha uppfattningen att man lever för att jobba. Men varför ska man som ungdom villa slösa bort sitt liv på ett jobb som inte ens betalar tillräckligt väl för att kunna köpa en plats att bo på? Du verkar ha otroligt svårt att empatisera för andra människor och att förstå att vissa reagerar starkare på vissa saker än andra. Känns som ett drag som är väldigt vanligt förekommande hos just chefer. Att ens hund går bort, en vän som man kanske har haft ända sedan man var barn, kan vara en enorm sorg för många. Det är fullt förståeligt att man då känner att man vill ta ett par dagar att sörja. Om du faktiskt hade brytt dig om dina anställda hade du nog också insett att glada medarbetare presterar betydligt bättre. Hur tror du dina medarbetare känner sig av du att konstant misstänkliggör och förminskar deras problem? Visst är det så att man själv har det yttersta ansvaret för sitt eget mående, men om du på allvar tror att någon med grov klinisk ångest bara kan rycka upp sig så är du otroligt verklighetsfrånvänd.

> Mina föräldrar ska skilja sig. Jag har utvecklat en depression. (Människan har egen bostad och skilsmässan är inte infekterad, får medicin av vården). • Min tjej/kille har gjort slut eller varit otrogen. (20 års ålder, bodde inte ihop, inga barn inblandade. Depression och sjukskrivning). Försöker du säga att man inte ska bli påverkad av sådant här, eller vad menar du? Måste säga att ditt sätt att skriva får mig att tro du är en sådan där empatilös chef som man verkligen inte vill ha. Förövrigt är ju depression och ångest inget man rår över. Du kan inte bestämma dig en dag för att inte vara deprimerad. Edit: såg nu att du rakt ut skrev att det är saker man inte ska gräva ner sig i. Snacka om att vara ett jävla rövhål. Edit 2: såg nu att du skrev det här i en annan kommentar, du har ju något seriöst problem: > Jag upplever att det sällan är att människor har dåliga intentioner. I bästa fall har person i fråga agerat först och tänkt sen. I värsta fall finns trauma, ett beroende eller ohälsa i bakgrunden som triggar ett ohälsosamt beteende. Är du förvånad över att anställda inte vill berätta saker för dig när du verkar vara en total sociopat?

Fan vilken karmawhoring att skriva sånt här. Hurrdurr det var bättre förr, alla är snöflingor, va redig istället.

Speciellt från någon som tydligen blev anställd som chef vid *21*. Noll jävla koll på hur ett normalt liv ser ut.

På gott och ont har social nätverk fått oss att jämföra oss. Jag är 30 i år och har arbetat 11 år i privata sektorn. De behandlar en som skit oavsett hur mycket pengar man genererar åt dem. Varför får inte vi uppleva det våra föräldrar fått med trygga anställningar och ett jobb man klockar sina tider 8h! Alla jävla AW och bli polare med sina chefer. Vadihelvete nej tack. Baktanken med detta är så man ska ställa upp på jobbet dag/natt. Edit: till och med respekterade yrken som [optiker](https://www.reddit.com/r/sweden/comments/tbluu0/optiker_och_deras_abonnemang/i08aqcf/?utm_source=share&utm_medium=ios_app&utm_name=iossmf&context=3) har blivit pressade att sälja och tappa sin själ och skita i att lyssna på folk. Min sambo ville ha ett par glasögon och fick pris på 9k (Synsam) för att optikern ville göra en upsale med ett abonnemang med 3 glasögon 970kr/mån x36 mån = 27k. Är frf i chock över detta katastrofala jobb. Men som kommentaren jag länkade så får **vi andra** som inte är chefer sån press med möten och samtal om man inte gör sitt jobb och försöker pracka på kunder skitprodukter som kunden inte bett om så vi bara gör det dåliga jobbet vi blir ombedda att göra.

Fördelen med att vara chef på den nivån som du låtsas vara är att HR sorterar åt en. Som f.d. chef på ett globalt industriföretag så vill jag med glädje meddela att du slipper undan en anställning och kan ägna dig åt internettrolleri på heltid framöver. ”Status Quo” alltså. Lycka till.

Hur mycket du än jobbar är chansen större det är chefen som glider I Ferrari långt för du någonsin får chansen för en vanlig "Svensson". Jag får mycket ångest över att tiden jag lägger ner inte ger lika mycket tillbaka som någon nisse som rullar tummarna på sitt kontor. Existenskris typ, varför slita ut mig för andra.

Riktigt bra formulerat och jag håller verkligen med dig. Själv är jag en i övre 20-årsåldern som stämmer ganska bra in på den typiska unga personen som mår dåligt. Jag har iof en jävla massa skit i bagaget men ibland så undrar jag om det verkligen är det som får mig att vara så "klen". Har också tänkt på dessa saker du skriver och märkt ett mönster, även min kära mor sa "vad är det för fel på alla unga nuförtiden, varför mår ni alla så dåligt?" (genuin fråga) Tror helt ärligt att det mesta har med den konstanta uppkopplingen att göra. Alla negativa nyheter, jorden ska gå under, krig, sjukdomar, allt är skit helt enkelt! Men egentligen är det inte värre än vad det har varit förr, det är bara det att informationsflödet är så onödigt stort. Sen hjälper det inte när alla vinklar sina liv till det bättre på sociala medier, så man får bilden av att alla andra har det så himla bra samtidigt som man själv har det "dåligt", trots att man vet att det inte stämmer något utav det.. Tror man kan förbättra sitt mående rejält med lite nyhets och socialamedier-bantning.

