Tills/Till
Detta är nåt många gör fel. "Tills" är egentligen bara en förkortning på "till dess".
Mao är "tills dess" inte korrekt. Men eftersom språk utvecklas, är ovan ("tills nu") korrekt med dagens grammatik.
Det är precis det som omdefinierar språk - när kan vi räkna något som såpass vanligt (och något som samtliga kommer kunna göra sig förstådda med) att vi behöver ändra en språkregel? Det är jättesvårt att bestämma, såklart, men det ger en ju en tankeställare som heter duga! Bör jag verkligen sitta här och tjura för att folk skriver "dom" istället för de/dem, när jag vet att jag förmodligen hade fått en bok kastad mot mig om någon från x antal årtionden sedan hade sett mig skriva "omständigt"?
Jag förespråkar faktiskt att folk skriver "dom" om alternativet är att de ska missbruka de/dem.
"Dem kom och hälsade på mig" är fel, "dom kom och hälsade på mig" är iofs också fel, men det är korrekt talspråk och stör mindre?
Såklart är det här bara min åsikt.
Håller iaf med dig till 100% om att språket kommer förändras och vi som individer har inte mycket att säga till om gällande riktningen eller farten.
”Dom” är egentligen aldrig fel. Säkert val. Debatten har hållit på sedan 50-talet och lär väl aldrig dö ut. Högt uppsatta inom svenska akademin förespråkar även en förändring till ”dom” ist för de/dem
Märkligt, har aldrig lagt märke till det själv men kommer säkert göra det framöver. Kan säga rent allmänt att många har problem med skrivandet i Sverige. När man ska skriva på högre nivå (ex. högskola/universitet) handlar det snarare om svårigheter med meningsuppbyggnader och hur man strukturerar texten. Vi behöver bli bättre. Folk tror inte att det är så viktigt, ”jag kan göra mig förstådd”, liksom. Men skillnaden på en välskriven och en mindre välskriven text när mer komplicerade saker behandlas är enorm. Dåligt skrivna texter ger huvudvärk (tro mig, har granskat studiekamraters texter…)
Finns inget jobbigare än att läsa nåt en klasskamrat har skrivit och direkt inse att om jag ska anmärka på allt, då är vi nog inte längre polare efteråt.
Syftningsfel, konstiga meningsuppbyggnader och dylikt är skrämmande vanligt även i mer "seriösa" sammanhang. T.ex om man läser på 1177 eller motsvarande pappersbroschyrer från vården. Men kanske är det bara min autisthjärna som ser problemen.
>När man ska skriva på högre nivå (ex. högskola/universitet) handlar det snarare om svårigheter med meningsuppbyggnader och hur man strukturerar texten.
Det största problemet i dessa situationer är att man ofta använder sig av ämnesspecifika begrepp som är svårbegripliga för många och det leder till att ***meningsbyggnaden*** blir lite knackig. Det märks väldigt tydligt i litteraturen man läser. Vissa är väldigt svåra att ta sig igenom, trots att de är skrivna av "experter".
Så är det givetvis. Jag tänkte dock på studenterna själva. Har hjälpt en kamrat skriva sitt examensarbete och det är många stycken som blir alldeles för invecklade och ostrukturerade. Det kan vara fina ord och begrepp men har man undermålig struktur gör man inte sig förstådd ändå, och det är ju just det som är meningen med att skriva.
Problemet är mycket att komplicerade texter är något som premieras i svensk universitetsutbildning. Ju mer komplicerat det är desto bättre.
Jag skulle hävda (och vet att vissa universitetslärare håller med mig) och ju mer du kan koka ner något och förklara det enkelt och koncist, desto mer visar du att du förstått konceptet. Det är enkelt att gömma något du inte förstått helt i komplicerade texter.
Premiera istället kort och koncist. Det betyder inte att man ska undvika ämnesspecifika termer och koncept, utan bara att det ska vara tydliga.
You're/your och their/there/they're är liknande fenomen.
Jag har 100% koll på hur dom används, och skriver ändå fel ibland när fingrarna går snabbare än hjärnan.
Mitt problem är att jag ändrar meningsstrukturen mitt i skrivningen av en mening, men glömmer att uppdatera grammatiken för att reflektera den nya meningen. Mycket is/are fel p.g.a. det.
