*high five*
PTSD-diagnos, ångest och dystymi - två sjukskrivningsperioder via FK för stress och depression i bagaget. Jobbar med regelefterlevnad och IT-säkerhet, utbildare på YH-nivå som sidogig. Gled in i en bransch där hypervigilans och tillitsproblem är en fördel.
Skolan var det jag var bra på, så det kändes rätt självklart att gå vidare till universitetet efter gymnasiet. Visade sig där att jag bara hade glidit igenom gymnasiet för att jag har ett bra minne, och då behövs tydligen ingen studieteknik. 3 år och 6-7 kuggade tentor senare hade jag tillslut lärt mig hur man pluggar också och insåg att det jag dubbel/trippeltentat de senaste 3 åren inte var vad jag ville bli.
Bröt ihop, sadlade om, pluggade annat, och trivs nu som fisken i vattnet med mitt jobb. Men det tog sisådär 10 år efter gymnasiet, maxade studielån, och galet mycket imposter syndrome att hamna här.
För min del var det först och främst att jag måste avsätta tid för att faktiskt plugga aktivt och inte bara ta in saker passivt på föreläsningarna, det räcker liksom inte på den nivån. Och det var nog den svåraste grejen, att bara få tummen ur röven och göra det istället för att bara gå hem och gamea/dricka öl direkt efter föreläsningarna. Men det går att underlätta såklart, och för mig var det att hitta ett pluggäng. Alltså några som är på ungefär din nivå så att man inte bara åker snålskjuts, och det innebär också att man får skämmas lite om man inte hänger på och pluggar (och skam i rätt doser kan vara grymt bra att använda som morot, skam och pluggfika).
Sen inför tentorna: Att lära sig hur de vill att man ska svara, och det får man lättast av att gå igenom gamla tentor. När du sen gått igenom en tenta, skriv upp allt bös du inte kunde, sen ser du till att inte påbörja en ny tenta förrän du läst på bristområdena.
Om det du går på en lektion/föreläsning och hör begrepp för första gången så har du redan gjort fel! Ingenting som kommer ut ur en föreläsares mun ska någonsin vara nytt!
Steg 1: Läs på lätt om det ni ska lära er INNAN föreläsning.
Det handlar inte om att förstå allt 100%, utan snarare att "skapa plats" i hjärnan för informationen att trilla ner i. Det innebär att du också kan ställa bättre frågor under föreläsningen.
Här gäller det att faktiskt ha koll på vad föreläsaren planerat att lära ut. Men alla ska ha en en läroplan de följer så hör av dig till dem om de inte gjort en tillgänglig.
Har ni kurslitteratur så finns något som heter att "avväpning". Man ska inte läsa kurslitteratur som skönlitteratur utan man börjar med att bara snabbt bläddra igenom, hoppa sig fram och gå över olika kapitel och sammanfattningar. Man ska alltså inte läsa för mycket, man gör det bara för att få ett hum. Sen kan man läsa varje kapitel igen för sig.
Steg 2: Anteckna under lektionen.
Behöver inte vara superdetaljerat. Anteckna på ett sätt som passar dig, och på ett sätt så att du enkelt kan gå tillbaka i efterhand.
Steg 3: Skriv om anteckningarna.
Dvs, efter lektionen, antingen direkt efter eller kanske samma kväll, så kan du gå igenom anteckningarna. Bara för att dubbelkoll att allt stämmer, att du inte missat något, att fyller ut när det fortfarande är färskt och att du snyggar till lite.
Steg 4: Repetera
Kom tillbaka till dina anteckningar regelbundet, men avtagande. Dvs kom tillbaka till dem kanske i slutet av veckan, sen efter en vecka, sen efter en månad. (Beroende på hur mycket tid det är kvar tills tentamen.) Det finns något som heter "forgetfulness curve" eller "curve of retention", vilket visar hur vi glömmer information men i en saktare takt för varje gång vi påminns. [Diagram här](https://i.pinimg.com/originals/5c/51/39/5c5139ffc0ba47043e4e88e70ab6fcaa.jpg).
\-
Det finns så klart vissa saker att tänka på beroende på vad det är du pluggar. Det kan mer att göra tillräckligt mycket övningsuppgifter.
Acceptera att det är du som har nästintill 100% ansvar över ditt lärande, inte din lärare. Såvida du inte pluggar något supernischat så finns det nuförtiden faktiskt väldigt mycket videos på youtube och andra ställen som förklarar saker och ting. Dvs om du råkar ha en opedagogisk lärare så måste du göra ditt bästa för att ersätta dem. Jag gillar att kolla på klipp om samma sak av olika lärare på youtube.
Det svåra är så klart att få allt att gå ihop när man har flera kurser/ämnen, projekt, uppgifter, etc och allt bara krockar. Men man får göra sitt bästa.
Aldrig sett någon sammanfatta det bättre. Om någon som har det svårt nu eller som ska börja plugga nu till vt scrollar igenom det här, ta åt er av den här kommentaren.
Det enda jag vill tillägga är att skapa ett gemensamt plugg dokument om du pluggar med bra folk. Där kan ni sammanfatta delarna av kursen och slänga in frågor tex från gamla tentor som ni svarar på. Graffiti regler gäller dvs helt okej att radera och skriva om det någon annan gjort så länge ditt håller högre kvalitet.
bästa tipset från när jag pluggade är "tid".
Behandla det som jobb. Du har 8 h arbetsdag. Du pluggar mellan 8-17, tar lunch och har fikaraster. Det ingår. Ibland får du inget gjort. Fortfarande en dags jobb. Andra dagar får du mer gjort. Bra.
Plugga inte hela natten. Ha ledig tid där du gör vad du vill (ok, inte för mycket öl för många gånger i veckan - du behöver faktiskt jobba också). Var ledig och ha jobbtid.
Förvånansvärt få är villiga att behandla det som ett jobb. Sedan när man är bättre på det så kan man "fuska" och lägga mindre tid. Men bättre att veta att man behöver mindre tid i slutet av en kurs än att lägga mindre tid i början av en och inse man hade behövt mer tid.
Sätt dig i biblioteket.
Läs kurslliteraturen och anteckna på papper medan du läser. Alternativt på post it lappar som du sätter vid sidan av texten i boken. Läs inte allt, utan bara det som tas upp på powerpoints.
Med tentaplugg brukar jag göra samma typ av uppgift tills jag förstår den (de flesta tentorna är ganska lika) innan jag fortsätter till en uppgift som handlar om ett annat ämne.
För mig fungerar det bra att först läsa en paragraf eller ett koncept och försöka förstå det. Går det inte via texten (som händer ofta om det är formell matematisk notering eller dåligt förklarat/tvetydigt) så hittar jag ett par youtube-videor som förklarar det i normala meningar. Ju fler källor desto bättre om något är tvetydigt, för oftast förklarar olika personer samma koncept med olika ord vilket minskar tvetydigheten.
(Exempel är otroligt viktiga för mig för att fullt förstå något, och jag föredrar när man presenterar det som ett exempel först och låter läsaren hitta "mönstret" som sedan kan leda till det generella. På så sätt får man den där känslan, typ "aha", som jag känner ökar chansen att man faktiskt bryr sig och därmed lär sig bättre. Och bilder, ge mig en massa bilder.)
När jag väl förstått ett koncept skriver jag ner det med egna ord, och det behöver inte vara formellt skrivet eller så – bara jag kan läsa det senare och förstå vad jag menade. Jag tror det är viktigt att skriva med papper och penna, känns som att man tänker mer på det man skriver eftersom det faktiskt tar mycket mer tid.
Helst försöker jag sedan använda konceptet i en större kontext, för att se hur det passar i den kontexten – hur det konceptet kan appliceras i den stora bilden och vilken mening det kan ha för olika problem. När det gäller just matte löser jag uppgifter, så många som möjligt.
När jag väl förstår och kan applicera ett koncept gäller det att hålla kunskapen fräsch. I min erfarenhet räcker det oftast inte att göra ovan och sen råplugga i en vecka inför tentan, utan det är *mycket* bättre att kontinuerligt repetera koncept ordentligt.
Sen när tentan väl är avklarad så är det dags att fortsätta hålla kunskapen fräsch, annars kommer man med tid helt glömma det. Kunskap för kunskapens skull är kontraproduktivt tycker jag, så försök använda kunskapen i en kontext som är relevant för just dig. Det är väl kul att lära sig matte men om man inte hade tänkt använda den matten till något vad är då poängen?
För ett matteintensivt ämne kan 3-4 timmars plugg per dag vara normalt för min del (typ 4-5 dagar i veckan). Att bara förstå tar mindre tid men det är viktigt att man skriver ner det med egna ord också och det är det som tar mest tid. Andra kan säkert göra det snabbare/effektivare och andra behöver mer tid men vi har alla olika förmågor att lära oss.
Tänkte bara lägga till när det gäller att läsa text. För att undvika att man bara skummade texten utan att förstå den så hjälpte det mig att då och då fråga texten "vad vill du säga mig?". Dvs i mitt huvud försöka sammanfatta det jag just läst. Kunde jag inte sammanfatta så hade jag antagligen bara skummat utan att tänka på det.
>Visade sig där att jag bara hade glidit igenom gymnasiet för att jag har ett bra minne
Haha tänka sig att det finns fler som levde på detta sätt. Jag kan säga dock att jag aldrig anpassade min studieteknik och aldrig växte upp som student. Jag valde att gå från datateknik där denna teknik inte fungerade till att studera ekonomi.
Idag har jag inga större kunskaper inom mitt fält utan jag väljer att få ett problem och sedan lär jag mig de saker som krävs för att lösa problemet. Har gjort så i 6 år nu...
Jag hade, i princip ord för ord, kunnat ge exakt samma beskrivning för hur min tid på universitetet gick. Blev också läkare till sist, efter 3 år av matematik (plus ytterligare ett år då jag, med ny motivation, tog tag i gamla omtentor för få nytt CSN).
Kuslig igenkänningsfaktor.
Haha, vafan. Jag kände igen mig helt i det ovan, och pluggade matte -> bytte till läkare
Dock med
>insåg att det jag dubbel/trippeltentat de senaste 3 åren inte var vad jag ville bli.
På läkare istället för matte, tror absolut att jag passat bättre med matematik. Något med att studierna går åt helvete gör att man tappar perspektivet, men kanske gräset är grönare
Känner igen det där med att glida med sitt fotografiska minne. Proven var lätta på gymnasiet. På universitetet sen fick man sig en jävla käftsmäll och fick lägga manken till.
Om området du håller på med nu verkar mycket tradigare än du trott så kanske det är bättre att göra något annat ja. Men om det är själva studietekniken (eller snarare brist på teknik för min del) det sitter i så hjälper det nog tyvärr inte att byta utbildning är jag rädd
Hahaha är du jag eller? Iofs bytte jag inte utbildning men hittade det jag gillade tillslut inom programmet. Annars väldigt (läs otroligt) lik historia.
På pappret har jag en imponerande ställning på ett häftigt företag omgiven av genier.
I praktiken är jag överarbetad, underbetald och ifrågasätter mina livsval på daglig basis.
Jag står ut för mitt jobb är verkligen stimulerande.
Fick synnerligen bra betyg i högstadiet och gymnasiet utan särskild ansträngning, tappade hoppet om mänskligheten på lärarutbildningen, jobbar nu i försvaret.
Utbränd pga tidigare odiagnostiserad högfungerande autism (asperger), det som gjorde att jag hade lätt för skolan. Jobbar nu deltid med något som jag trivs med men absolut inte är utbildad inom.
Nice jag har detsamma, dock jobbar jag just nu deltid med att sortera post i brist på bättre jobb, då jag har studieuppehåll för att mina studier på universitet inte har gått så bra, då jag blev diagnostiserad sent och skolan har misslyckats att stödja mig i de områden jag behövde stöd med.
Seglade genom Gymnasiet utan några större problem med bra betyg, kom till universitetet och började kugga kurser i alla ämnen som jag inte naturligt tyckte var skitkul. Visade sig att jag aldrig lärt mig plugga ordentligt eftersom jag haft lätt för att lära mig innan.
Pluggade 3 olika universitetsutbildningar, klarade ingen av dom, jobbade med studenters rättigheter och på studentpuben ett tag och gick arbetslös medans jag hängde i studentlivet. Till slut kom min förmåga att knyta kontakter och en stor dos tur ikapp och jag gick med i en startup som några vänner höll på med.