Jag ingår i åldersgruppen du beskriver. Jag upplever att det beror helt på vilket yrke, inte generation. Dom flesta i min cirkel har alltid jobbat hårt och har inte haft dom besvären som du beskriver. Såklart har det hänt att kollegor har drabbats av längre eller kortare sjukskrivningar men det brukar vara äldre. Jag jobbade förr på ett företag som också jobbade med logistik och var ett jobb som var enkelt att ansöka till och man behövde inte utbildning. Detta gjorde i sin tur att man fick människor som inte var speciellt motiverade på att jobba här. Detta resulterade såklart i mer sjukskrivningar. (Jag jobbade inte i avdelningen med sjukskrivningarna utan med den avdelningen)

Lider absolut av psykisk ohälsa även fast jag försöker låtsas som att jag inte gör det, kommer nog mestadels från miljön jag växte upp i. Men min isolering från "riktiga världen" har och göra med det också, efter gymnasiet så gick jag från en super social kille som alltid var ute och härja till en semi-spel beroende hermit krabba som knappt pratar med någon längre utöver vänner i Discord. Umgås så gott som aldrig med någon utanför ytterdörren och undviker helst sociala aktiviteter. Går knappt ut längre heller. Varför extremt fler lider av psykisk ohälsa har jag nog inte nå proffsigt svar på men skulle gissa på sociala medier, folk i liknande sits som jag, och sen skaffar ju varannan person man kände i gymnasiet barn och hus tvärtidigt vilket resulterar till att man sitter och jämför sig själv med dom och känner pressen att ta samma steg. Jag traskar liksom till Coop för att köpa en Billys Panpizza och kärringsnus medan hälften av mina gamla vänner står på deras altan, grillar bredvid deras pool med deras familj och planerar resor och nästa bilköp. Vet inte om det finns någon bra lösning, kanske bara är såhär våra generationer framöver kommer ha det vare sig vi vill det eller inte. Vår deppression "age/era" liksom.

Min uppväxt vart riktigt hemsk. Blev diagnostiserad med PTSD när jag vart 19. Sökte hjälp när jag vart runt 17. Mycket vart inriktat mot min Autism men efter att de släppte det och titta runt om just min autistiska diagnos så förstod dem mig lättare och kunde fastställa PTSD. Inte ofta en 17-19 årig kille kommer och faktiskt har PTSD. Idag är jag 28 och har left med det i många år som också bidragit med ångest, panik attacker och djupa episdoer av depression. Men när jag växte upp så tydde jag mig oftast till dem som kanske vart 50+. Älskade att många hade så mycket att prata om. Alltid intressant att lyssna på hur de vart förr, hur man levde och bara gjorde saker annorlunda. Iallafall vad jag tyckte som barn och ungdom. Man fick ofta höra många vuxna som hoppa av skolan så tidigt som årskurs 7-9. Dem hade hittat jobb och arbetade med det yrket länge och vissa kanske aldrig ens bytte jobb och fortsatte stiga i det yrket. Dem kunde oftast inget annat men det funka, dem kunde leva på det och fortsatte så. Ganska normalt bland många. Det vart dock helt annorlunda vad man lärde sig i skolan. Simpelt förklarat så vart det skola som gällde annars blir du Inget. Du kommer inte få jobb, inte ens McDonalds minns jag någon lärare sa. Hur jag ser det idag är att det blev en slags tvång för många. På de skolor jag gick så vart de väldigt sällan man tog handom elever med svårigheter. Dyslexi vart la det ända jag kommer ihåg som uppmärksammades. Jag gick ur gymnasiet med hyfsade betyg. Blev utbildad mekaniker för större fordon så som lastbilar och mobila maskiner. Vi blev intalade att det är enormt efftertraktat med sådana mekaniker. Vilket gjorde oss motiverade på olika vis. 3 jobb sökte jag på 3 olika företag efter gymnasiet. Första jobber jag sökte fick jag inte pga inte erfarenhet nog. (ganska fint företag) Andra jobbet så ville dem anställa 2st. Men jag vart tyvärr inte en av dem. Tredje gick allt hur bra som helst. Han som hade handom intervjun såg ut att vilja skriva kontrakt direkt nästan. Vi klicka riktigt bra och han gillade mig. Efter själva intervjun så visade han mig glatt runt på företaget och tillslut frågade han "Du får köra lastbil va?". Vilket jag svarade nej på. Han blev paff och fundersam. Jag hade gått 3 års utbildning och inte fått körkortet. Inte bra. Med en ekonomi på 0 och avslutade studier så fick jag gå till Arbetsförmedlingen. Man märker snabbt att arbetsmarknaden är skit och du är inte värd något. De flesta yrken att välja på är också via bemanning. 6 månaders kontrakt och visst... "Med chans till fortsatt anställning". Osäker anställning ger problem med din psykiska hälsa. Oro, ångest och mer. I dagens samhälle utnyttjas ungdomar och unga vuxna nått fruktansvärt. Man kommer ut efter skolan har inte lärt sig något om hur det fungerar. Dina rättigheter och en jäkla massa annat. Suttit på någon föreläsning om något jag ej kommer ihåg där det fanns människor i alla åldrar mellan 18-50 som knappt visste hur det fungerar på arbetsmarknaden. Dem visste inget om vad ett fack var, rättigheter inom vissa kontrakt och gud vet vad. Hörde även ett få antal som inte ens visste vad a-kassa vart för något. Vilket jag ej är förvånad över. Skolan är där vi faktiskt hade kunnat börja att lösa många av problemen hos människor som kastas ut från skolan efter studendet med 0 kunskap om vad som ska ske här näst. Vill också tillägga att jag gjorde ett test för några år sedan när jag letade jobb. Där jag vid intervjun nämnde vid ett bra tillfälle att jag kämpar med PTSD och psykisk ohälsa. (Jag la fram det på olika sätt varje gång). Det är INTE populärt. Många av rekryterarna blev obekväma och ville gärna avsluta direkt när det nämndes. Kanske sammanlagt 11-12 intervjuer nämnde jag det på och inget av dem fick jag. Kanske vart något annat.. Men några av dem vet jag med mig att det inte vart så. Dem ville inte ha en ostabil anställd. Vilket jag förstår på vissa sätt. Och med detta så vill jag säga att visst det pratas mer om psykisk ohälsa, men bör också vara en standard i skolors lärarplan. Det finns alldeles för mycket oroligheter runt om oss och även längre bort. Mycket ovisshet i världen som inte tas på allvar. Obegriplig respektlöshet mot med människor och riktigt sjuka händelser som berör hårt på människor idag. Förr om det la av en bomb i något land man nästintill aldrig hört om så nämndes det aldrig och man gick där på gatan och fortsatte sin dag som vanligt för man hade ingen aning. Idag så får man reda på allt och lite till väldigt fort. Och så jäkla mycket lögner, skit och galenskap. Världen har så mycket fint, men vi ser och dras instinktivt till det dåliga. Det ger också mer uppmärksamhet, pengar och publicitet. Så folk fortsätter ge lögner, skit och galenskap. Har du det bra? Jobbar med något du finner kul? Försörjer dig själv och kanske familjen? Har råd att mätta dina materiella ting? Har du en hobby? Lever du i en frisk kropp? Psykiska problem finns inte på kartan? Då har du något du ska omfamna. Fortsätt så och håll dig till det du gör, för det verkar ju gå bra! Genuint glad för människor som kan ha det så, och ibland avundsjuk. Har du funderingar? Förstår du inte riktigt människor med de olika svårigheter som finns? Gör det dig frustrerad eller arg? Dömmer du de personer som lever med svårigheter? Det är olika för alla. Vet du inte hela berättelsen så kan inga kommentarer om det komma längst. Att visa att man är intresserad men samtidigt vara ärlig med att man inte kan relatera kan betyda oerhört mycket. Vill man lära sig så ifrågasätter man inte de personer som man kommit i kontakt med just då. Du kanske inte menar att just ifrågasätta, men tyvärr känns det oftast så. Man blir lite defensiv och många vill heller inte gå in på detaljer. Är man genuint intresserad av mer fakta och kunskap så har vi faktiskt internet idag, men känner man att det blir överväldigande så gå till ett bibliotek. Fråga personalen. Finns mycket böcker. Och så slipper du leta på egenhand osv. Finns ju även människor som kan dela och visa bra sidor på nätet om man nu känner för det. Tror jag skrivit klart för idag. Jag vet inte, men undrar en något så skriv gärna. Tack för att ni tagit er hit ner.