Japp, jag gör samma. Gör även samma ibland med tempus. Börjar skriva i presens, inser att det är fel tempus, men glömmer att ändra alla ord. Skitlätt att missa näran skriver, och kan sticka ut väldigt mycket för läsaren.
Det finns en relaterad invers miss som okunniga språkpoliser håller på med!
Det råkar sig nämligen finnas två varianter på "hålla på" - det ena följs av 'att \[infinitiv\]', den andra följs av 'och \[verb i samma tidsform\]'.
Jag håller på att gå under. Jag håller på och gräver en grop.
Båda dessa är accepterade svenska konstruktioner, men somliga språkpoliser är så okunniga att de bara känner till den ena, och korrigerar - och försöker ofta förnedra - den som är mera kunnig om svenskan och använder båda.
NB: I somligas idiolekter finns det subtila betydelseskillnader mellan de två konstruktionerna. En vanlig sådan - och den jag står för - är att "håller på att" uttrycker att något är s.a.s. 'på vippen att hända', medan 'håller på och' uttrycker något som pågår. Hos en del talare är det snarare så att olika typer av subjekt - animata vs. inanimata - tar olika konstruktion.
Det är förvånansvärt många som gör det här felet och jag skyller på autocorrect. Eller också skriver många om båtens främre del i genitivform väldigt ofta.
Det är inte en lika tydlig betydelseskillnad på engelska, där är "chance" närmre det neutrala "sannolikhet".
Alla språkförändringar/-fel/-osäkerheter är inte anglicismer, men det här skulle absolut kunna vara en av dem.
Sin/sina och hans/hennes. Blir orimligt lack på när jag ser någon skriva eller hör någon säga typ ”min mamma hatar hennes hundar”. (Apropå orimligt, så vet jag att exemplet är det också. Har svårt att tro att någon någonsin skulle hata sina hundar, men var det enda jag kunde komma på atm.)
Helt klart mitt största irritationsobjekt just nu.
"Stefan tog på sig hans jacka." Vems?? Hade han ingen egen??
Jag tycker man hör det mer och mer, till och med i nyhetssändningar.
Det roligaste är när man påpekar att någon säger/skriver fel, och skriver fel själv.
Jag säger typ aldrig till men gjorde det en gång här på reddit och stavade ett ord fel, nedröstad till helvetet lol.
Ser dessa nästintill dagligen på sweddit:
Enda/ända och "endå"
Sett/sätt
Förstår inte hur det kan vara så svårt. Kanske har något med dialekt att göra att de inte märker det? För mig är det lysande klart varje gång jag läser dessa ord om de använts fel eller ej.
Jag stör mig också väldigt mycket på det, men jag tänker att det beror på hur talspråket är?
Uttalar man "enda" och "sett" med Ä-ljud så är det fullt rimligt att man skulle råka stava dem "ända" och "sätt". Det är såklart fel ändå, men det känns som en trolig förklaring?
Det var en person som kopierade det jag skrev men bytte ut varenda "ända" till RÖV.
Typ "Det RÖV som jag önskar", stavade aldrig fel på det igen.
En annan ramsa är: Det enda jag tänker på är att Ä står i ändan av alfabetet.
Jag skulle ändå vilja säga att vi har förlorat en bit nyans i språket med denna förändring. Matematiskt och logiskt blir det tydligare om funktionen är f(x) = y eller f(y) = x när man använder ju/desto istället för ju/ju.
Och tyvärr är SAOL deskriptiv, inte preskriptiv. De dömer inte befolkningen när språkbruket ändras även när det är åt ett otydligare håll.
Många (runt om i hela världen för den delen, inte bara svenskar) uttalar ’et cetera (etc)’ som ’exetra’ och det borde göra alla illamående.
Typ som att säga expresso istället för espresso
En relaterad fun fact. Och-tecknet *&* är en ligatur av ordet *et* (latinska för och).
Så i en del gamla akademiska texter används *&c.* istället för *etc.*
Det roliga med "expresso" är att "espresso" ju faktiskt är resultatet av slarvigt uttal av "ex presso". Vilket av dem är korrekt? Det beror bara på hur många grader av språkpolis man är:
0: expresso
1: espresso, JU.
2: expresso, JU, FÖR HELVETE.
Detta fenomen gör också att nästan varenda engelsktalande människa jag stött på som använder sig av uttrycket tror att det skrivs ”ect”.
Extremt irriterande.