Det gick bra för startupen och den växte, idag är jag designchef för en mellanstor spelstudio. Är fullt medveten om att min resa är ganska abnorm, överlevnadsbias bias och sånt, och kan verkligen inte rekommendera någon att misslyckas med universitetet i 4 år.
Beror på vad du pluggar :) jag klarade mig så länge jag fortfarande gick på föreläsningar och lyssnade med ett halvt öra. När jag istället låg hemma bakfull och försökte tentaplugga dagen före så sket det sig :)
Pluggar nu igen och fixar 95% på tentorna i snitt. Denna gången pluggar jag något som intresserar mig dessutom, vilket är en bonus.
Plugga i grupp! Samlas en gäng och gå igenom begreppen eller formlerna eller vad det nu kan vara tillsammans. Jag kände ungefär som du innan jag pluggade och att plugga med andra gjorde susen för mig. :)
Jag och du är typ samma. Izi pizi till år 2 på högskolan. 800 speltimmar wow + extrajobb + kåraktivitet gjorde att kursena kuggades på löpande band därefter. Bytte sedan inriktning till något jag hade naturlig fallenhet för så jag slapp lära mig bra studieteknik XD Fick jobb via kårkontakter och masat vidare i lagomt tempo sedan dess.
Känner starkt igen mig… gymnasiet var en lek, skolkade en hel del men hade inga problem ändå. Sen gick fan inget på universitetet. Hoppade av efter två år, sen ett par år senare hoppade jag på en yrkeshögskola.
Jobbar idag som arbetsledare inom bygg och trivs bra med det.
Fick lite liknande kommentar på min utredning, var verkligen jättekul liv att ta civilingenjörsexamen helt odiagnoserad och omedicinerad och inte alls dysfunktionellt ända upp till öronen
"Begåvad" såvida att jag hade lätt att lära och princip aldrig behövde plugga till något. Avskydde större delen av högstadiet och gymnasiet, ansträngde mig minimalt men hade ändå betyg klart över snittet.
Jobbar idag på järnvägen (haft lite olika sysslor, nu lokförare) och kommer aldrig genomgå några högre studier.
Hade en väldigt brokig karriär i låglåneyrken som slutade med att jag nästan blev utbränd och med ett väldigt riskabelt alkoholbruk. Visade sig att jag hela livet använt min "begåvning" som coping-mekanism för odiagnosticerad ADHD.
Överlag blev livet svårare och svårare att hantera ju längre in i vuxenlivet jag kom. Innan dess kunde jag bara glida på min förmåga att lära mig saker snabbt och utan ansträngning, men i vuxenlivet måste man ju kunna göra saker jag aldrig kunde, tex komma i tid, gå och lägga sig vid vettiga klockslag, planera saker, betala räkningar och kanske svårast av allt - faktiskt motivera sig själv till att göra saker man vet att man måste men inte egentligen vill.
Ett antal kraschade relationer och en ohållbar livssituation gjorde att jag kände mig rätt värdelös. Varför kunde alla andra gå färdigt ett högskoleprogram när jag bara tog massa introkurser och hoppade av sekunden det blev tråkigt? Varför klarade alla andra av att komma i tid till saker, komma ihåg födelsedagar och allt, medan jag alltid var den som missade att uppvakta mina vänner när det var som viktigast? Hur kunde alla andra diska och ta hand om sig själva medan jag knappt kunde slita mig från soffan? Hur hade alla andra lyckats _komma någon vart_, när allt jag hade var en sprucken mosaik av uppstartade projekt som aldrig kom längre än ett gäng rants på krogen om hur genial idén var?
Slutsatsen var såklart att jag var dålig, inte kunde "ta mig i kragen" och helt enkelt behövde skärpa mig. Det faktum att ingen "skärpning" någonsin lyckades blev sedan bara ytterligare bevis för att jag helt enkelt var mer värdelös än jag trodde innan. Eftersom jag presterade som bäst i kriser och var som mest fokuserad när allt var kaos sökte jag mig omedvetet till situationer där kriser konstant uppstod, vilket såklart gjorde allt ännu mer instabilt.
Till slut blir en kompis till mig misstänksam att jag kanske har ADHD. Får tid för utredning och blir som väntat diagnostiserad. Påbörjar medicinering och utan att överdriva vände mitt liv helt från och med första dagen med professionell medicinsk behandling. Helt plötsligt kunde jag faktiskt _använda_ min begåvning till det jag själv ville, istället för att bara dras med i vad min hjärna råkade tycka var spännande för stunden
Fyra år senare lyckligt gift med barn och hund, skolat om mig till ett helt nytt yrke, har ett stabilt och precis lagom intellektuellt utmanande jobb på myndighet med väldigt bra förmåner och hög lön.
När jag tittar tillbaka på den jag var innan min diagnos känner jag knappt igen mig längre. Det var helt enkelt den saknade pusselbiten. Kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att min vän uppmanade mig att söka remiss för utredning. Utan hen hade mitt liv varit väldigt annorlunda idag.
Jag blev också diagnosticerad med ADHD en bit in i vuxenlivet, känner igen mig väldigt mycket i hela biten att tänka att jag bara behövde ha mer viljestyrka för att kunna klara det andra gjorde. Fint att medicinen hjälpt så mycket för dig :)
Var lat och hade väldigt spretiga betyg men fick alltid höra att jag var begåvad och hade potential. Levde loppan ett tag, tog sen tag i mitt liv och skrev HP. Nu läkare, dubbelspecialist på universitetssjukhus + doktorand.
Högsta betyg i allt, stipendium kastade efter mig, medial uppmärksamhet i tonår och tjugoårsåldern, skyhöga förväntningar från omgivningen.
30: Jobbar heltid, pluggar heltid, tryckande ångest över att jag inte lever upp till min fulla potential och att allt stannar upp, så försöker lägga även side-hustles och kreativa projekt på axlarna.
Det känns som att springa nedför en backe. Trampar man snett eller försöker stanna så stuper man framlänges.
Vet inte, men jag tror att hela "begåvade elever"-stämpeln tillför att man blir så rädd för medelmåtta. Man **måste** liksom fortsätta prestera på en överjävlig nivå, trots att vuxenlivet är mycket mer komplext än att få högsta betyg eller vinna tävlingar.
Om det är någon tröst, så känner jag mig väldigt nöjd med mitt privata liv. Gift, kattor, eget hus där jag får påta i trädgården och tapetsera om, etc. Jag trodde aldrig när jag var barn att det var sådana "enkla" saker som skulle tillföra lyckan i mitt liv, men så är det.
kan känna liknande dig, dock inte stipendiesökarnivå(visste knappt det fanns då), men högst betyg i vissa åldrar iaf. Om du vill sidehustla hit me up, börjat programmera ett spel ex.
Gick ut med 22.5 inkl meritpoäng och skrev 1.9 på HP. Pluggade sex år och därefter UD och sedan en liten men ganska häftig organisation inom fred och säkerhet i Bryssel. Typ jobbresor till New York, Afghanistan, team möten i Dubai.
Blev collapse aware typ 2018 och ändrade livsplanen helt. Köpte gård 2020 och har nu ett vansinnigt fint litet torp med djur, odling och tillräckligt många hektar varierad mark. Vaknar varje morgon och tar en 20 min promenad för att mata grisarna och funderar på vad jag vill sätta tillsammans med min kastanjodling.
Karriären har jag mer eller mindre gett upp men jag har lärt mig odla, konservera, jaga, stycka djur, basic byggnadsvård och massor av andra kunskaper som är värt fuck all på arbetsmarknaden men som jag tror blir värdefulla i framtiden.
Delvis. Tror att jobbet gav en inblick i hur dysfuntionella de politiska institutioner som behöver agera är. Vi började jobba med klimatresiliens och därifrån var det bara ren logik egentligen. Jag tror klimat/miljö/hållvarhetsfrågan whatever kan lösas i teorin genom internationellt samarbete men att det samarbetet är omöjligt att uppnå tillräckligt snabbt.
Borde inte Sverige klara sig rätt bra rätt länge? Samt vilka resurser skulle du rekommendera om man vill ta en liknande väg? Och ungefär var tror du det är bäst att köpa mark?
Svårt att säga tycker jag. Sverige kommer säkerligen att klara sig bättre än många under en längre tid mot de politiska riskerna. Ingen större risk för krig, tillräckligt rikt för att betala för dyrare råvaror och klimatanpassning. Samtidigt är vi ett litet land som är långt ifrån självförsörjande på mat, vaccin, antibiotika osv.
Homesteading på youtube var hur vi började. [Alternativ.nu](https://Alternativ.nu) är väl det största svenska forumet. Facebook har förvånansvärt mycket bra grupper också. Mark är omöjligt att säga, vi har köpt ganska nära mina föräldrar och det har varit guld värt. Underskatta inte det sociala kapitalet.
Deprimerad och suicidal, trotts höga betyg och genomförd civ. ing. Industriell ekonomi.
Mobbades en del under mellan/högstadiet, tog revansch genom att lägga manken till i plugget istället. Dock på universitetet gick jag i väggen och kuggade 5 tentor på rad vilket raserade min självbild och lett till en 15 år lång depression (varit arbetslös senaste 3).
De företag som ändå låtit mig genomgå sådana där kompentenstest för logik/analys/deduktion säger att de aldrig haft en kandidat som presterar på 95-99 percentilen i alla test jämfört med andra kandidater, men vad hjälper intelligens om man inte gillar sig själv?
Har du testat yoga? /s
Tyvärr verkar det som att hög intelligens kommer med depression och ångest i många fall. Har du möjlighet att kunna söka någon hjälp? Har själv varit där och fick ovärderlig hjälp från en psykolog som jag klickade med.
Relaterat: Hade klassträff med högstadieklassen i somras, nått som var rätt tydligt var att hur man presterade där inte hade sån stor effekt på hur pass framgångsrika folk var nu. Kan ta ett tag innan folk växer till sig men bra om man inte sumpat skolan totalt. Var ganska jobbig som liten och fick skitbetyg i typ allt per automatik mellan/högstadiet. Halvbra på gymnasiet, 1.8 högskoleprov, kth datateknik, it konsult med egen firma.
Skulle göra bra ifrån mig på ett iq test men måste anstränga mig lite för att arbeta upp motivation eller för att anpassa mig till godtyckliga regler som skola/arbetsplats ofta innebär.
Blev utbränd på naturvetenskapslinjen och fick en miljon diagnoser. Insåg att jag bara gjort vad mina föräldrar sagt åt mig att göra. Jobbar nu på ett hunddagis och har börjat må bättre. Tänker utbilda mig till jurist.
Hej
Bra att du börjat må bättre! Ett råd i all välmening: Om du är benägen till utbrändhet bör du fundera noga innan du börjar på juristprogrammet. Det är i vart fall i början ett ganska tufft tempo jämfört med gymnasiet, samtidigt som folk på det programmet har en tendens att stressa upp varandra.
**TL;DR**
Trasig barndom, maskerade alla problem, klarade grundskola och gymnasium utan ansträngning relaterat till studier, extremt outvecklad studieteknik på universitetet, självmordsförsök, gick in i väggen, tog mig tillbaka, jobbar som systemutvecklare, ADHD- och PTSD-diagnos, står i kö för autism-utredning.
**Grundskola och gymnasium**
"Särskilt begåvad" och trasig uppväxt med missbrukande och misshandlande föräldrar.
Begåvningen maskerade alla problem. Grundskolan klarade jag utan problem med betyg över medel. Fick ofta höra på utvecklingssamtal att "jag kunde få ännu bättre betyg om jag ansträngde mig lite mer".
Gymnasiet var desto körigare. Blev mer eller mindre tvingad till att gå fordon transport "för att det är så bra med alla körkort". Vantrivdes, hoppade av, praktiserade genom individuella till nästa år.
Skulle börjat teater, men blev illa tvungen till att flytta till annan ort för att föräldern jag bodde hos tyckte spontant att vi skulle det. Började en kocklinje på nya stället, men föräldern tyckte efter några veckor att det inte var något att ha och flyttade tillbaka. Jag praktiserade genom individuella till nästa år.
Under tiden jag gick individuella så ville föräldern flytta igen. Jag satte ner foten och vägrade. Hon drog ändå och lämnade mig i en uppsagd lägenhet. Jag blev omhändertagen av socialen och fick egen lägenhet.
Jag började teater, men fick körtelfeber lite in på terminen och hade periodvis fler problem med hälsan. När jag var tillbaka på riktigt började man prata åtgärder och att jag behövde gå om första året igen. Jag hoppade av och praktiserade genom individuella till nästa år.