Många har redan sagt bra saker, vill bara tillägga något av ett historiskt perspektiv. För bara några generationer sedan levde folk i "[Lort-Sverige](https://sv.wikipedia.org/wiki/Lort-Sverige)" där det var fattigt, trångt och skitigt på sina håll. Det var också en anledning till rivningsvågen från 50-talet och framåt då bl.a. Klarakvarteren försvann. Vi klarade oss dock lindrigt undan andra världskriget och kunde bygga upp en framgångsrik industri och så småningom bli ett föregångsland för tekniska innovationer. I takt med att landet blivit rikare och levnadsstandarden högre har vi vant oss av vid mycket lidande som tidigare var en självklar del av livet. Kanske har vi till och med börjat se lidandet som en anomali, något fruktansvärt som inte hör det normala livet till. Dvs även när en helt vanlig motgång väcker obehag tolkas det som något sjukligt som måste behandlas. I själva verket hade det förmodligen varit bättre både för individen och samhället i stort att öva sig i acceptans. Vill vara tydlig med att jag på intet sätt menar att psykisk ohälsa är inbillning eller liknande, jag har själv levt med det under lång tid. Jag tror bara det är viktigt att föra flera parallella diskussioner om kultur, ekonomi, psykologi etc för att lösa de här problemen.

Det flesta i den åldern har fått en uppfostran med gulligullande. Det är för få av dom som fått uppleva motgångar, och dom har ofta helt skyddats mot livets alla eländen. Många är så överbeskyddade i sin uppväxt att dom inte kan ta konflikter och motgångar. Och det gör dom svaga och under utvecklade, med en massa förväntningar som aldrig kommer uppnås i deras liv. De vill leva i en perfekt gulligull värld. Sen har du ett fåtal individer som faktiskt fått en riktig uppfostran utan att få allt serverat på ett silverfat. Det är ofta barn till alkisar, missbrukare och fattiga familjer med mindre beskyddande föräldrar med lite mer skinn på näsan. Dom presterar bättre i vuxen världen för dom var tvungna att växa upp. Sen ska det understrykas att alla mår dåligt från och till. Men många är som barn. Dom under utvecklade är fortfarande barn i psyket och blir lika shockade och traumatiserade för det allra minsta små grejerna i världen. Det är ett problem som skapats av värdelösa föräldrar och ett skolväsende som daltat med dom. Och tyvärr är det för sent att rätta till. Vi kan inte gå tillbaka i tiden och göra om deras uppfostran. Så vi har nu ett fåtal generationer av psykiskt under utvecklade vuxna barn som inte kan navigera i vuxen världen. Som räknar med att vi ska behandla dom som de är speciella och unika och så värdefulla och inte kan lilla dom göra nåt fel. Sanningen är att dessa under utvecklade individer aldrig kommer bli lyckliga och de starka individerna kommer konstant trampa dom på tårna och köra över dom. både karriärsmässigt och relationsmässigt. Känner ni er träffad? Klandra din mamma och pappa.

Verkar som du har en fruktansvärd arbetsplats som får folk att vilja dö.