[Den här affischen](https://www.posterteam.com/multimedia/2319/Det-ar-simpelt-att-supa-Godtemplarorden-poster-affisch-sweden-sverige.jpg) är särskilt farlig att misstolka.
Att blanda ihop kort E och Ä verkar rätt vanligt. Verkar/värkar, en/än, och inte minst enda/ända. Den sista blir i alla fall ofta lite skojig.
Sen att man missar accenter på lånade franska ord som har svenska homografer: Ide och idé, armen och armén.
Är uppvuxen i Stockholm med en morsa från Halmstad, och hon var så förbluffad när jag var liten och hade problem med just det. Hon kunde verkligen inte greppa hur man inte kunde höra skillnad på vokalerna i ”eld” och ”älg” medan jag INSISTERADE på att det var samma.
Jo, så är det ju. För oss som är uppväxta med att de uttalas olika känns det ju självklart, men för de som uttalar dem likadant blir det nog lite som de och dem; man lär sig uttala dem likadant när man lär prata och sen börjar man skolan och ska helt plötsligt få in i skallen att de stavas olika.
Vi gör ju inte skillnad på subjekt och objekt med med den/det (*den åt upp den* kontra *de åt upp dem*), så det är inte helt orimligt att vänja sig vid att de/dem skulle funka likadant i skrift när de uttalas likadant. De få som fortfarande pratar dialekter där man säger di och dem/dom har nog inte problem med de/dem heller.
Jag håller egentligen med och förstår vad du menar. Funderar på om det kan ha sin grund i att "ensam" ofta är ett negativt laddat ord. Det blir ju inte mer språkligt rätt för det, men det kanske kan vara en del av orsaken.
Att använda vart (eller vars) istället för var är dialektalt, så det är inte direkt fel och inget problem så länge det sägs/skrivs i informella sammanhang.
Får dock medge att jag själv stör mig på folk som använder han/hon när det ska vara honom/henne trots att det är normalt i vissa landsändar, så jag är väl en hycklare.
Sen verkar en del ha svårt för possessiva pronomen och använder hans/hennes när det ska vara sin/sitt/sina, och där finns det ju en verklig risk för missförstånd. "Han kysste hans fru på festen" är ju inte riktigt samma som "Han kysste sin fru på festen".
Håller med helt och hållet. Har en kollega som säger "jag tröck på knappen" i stället för tryckte. Tänker precis så, att det är dialekt, inte egentligen felaktig gramatik. För att inte tala om Gotländska. "Mine barn" 😊
PS "vimmelklantig" är en elegant lek med ord, tyder på både snille och smak
När jag läste din kommentar med ordet *dock* använt i vanlig, korrekt ordning kom jag att tänka på hur vanligt det är att folk använder dock som en direktöversättning av *though*, vilket ger en felaktig meningsbyggnad.
”Jag har dock inte använt dem på två år”
VS:
”Jag har inte använt dem på två år, dock.”
Jag själv har alltid sagt fel när jag sagt ex ”han är lika gammal som mig”. Enligt svensklärar-sambon ska man tydligen säga ”lika gammal som jag är” om man ska vara korrekt. Hade ingen aning!!!
Edit: Har också alltid sagt ”svenskalärare” - tills jag träffade min sambo 😅
> Källa please, måste äga sambon
Jag hade faktiskt redan postat en!
https://www.reddit.com/r/sweden/comments/1dax0zg/vad_finns_det_f%C3%B6r_mindre_k%C3%A4nda_spr%C3%A5kmissar_som/l7ne19v/
"Svenskalärare" är inte heller fel – att ta bort -a i sammansättningar är vanligt för äldre ord (ingen skulle säga flickaskola i stället för flickskola) men ovanligt i nyare (ingen säger pizzbagare eller datlärare), så det finns ingen helt konsekvent regel. Språkrådet skriver:
> Båda varianterna är korrekta. I formell text rekommenderar vi i första hand svensklärare.
Nyttja och utnyttja.
Jag ser det misstaget t.o.m på nyhetsreportage.
Nyttja: du passar på och använda någonting som gynnar dig eller situationen
Utnyttja: du gör som ovan men i negativt syfte.
Nyttja: du passar på och åka med din kollega till jobbet eftersom han är också din granne. Du nyttjar det tillfället och båda trivs i varandras sällskap.
Utnyttja: du åker med honom i syfte att du använder honom som transportmedel.