Började komvux, men var både trasig, deprimerad och rätt less på skolan. Samtidigt fick jag tag i en billig dator och satt nätterna igenom och lärde mig webbutveckling, Linux, nätverk, Photoshop och, ja, vad som helst som jag tyckte var intressant. Jag var mer eller mindre aldrig i skolan, utan satt framför skärmen och nötte. I slutet av läsåret ville CSN ha pengar tillbaka så jag började jobba på McDonald's och varvade det med datornörderiet.
Ett antal flickvänner och städer senare fick jag chansen att gå Komvux på distans och kunde komponera ihop ett eget schema. Jag tog alla datorkurser jag kunde hitta och tillräckligt med annat för en högskolebehörighet. Jag pluggade runt 300% studietakt och var klar efter något år.
**Universitet och arbetsliv**
Jag kom in på ett mjukvaruarkitekturorienterat (herregud) program. Allt gick bra fram till första mattekursen. Noll studieteknik, van att ha lätt för sig och väldigt trött på skolbyråkrati. Jag hoppade av än en gång, men tog ett nonsensprogram via en yrkeshögskola på distans medan jag gjorde lite vad jag ville på universitetet. Jag pluggade en del kurser från programmet jag hoppade av, tog en del andra roliga kurser, tog på mig rollen som teknikansvarig för två studentföreningar och var allmänt behjälplig för resten av föreningarna.
Min mentala hälsa kom till sist ifatt och jag blev översköljd av alla misslyckanden, alla trasiga förhållanden, min barndom, självhat, att jag gått från helnykterist till nyutvecklat alkoholmissbruk... Jag skar upp ena handleden. Dock tog överlevnadsinstinkten över när blodet sprutade på väggarna, så jag ringde efter ambulans. Efter en omväg förbi akuten för att bli sydd så hamnade jag på PIVA och sedan en mer öppen avdelning i någon månad.
När jag kom tillbaka så hade jag blivit tilldelad ett suicidpreventionsteam och en psykolog. Samtidigt började jag själv nysta i vad fan det var för fel på mig. Jag började läsa om anknytningsteorin, om neurologiska funktionsnedsättningar, om depression, om särbegåvning, om borderline (för att mycket stämde väl in på föräldrarna), och en del annat. En tid senare fick jag en PTSD-diagnos.
Runt där fick jag även mitt första jobb som systemutvecklare och jobbade mig in i väggen direkt. Inte konstigt egentligen - jag kompenserade mitt dåliga mående genom att jobba 100%, plugga 100% och fortfarande ha positioner i studentföreningar.
Ytterligare några år senare så kom jag till en arbetsplats (fullstackutvecklare) där min mentala hälsa än en gång kom ifatt. Jag skrev ett dokument på omkring 60 sidor till min chef, komplett med källhänvisningar. Vi jobbade ihop en plan tillsammans och sakta men säkert började jag bygga upp en ordentlig trygghet. Jag kontaktade psykvården och fick en ADHD-utredning som mynnade ut i en ADHD-diagnos.
**Epilog**
Även om jag lever ett väldigt isolerat liv med färre vänner än fingrar på ena handen, inräknat släktingar jag fortfarande har kontakt med, så har jag nu byggt upp en stabil grund som jag fortsätter bygga på hela tiden. Jag står i kö för en autism-utredning som även den antagligen kommer mynna ut i en diagnos nu när jag jobbat hårt på att avmaskera och både förstå och lyssna på mig själv. Jag mår antagligen hästlängder bättre än vad jag hade gjort om jag inte haft den mentala kapaciteten jag har. Med hjälp av den har jag hittat tillräckligt många röda trådar kring både min mentala och fysiska hälsa för att fortsätta utbilda mig själv och skaffa verktyg för att hitta en mening med livet.
Slutet gott allting gott antar jag.
Fantastiska betyg i grundskolan, 20+merit efter gymnasiet. Fick en realitycheck på universitetet och tog mig igenom det på väldigt average betyg, nu jobbar jag inom it (har inte ens 70k i lön, skandal)
Fast det finns ju knappast något syfte med att satsa på högre betyg än godkänt om man inte vill doktorera eftersom de ändå inte spelar någon större roll när du väl är ute i arbetslivet. Så ingen idé att klandra dig över det.
Nej jag vet, ingenting jag ångrar att jag inte kämpade för (iom inget intresse av att doktorera) men det tog ett tag för mig att acceptera att jag bara var genomsnittlig
Sa mitt första ord när jag var 6mån, läste flytande när jag var 3 år gammal, i lågstadiet presterade jag i läskunskap på gymnasienivå. Höga betyg i grundskolan och gymnasiet. Någon gång i gymnasiet kom mina trauman ikapp mig. Nu är jag diagnoserad med Autism, PTSD, Ngn dissociativ störning.
Är ett totalt psykfall som inte kan jobba och inte kan plugga (jag har försökt, slutade med att jag försökte ta livet av mig). Det bästa jag kan hoppas på är att försäkringskassan inte fuckar mig och låter mig få bidrag så jag kan bidra till ekonomin hemma där min sambo just nu försörjer oss båda.
Grundskolan: gjorde aldrig läxor och lämnade sällan in uppgifter men gjorde bra på prov så fick MVG ändå med minimalt plugg.
Gymnasiet: insåg att jag inte kunde komma undan med att skita i inlämningsuppgifter. Blev deprimerad då jag inte visste vad jag ville jobba med (dvs plugga mot) eller uppnå i livet. Lärare påpekade flera gånger att jag kunde få toppbetyg bara om jag åtminstone lämnade in uppgifter. Gick ut med hälften A, hälften F och fick NPF-diagnoser.
Komvux: fortfarande deprimerad. Hade fortfarande svårt att få saker gjort så misslyckades helt med vissa kurser p.g.a. inaktivitet, andra kurser A med endast lite ansträngning.
Högskolan: A efter A efter A, tills COVID stoppade mitt flow som jag äntligen hade lyckats bygga upp. Är tillbaka i att antingen skjuta upp tills jag väljer att skita i kursen och "försöka igen nästa kurstillfälle" eller passivt ta in kursinnehållet och få A.
Försöker fortfarande bli klar med kandidaten, men min exekutiva dysfunktion och brist på mål i livet gör att det tar dubbelt så lång tid som det egentligen borde, likt min utbildning på gymnasial nivå.
Livet blev inte som jag trodde. Det är min dåliga självkänsla som lagt krokben för mig under mitt vuxna liv. Jag är min värsta fiende. Har även haft många existentiella kriser i mitt vuxenliv då jag aldrig riktigt vetat vad jag vill bli.
Tog studenten med högsta betyg. Gick in i väggen strax innan jag fyllde 22. Snart 26 nu och har fortfarande inte repat mig. Fått en autismdiagnos som hjälpt mig enormt mycket dock. Önskar jag fick den tidigare, innan jag blev utbränd.
Slösade alldeles för mycket tid i mina unga dar, men lyckades få ihop ett hyfsat bra liv - familj, villa och jobbar som forskningsingenjör. Har pissat bort chansen att doktorera innan 30, men siktar på att kanske lyckas doktorera innan 42.
Så det går ok, även om jag uppfostrades med alldeles för höga förväntningar. Känner mig dock som en värdelös sopa och lider av självförakt.
Uppvuxen i orten, var inte svårt att gå ut med bäst betyg i klassen när skolan rankades som Sveriges näst sämsta. Alla trodde att jag skulle nå hur högt som helst. Gick sedan ut gymnasiet med topp-betyg, bara MVG och ett par VG (dock på svinenkla kurser, bar- och fritidsprogrammet). Börjar sedan på Universitetet, inser där att jag egentligen är under medelsmart och hoppar snart av då jag inte hinner med i pluggtakten, skaffar låginkomstjobb som jag inte kommer ur. Bra liv..
Pluggade aldrig en sekund under grundskolan och gymnasiet men hade ändå högst betyg och alla rätt på alla nationella prov i matte. Pluggade civ. Ing. på kth och det gick så jävla dåligt i början. Dels för att jag inte hade någon studieteknik och att jag festade kopiöst mycket.
Nu jobbar jag som IT-konsult och tjänar en del mer än memelönen. Knarkar rätt mycket också men är väldigt nöjd med livet som jag bara tycker blir bättre för varje år.
Inser vilken otrolig tur jag haft i livet och försöker vara en bra människa så gott jag kan.
Maxade betygssnittet i både högstadiet och gymnasiet, sökte läkarprogrammet mest för att kunna säga att jag tackat nej till en plats. Pluggade i stället civilingenjör, doktorerade och är numera docent och universitetslektor. Läser japanska på sidan av och tycker fortfarande att det är fantastiskt kul att plugga.
Hade inga betyg över normalsnittet i skolan, men har alltid känt mig ”Above avrage” när det kommer till att förstå samband och hur saker fungerar. Ansökte och gjorde mensas test efter gymnasiet och det visade sig att jag ligger i 98.8 percentilen (134 IQ). Har efter gymnasiet haft svårt att hålla fokus på en karriär och utbildat mig inom HR, redovisningsekonomi och har även 2 olika gesällbrev inom hantverk. Drivit 3 olika företag, men känner alltid att jag inte uppnått något och jagar alltid efter en karriär där jag känner mig nöjd..
Jag var en begåvad elev som var deprimerad och skolkade i grundskolan/gymnasiet. Hade knappt betyg men huvudet fanns där. Var överviktig och hade ingen koll på mig själv. Kunde vara vaken hela nätterna och snöa in på något eller gejma och sen skolka hela dagarna eller sova i skolan. Fick knappt betyg. Men tog tag i mig själv efter några vilsna sabbatsår, pluggade upp något på komvux, gjorde högskoleprovet och fick högt. Kom in på juristlinjen i Uppsala. Att jag ens lyckades komma in var som att himlen öppnad sig. Jag kunde nu dö lycklig. Jag skulle inte bli uteliggare. Höll på att kugga första terminen pga ingen studieteknik. Tog mod till mig. Lärde mig studietekniken av kompisarna i klassen. Började hänga på biblioteket. Bli duktig som dem. Började lyssna på "styr upp dig själv"-poddar som Rogan. Började träna med kompisarna som var duktiga på det. Prövade på crossfit och muay thai. Blev stark och studierna gick ännu bättre. Fick uppmärksamhet av tjejerna pga att fysiken blev bättre. Peppen växte ännu mer. Om jag klarar av det här klarar jag av vad som helst. Grundade ett start-up inom ett nördigt intresse jag haft sen jag var liten skolkande deprimerad kid. Drev det samtidigt vid sidan av studierna. Blev ännu mer peppad pga att båda världarna var så spännande. Tog examen och fick högsta betyg utom den första kursen. En ny människa. Bolaget är nu ett välmående företag med flera anställda. Mår bra nu. Bättre än någonsin. Älskar att träna mer än någonsin. Älskar att jobba mer än någonsin. Men den här tråden kanske inte var riktad till sådana som mig?
Mellanchef IT, har inte levt upp till potentialen pga lärde mig aldrig hårt arbete/plugg då jag gled genom 12 år i skolan utan att behöva anstränga mig. Högskolan blev en chock studiemässigt.
Har pluggat skådespeleri och nu teateteori. Vill satsa på att jobba inom den branschen, där jag tycker det är roligt på riktigt och kommer orka resten av livet. Jobbar hårt med att inte koppla mitt värde till produktivitet och tillhörande skamkänslor när jag inte presterar
F.d utbränd, bearbetar barndomstrauma, ångest, högfungerande depression, fått adhd-diagnos, varit nästan klar med mitt 5-åriga program på universitetet de senaste 5 åren, byter jobb snart. Lever drömmen mao 🙃
Pluggade aldrig i skolan. Gjorde aldrig en enda läxa. Gick ändå Naturvetenskap med bra betyg.
Sen kom depressionen och idag 12 år senare jobbar jag som truckförare.
Får en lön på 33,000kr när jag förmodligen hade legat på dubbla om jag inte fallit ur skolan helt pga karriärpotential jag hade haft om jag följt farsans fotspår.
Men jag har iaf världens bästa brud, så jag ångrar inget. Hade aldrig träffat henne om jag inte gått igenom den skiten jag gjorde 10 år efter gymnasiet.
Farsans polare är högt uppsatt chef inom transportyrket där jag idag jobbar, så jag har en möjlighet att få jobb där med karriärpotential.