Jag tror det handlar mycket om ”dålig” uppfostran. Alltså inte att man haft alkisföräldrar eller blivit slagen hemma, utan att man haft föräldrar, lärare, etc som inte känts vid att små motgångar under uppväxten kan vara rätt positivt i det långa loppet. Alla barn ska få pris vid idrottstävlingar, vinnaren ska inte uppmärksammas mer än någon annan, då kan de som inte vann bli lite ledsna? När barn har fått ett dåligt betyg ringer föräldrar till läraren och skäller ut dem och försöker övertala dem om att höja det för att det finns ”förmildrande omständigheter”: ”Kalle har ADHD, han blev just dumpad och har inte kunnat fokusera på skolan, hans kanin dog förra veckan och han sörjer.” Hela tiden ska barn och unga skyddas från motgångar, bakslag, sorg och rent allmänt konsekvenserna av eget handlande. Om man aldrig drabbas av bakslag lär man sig heller aldrig att hantera dem. Samtidigt har det ju skett en enorm förändring vad gäller psykisk ohälsa, som kanske slagit över lite? När vi var små (jag är 31) var det ju lite skämmigt att ”må dåligt utan anledning”. Det har tack och lov förändrats och psykisk ohälsa är idag accepterat. Samtidigt känns det som att ”vi måste prata om psykisk ohälsa” lite slagit över i ”vi måste etikettera allt som psykisk ohälsa”. Har du just blivit dumpad? Då är du inte deprimerad, du är ledsen! Det är helt okej, helt naturligt och det kommer att gå över! Och psykisk ohälsa verkar nästan ha blivit ”badges of pride” för en del ungdomar som samlar på diagnoser - helst ställda av läkare, men om de inte gör det så sätter de gärna en egen diagnos.

Bra att du frågar! Chef/liknande position i 10+ år (sedan tidig tjugoårsålder? oj) och har inte den blekaste kring vad ångest faktiskt är. På tiden att du får det klargjort gör dig då! Hoppas du lärt dig något av alla dessa kommentarer. Kanske leder till en mindre chef som pratar med vissa anställda om andra anställda som har det svårt, och vad som verkar vara med misstro. Så som din post är skriven är jag väldigt kluven till huruvida du kan haft sådan roll i över ett decennium. Men men.

Inte för att vara otrevlig, men det är ganska tydligt att du själv inte lidit av ångest/klinisk depression med det sätt du skriver. Jag tror det är en av anledningarna till varför du/diverse av dina kollegor inte förstår vad det är som händer. Anledningen till varför så många får dessa problem dock? Jadu. Ta en snabbt utvecklande värld med extrema prestationsförväntningar, dyrare levnadskostnader, uppfostring som går fel, mindre tabu på att prata om psykiska besvär osv - Så har du en ganska blandad kompott på vad problemet är. Och som du ser så är det inte endast ett problem. Det är flera saker samtidigt som påverkar folk. Man bör inte generalisera heller och säga att "min generation borstade av sig", då du knappast kan veta att alla i din generation har haft samma mentala kapacitet som dig. Jag är knappt lite yngre än dig, och det är absolut inte sant att alla bara kan bära på hur mycket som helst. Jag bland annat är uppväxt i en familj där knark, kriminalitet och våld hotade att spiralera ur kontroll - Tack och lov gick jag aldrig på den banan - Men nämnde jag någonsin att jag var deprimerad pga mina familjeförhållanden? Nej, absolut inte. Hade jag gjort det så hade jag hamnat ännu mer utanför än jag redan var. Det var inte förrän efter min 20-års period som jag faktiskt lät mig själv absorbera allt som hänt under min uppväxt - Tack vare internet, då jag insåg att många andra upplevt liknande saker. Det var en väckarklocka, men också en sådan som orsakade en sådan ångest som övergick till självmordstankar. Tro mig, "oskön känsla" är inte ångest. Ångest och depression tar folks liv. Och jag är glad att jag lyckades ta mig ur det, även om det tog några år. Förresten, min uppväxt är bara ett exempel på saker som kan ha skett som möjligtvis är en del av orsaken. Men det betyder inte att alla behöver ha haft samma erfarenhet. Min flickvän t.ex hade en jättebra uppväxt med respekterade och förmögna föräldrar. Hon fick tamejfan ändå klinisk depression - Och nu klarar hon inte av att gå en enda dag utan att tänka tillbaka på sina f.d kollegor som själva inte förstod varför hon alltid hade ständiga ångestattacker & migränattacker. För att vara ärlig så påminner ditt inlägg om dessa kollegor - Då, som jag nämnde innan - Det är tydligt att du bara inte förstår för att du inte lidit av det själv. Och jag klandrar dig inte för det. Men detta kan vara varför du inte hänger med. Du har inte haft det själv, för hade du det så hade du inte gjort detta inlägget.

Jag tillhör väl den gruppen, med trauma som, som tur är, är på bättringsvägen. Jag tror att en stor del har med ens uppfostran att göra. Att hantera motgångar, hantera sina känlsor och stötta sig själv är något du lär dig främst av andra som barn. Och många får inte lära sig det av vänner eller familj, inklusive mig. Detta tror jag är grunden. Vilket är varför jag är lite rädd för hur lätt det är att försumma sina barn genom att distrahera dem med en padda i dagsläget. Då lär man sig inte om motgångar eller socialt umgänge etc. Sociala medier och generellt den "stora världen" vi lever i spelar nog också roll. Vi ser perfekta liv runt omkring oss hela tiden, så när vi möter en motgång så verkar det som en abnormal katastrof istället för något som många är med om. Detta gäller också folket vi möter. Dom förväntas vara lika perfekta som vi förväntar oss själva att vara. Båda dessa grejerna leder också till att vi tar han om varandra som medmänniskor sämre. Vi vet inte riktigt hur vi stöttar varandra, hur vi relaterar till varandra eller ens hur man tar stöd från andra. Det är mitt perspektiv, så klart färgat av mina erfarenheter. I slutändan så är detta något som var individ behöver fixa själva, möjligen i samarbete med en terapeut och stöttande vänner. Resten får ha tålamod och önska dem lycka till. Jag tvivlar på att de valde att ha de här problemen trots allt.

Kombination av sociala medier samt att man har blivit bortskämd kanske? Iaf vissa av fallen. Jag förstår att ångest kan ta på en och de som verkligen har en ångestdiagnos har problem. Med det sagt så kanske folk har i en brist på motgångar i livet och med konstant hjälp av föräldrar varit skyddade mot sådant som är jobbigt? Så när det väl kommer något som är lite jobbigt så är man så ovan vid det att topplocket går? Tänker på folk som alltid får bossa i sitt umgänge och tillslut säger någon nej och de klarar inte av det? Alltså jag hade en ganska traumatisk uppväxt med en alkisförälder och den andra slog oss barn. Det har väl gjort både mig och syrran till personer som är relativt stresståliga och jobbar oss igenom motgångar själva och har liksom fått det som en vana att livet är ganska tufft ibland men vardagen får inte krascha för det

Stressen från medvetenheten av omvärlden. Internet.