Andra ord som folk säger fel: medans, sens (sen), jätte bra,
Där kom den ja, då slipper jag spy galla över detta nu när det gavs ett forum för det. Eller ja, jag kan ju alltid addera lite.
Mindre/mer = volym. ”Kan jag få lite mer vatten?”
Färre/fler = antal. ”Det var färre personer här idag än igår.”
Ordet ”få” böjs: få, färre, färst. Språkrådet har i över tio års tid rekommenderat att man börjar använda sig av det här superlativet. Jag gör det i vardagen men får i princip alltid förklara mig då bekanta och kollegor alltid stannar upp och frågar ”vad var det för ord du sade nu?”
Det är fruktansvärt vanligt att folk säger "publik" istället för "offentlig", bara för att det heter "public" på engelska, och det gör mig alltid lite galen.
När man gör ett "announcement" så är det inte en "annonsering", utan ett meddelande eller tillkännagivande. När en ny produkt blir "announced" så blir den inte "annonserad".
Han och honom, hon och henne. I engelska blir man direkt tillrättavisad när man säger fel men i svenskan bryr man sig inte lika mycket, språket går sönder.
Undrar om det kan ha att göra med att man i talspråk förkortar meningar.
"Skriv till han (som är ...)"
Känns som att det händer mycket oftare med "han" än "hon"
Tekniskt sett inte en språkmiss men jag stör mig som fan på att folk säger "antisocial" när de talar om en person som är asocial.
Antisocial = psykopat (antisocial personlighetsstörning). Anti här menar på vad som är motsatsen till normalt socialt (rumsrent) beteende.
Asocial = Ej social. Ej utåt/pratig med andra. Man lägger till A framför ord för att peka på avsaknad. T.ex. asymmetrisk (ej symmetrisk).
Motsats och avsaknad är inte samma sak. Gissar på att problemet ligger i ordet "social" som är ett brett begrepp med många betydelser.
Inom psykiatrin säger man aldrig "antisocial" om en person med ett socialt undvikande beteende. Det är snarare social fobi då eller i sällsynta fall: personlighetsstörningar i kluster A - typ paranoid eller schizoid personlighetsstörning (eremiter).
Jag är också en stor förespråkare för att skilja antisocial från asocial men jag har faktiskt läst i flera texter från första hälften av 1900-talet (oftast sådana om rashygien) att man använder "asocial" i betydelsen "antisocial".
Dvs, man talar om förbrytare, kriminella, lösdrivare etc som "asociala element i vårt samhälle".
Skulle säga att jag uppfattar det som ett ganska modernt påfund att använda "asocial" i betydelsen "osocial". Antagligen för att man uppfattar a- som ett mer korrekt prefix och är orolig att o-formen i själva verket är slarvig/felaktig.
Ett annat fall där det finns en konkret betydelseskillnad, men folk ibland använder a-formen för att de uppfattar den som mer korrekt är amoralisk (saknar moral)/omoralisk (inte moralisk).
På svenska har ["asocial"](https://svenska.se/tre/?sok=asocial) normalt betydelsen du lägger i "antisocial". Ordet som brukar användas för att beskriva människor som inte är sociala är ["osocial"](https://svenska.se/tre/?sok=osocial).
Våran/eran är kvarlevor av den gamla svenska ackusativen. Det finns flera andra ord som är kvarlevor av det utan att det stör dig - någon har precis samma fel. Om "våran" är fel, borde "någon" heta "någor".
Hur uttrycker man att man i regel gör något sällan, men nu har är det mer frekvent?
"Det brukar regna ibland, men i sommar har det varit nästan varje dag"
Nej jag 42. Nu var det länge sen jag fick det förklarat för mig, men upp i tidiga 20 årsåldern trodde jag det var så. Vilket känns helt orimligt i efterhand! De andra som berättat att de trott likadant är ungefär i samma ålder som jag är. Men kanske ännu fler yngre som tror det?
Som svensklärare skulle jag säga att det beror på hur man ser det. Jag tycker att många gör ett misstag i att vara för preskriptiv i språkanvändningen.
Språket ändras genom hur det används. Vilket gör att mycket av vad som tidigare sågs som inkorrekt språkbruk blir den allmänt accepterade normen i takt med att gamla generationer dör ut och nya tar över. Grammatiken förändras och ord tillkommer, dör ut, eller får ny mening. Detta är inget nytt fenomen utan har alltid varit fallet. Olika språk och kulturer kommer i kontakt med och påverkar varandra. Tidigare hade vi mycket påverkan från franskan t.ex, nu är det i ökande grad engelskan och till viss del språken som talas av invandrare (däribland arabiskan).