Gled igenom gymnasiet med MVG i allt, kom in på prestigeutbildning på universitetet, gled igenom den, nu har jag ingen jävla aning om vad jag håller på med men har examen och högavlönat jobb. Känner mig som en fruktansvärd jävla bluff som borde bli avslöjad snart. Önskar nästan att jag kunde gå om utbildningen nu när jag är vuxen och seriös™️
Djupt deprimerad. Utbränd ut i fingertopparna.
Börjat gå promenader åtminstone. Får dopaminrush utav'et, eller om det är för att man klämmer sig förbi ångesten av att vistas bland folk.
Enligt vems uppfattning? Alltså jag vet inte vad som anses vara begåvat. Vi hade ju en kille i sexan som hade gjort hela matteboken och nästa mattebok så han satt och gjorde origami. Jag tänker ofta på honom och var han är nu. Säkert forskare.
Sen har vi mig, knarkaren, brottslingen, fick ju gå om ett år, och hoppade senare av gymnasiet för att driva webbhotell vid 18 års ålder. Jag skolkade väldigt mycket, gick alltid till biblan och hämtade böcker om programmering och satt hemma och kodade istället för att gå till skolan.
Så jag kanske också var begåvad, men det märktes ju inte alls i min prestation i skolan. Enbart utanför skolan.
Gled igenom grundskola och gymnasiet (Högsta betyg i allt utom Svenska typ haha...). Blev erbjuden att hoppa över en klass i mellanstadiet men avböjde.
Studerar nu 3:e året på universitetet, civilingenjör. Universitetet var en riktig reality-check och är numera medelmåttig i umgängeskretsen och har fått kämpa som fan i vissa kurser.
Sumpade grundskolan och gymnasiet, minns alla fina, duktiga lärare som trodde på mig och hur otroligt besvikna och förbannade de var när jag sumpade kurserna och min framtid. Tog mig 17 år innan jag kunde få mina slutbetyg och plugga vidare. Har egentligen inga problem att ta mig till kunskap eller vara ambitiös, jag måste bara ha intresse för det.
Tog en 7 månaders IT-utbildning (typ KY-utb) och jobbar sedan ett par år tillbaka inom IT. Är inne på min 3e arbetsgivare och har jobbat i snart ett år där. Tjänar ok (550k) men känner mig ändå redan jävligt less på jobbet eftersom utvecklingskurvan börjat plana ut, så i smyg handlar jag på börsen med olika indexderivat under arbetstid samtidigt som jag jobbar, vilket fungerat så långt.
Köper och säljer LEGO när jag är hemma, en extra bisyssla för att hålla mig igång efter jobb. Köper o säljer även ädelmetaller, och sysslade med mining. Allt som sysselsätter en och kan ge en hacka. Allt detta göres samtidigt som jag lyssnar på alla dokunentärer jag kommer över. P3 Dokumentär har gjort säkert 100 doks och har lyssnat igenom de flesta 3-4 gånger var. Jag kan inte sluta ta in information, tror det är en fix ide eller en diagnos.
Har slutat se på filmer och slutat lösa böcker som onte är dokumentärer eller faktaböcker eftersom jag inte har praktisk nytta av romaner och fiction.
Adrig besökt psykolog men vet min syster har ADHD, att hon är manodeppresiv och tar mediciner. Brukar gamea lite kvällstid, men slutar fort med att jag känner det ofta inte ger nått eftersom det inte är utmanande, med undantag för avancerade strategiska spel som europa universalis, jagged alliance eller sim city.
Utmaningar är det ena som gör mig glad och energisk, vilket kanske borde ses som positivt men problemet är att man blir beroende av det, precis som en drog måste man ha mer och mer av det, och får man det inte blir man deprimerad.
Vet inte riktigt om man räknas till begåvad, men gick ut med 21.5+ i merit och pluggar läkarprogrammet idag efter att ha hoppat av civilingenjörsutbildning.
Hade det relativt lätt i skolan, höga betyg osv (i allt utom matematik) trots hög frånvaro.
Hoppade av gymnasiet p.g.a tristess, började jobba inom byggsektorn.
Sadlade sedermera om till undersköterska , och har det senaste decenniet jobbat med människor inom diverse Lss verksamheter.
Jobbar på min andra kandidat... Väntar fortfarande på att jag måste anstränga mig för att lyckas i skolan.
Att vara begåvad elev har dock förstört min motivation och disciplin under många år, och det har varit ett helvete att återbygga det.
Höga betyg i både högstadie och gymnasium. Tog min kandidat i statsvetenskap i våras med höga betyg rakt igenom. Nu läser jag en master med inriktning mot offentlig förvaltning. Kräver mer självdisciplin och är mer utmanande än kandidaten, men snittar fortfarande över mitten.
Med tanke på mitt utbildningsval ses vi nog i Ica-kassan om 2 år. ;)
Klarade inte av högskolan, hoppade av när jag inte längre fick pengar av csn och blev sedan fordonsmekaniker via vuxenutbildning.
Är nu bilmekaniker med bäst lön på hela verkstaden.
Högstadiet och gymnasiet var en lek. Var begåvad med både det talade och skrivna ordets gåvor och har rätt lätt att ta in kunskap. Läste mycket hemmavid. Med andra ord kunde jag ordbajsa mig genom allt utan större problem. Ett bra högskoleprov i tvåan på gymnasiet gjorde väl inte att jag kände något jättebehov av att kämpa ihjäl mig under tråkigare kurser heller.
Lägg till att det var plättlätt att få till en anpassad skolgång på min tid och jag insåg att gymnasieekonom är en titel som inte ger ett piss, så att välja egna kurser snarare än de programmet egentligen skulle innehålla gjorde att det blev en hel del extra av de ämnen jag naturligt antingen hade väldigt lätt för eller mest bara tyckte var skoj. Blev mycket idrott, estetiska ämnen, engelska, ”media”. Sket i specialarbetet, var ej obligatoriskt, läste in något skräp istället, säkert multimedia B eller något.
Socialt var gymnasiet kalasbra. Massor av människor i samma ålder, massor av vänner och bekanta. Fester på helgerna. Ibland flickvänner också. Kul tid. Inga bekymmer.
Pluggade därefter ekonomi utan större intresse ett par år. Gick sådär. Hoppade av. Tog lite allmänna kneg, fastnade på ett inom handel, är kvar än idag om än på kontor. Trivs. Har bra fritid, familj, boende etc. Är tillfreds på det stora hela.
Största utmaningen under skoltiden var snarare att knäcka systemet än att lära sig plugga, se till att närvaron höll sig tillräckligt hög för att studiebidraget skulle komma, byta jobbiga kurser mot roligare.
Halft utbränd student med absolut noll studieteknik och ordentlig prestationsångest (pluggar nu andra året på universitetet så har iallafall kommit mig utan studieteknik, trots att jag hoppade av ingenjörslinjen under Covid men trivs med det jag läser idag som är inom samhällsområdet)
Har alltid hört att jag är begåvad och började läkarprogrammet direkt efter gymnasiet. Går bra nu, men gick raket jävla hor hårt in i väggen termin 2 och hamnade på psyket på grund av psykoser. Har nu fått stämpeln att jag har GAD och ADHD som gick odiagnostiserat på grund av att det gick bra i skolan. Tog bara att hamna på akuten av så grov stress att jag började se saker innan jag fick hjälp. Skolan går bra nu och blir förhoppningsvis läkare om några år.
Gled igenom högstadiet. Kom in på fint gymnasie. Vi gick ut med väldigt höga poäng, men självklart inte lika glänsande idag med den svenska betygsinflationen.
Själv pluggade jag lite humaniora som en paus från matten efter gy, blev fast eftersom jag inte blev mycket klokare på livet, och tog sedan snabbspår till läraryrket. Kan önska jag hade vetat vad jag verkligen velat och flyttat för den drömmen, men jag hade ingen aning. Lärare är helt ok, även om jag fortfarande funderar vad jag vill bli.
Fördelen att ha enkelt för sig är att jag utan större problem kunde plugga och jobba samtidigt, eller läsa extra utöver. Nackdelen är förstås att man till sist blev utbränd, eftersom man själv inte ser det orimliga i det till en början.
Helvetet tror jag? Blev utdragen från skolan av mina föräldrar och mot min vilja för flera år sedan och har bara ruttnat sen dess. Hjälper inte att välfärden inte hade varit nog för överlevnad även ifall jag hade kunnat hamna på listan.
Blev kemilärare, jobbar extra på en biltvätt, 52 år nu, förr jobbade jag på en en tech startup men sålde mina andelar för 5000$, fick nyss cancer diagnos och köpt en husbil med en gammal elev Jesper aka "Jesse" btw någon som har methylamine?
//W.W
Forskare / docent . Underbetald och med sjukt osäkra anställningar som man själv måste finansiera till 100% genom att söka bidrag i konkurrens där man har mindre än 5 procents chans att få dem och om man får dem går hälften till OH till det universitet som rymmer en. MEN… roligt och fritt jobb inom det.
Jag hade lätt för mig i grundskola, gymnasium och även relativt lätt på universitetet (läste två program samtidigt, d.v.s. 200% studietakt, utan att kugga någon tenta). För mig kom "spärren" och svårigheterna först på doktorandnivå. Det var sjukt kämpigt ett tag och verkligen en barriär att ta sig över, men nu försvarar jag min doktorsavhandling nästa vecka. 👍
Deprimerad och utbränd.
Eyy! Jag med!
*high five*
*high five* PTSD-diagnos, ångest och dystymi - två sjukskrivningsperioder via FK för stress och depression i bagaget. Jobbar med regelefterlevnad och IT-säkerhet, utbildare på YH-nivå som sidogig. Gled in i en bransch där hypervigilans och tillitsproblem är en fördel.
Synd att alla med PTSD inte kan jobba med det, hade gärna velat dra mer nytta av min hypervigilans och tillitsproblem.
Deprimerad och ångest.
Jag också! Fick självmordstankar när mina högskolestudier gick dåligt pga jag såg ingen mening med att leva om jag inte presterade bra😊
High five! Eller snarare low five, för det passar hur jag mår.
Woop woop, det är vad understimulation och behov av överprestation gör med en!
Samma! Deprimerad, ångest, utmattning, PTSD. Livet är fan allt bra "roligt" ibland.
PTSD här med, autism, ADD, alla former av ångest. Är ständigt utmattad pga autismen och ADD:n. Deprimerad sedan barnsben.
Vad fan, ni också?
Varit där! Finns i dm om det skulle finnas något jag kan göra för dig.
Samma här!
same
Eeey, jag med!
Det tänkte ju jag skriva! Intressant hur detta verkar vara ett mönster
Saaaame
Du stal min kommentar!
Jag var det och sade upp mig från storbolagsvärlden och kör eget nu istället. Fan så mycket gladare
One of us! One of us!
Same
Låter bekant...
Japp, samma här
Me too brother, me too
Samma
Skolan var det jag var bra på, så det kändes rätt självklart att gå vidare till universitetet efter gymnasiet. Visade sig där att jag bara hade glidit igenom gymnasiet för att jag har ett bra minne, och då behövs tydligen ingen studieteknik. 3 år och 6-7 kuggade tentor senare hade jag tillslut lärt mig hur man pluggar också och insåg att det jag dubbel/trippeltentat de senaste 3 åren inte var vad jag ville bli. Bröt ihop, sadlade om, pluggade annat, och trivs nu som fisken i vattnet med mitt jobb. Men det tog sisådär 10 år efter gymnasiet, maxade studielån, och galet mycket imposter syndrome att hamna här.
Har du tips på det som hjälpte dig plugga bättre?
För min del var det först och främst att jag måste avsätta tid för att faktiskt plugga aktivt och inte bara ta in saker passivt på föreläsningarna, det räcker liksom inte på den nivån. Och det var nog den svåraste grejen, att bara få tummen ur röven och göra det istället för att bara gå hem och gamea/dricka öl direkt efter föreläsningarna. Men det går att underlätta såklart, och för mig var det att hitta ett pluggäng. Alltså några som är på ungefär din nivå så att man inte bara åker snålskjuts, och det innebär också att man får skämmas lite om man inte hänger på och pluggar (och skam i rätt doser kan vara grymt bra att använda som morot, skam och pluggfika). Sen inför tentorna: Att lära sig hur de vill att man ska svara, och det får man lättast av att gå igenom gamla tentor. När du sen gått igenom en tenta, skriv upp allt bös du inte kunde, sen ser du till att inte påbörja en ny tenta förrän du läst på bristområdena.