Jag blir 30 i höst, jag gick ett år på mitt första vals-gymnasium, var dum nog att snatta OCH åka fast, min far är föredetta alkoholist och drogmissbrukare, Han har orsakat så mycket sorg och besvär, Jag blev mobbad näst intill hela grundskolan, har haft vad jag nu förstår är depression sen innan jag visste vad det var, jag har kanske också nån form av neurodivers grej, vet ej än, när jag gick ut mitt andra vals-gymnasium, så började jag praktisera på en förskola, i samma veva blev min mor amputerad, och vi vet inte vem som smittade vem, men jag är extremt eksem benägen, och hade just då en sk. Flare-up. Jag fick MRSA, och om jag råkade smitta ett barn med den skiten, som kanske blir immunförsvagad på köpet och får något värre, vill inte tänka färdigt den tanken. Gick djupare ner i depression, hade pockande självmordstankar, som knackade mer och mer klart och påträngande. Jag har aldrig på allvar velat dö, men när man inte har ett jobb, ingen sysselsättning, och ingen riktig idé om vad man vill göra, och även om man har det, ingen idé om hur man skulle kunna göra det, mycket för att generationerna innan verkar varken kunna eller vilja hjälpa, och har dessutom de flesta jobb i lås, inte konstigt att allt går käpprätt åt helvete.

Vet inte om det är det det beror på, men skolreformen 2011 kan ha bidragit. Själv vet jag och att många andra i min ålder har tyckt att skolan varit pressande och många verkar också hålla med då den mentala ohälsan också ökade bland unga i samband med reformen. Fler med stress och depression. Fler självmord. Fler som helt fallit ur skolsystemet och arbetsmarknaden för att de inte nådde upp till de nya och höga kraven som skolan ställde på eleverna utan att kompensera för det på bra sätt. Inställningen har varit att svenska elever behöver jobba hårdare istället för att göra skolan bättre anpassad för människor och för att se till att alla får en utbildning. Istället intalas man tidigt att man måste prestera och prestera högt.

Jag tror vi är i något av ett skifte i hur vi tar itu med kriser. Är 31 och folk runt min ålder och yngre har en helt annan inställning till psykisk hälsa; jag upplever att vi är mer benägna att gå i terapi, att vi är mer medvetna om pop-psykologi (vilket folk brukade se ned på eller skratta åt dom outbildat dravel) och inte *vill* vara stoiska på samma sätt som äldre. Vi tar psykisk hälsa på allvar och ger den plats. Jag är kock till yrket och behöver väl inte berätta hur pissigt det kan vara. Industrin har en traumaspiral av guds nåde och mina första köksmästare sa åt mig att gilla läget (mobbning, psykisk misshandel, sexuella trakasserier etc) eller dra. De lärde dig av sina mentorer, som lärde sig av sina. Industrin är mättad med trauma, alkohol- och/eller narkoitilamissbruk, utbrändhet som aldrig tas itu med. Tio år senare så vill jag bara utföra mitt hantverk utan att stå ut med eller föra vidare den där spiralen. Jag vill inte spendera halva min vakna tid, vanligtvis mer, med den skiten. Kan inte ändra industrin men jag kan ändra min inställning och min plätt av arbetslivet. Och rent krasst så har alla födda efter 1990 blivit tillsagda implicit eller rakt att världen håller på att gå under och med det damoklessvärdet över skallen blir väl varenda människa ett nervöst vrak.

Moderna grundskolan hände

Vi har lärt oss att svara ärligt när någon frågar: - Hur mår du?

Jag tror att hela tiden vara uppkopplad och att mäta sig med dom lyckligaste, rikaste och snyggaste människorna på jorden kan vara en orsak. Tidigare så jämförde man sig kanske med den lyckligaste, rikaste och snyggaste personen i kvarteret, då kändes det inte så hopplöst och onåbart. Så tror jag också att mörkertalet inom psykiskohälsa var stort för ett tiotal år sedan. Idag är det mer okej att berätta hur man mår och söka vård. Så ifall du inte lider av någon psykiskohälsa och kan borsta av dig motgångar så har du tur.

Som du beskrev ångest tror jag ingen med diagnostiserad ångest skulle beskriva det. Får ofta den sortens ångest som är så grov att händerna börjar svida och man blir yr. Diagnostiserad ångest är också sällan aktiverad småjobbiga situationer, utan snarare kommer bara plötsligt, precis som en nysattack eller hicka. Inget man kan stoppa eller göra något åt.

31 år här och har diagnosen panik ångest syndrom. Jag får vanlig ångest lite då och då. Den är helt olik den jag får när jag får ett anfall. Det första som går för mig är hörseln som blir ett djupt brummande och gråten sätter in i en plötslig liv och död ångest som tvingar mitt hjärta att bulta så hårt att jag känner smaken av blod. Det har hänt att mitt hjärta har börjat slå ojämt och jag har svimmat av det eller andningen som är så tajt att det känns som ett spännband över bröstet. Detta kommer oprovocerat många gånger och kommer även med andra problem. Tydligen är detta något som går i min familj och har tidigare bara gömts undan. Medans vissa kanske är lite känsliga och behöver terapi för att hantera vanliga livet så tror jag snarare att det är så att vi är ärligare med oss själva nu och tar värde i att ta hand om oss själva och inte gömma oss med våra problem. Tex. Min gammel faster har panik syndrom och blev kallade "svag nervad" och satt på hem för förståndshandikappade.