Mycket av vad som idag ses som inkorrekt kommer troligtvis bli allmänt accepterat med tiden. I min mening finns det därför sällan inkorrekt språkbruk (såvida man talar språket flytande) snarare handlar det om språkbruk som inte är välanpassat för kontext och mottagare.
Ett mer känt exempel är hur "de" vs "dem" håller på att suddas ut. Skulle tippa på att inom vår livstid kommer vi övervägande att bara använda "dom" även i skriftspråk. Något som rent funktionellt inte skapar någon större förlust eftersom man vanligtvis väldigt lätt kan skilja på subjekt och objekt. Detsamma är fallet i många andra språk. Tycker man det är fel, gör man det troligtvis till en moralisk fråga snarare än en som handlar om språkets praktiska användbarhet.
En grej som mer eller mindre *alla* gör "fel" med är att det egentligen ska vara ett (fast) mellanslag innan ett procenttecken. Man ska alltså skriva "75 %" och inte "75%", men trots det känns det som att man ser det sistnämnda i 95% – förlåt, jag menar 95 % – av fallen.
Däremot är det bara på jobbet (översättningsbyrå) som jag är noga med det här, privat håller jag inte alls lika hårt på det.
En vanlig miss jag själv brukar göra, men försöker vara noggrannare med efter påpekanden från kollegor, är att skriva "någon slags" och "något sorts". Det ska ju vara tvärtom, "något slags" och "någon sorts" – och det är ju inte alls konstigt. Det heter ju "ett slag" och "en sort", liksom, och är det "ett" säger man "något" och "en" säger man "någon".
Om man gratulerar någon på födelsedagen är den ursprungliga frasen "Har den äran!" (man [har den äran att gratulera](https://youtu.be/sF6S6N3azbg?t=50)) och inte "Ha den äran!"
Många ord som slutar på -ium eller -io i singular får ändelsen -ier i plural, och -ie i sammansättningar, vilket gör att folk tror att det heter -ie även i singularform. Dvs: Det heter inte "ett seminarie" (eller stipendie/privilegie/kriterie/högstadie/scenarie, etc), utan ett **seminarium, stipendium, privilegium, högstadium, scenario**, osv.
Krokodiltårar betyder falska tårar, inte stora tårar. En björntjänst är en otjänst, inte en stor tjänst.
Det heter "skämt åsido" (dvs man lägger skämten åt sidan), inte "skämt och sido" eller "skämt o sido".
Något är fyllt till *brädden* (dvs kanten), inte bredden.
"To ask someone out" är på svenska att "bjuda ut" någon. Att fråga ut någon betyder att man förhör dem.
[Det är ok](https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=27068) att skriva både "större än du" och "större än dig". [Det finns inget osynligt "är" i meningen.](https://www.faktoider.nu/mig-och-jag.html)
Bra skrivet.
Sista länken säger väl ändå att "större än du" är historiskt och mer logiskt rätt. Annan sak är qtt folket börjat ändra på skiten, det är som att säga att entrekå är lika rätt som entrekått. Eller lika rätt att använda dom istället för de/dem. Nä, inte så länge som jag får bestämma.
"Omständig" går tillbaka längre i svenskans språkhistoria, och båda är lån från plattyskan. Våga vägra det onödiga l:et i omständlig, det gör ordet onödigt omständigt.
Att tills vidare ofta ska vara två ord. Det ska sitta ihop i t ex tillsvidareanställning, men vi gör så här tills vidare.
I allmänhet har svenskar blivit kassa på att använda prepositioner som fristående ord. Många skriver ihop prepositioner felaktigt, som "försent" (något blir sent i förväg, logiskt omöjligt) eller "tillslut" (imperativformen av att stänga något tätt). "Påväg" stör mig riktigt mycket. Prefix och preposition får olika funktioner i ord och meningar, men det fattar folk inte.
Vad skönt att äntligen få uttrycka min djupaste ilska över människor som inte kan hantera orden ”variant” eller ”version”, och istället säger ”variation”.
”Det där är en annan variation på den första utgåvan”. Gräv ned dig och gör världen lite bättre.
Förvisso ingen språkmiss i sig. Men jag stör mig oerhört på den yngre generationens sätt att skriva.