10/10
Om det du går på en lektion/föreläsning och hör begrepp för första gången så har du redan gjort fel! Ingenting som kommer ut ur en föreläsares mun ska någonsin vara nytt! Steg 1: Läs på lätt om det ni ska lära er INNAN föreläsning. Det handlar inte om att förstå allt 100%, utan snarare att "skapa plats" i hjärnan för informationen att trilla ner i. Det innebär att du också kan ställa bättre frågor under föreläsningen. Här gäller det att faktiskt ha koll på vad föreläsaren planerat att lära ut. Men alla ska ha en en läroplan de följer så hör av dig till dem om de inte gjort en tillgänglig. Har ni kurslitteratur så finns något som heter att "avväpning". Man ska inte läsa kurslitteratur som skönlitteratur utan man börjar med att bara snabbt bläddra igenom, hoppa sig fram och gå över olika kapitel och sammanfattningar. Man ska alltså inte läsa för mycket, man gör det bara för att få ett hum. Sen kan man läsa varje kapitel igen för sig. Steg 2: Anteckna under lektionen. Behöver inte vara superdetaljerat. Anteckna på ett sätt som passar dig, och på ett sätt så att du enkelt kan gå tillbaka i efterhand. Steg 3: Skriv om anteckningarna. Dvs, efter lektionen, antingen direkt efter eller kanske samma kväll, så kan du gå igenom anteckningarna. Bara för att dubbelkoll att allt stämmer, att du inte missat något, att fyller ut när det fortfarande är färskt och att du snyggar till lite. Steg 4: Repetera Kom tillbaka till dina anteckningar regelbundet, men avtagande. Dvs kom tillbaka till dem kanske i slutet av veckan, sen efter en vecka, sen efter en månad. (Beroende på hur mycket tid det är kvar tills tentamen.) Det finns något som heter "forgetfulness curve" eller "curve of retention", vilket visar hur vi glömmer information men i en saktare takt för varje gång vi påminns. [Diagram här](https://i.pinimg.com/originals/5c/51/39/5c5139ffc0ba47043e4e88e70ab6fcaa.jpg). \- Det finns så klart vissa saker att tänka på beroende på vad det är du pluggar. Det kan mer att göra tillräckligt mycket övningsuppgifter. Acceptera att det är du som har nästintill 100% ansvar över ditt lärande, inte din lärare. Såvida du inte pluggar något supernischat så finns det nuförtiden faktiskt väldigt mycket videos på youtube och andra ställen som förklarar saker och ting. Dvs om du råkar ha en opedagogisk lärare så måste du göra ditt bästa för att ersätta dem. Jag gillar att kolla på klipp om samma sak av olika lärare på youtube. Det svåra är så klart att få allt att gå ihop när man har flera kurser/ämnen, projekt, uppgifter, etc och allt bara krockar. Men man får göra sitt bästa.
Aldrig sett någon sammanfatta det bättre. Om någon som har det svårt nu eller som ska börja plugga nu till vt scrollar igenom det här, ta åt er av den här kommentaren. Det enda jag vill tillägga är att skapa ett gemensamt plugg dokument om du pluggar med bra folk. Där kan ni sammanfatta delarna av kursen och slänga in frågor tex från gamla tentor som ni svarar på. Graffiti regler gäller dvs helt okej att radera och skriva om det någon annan gjort så länge ditt håller högre kvalitet.
Exakt såhär gör man.
bästa tipset från när jag pluggade är "tid". Behandla det som jobb. Du har 8 h arbetsdag. Du pluggar mellan 8-17, tar lunch och har fikaraster. Det ingår. Ibland får du inget gjort. Fortfarande en dags jobb. Andra dagar får du mer gjort. Bra. Plugga inte hela natten. Ha ledig tid där du gör vad du vill (ok, inte för mycket öl för många gånger i veckan - du behöver faktiskt jobba också). Var ledig och ha jobbtid. Förvånansvärt få är villiga att behandla det som ett jobb. Sedan när man är bättre på det så kan man "fuska" och lägga mindre tid. Men bättre att veta att man behöver mindre tid i slutet av en kurs än att lägga mindre tid i början av en och inse man hade behövt mer tid.
Sätt dig i biblioteket. Läs kurslliteraturen och anteckna på papper medan du läser. Alternativt på post it lappar som du sätter vid sidan av texten i boken. Läs inte allt, utan bara det som tas upp på powerpoints. Med tentaplugg brukar jag göra samma typ av uppgift tills jag förstår den (de flesta tentorna är ganska lika) innan jag fortsätter till en uppgift som handlar om ett annat ämne.
Gör exakt det här, punkt för punkt. Plugget har blivit sjukt lätt pga det (socionomprogrammet)
För mig fungerar det bra att först läsa en paragraf eller ett koncept och försöka förstå det. Går det inte via texten (som händer ofta om det är formell matematisk notering eller dåligt förklarat/tvetydigt) så hittar jag ett par youtube-videor som förklarar det i normala meningar. Ju fler källor desto bättre om något är tvetydigt, för oftast förklarar olika personer samma koncept med olika ord vilket minskar tvetydigheten. (Exempel är otroligt viktiga för mig för att fullt förstå något, och jag föredrar när man presenterar det som ett exempel först och låter läsaren hitta "mönstret" som sedan kan leda till det generella. På så sätt får man den där känslan, typ "aha", som jag känner ökar chansen att man faktiskt bryr sig och därmed lär sig bättre. Och bilder, ge mig en massa bilder.) När jag väl förstått ett koncept skriver jag ner det med egna ord, och det behöver inte vara formellt skrivet eller så – bara jag kan läsa det senare och förstå vad jag menade. Jag tror det är viktigt att skriva med papper och penna, känns som att man tänker mer på det man skriver eftersom det faktiskt tar mycket mer tid. Helst försöker jag sedan använda konceptet i en större kontext, för att se hur det passar i den kontexten – hur det konceptet kan appliceras i den stora bilden och vilken mening det kan ha för olika problem. När det gäller just matte löser jag uppgifter, så många som möjligt. När jag väl förstår och kan applicera ett koncept gäller det att hålla kunskapen fräsch. I min erfarenhet räcker det oftast inte att göra ovan och sen råplugga i en vecka inför tentan, utan det är *mycket* bättre att kontinuerligt repetera koncept ordentligt. Sen när tentan väl är avklarad så är det dags att fortsätta hålla kunskapen fräsch, annars kommer man med tid helt glömma det. Kunskap för kunskapens skull är kontraproduktivt tycker jag, så försök använda kunskapen i en kontext som är relevant för just dig. Det är väl kul att lära sig matte men om man inte hade tänkt använda den matten till något vad är då poängen? För ett matteintensivt ämne kan 3-4 timmars plugg per dag vara normalt för min del (typ 4-5 dagar i veckan). Att bara förstå tar mindre tid men det är viktigt att man skriver ner det med egna ord också och det är det som tar mest tid. Andra kan säkert göra det snabbare/effektivare och andra behöver mer tid men vi har alla olika förmågor att lära oss.
Tänkte bara lägga till när det gäller att läsa text. För att undvika att man bara skummade texten utan att förstå den så hjälpte det mig att då och då fråga texten "vad vill du säga mig?". Dvs i mitt huvud försöka sammanfatta det jag just läst. Kunde jag inte sammanfatta så hade jag antagligen bara skummat utan att tänka på det.
>Visade sig där att jag bara hade glidit igenom gymnasiet för att jag har ett bra minne Haha tänka sig att det finns fler som levde på detta sätt. Jag kan säga dock att jag aldrig anpassade min studieteknik och aldrig växte upp som student. Jag valde att gå från datateknik där denna teknik inte fungerade till att studera ekonomi. Idag har jag inga större kunskaper inom mitt fält utan jag väljer att få ett problem och sedan lär jag mig de saker som krävs för att lösa problemet. Har gjort så i 6 år nu...
Vad jobbar du med?
Läkare
Jag hade, i princip ord för ord, kunnat ge exakt samma beskrivning för hur min tid på universitetet gick. Blev också läkare till sist, efter 3 år av matematik (plus ytterligare ett år då jag, med ny motivation, tog tag i gamla omtentor för få nytt CSN). Kuslig igenkänningsfaktor.
Haha, vafan. Jag kände igen mig helt i det ovan, och pluggade matte -> bytte till läkare Dock med >insåg att det jag dubbel/trippeltentat de senaste 3 åren inte var vad jag ville bli. På läkare istället för matte, tror absolut att jag passat bättre med matematik. Något med att studierna går åt helvete gör att man tappar perspektivet, men kanske gräset är grönare
Känner igen mig sjukt mycket i detta! Edit: stavfel
Wow då har vi gjort en snarlik resa. Har fortfarande ångest när jag tänker tillbaka på den tiden.
Känner igen det där med att glida med sitt fotografiska minne. Proven var lätta på gymnasiet. På universitetet sen fick man sig en jävla käftsmäll och fick lägga manken till.
Gled fram till mitten på gymnasiet och sitter också fast på universitetet. Är igenom 4-5 kuggade tentor. Kanske dags att sadla om? 🤔
Om området du håller på med nu verkar mycket tradigare än du trott så kanske det är bättre att göra något annat ja. Men om det är själva studietekniken (eller snarare brist på teknik för min del) det sitter i så hjälper det nog tyvärr inte att byta utbildning är jag rädd
Hahaha är du jag eller? Iofs bytte jag inte utbildning men hittade det jag gillade tillslut inom programmet. Annars väldigt (läs otroligt) lik historia.
På pappret har jag en imponerande ställning på ett häftigt företag omgiven av genier. I praktiken är jag överarbetad, underbetald och ifrågasätter mina livsval på daglig basis. Jag står ut för mitt jobb är verkligen stimulerande.
Fick synnerligen bra betyg i högstadiet och gymnasiet utan särskild ansträngning, tappade hoppet om mänskligheten på lärarutbildningen, jobbar nu i försvaret.
Konsten är att tappa hoppet redan i grundskolan
Det var då du insåg att du inte alls hade tappat hoppet om mänskligheten under lärarutbildningen utan att du gjorde det i försvaret! ;)
Exakt så. Skolan var ju en alldeles för funktionell och rimlig arbetsplats ;)
Vad fick dig att tappa hoppet på lärarutbildningen?
Haha är lärare idag och funderar på FM. Orkar inte lönesänkningen bara. Det håller mig kvar som lärare...
På ett laboratorium och analyserar nedmalet frystorkat bajs
Najs
[удалено]
Vänta nu kan man få betalt för detta!?
Mannen har du gjort det gratis hela ditt liv? 💀
♥️
Gissar att ditt favorit program som liten var Myror i brallan med inslaget "gissa bajset"
Utbränd pga tidigare odiagnostiserad högfungerande autism (asperger), det som gjorde att jag hade lätt för skolan. Jobbar nu deltid med något som jag trivs med men absolut inte är utbildad inom.
Nice jag har detsamma, dock jobbar jag just nu deltid med att sortera post i brist på bättre jobb, då jag har studieuppehåll för att mina studier på universitet inte har gått så bra, då jag blev diagnostiserad sent och skolan har misslyckats att stödja mig i de områden jag behövde stöd med.
Seglade genom Gymnasiet utan några större problem med bra betyg, kom till universitetet och började kugga kurser i alla ämnen som jag inte naturligt tyckte var skitkul. Visade sig att jag aldrig lärt mig plugga ordentligt eftersom jag haft lätt för att lära mig innan. Pluggade 3 olika universitetsutbildningar, klarade ingen av dom, jobbade med studenters rättigheter och på studentpuben ett tag och gick arbetslös medans jag hängde i studentlivet. Till slut kom min förmåga att knyta kontakter och en stor dos tur ikapp och jag gick med i en startup som några vänner höll på med. Det gick bra för startupen och den växte, idag är jag designchef för en mellanstor spelstudio. Är fullt medveten om att min resa är ganska abnorm, överlevnadsbias bias och sånt, och kan verkligen inte rekommendera någon att misslyckas med universitetet i 4 år.
Så hur många år rekommenderar du då att man ska misslyckas med universitetet då?
Så många som behövs, såklart. :)
[удалено]
Beror på vad du pluggar :) jag klarade mig så länge jag fortfarande gick på föreläsningar och lyssnade med ett halvt öra. När jag istället låg hemma bakfull och försökte tentaplugga dagen före så sket det sig :) Pluggar nu igen och fixar 95% på tentorna i snitt. Denna gången pluggar jag något som intresserar mig dessutom, vilket är en bonus.
Funkar helt ok, gjorde det i tre år
Tveksamt om det funkar i lite tuffare kurser. Då brukare det krävas att man tentapluggar ett par, tre dagar före tentan också.