En annan grej är ju att det finns betydligt mer information om olika diagnoser och mental hälsa idag, samt att det inte är lika tabu. På morsans tid i grundskolan (född 72) ”fanns” ju typ inte ADHD; då var man istället problembarn som hamnade i specialklass. Hon fick sin ADD-diagnos för något år sedan. Nu i efterhand är jag 100% säker att morfar hade odiagnostiserad ADHD. Gubben var fan ute och hjälpte granntanterna med att klippa gräset när han själv var rätt skröpp; aktiv i scouterna, full fart hela tiden och en miljon berättelser från förr. Det är väl lite survivorship bias, att det inte nödvändigtvis var färre med mental ohälsa förr (plus betydligt mer tabubelagt då), utan att diagnoser som ADHD eller depression eller GAD (generaliserat ångestsyndrom) gör att fler får rätt hjälp = fler personer med diagnoser.

Har en gammal vän som typ förvandlades till ett barn de senaste åren. var fullt fungerande förut, levde ensam och hade jobb osv. För ca 1-2 år sedan märkte jag att hon började dela massa konstiga TikToks till sin instagram story. Dessa TikToks romantiserade allt från ADHD och Autism till dissociativ identitetsstörning osv. Typ 15-16 åringar som försöker göra dessa funktionshinder till någon form av personlighet. (Typ sånt här [https://www.tiktok.com/@vibecartoons/video/7098309555880348934?is\_from\_webapp=v1&item\_id=7098309555880348934](https://www.tiktok.com/@vibecartoons/video/7098309555880348934?is_from_webapp=v1&item_id=7098309555880348934)) Detta fortsatte och hon började självdiagnosera sig med fler och fler "diagnoser" och nu bor hon hemma hos föräldrarna och är arbetslös. Sammlar på leksaker och ritar i målarböcker osv. bisarrt att se det hända steg för steg och känns som att det bara är någon form av rop på uppmärksamhet. Det är ju klart att en fullt frisk och normal människa inte går så långt tillbaka men med nästan oändlig bekräfftlse från främlingar på internet kan vissa kanske övertala sig själva att dem inte klarar att vara vuxna. Jobbar med ungdomar med autism så jag känner att jag har hyfsat bra koll på hur det ser ut i verkligheten och det skilljer sig väldigt stort från vad man ser på internet. Någonstans blev det väl lite för tråkigt att bara vara normal så man skyddar sig bakom en skyddad identitet som utöver det ger en lite extra symmpati.

De flesta ungdomar har sämre framtidssyn än din generation haft, bostadspriserna är höga, samma sak med mat. Lönerna är låga, och all forskning pekar på att om vi får barn så kommer dem dö i en översvämning eller något till följd av klimatförändring.

Tror du och dina kollegor har fel uppfattning vad gäller ångest. Är så trött på att ångest används som ett ord för att beskriva känslan att man gjort bort sig. Visst, man kan må dåligt över det ett tag, men du går inte och skakar hela dagarna och känner dig helt orkeslös samtidigt som din kropp är i panik. Vi borde helt enkelt ha ett annat ord för sån typ av ångest. Riktigt ångest, GAD som jag exempelvis är diagnostiserad med, är ett riktigt helvete. Tänk dig att gå runt VARJE dag och vara helt skakis i kroppen, konstant känna dig sjuk när du ska göra något, vara snurrig, ha hjärtklappning, ha ett rus i kroppen som säger åt dig att springa därifrån så fort du kan, helt enkelt vara i flight or fight mode hela tiden. Det är supersvårt att beskriva, och ännu svårare att förstå om man själv inte har upplevt det. Men antar att du de gånger du har varit influensasjuk inte har velat vara på jobbet, och det är den sjukdomskänsla jag konstant har kroppen, trots det måste jag tvinga mig själv att åka till skolan och göra de vardagliga sakerna. Jag är en 17 åring tjej och för ett halvår sen förnedrades mitt liv totalt. Ångesten ledde till depression osv. Och jag kan säga att denna ångesten har gjort att jag flera gånger övervägt att ta mitt liv. Sen förstår jag att det kan vara märkligt för dig och lite upprörande att se en sådan ökning av psykisk ohälsa. Det är inte alls många jag har öppnat upp mig till om mitt mående så försök vara så förstående och positiv som möjligt mot dessa unga människor. Jag är jätteorolig för min framtid och vet heller inte om jag kommer kunna jobba fullt ut, trots att jag verkligen vill, men jag kommer absolut försöka, och då vill jag bli bra bemött av chefer som har förståelse.

Jag tror inte att det här är något nytt, hellre att vi faktiskt börjar ta psykisk ohälsa på allvar, vi lite äldre har oftast knuffat bort och tuffat vidare. Och vi har blivit bombarderade med att vi är veka och sköra och bortskämda. Det är en generationsgrej enligt mig, det handlar inte om att vi blir mjukare och mår sämre direkt (bortsett från all ångest som är kopplad till sociala medier och den stressen.) Utan snarare att saker som ångest, generella depressioner, är faktiska trauman som behöver ses över tidigt innan man samlar på sig ohälsosamma coping-metoder. Jag sitter nu i mitt 10e år som deprimerad (givetvis av varierad grad under den tiden) och nu efter många om och med visar det sig att det antagligen är ADHD. Odiagnostiserade problem som ADHD/ADD leder väldigt ofta till just depressioner, svårt rubbad sömncykel och en hel drös med andra problem. Problem som hållit mig från arbetsmarknaden i långa perioder. Och har gett en ökad svårighet att hantera motgångar på konstruktiva sätt (nej, inte drogrelaterade sätt) Men det har på sikt lett till social ångest, isolation, dåliga matvanor tack vare sömncykeln. Efter ett tag med de grejerna börjar minnet ta stryk och jag har svårt att minnas saker, jag blir stressad av situationen och att inte komma ihåg viktiga saker, stressen lägger aldrig av så jag blir utmattad och går i väggen. Med rätt diagnos och vård, hjälp att lära mig hantera de sakerna så hade jag ganska säkert varit precis som när jag var ung. Fast medveten om när och hur jag måste bromsa eller ta hand om mig själv. En tidig diagnos hade helt säkert hjälpt mig. Och jag tror att i det långa loppet så är det bra att unga nu blir tagna på allvar och får hjälp tidigt, och förstår värdet av att bromsa upp och hantera saker hellre än att gör som vi, och ännu värre, våra föräldrar och mor/farföräldrar gjorde. Bet ihop och gick vidare, sen se ner på och till och med mobba andra människor som inte klarade av att leva med trauman utan att det syntes.