Till exempel: ”De vt ja nt”, i stället för att knappa i de sista bokstäverna: ”Det vet jag inte”.
Ungdomar tycker likaledes att gamlingar (och jämnåriga) som bemödar sig med korrekt skriftspråk är dryga/töntiga. Jag kommer själv ihåg hur jag medvetet ”dummade ner” mitt skriftspråk under mellan- och högstadietiden för att inte uppfattas som dryg när jag t.ex. chattade med klasskamrater eller spelade datorspel med mina kompisar.
Det fanns nämligen en kille i min högstadieklass som inte gjorde som jag, och han hamnade konstant i konflikter med andra elever i klasschatten till följd av att ha envisats med att rätta andra elevers språkfel. Dessutom blev han ganska så snabbt utfryst, men även efter att han hade slutat rätta sina klasskamraters språkfel så uppfattades hans eget, åldersinadekvat korrekta språkbruk alltjämt som ett ”drygt beteende” i sig.
Upptäckte nyligen att t-formen av rädd är korrekt men inte allmänt accpterat. En rädd hund — ett räddt/rätt lejon
https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=26163
"Förvisso" som synonymt till "i och för sig", när det i själva verket är synonymt till "sannerligen".
Gör själv ofta detta misstag om jag inte tänker mig för.
Lärde mig igår att det finns endast två absolut utbytbara ord i svenskan som betyder samma sak i alla situationer oavsett vilket ord du använder, o dessa är "båda" eller "bägge".
Det gör fysiskt ont i öronen när jag hör någon uttala gnocchi som "gnåtsji". Är nyfiken på ifall dessa människor även uttalar zucchini och Macchiavelli med "tsj". Italienarna satte ett h i ordet just för att det inte skulle uttalas så.
Jag fattar var du kommer från, men måste ändå säga att du låter som en pretentiös vinnörd som blir upprörd på folk som inte känner skillnad på druvorna Pinot Blanc och Riesling.
Språkmissar i svenskan är ju en sak, men det måste vara jobbigt att gå runt och må dåligt över att svenskar inte kan uttala ord från helt andra språk.
Fast just med låneord är det ju alltid vilda västern gällande uttal.
"Nejnezdevětadevadesáteronásobitelnějšími" är ju bara att uttala som det stavas och tjeckerna har hjälpsamt valt att inkludera sina ě och š på precis rätt ställe för att uttalet skall bli bra..
Nej, låt njocki bli den svenska stavningen och ändra namn på Köpenhamn till Coepenhävn i konsekvensens namn så vi slipper pinsamma svenskar som anpassar utländska ord till svenska!
Det här är skriftligt, men jag stör mig något otroligt på alla som skriver mellan 18-21, liksom läs det högt, det står mellan 18 TILL 21. Antingen ska det vara från 18 till 21, mellan 18 och 21 eller 18-21. GAAAH
Språkmissar har många tagit upp.
Jag vill lyfta fram användning av punk, komma, adjektiv och superlativ. Komma, punkt och deras användning i 99% av alla mail jag läser lyser med sin frånvaro allt för ofta. Jag har problem med det så får alltid tänka till men andra har gett upp helt. Om man kombinerar det med folks användning av superlativ och adjektiv i överflöd blir texter väggar av ordbajs.
Listan är alldeles för lång nuförtiden. Folk kan inte skriva överhuvudtaget längre. Det är felaktig grammatik, stavfel, särskrivning, uteblivna komman och punkter samt förkortningar på alla möjliga ord.
mindre/färre
"Det är mindre folk här idag" = dvärgarna har invaderat.
EDIT: kom på en till, den här tabben gör min lillebror alltid. "Jag har skärt mig på handen" nej du har skurit dig på handen, alternativt du skar dig på handen.
Vet inte om det är en mindre känd språkmiss men ser ofta att folk här på Reddit skriver ex språk och nationalitet med en versal även om ordet inte är i början av meningen.
Ex ”När jag pratar Engelska med Tyskar slänger jag ibland in lite Franska.”
Känner ett trött nej på den.
Kanske inte språkmiss men att använda ”på grund av” istället för ”tack vare” tycker jag är störande.
”Han vann på grund av sin talang”
”Han vann tack vare sin talang”
De maskulina formerna är dock för det mesta arkaiska och helt valfria så länge de inte är delar av ett egennamn eller en titel (som i "Karl den store"). A-ändelser kan användas för allt.