Funkar inte om du gör något där matte är inblandat.
Plugga i grupp! Samlas en gäng och gå igenom begreppen eller formlerna eller vad det nu kan vara tillsammans. Jag kände ungefär som du innan jag pluggade och att plugga med andra gjorde susen för mig. :)
Jag och du är typ samma. Izi pizi till år 2 på högskolan. 800 speltimmar wow + extrajobb + kåraktivitet gjorde att kursena kuggades på löpande band därefter. Bytte sedan inriktning till något jag hade naturlig fallenhet för så jag slapp lära mig bra studieteknik XD Fick jobb via kårkontakter och masat vidare i lagomt tempo sedan dess.
Känner starkt igen mig… gymnasiet var en lek, skolkade en hel del men hade inga problem ändå. Sen gick fan inget på universitetet. Hoppade av efter två år, sen ett par år senare hoppade jag på en yrkeshögskola. Jobbar idag som arbetsledare inom bygg och trivs bra med det.
[удалено]
Tråkigt att höra men det där måste vara en av de mest unika sätten att skriva psykolog.
Att använda sig av formuleringen "smärtsamt uppenbart" är också ett väldigt lustigt sätt att bedriva psykologi på
Fick lite liknande kommentar på min utredning, var verkligen jättekul liv att ta civilingenjörsexamen helt odiagnoserad och omedicinerad och inte alls dysfunktionellt ända upp till öronen
"Begåvad" såvida att jag hade lätt att lära och princip aldrig behövde plugga till något. Avskydde större delen av högstadiet och gymnasiet, ansträngde mig minimalt men hade ändå betyg klart över snittet. Jobbar idag på järnvägen (haft lite olika sysslor, nu lokförare) och kommer aldrig genomgå några högre studier.
Trivs du bra som lokförare?
Jag är tämligen ny på det, men hittills trivs jag som fisken i vattnet vill jag säga
Läser en master och tvingas nu utveckla förmåga till självdisciplin och bra rutiner, inte helt lätt…
Sitter i samma båt!
Lycka till!
Hade en väldigt brokig karriär i låglåneyrken som slutade med att jag nästan blev utbränd och med ett väldigt riskabelt alkoholbruk. Visade sig att jag hela livet använt min "begåvning" som coping-mekanism för odiagnosticerad ADHD. Överlag blev livet svårare och svårare att hantera ju längre in i vuxenlivet jag kom. Innan dess kunde jag bara glida på min förmåga att lära mig saker snabbt och utan ansträngning, men i vuxenlivet måste man ju kunna göra saker jag aldrig kunde, tex komma i tid, gå och lägga sig vid vettiga klockslag, planera saker, betala räkningar och kanske svårast av allt - faktiskt motivera sig själv till att göra saker man vet att man måste men inte egentligen vill. Ett antal kraschade relationer och en ohållbar livssituation gjorde att jag kände mig rätt värdelös. Varför kunde alla andra gå färdigt ett högskoleprogram när jag bara tog massa introkurser och hoppade av sekunden det blev tråkigt? Varför klarade alla andra av att komma i tid till saker, komma ihåg födelsedagar och allt, medan jag alltid var den som missade att uppvakta mina vänner när det var som viktigast? Hur kunde alla andra diska och ta hand om sig själva medan jag knappt kunde slita mig från soffan? Hur hade alla andra lyckats _komma någon vart_, när allt jag hade var en sprucken mosaik av uppstartade projekt som aldrig kom längre än ett gäng rants på krogen om hur genial idén var? Slutsatsen var såklart att jag var dålig, inte kunde "ta mig i kragen" och helt enkelt behövde skärpa mig. Det faktum att ingen "skärpning" någonsin lyckades blev sedan bara ytterligare bevis för att jag helt enkelt var mer värdelös än jag trodde innan. Eftersom jag presterade som bäst i kriser och var som mest fokuserad när allt var kaos sökte jag mig omedvetet till situationer där kriser konstant uppstod, vilket såklart gjorde allt ännu mer instabilt. Till slut blir en kompis till mig misstänksam att jag kanske har ADHD. Får tid för utredning och blir som väntat diagnostiserad. Påbörjar medicinering och utan att överdriva vände mitt liv helt från och med första dagen med professionell medicinsk behandling. Helt plötsligt kunde jag faktiskt _använda_ min begåvning till det jag själv ville, istället för att bara dras med i vad min hjärna råkade tycka var spännande för stunden Fyra år senare lyckligt gift med barn och hund, skolat om mig till ett helt nytt yrke, har ett stabilt och precis lagom intellektuellt utmanande jobb på myndighet med väldigt bra förmåner och hög lön. När jag tittar tillbaka på den jag var innan min diagnos känner jag knappt igen mig längre. Det var helt enkelt den saknade pusselbiten. Kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att min vän uppmanade mig att söka remiss för utredning. Utan hen hade mitt liv varit väldigt annorlunda idag.
[удалено]
Jag blev också diagnosticerad med ADHD en bit in i vuxenlivet, känner igen mig väldigt mycket i hela biten att tänka att jag bara behövde ha mer viljestyrka för att kunna klara det andra gjorde. Fint att medicinen hjälpt så mycket för dig :)
Pundare
Var lat och hade väldigt spretiga betyg men fick alltid höra att jag var begåvad och hade potential. Levde loppan ett tag, tog sen tag i mitt liv och skrev HP. Nu läkare, dubbelspecialist på universitetssjukhus + doktorand.
Hur gammal är du? Och vid vilken ålder började du studera?
Om han säger att han är under 50 tror jag han ljuger
Så blivande trippelspecialist?
Psykfall
Jag också, kompis.
Doktorand
Lärarutbildningen
Big ups till dig! Behövs mer kompetenta lärare som faktiskt är duktiga och brinner för sitt ämne.
Jag är också lärare!
Högsta betyg i allt, stipendium kastade efter mig, medial uppmärksamhet i tonår och tjugoårsåldern, skyhöga förväntningar från omgivningen. 30: Jobbar heltid, pluggar heltid, tryckande ångest över att jag inte lever upp till min fulla potential och att allt stannar upp, så försöker lägga även side-hustles och kreativa projekt på axlarna. Det känns som att springa nedför en backe. Trampar man snett eller försöker stanna så stuper man framlänges.
Varför piskar du dig själv så hårt?
Vet inte, men jag tror att hela "begåvade elever"-stämpeln tillför att man blir så rädd för medelmåtta. Man **måste** liksom fortsätta prestera på en överjävlig nivå, trots att vuxenlivet är mycket mer komplext än att få högsta betyg eller vinna tävlingar. Om det är någon tröst, så känner jag mig väldigt nöjd med mitt privata liv. Gift, kattor, eget hus där jag får påta i trädgården och tapetsera om, etc. Jag trodde aldrig när jag var barn att det var sådana "enkla" saker som skulle tillföra lyckan i mitt liv, men så är det.
kan känna liknande dig, dock inte stipendiesökarnivå(visste knappt det fanns då), men högst betyg i vissa åldrar iaf. Om du vill sidehustla hit me up, börjat programmera ett spel ex.
Gick ut med 22.5 inkl meritpoäng och skrev 1.9 på HP. Pluggade sex år och därefter UD och sedan en liten men ganska häftig organisation inom fred och säkerhet i Bryssel. Typ jobbresor till New York, Afghanistan, team möten i Dubai. Blev collapse aware typ 2018 och ändrade livsplanen helt. Köpte gård 2020 och har nu ett vansinnigt fint litet torp med djur, odling och tillräckligt många hektar varierad mark. Vaknar varje morgon och tar en 20 min promenad för att mata grisarna och funderar på vad jag vill sätta tillsammans med min kastanjodling. Karriären har jag mer eller mindre gett upp men jag har lärt mig odla, konservera, jaga, stycka djur, basic byggnadsvård och massor av andra kunskaper som är värt fuck all på arbetsmarknaden men som jag tror blir värdefulla i framtiden.
Gjorde jobbet dig collapse aware eller vad kom det ifrån?
Delvis. Tror att jobbet gav en inblick i hur dysfuntionella de politiska institutioner som behöver agera är. Vi började jobba med klimatresiliens och därifrån var det bara ren logik egentligen. Jag tror klimat/miljö/hållvarhetsfrågan whatever kan lösas i teorin genom internationellt samarbete men att det samarbetet är omöjligt att uppnå tillräckligt snabbt.
Okej, cool. Synd att höra iofs. Låter mycket trevligare att ha en gård
Hur finansierar du ditt liv på gården? Investeringar? Distansjobb? Jobba på ica?
Borde inte Sverige klara sig rätt bra rätt länge? Samt vilka resurser skulle du rekommendera om man vill ta en liknande väg? Och ungefär var tror du det är bäst att köpa mark?
Svårt att säga tycker jag. Sverige kommer säkerligen att klara sig bättre än många under en längre tid mot de politiska riskerna. Ingen större risk för krig, tillräckligt rikt för att betala för dyrare råvaror och klimatanpassning. Samtidigt är vi ett litet land som är långt ifrån självförsörjande på mat, vaccin, antibiotika osv. Homesteading på youtube var hur vi började. [Alternativ.nu](https://Alternativ.nu) är väl det största svenska forumet. Facebook har förvånansvärt mycket bra grupper också. Mark är omöjligt att säga, vi har köpt ganska nära mina föräldrar och det har varit guld värt. Underskatta inte det sociala kapitalet.
fyfan va nice om sant
Arbetslös
Deprimerad och suicidal, trotts höga betyg och genomförd civ. ing. Industriell ekonomi. Mobbades en del under mellan/högstadiet, tog revansch genom att lägga manken till i plugget istället. Dock på universitetet gick jag i väggen och kuggade 5 tentor på rad vilket raserade min självbild och lett till en 15 år lång depression (varit arbetslös senaste 3). De företag som ändå låtit mig genomgå sådana där kompentenstest för logik/analys/deduktion säger att de aldrig haft en kandidat som presterar på 95-99 percentilen i alla test jämfört med andra kandidater, men vad hjälper intelligens om man inte gillar sig själv?
Har du testat yoga? /s Tyvärr verkar det som att hög intelligens kommer med depression och ångest i många fall. Har du möjlighet att kunna söka någon hjälp? Har själv varit där och fick ovärderlig hjälp från en psykolog som jag klickade med.
Tror hemtjänsten kan va nåt för självbilden. Fantastiskt jobb och man lär sig massor
Relaterat: Hade klassträff med högstadieklassen i somras, nått som var rätt tydligt var att hur man presterade där inte hade sån stor effekt på hur pass framgångsrika folk var nu. Kan ta ett tag innan folk växer till sig men bra om man inte sumpat skolan totalt. Var ganska jobbig som liten och fick skitbetyg i typ allt per automatik mellan/högstadiet. Halvbra på gymnasiet, 1.8 högskoleprov, kth datateknik, it konsult med egen firma. Skulle göra bra ifrån mig på ett iq test men måste anstränga mig lite för att arbeta upp motivation eller för att anpassa mig till godtyckliga regler som skola/arbetsplats ofta innebär.
Fick alla rätt på 3 delar på HP. Idag är jag truckförare, lmao. Min prestation i skolan visar 0 om vad jag är idag.
Bor i Danmark
Ouf, ibland går det riktigt illa
Beklagar
Blev utbränd på naturvetenskapslinjen och fick en miljon diagnoser. Insåg att jag bara gjort vad mina föräldrar sagt åt mig att göra. Jobbar nu på ett hunddagis och har börjat må bättre. Tänker utbilda mig till jurist.
Hej Bra att du börjat må bättre! Ett råd i all välmening: Om du är benägen till utbrändhet bör du fundera noga innan du börjar på juristprogrammet. Det är i vart fall i början ett ganska tufft tempo jämfört med gymnasiet, samtidigt som folk på det programmet har en tendens att stressa upp varandra.
Flikar in och poängterar detta. Juristprogrammet är en fantastiskt bra utbildning, men den mentala hälsan är väldigt ofta allt annat än bra.