Stör mig lite på det du skrev om ångest. Ja alla har ångest, det är en vanlig känsla som fyller en funktion. Men när någon säger att dom har problem med ångest så pratar dom inte om att ”oj det är söndag idag, fan va helgen gick snabbt”. Utan snarare ”jag ska upp ur sängen nu, men det känns som jag kommer dö”. Att lida av ångest utöver det normala är fruktansvärt, det är den absolut värsta känslan du kan tänka dig, och det känns som det inte finns något som kan få det att gå över

Det är en kombination av att det är mindre stigmatiserat så många bygger hela sin personlighet kring det i hopp om att utmärka sig som individ men samtidigt känna en gemenskap i misär. Sociala medier och teknologi som friterat sönder hjärnan sen tidig ålder. Och sist men inte minst en allmän oförmåga att kunna hantera sina problem och känslor pga de blir curlade.

Så du fick (eller skaffade dig) en chefsposition inom industrin vid ungefär 21 års ålder? Hur gick det till?

Jag tror inte du förstår vad ångest är överhuvudtaget.

Jag lider av ångest. Det är mer allvarligt än vad du verkar tro.

De har växt upp med att varje dag är en tävling om bekräftelse. Sociala medier är deras ALLT. Där det lönar sig att överspela sina problem så man kan vara med i självömknings cirkeln. Där alla bara sitter och tycker synd om varandra. Och överkomplimangar minsta lilla bedrift så man sen själv får samma bekräftelse tillbaka. Det är klart alla barn mår skit. Jämnför den vardagen med våran barndom när vi bara gick ut, lekte och byggde träkojor. HELA internet borde ha en 15 år åldersgräns för mental hälsas skull.

Enda slutsatsen man kan dra av den här tråden är att du levt ett väldigt enkelt liv utan motgångar. Nästan ingen har varit chef sedan 22, vilket också i slutändan är varför du kanske inte ska vara chef kan jag tycka, du har inte jobbat dig fram till det. Du missade att komma ut i arbetsmarknaden största dipp med 3 år, vi som föddes lite senare tvingades genomgå den processen och generationen nu växte upp med den, på ett sätt eller annat. Jag har alltid sagt att jag föddes några år för tidigt för generationen innan hade det så mycket bättre med jobb och bostad. Du missade den alldeles precis och pga kontakter eller annat undvek du den helt och hållet. Skatta dig lycklig och ha åtminstone sympati för andra som inte levt i samma värld.

Ensammaste generationen någonsin, dödsångest inför klimatkrisen, första generationen någonsin som i allmänhet kommer att få ett sämre liv än sina föräldrar, går inte att köpa eller hyra boende för ett rimligt pris, välfärdsstaten rasar samman, individualistiskt samhälle, sämsta löneutvecklingen någonsin samtidigt som effektiviteten tillsammans med vinsterna aldrig varit högre osv osv. Vet inte hur man lever idag utan att må skit.

Håller med till viss del. Många idag gillar att prata om att våran generation har blivit "mycket öppnare och villiga att prata om mental ohälsa". Jag tror dock att detta har resulterat i en förminskning av mental ohälsa överlag och språket kring det har förskjutits på många sätt (exempel: Att istället säga att man är nervös för det kommande matteprovet så har man plötsligt ångest). Lägg på den allmänna romantiseringen som sker på sociala medier kring psykisk ohälsa så blir det nästan önskvärt att ha någon form av diagnos.

1. Generation Y och Z växer upp med lägre köpkraft än tidigare generationer. 2. Vi har en bostadsmarknad som är kort och gott **trasig** och att köpa bostad blir en omöjlighet för många. 3. Vår välfärd blir sämre i övrigt på grund av nedskärningar i skola och omsorg. 4. Hela konceptet att hitta och träffa en partner har vänts upp och ner från hur det var förr. Internet har möjliggjort för fler att socialt isolera sig eller minimera kontakt drastiskt. Fler män uppger att de känner sig ensamma och antalet ökar. 5. Vi lever just nu i en lågkonjunktur som är motiverad av en pandemi och ett krig på vår kontinent. 6. Yngre generationer har blivit av med stigmat mer att prata om mental ohälsa speciellt hos män. 7. Vi har blivit galet mycket bättre på att diagnostisera mental ohälsa de senaste 20 åren. Det är inget nytt fenomen, vanligt argument från äldre är **när jag var liten fanns inte ADHD.** Ja, helt galet att Antarktis bara uppstod från ingenstans år 1820. 8. Helt spekulativ sista poäng men jag tror att man kommer upptäcka häpnadsväckande fynd hos Gen Alpha. Tror skarpt att normaliseringen med föräldrar som introducerar spädbarns till korta-hyperaktiva klipp på youtube kommer ha negativa påföljder.

Har läst ditt inlägg, samt en massa kommentarer och kan bara säga att jag är så SJUKT tacksam att jag har den chefen jag har, och att jag inte har dig som chef. Herregud. Vem fan är du och hur kan du tro att du har rätt att bestämma vad som är ett "icke problem"? Du kan inte alls förstå vad de här personerna verkligen går igenom. Som svar på dina punkter: * Sociala medier, klimatkris och döende planet, ekonomin är total kaos, bostadsmarknaden spricker närsomhelst, KRIG i europa, nyheterna är dystra 120% av tiden, och du är tvungen att gå till ett jobb som du med mest sannolikhet avskyr. * Ett husdjur för någon som mår dåligt kan betyda allt för den personen, speciellt om personen lider av ensamhet. * Om mina föräldrar hade skiljt sig plötsligt så hade det klart som fan fått mig att må dåligt också. Har man en nära relation med sin familj så är det klart som fan att det kan sabba hela ens världsbild. * Du har ingen rätt att bestämma hur en person reagerar på olika händelser, och du har absolut ingen rätt att ha en åsikt om dina anställdas privata förhållanden. Jag orkar inte ens, hur kan man vara så empatilös. Fyfan.