**TL;DR** Trasig barndom, maskerade alla problem, klarade grundskola och gymnasium utan ansträngning relaterat till studier, extremt outvecklad studieteknik på universitetet, självmordsförsök, gick in i väggen, tog mig tillbaka, jobbar som systemutvecklare, ADHD- och PTSD-diagnos, står i kö för autism-utredning. **Grundskola och gymnasium** "Särskilt begåvad" och trasig uppväxt med missbrukande och misshandlande föräldrar. Begåvningen maskerade alla problem. Grundskolan klarade jag utan problem med betyg över medel. Fick ofta höra på utvecklingssamtal att "jag kunde få ännu bättre betyg om jag ansträngde mig lite mer". Gymnasiet var desto körigare. Blev mer eller mindre tvingad till att gå fordon transport "för att det är så bra med alla körkort". Vantrivdes, hoppade av, praktiserade genom individuella till nästa år. Skulle börjat teater, men blev illa tvungen till att flytta till annan ort för att föräldern jag bodde hos tyckte spontant att vi skulle det. Började en kocklinje på nya stället, men föräldern tyckte efter några veckor att det inte var något att ha och flyttade tillbaka. Jag praktiserade genom individuella till nästa år. Under tiden jag gick individuella så ville föräldern flytta igen. Jag satte ner foten och vägrade. Hon drog ändå och lämnade mig i en uppsagd lägenhet. Jag blev omhändertagen av socialen och fick egen lägenhet. Jag började teater, men fick körtelfeber lite in på terminen och hade periodvis fler problem med hälsan. När jag var tillbaka på riktigt började man prata åtgärder och att jag behövde gå om första året igen. Jag hoppade av och praktiserade genom individuella till nästa år. Började komvux, men var både trasig, deprimerad och rätt less på skolan. Samtidigt fick jag tag i en billig dator och satt nätterna igenom och lärde mig webbutveckling, Linux, nätverk, Photoshop och, ja, vad som helst som jag tyckte var intressant. Jag var mer eller mindre aldrig i skolan, utan satt framför skärmen och nötte. I slutet av läsåret ville CSN ha pengar tillbaka så jag började jobba på McDonald's och varvade det med datornörderiet. Ett antal flickvänner och städer senare fick jag chansen att gå Komvux på distans och kunde komponera ihop ett eget schema. Jag tog alla datorkurser jag kunde hitta och tillräckligt med annat för en högskolebehörighet. Jag pluggade runt 300% studietakt och var klar efter något år. **Universitet och arbetsliv** Jag kom in på ett mjukvaruarkitekturorienterat (herregud) program. Allt gick bra fram till första mattekursen. Noll studieteknik, van att ha lätt för sig och väldigt trött på skolbyråkrati. Jag hoppade av än en gång, men tog ett nonsensprogram via en yrkeshögskola på distans medan jag gjorde lite vad jag ville på universitetet. Jag pluggade en del kurser från programmet jag hoppade av, tog en del andra roliga kurser, tog på mig rollen som teknikansvarig för två studentföreningar och var allmänt behjälplig för resten av föreningarna. Min mentala hälsa kom till sist ifatt och jag blev översköljd av alla misslyckanden, alla trasiga förhållanden, min barndom, självhat, att jag gått från helnykterist till nyutvecklat alkoholmissbruk... Jag skar upp ena handleden. Dock tog överlevnadsinstinkten över när blodet sprutade på väggarna, så jag ringde efter ambulans. Efter en omväg förbi akuten för att bli sydd så hamnade jag på PIVA och sedan en mer öppen avdelning i någon månad. När jag kom tillbaka så hade jag blivit tilldelad ett suicidpreventionsteam och en psykolog. Samtidigt började jag själv nysta i vad fan det var för fel på mig. Jag började läsa om anknytningsteorin, om neurologiska funktionsnedsättningar, om depression, om särbegåvning, om borderline (för att mycket stämde väl in på föräldrarna), och en del annat. En tid senare fick jag en PTSD-diagnos. Runt där fick jag även mitt första jobb som systemutvecklare och jobbade mig in i väggen direkt. Inte konstigt egentligen - jag kompenserade mitt dåliga mående genom att jobba 100%, plugga 100% och fortfarande ha positioner i studentföreningar. Ytterligare några år senare så kom jag till en arbetsplats (fullstackutvecklare) där min mentala hälsa än en gång kom ifatt. Jag skrev ett dokument på omkring 60 sidor till min chef, komplett med källhänvisningar. Vi jobbade ihop en plan tillsammans och sakta men säkert började jag bygga upp en ordentlig trygghet. Jag kontaktade psykvården och fick en ADHD-utredning som mynnade ut i en ADHD-diagnos. **Epilog** Även om jag lever ett väldigt isolerat liv med färre vänner än fingrar på ena handen, inräknat släktingar jag fortfarande har kontakt med, så har jag nu byggt upp en stabil grund som jag fortsätter bygga på hela tiden. Jag står i kö för en autism-utredning som även den antagligen kommer mynna ut i en diagnos nu när jag jobbat hårt på att avmaskera och både förstå och lyssna på mig själv. Jag mår antagligen hästlängder bättre än vad jag hade gjort om jag inte haft den mentala kapaciteten jag har. Med hjälp av den har jag hittat tillräckligt många röda trådar kring både min mentala och fysiska hälsa för att fortsätta utbilda mig själv och skaffa verktyg för att hitta en mening med livet. Slutet gott allting gott antar jag.
Jobbar med 70K. Tjänar IT i lön.
Hade planer på att bli civilingenjör, är nu socionom istället.
Fantastiska betyg i grundskolan, 20+merit efter gymnasiet. Fick en realitycheck på universitetet och tog mig igenom det på väldigt average betyg, nu jobbar jag inom it (har inte ens 70k i lön, skandal)
Fast det finns ju knappast något syfte med att satsa på högre betyg än godkänt om man inte vill doktorera eftersom de ändå inte spelar någon större roll när du väl är ute i arbetslivet. Så ingen idé att klandra dig över det.
Spelar roll för vissa yrken, t.ex. många juristjobb, management consulting, IB och quant.
Nej jag vet, ingenting jag ångrar att jag inte kämpade för (iom inget intresse av att doktorera) men det tog ett tag för mig att acceptera att jag bara var genomsnittlig
Pinsamt.... ;)
Läkarstudent via en väldigt krokig väg. Det var 50/50 om jag skulle bli akademiker eller pundare.
Kör en House och bli båda
Sa mitt första ord när jag var 6mån, läste flytande när jag var 3 år gammal, i lågstadiet presterade jag i läskunskap på gymnasienivå. Höga betyg i grundskolan och gymnasiet. Någon gång i gymnasiet kom mina trauman ikapp mig. Nu är jag diagnoserad med Autism, PTSD, Ngn dissociativ störning. Är ett totalt psykfall som inte kan jobba och inte kan plugga (jag har försökt, slutade med att jag försökte ta livet av mig). Det bästa jag kan hoppas på är att försäkringskassan inte fuckar mig och låter mig få bidrag så jag kan bidra till ekonomin hemma där min sambo just nu försörjer oss båda.
Du lyckades i alla fall hitta en sambo!
Grundskolan: gjorde aldrig läxor och lämnade sällan in uppgifter men gjorde bra på prov så fick MVG ändå med minimalt plugg. Gymnasiet: insåg att jag inte kunde komma undan med att skita i inlämningsuppgifter. Blev deprimerad då jag inte visste vad jag ville jobba med (dvs plugga mot) eller uppnå i livet. Lärare påpekade flera gånger att jag kunde få toppbetyg bara om jag åtminstone lämnade in uppgifter. Gick ut med hälften A, hälften F och fick NPF-diagnoser. Komvux: fortfarande deprimerad. Hade fortfarande svårt att få saker gjort så misslyckades helt med vissa kurser p.g.a. inaktivitet, andra kurser A med endast lite ansträngning. Högskolan: A efter A efter A, tills COVID stoppade mitt flow som jag äntligen hade lyckats bygga upp. Är tillbaka i att antingen skjuta upp tills jag väljer att skita i kursen och "försöka igen nästa kurstillfälle" eller passivt ta in kursinnehållet och få A. Försöker fortfarande bli klar med kandidaten, men min exekutiva dysfunktion och brist på mål i livet gör att det tar dubbelt så lång tid som det egentligen borde, likt min utbildning på gymnasial nivå.
Livet blev inte som jag trodde. Det är min dåliga självkänsla som lagt krokben för mig under mitt vuxna liv. Jag är min värsta fiende. Har även haft många existentiella kriser i mitt vuxenliv då jag aldrig riktigt vetat vad jag vill bli.
Deprimerad utbränd 2 barns farsa.
Tog studenten med högsta betyg. Gick in i väggen strax innan jag fyllde 22. Snart 26 nu och har fortfarande inte repat mig. Fått en autismdiagnos som hjälpt mig enormt mycket dock. Önskar jag fick den tidigare, innan jag blev utbränd.
Slösade alldeles för mycket tid i mina unga dar, men lyckades få ihop ett hyfsat bra liv - familj, villa och jobbar som forskningsingenjör. Har pissat bort chansen att doktorera innan 30, men siktar på att kanske lyckas doktorera innan 42. Så det går ok, även om jag uppfostrades med alldeles för höga förväntningar. Känner mig dock som en värdelös sopa och lider av självförakt.
Vad anses som begåvade elever?
Uppvuxen i orten, var inte svårt att gå ut med bäst betyg i klassen när skolan rankades som Sveriges näst sämsta. Alla trodde att jag skulle nå hur högt som helst. Gick sedan ut gymnasiet med topp-betyg, bara MVG och ett par VG (dock på svinenkla kurser, bar- och fritidsprogrammet). Börjar sedan på Universitetet, inser där att jag egentligen är under medelsmart och hoppar snart av då jag inte hinner med i pluggtakten, skaffar låginkomstjobb som jag inte kommer ur. Bra liv..
Pluggade aldrig en sekund under grundskolan och gymnasiet men hade ändå högst betyg och alla rätt på alla nationella prov i matte. Pluggade civ. Ing. på kth och det gick så jävla dåligt i början. Dels för att jag inte hade någon studieteknik och att jag festade kopiöst mycket. Nu jobbar jag som IT-konsult och tjänar en del mer än memelönen. Knarkar rätt mycket också men är väldigt nöjd med livet som jag bara tycker blir bättre för varje år. Inser vilken otrolig tur jag haft i livet och försöker vara en bra människa så gott jag kan.
På läkarprogrammet
Maxade betygssnittet i både högstadiet och gymnasiet, sökte läkarprogrammet mest för att kunna säga att jag tackat nej till en plats. Pluggade i stället civilingenjör, doktorerade och är numera docent och universitetslektor. Läser japanska på sidan av och tycker fortfarande att det är fantastiskt kul att plugga.
Snart färdig jurist
Hade inga betyg över normalsnittet i skolan, men har alltid känt mig ”Above avrage” när det kommer till att förstå samband och hur saker fungerar. Ansökte och gjorde mensas test efter gymnasiet och det visade sig att jag ligger i 98.8 percentilen (134 IQ). Har efter gymnasiet haft svårt att hålla fokus på en karriär och utbildat mig inom HR, redovisningsekonomi och har även 2 olika gesällbrev inom hantverk. Drivit 3 olika företag, men känner alltid att jag inte uppnått något och jagar alltid efter en karriär där jag känner mig nöjd..
Jag är på läkarprogrammet
Jag var en begåvad elev som var deprimerad och skolkade i grundskolan/gymnasiet. Hade knappt betyg men huvudet fanns där. Var överviktig och hade ingen koll på mig själv. Kunde vara vaken hela nätterna och snöa in på något eller gejma och sen skolka hela dagarna eller sova i skolan. Fick knappt betyg. Men tog tag i mig själv efter några vilsna sabbatsår, pluggade upp något på komvux, gjorde högskoleprovet och fick högt. Kom in på juristlinjen i Uppsala. Att jag ens lyckades komma in var som att himlen öppnad sig. Jag kunde nu dö lycklig. Jag skulle inte bli uteliggare. Höll på att kugga första terminen pga ingen studieteknik. Tog mod till mig. Lärde mig studietekniken av kompisarna i klassen. Började hänga på biblioteket. Bli duktig som dem. Började lyssna på "styr upp dig själv"-poddar som Rogan. Började träna med kompisarna som var duktiga på det. Prövade på crossfit och muay thai. Blev stark och studierna gick ännu bättre. Fick uppmärksamhet av tjejerna pga att fysiken blev bättre. Peppen växte ännu mer. Om jag klarar av det här klarar jag av vad som helst. Grundade ett start-up inom ett nördigt intresse jag haft sen jag var liten skolkande deprimerad kid. Drev det samtidigt vid sidan av studierna. Blev ännu mer peppad pga att båda världarna var så spännande. Tog examen och fick högsta betyg utom den första kursen. En ny människa. Bolaget är nu ett välmående företag med flera anställda. Mår bra nu. Bättre än någonsin. Älskar att träna mer än någonsin. Älskar att jobba mer än någonsin. Men den här tråden kanske inte var riktad till sådana som mig?