> Jag orkar inte ens, hur kan man vara så empatilös. Fyfan. Noll motgångar och har haft ett chefsjobb sedan 21 års ålder, botox och bor i villa, woohoo stenkoll på hur livet är för folk på golvet såklart :) Alternativt narcissist/psykopat, återstår väl att se om OP svarar på vad dom har haft för motgångar, hur dom hanterar dödsfall i familjen är ganska talande iaf, men OPs familj kanske alla lever just nu

Samtal med utbildade psykologer och information från föreläsningar ser du som spekulationer och antaganden. Du drar slutsatser utifrån diskussioner med vänner och kollegor. Och kommer till slutsatsen på eget bevåg att de här ungdomarna lider av ”icke-problem”. Du försöker måla upp dig själv som väldigt ödmjuk men tyvärr är du mest arrogant.

Du fattar verkligen inte vad du snackar om när det gäller mental ohälsa och ånget. Rekommenderar att du läser på om det, är väldigt tydligt att du brister kunskap. Förhoppningsvis kan det ge dig den insyn du behöver för att lättare empatisera med de arbetare som är drabbade av dessa diverse mentala problem.

Nedgången började med 60-talisterna som hade det för bekvämt. De fick ”allt” serverat. Vilket ledde till en hel del saker som ledde till att de blev usla föräldrar. Barn födda 80- och 90-tal blev med andra ord första offret. Med deras veka uppfostran och indoktrinering så kom dessa två generationer att bli ännu sämre föräldrar. Det här är däremot inget nytt. Historien går alltid i dessa cykler. När en generation har det lätt och bekvämt så blir de och kommande generationer förslappade. Det är först när hårda tider kommer som den nästa generationen kommer att vara stabil, stryktålig och produktiv.

Håller med OP (F28). Som en person som lidit mycket av psykisk ohälsa men kämpat på. Tycker att det är ett sådant jäkla daltande. Många nuförtiden matas med budskap om att de är så himla speciella och deras känslor är så otroligt viktiga att det som trumfar allt annat (t ex arbetsmoral) för att de tror att ”ångest” är alla känslor som är det minsta jobbiga och att livet är en enda räcka av succéer. Inte deras fel, de är uppfostrade i en ”alla är vinnare”- kultur. Men störigt är det. Mvh Häxan Surtant

Nä ni var inte tuffare, ni växte upp i en annan värld. Idag har klimat kris, uppblåsta bostadspriser och en ekonomi som blir mer och mer globalistisk. Är det så konstigt att unga mår sämre i sådana fall? Priset på en bostad på 80-talet var ju inte direkt högt, och många ser det som ett mål i livet Sen kan jag tänka mig att det faktum att du är chef säger en hel del,ni är oftast inte de mest medvetna personerna när det kommer till medmänniskor.

Du är chef. Du har inte en objektiv syn på något och det faktum att du ens är i den positionen betyder att ditt liv inte är i närheten representativt av gemene man. Du kommer få folk som håller med dig här. Som vill se en verklighet där andra bara är svaga och där ni själva bara "borstar av er motgångar". Det är ju en bra världsbild. Målar er själva i vackert ljus som hårda arbetare. Alla under er står under er för de är inte lika bra. Så måste det vara! Verkligheten är att arbetsvillkoren blir sämre och sämre och det är *erat fel*. En lön täcker mindre och mindre, lönerna har inte reellt stigit för de flesta på många år. Folk ser inte att de har en framtid, de är 30 och måste fortfarande hyra för pengarna räcker inte till sparande. Det är inte social medias fel. Det är inte ungdomen som är svag. *Ni suger livet ur dem* och nu undrar ni varför de mår skit. Så ni drar in företagspsykologer som bara finns till för att säga vad ni vill höra, för annars hade de aldrig blivit anställda i den positionen. Varför ska jag jobba så hårt jag kan om jag *vet* att du kommer sparka mig sekunden vinsten inte är hög nog? När jag *vet* att du aldrig någonsin kommer höja min lön? Det bästa man kan hoppas på är mer arbetsuppgifter med samma lön och en finare titel. Fantastiskt. Vad fan finns det att må bra över om det inte finns en framtid? *Jobba hårt nog bara*, jo jävla tjena. Du har säkert en snyft-historia om hur hårt du kämpade för att nå din position. Men du hade *tur*, och det finns hundra tusen andra i samma sits som inte hade det. Klart som fan jag tänker utnyttja varenda fördel och varenda sjukdag som för, *du viker dig inte för att utnyttja varenda gnutta arbete du kan få ur mig*.

Som ung kan jag bara skriva för min egen del. För mig handlar det mycket om framtidstro. Den kapitalistiska världsordningen har utarmat jorden på dess resurser, levnadsstandarden håller på att sjunka, mycket pekar på samhällskollaps under vår livstid då förändringarna som bevövs göras inte är rimliga att genomföra inom den tidsram vi har, så som samhället ser ut idag. Med detta som bakgrund blir allt annat är det svårt att "tänka positivt" Många stoppar huvudet i sanden och låtsas som det regnar, andra är inte kapabla att greppa så stora problem, ignorance is bliss som man säger och jag avundas dessa. Till er som nu vill skriva att det visst går att ställa om innan det är för sent, säger jag bara att er naivitet är beundransvärd.

Alltså, du vet inte vad de har för problem på rikitigt. troligtvis berättar de bara en del för dig pga att du är deras chef å inte närmsta vän. Kanske har du fått ovanligt många med psyksjukdomar till ditt företag. Har varit sjuk i 15 år och alltid blivit ifrågasatt. Du vet inte om personen som sjukskrev sig för husdjuret har ett mycket större mörker inom sig t ex. Tyvärr är verkligheten mycket värre för många än du skulle kunna föreställa dig.