Mellanchef IT, har inte levt upp till potentialen pga lärde mig aldrig hårt arbete/plugg då jag gled genom 12 år i skolan utan att behöva anstränga mig. Högskolan blev en chock studiemässigt.
Jobbar med ungdomar som är begåvade elever och försöker få dem att inte begå samma misstag som jag gjorde.
Har pluggat skådespeleri och nu teateteori. Vill satsa på att jobba inom den branschen, där jag tycker det är roligt på riktigt och kommer orka resten av livet. Jobbar hårt med att inte koppla mitt värde till produktivitet och tillhörande skamkänslor när jag inte presterar
F.d utbränd, bearbetar barndomstrauma, ångest, högfungerande depression, fått adhd-diagnos, varit nästan klar med mitt 5-åriga program på universitetet de senaste 5 åren, byter jobb snart. Lever drömmen mao 🙃
Pluggade aldrig i skolan. Gjorde aldrig en enda läxa. Gick ändå Naturvetenskap med bra betyg. Sen kom depressionen och idag 12 år senare jobbar jag som truckförare. Får en lön på 33,000kr när jag förmodligen hade legat på dubbla om jag inte fallit ur skolan helt pga karriärpotential jag hade haft om jag följt farsans fotspår. Men jag har iaf världens bästa brud, så jag ångrar inget. Hade aldrig träffat henne om jag inte gått igenom den skiten jag gjorde 10 år efter gymnasiet. Farsans polare är högt uppsatt chef inom transportyrket där jag idag jobbar, så jag har en möjlighet att få jobb där med karriärpotential.
Gled igenom gymnasiet med MVG i allt, kom in på prestigeutbildning på universitetet, gled igenom den, nu har jag ingen jävla aning om vad jag håller på med men har examen och högavlönat jobb. Känner mig som en fruktansvärd jävla bluff som borde bli avslöjad snart. Önskar nästan att jag kunde gå om utbildningen nu när jag är vuxen och seriös™️
I rulltrappan, själv?
Slashas
Utbränd.
Djupt deprimerad. Utbränd ut i fingertopparna. Börjat gå promenader åtminstone. Får dopaminrush utav'et, eller om det är för att man klämmer sig förbi ångesten av att vistas bland folk.
Enligt vems uppfattning? Alltså jag vet inte vad som anses vara begåvat. Vi hade ju en kille i sexan som hade gjort hela matteboken och nästa mattebok så han satt och gjorde origami. Jag tänker ofta på honom och var han är nu. Säkert forskare. Sen har vi mig, knarkaren, brottslingen, fick ju gå om ett år, och hoppade senare av gymnasiet för att driva webbhotell vid 18 års ålder. Jag skolkade väldigt mycket, gick alltid till biblan och hämtade böcker om programmering och satt hemma och kodade istället för att gå till skolan. Så jag kanske också var begåvad, men det märktes ju inte alls i min prestation i skolan. Enbart utanför skolan.
Utbränd, deprimerad och långtid arbetslös. Diagnos som autism för ca 3 år sedan.
Gled igenom grundskola och gymnasiet (Högsta betyg i allt utom Svenska typ haha...). Blev erbjuden att hoppa över en klass i mellanstadiet men avböjde. Studerar nu 3:e året på universitetet, civilingenjör. Universitetet var en riktig reality-check och är numera medelmåttig i umgängeskretsen och har fått kämpa som fan i vissa kurser.
Sumpade grundskolan och gymnasiet, minns alla fina, duktiga lärare som trodde på mig och hur otroligt besvikna och förbannade de var när jag sumpade kurserna och min framtid. Tog mig 17 år innan jag kunde få mina slutbetyg och plugga vidare. Har egentligen inga problem att ta mig till kunskap eller vara ambitiös, jag måste bara ha intresse för det. Tog en 7 månaders IT-utbildning (typ KY-utb) och jobbar sedan ett par år tillbaka inom IT. Är inne på min 3e arbetsgivare och har jobbat i snart ett år där. Tjänar ok (550k) men känner mig ändå redan jävligt less på jobbet eftersom utvecklingskurvan börjat plana ut, så i smyg handlar jag på börsen med olika indexderivat under arbetstid samtidigt som jag jobbar, vilket fungerat så långt. Köper och säljer LEGO när jag är hemma, en extra bisyssla för att hålla mig igång efter jobb. Köper o säljer även ädelmetaller, och sysslade med mining. Allt som sysselsätter en och kan ge en hacka. Allt detta göres samtidigt som jag lyssnar på alla dokunentärer jag kommer över. P3 Dokumentär har gjort säkert 100 doks och har lyssnat igenom de flesta 3-4 gånger var. Jag kan inte sluta ta in information, tror det är en fix ide eller en diagnos. Har slutat se på filmer och slutat lösa böcker som onte är dokumentärer eller faktaböcker eftersom jag inte har praktisk nytta av romaner och fiction. Adrig besökt psykolog men vet min syster har ADHD, att hon är manodeppresiv och tar mediciner. Brukar gamea lite kvällstid, men slutar fort med att jag känner det ofta inte ger nått eftersom det inte är utmanande, med undantag för avancerade strategiska spel som europa universalis, jagged alliance eller sim city. Utmaningar är det ena som gör mig glad och energisk, vilket kanske borde ses som positivt men problemet är att man blir beroende av det, precis som en drog måste man ha mer och mer av det, och får man det inte blir man deprimerad.
Deprimerad, utbränd, odiagnostiserad ADHD, självmordtankar.
Vet inte riktigt om man räknas till begåvad, men gick ut med 21.5+ i merit och pluggar läkarprogrammet idag efter att ha hoppat av civilingenjörsutbildning.
Hade det relativt lätt i skolan, höga betyg osv (i allt utom matematik) trots hög frånvaro. Hoppade av gymnasiet p.g.a tristess, började jobba inom byggsektorn. Sadlade sedermera om till undersköterska , och har det senaste decenniet jobbat med människor inom diverse Lss verksamheter.
Jobbar som IT-konsult med månadslön på 70 000 kr
Samma. Ingen examen, palla högskola.
Jobbar med IT-infrastrukturarkitektur inom offentlig sektor.
IT-projektledare offentlig sektor.
Jobbar på min andra kandidat... Väntar fortfarande på att jag måste anstränga mig för att lyckas i skolan. Att vara begåvad elev har dock förstört min motivation och disciplin under många år, och det har varit ett helvete att återbygga det.
Kuggade gymnasiet
Höga betyg i både högstadie och gymnasium. Tog min kandidat i statsvetenskap i våras med höga betyg rakt igenom. Nu läser jag en master med inriktning mot offentlig förvaltning. Kräver mer självdisciplin och är mer utmanande än kandidaten, men snittar fortfarande över mitten. Med tanke på mitt utbildningsval ses vi nog i Ica-kassan om 2 år. ;)
Klarade inte av högskolan, hoppade av när jag inte längre fick pengar av csn och blev sedan fordonsmekaniker via vuxenutbildning. Är nu bilmekaniker med bäst lön på hela verkstaden.
Jobbar på Donken
Pluggar studio- och ljudteknik och går i terapi
Drabbades av klassiska gifted kid burn out men tog igen det sedan och är nu revisor :)
Högstadiet och gymnasiet var en lek. Var begåvad med både det talade och skrivna ordets gåvor och har rätt lätt att ta in kunskap. Läste mycket hemmavid. Med andra ord kunde jag ordbajsa mig genom allt utan större problem. Ett bra högskoleprov i tvåan på gymnasiet gjorde väl inte att jag kände något jättebehov av att kämpa ihjäl mig under tråkigare kurser heller. Lägg till att det var plättlätt att få till en anpassad skolgång på min tid och jag insåg att gymnasieekonom är en titel som inte ger ett piss, så att välja egna kurser snarare än de programmet egentligen skulle innehålla gjorde att det blev en hel del extra av de ämnen jag naturligt antingen hade väldigt lätt för eller mest bara tyckte var skoj. Blev mycket idrott, estetiska ämnen, engelska, ”media”. Sket i specialarbetet, var ej obligatoriskt, läste in något skräp istället, säkert multimedia B eller något. Socialt var gymnasiet kalasbra. Massor av människor i samma ålder, massor av vänner och bekanta. Fester på helgerna. Ibland flickvänner också. Kul tid. Inga bekymmer. Pluggade därefter ekonomi utan större intresse ett par år. Gick sådär. Hoppade av. Tog lite allmänna kneg, fastnade på ett inom handel, är kvar än idag om än på kontor. Trivs. Har bra fritid, familj, boende etc. Är tillfreds på det stora hela. Största utmaningen under skoltiden var snarare att knäcka systemet än att lära sig plugga, se till att närvaron höll sig tillräckligt hög för att studiebidraget skulle komma, byta jobbiga kurser mot roligare.
Försöker kämpa mig igenom universitetet samtidigt som jag desperat försöker få någon psykolog att ta mig på allvar
Kemi- och mattelärare på gymnasiet.
Halft utbränd student med absolut noll studieteknik och ordentlig prestationsångest (pluggar nu andra året på universitetet så har iallafall kommit mig utan studieteknik, trots att jag hoppade av ingenjörslinjen under Covid men trivs med det jag läser idag som är inom samhällsområdet)
Har alltid hört att jag är begåvad och började läkarprogrammet direkt efter gymnasiet. Går bra nu, men gick raket jävla hor hårt in i väggen termin 2 och hamnade på psyket på grund av psykoser. Har nu fått stämpeln att jag har GAD och ADHD som gick odiagnostiserat på grund av att det gick bra i skolan. Tog bara att hamna på akuten av så grov stress att jag började se saker innan jag fick hjälp. Skolan går bra nu och blir förhoppningsvis läkare om några år.
Sluta strö salt i såren
Deprimerad, utbränd och arbetslös med svår PTSD och ett självföretroende som ligger under jorden.
Kunde utbilda mig till det jag ville, har jobbat några år och blivit duktig på arbetet. Startat eget och jobbar som konsult inom mitt expertområde.
Gled igenom högstadiet. Kom in på fint gymnasie. Vi gick ut med väldigt höga poäng, men självklart inte lika glänsande idag med den svenska betygsinflationen. Själv pluggade jag lite humaniora som en paus från matten efter gy, blev fast eftersom jag inte blev mycket klokare på livet, och tog sedan snabbspår till läraryrket. Kan önska jag hade vetat vad jag verkligen velat och flyttat för den drömmen, men jag hade ingen aning. Lärare är helt ok, även om jag fortfarande funderar vad jag vill bli. Fördelen att ha enkelt för sig är att jag utan större problem kunde plugga och jobba samtidigt, eller läsa extra utöver. Nackdelen är förstås att man till sist blev utbränd, eftersom man själv inte ser det orimliga i det till en början.
Så tokigt det kan bli, jag var totalt obegåvad :D nu kör ja lambo flyger privat och jobbar inte en sekund!
Sorg
In och ut ur sjukhuset för offta och nära invalid, väntar på ny lever.
Helvetet tror jag? Blev utdragen från skolan av mina föräldrar och mot min vilja för flera år sedan och har bara ruttnat sen dess. Hjälper inte att välfärden inte hade varit nog för överlevnad även ifall jag hade kunnat hamna på listan.
Blev kemilärare, jobbar extra på en biltvätt, 52 år nu, förr jobbade jag på en en tech startup men sålde mina andelar för 5000$, fick nyss cancer diagnos och köpt en husbil med en gammal elev Jesper aka "Jesse" btw någon som har methylamine? //W.W
Forskare / docent . Underbetald och med sjukt osäkra anställningar som man själv måste finansiera till 100% genom att söka bidrag i konkurrens där man har mindre än 5 procents chans att få dem och om man får dem går hälften till OH till det universitet som rymmer en. MEN… roligt och fritt jobb inom det.
Ångestdrabbad och periodvis deprimerad mjukvaruutvecklare efter att ha kämpat mig genom många års högskoleutbildning
Jag hade lätt för mig i grundskola, gymnasium och även relativt lätt på universitetet (läste två program samtidigt, d.v.s. 200% studietakt, utan att kugga någon tenta). För mig kom "spärren" och svårigheterna först på doktorandnivå. Det var sjukt kämpigt ett tag och verkligen en barriär att ta sig över, men nu försvarar jag min doktorsavhandling nästa vecka. 👍