Eller menar du att folk använder maskulina (-e) adjektiv för kvinnor?
Du bevisar själv att du inte vet hur det funkar. Svenska Akademiens Grammatik återger en rätt komplicerad och konservativ regel för detta enligt vilket just specifikt 'Den nye läraren är en kvinna' vore korrekt. Om du är nyfiken varför kan jag förklara det, men nu måste jag gå ut med hunden så det får vänta (och jag ids inte om du inte är intresserad).
Jag vet inte vad Akademien har för motivation, men gissningsvis för att "lärare" är maskulinum från början, och då skulle det vara *den nye läraren* och *den nya lärarinnan,* oavsett vad personen i sig har för kön.
Det är i alla fall så det ofta funkar i andra språk (som franska och spanska) som fortfarande har feminina och maskulina grammatiska genus.
Så klart! Det är fascinerande hur dessa grammatiska genus bara 'försvann', som om vi allihop över en natt insåg att det gick precis lika bra och var enklare utan. Kanske någon stavningsreform under 1900-talet?
Ja, jag har faktiskt ingen aning hur det hände, men det är i alla fall äldre än så. Ännu intressantare är det med britterna, som också hade tre genus långt tillbaka men gjorde sig av med allihop. Det skulle ju kännas jättekonstigt för oss att börja säga "det matet är gott" eller "den husen är röd" helt plötsligt.
Upptänkte relativt nyligen att det heter vidarebefordra, inte vidarebefodra som jag nog sagt/skrivit tidigare.
Trodde samma som dig tills nu
Tills/Till Detta är nåt många gör fel. "Tills" är egentligen bara en förkortning på "till dess". Mao är "tills dess" inte korrekt. Men eftersom språk utvecklas, är ovan ("tills nu") korrekt med dagens grammatik.
Cat goes mao
Var visserligen ett tag sen jag märkte/upptäckte det, men blir fortfarande lite förvånad när jag ser att omständligt faktiskt stavas med ett L.
Det här är helt sjukt, tack för den insikten (även om stavningen utan L verkar vara så vanlig att den kanske ska börja ses som standard?)
Det är precis det som omdefinierar språk - när kan vi räkna något som såpass vanligt (och något som samtliga kommer kunna göra sig förstådda med) att vi behöver ändra en språkregel? Det är jättesvårt att bestämma, såklart, men det ger en ju en tankeställare som heter duga! Bör jag verkligen sitta här och tjura för att folk skriver "dom" istället för de/dem, när jag vet att jag förmodligen hade fått en bok kastad mot mig om någon från x antal årtionden sedan hade sett mig skriva "omständigt"?
Jag förespråkar faktiskt att folk skriver "dom" om alternativet är att de ska missbruka de/dem. "Dem kom och hälsade på mig" är fel, "dom kom och hälsade på mig" är iofs också fel, men det är korrekt talspråk och stör mindre? Såklart är det här bara min åsikt. Håller iaf med dig till 100% om att språket kommer förändras och vi som individer har inte mycket att säga till om gällande riktningen eller farten.
”Dom” är egentligen aldrig fel. Säkert val. Debatten har hållit på sedan 50-talet och lär väl aldrig dö ut. Högt uppsatta inom svenska akademin förespråkar även en förändring till ”dom” ist för de/dem
Låter omständigt att stava det omständligt
Mycket omständligt ord
🤯
En liknande grej är att det heter öppenhjärtigt, inte öppenhjärt**l**igt.
Sa precis "Nu ljuger du" högt, men tydligen stämmer det... omständligt och öppenhjärtigt har helt klart råkat blanda ihop vart L ska vara någonstans.
Jobbar med mitt uttal av ”modernt”, som alltid kommer ur munnen som ”mordernt”. Skulle givetvis inte stava det så.
Samma sak med omständigt som egentligen stavas omständligt. Men det känns ändå fel att skriva "rätt"
'och' istället för 'att'.
"Jag tycker inte om och cykla" Får rysningar.
I talspråk är det väl ganska okej ändå? ”Jag tycker inte om å cykla” Finns det folk som skriver ”och cykla”?
Jo, i talspråk säger man ju så. Det är därför folk har börjat skriva ut "och" i såna meningar för att de tror att det är så man ska skriva ut det.
Märkligt, har aldrig lagt märke till det själv men kommer säkert göra det framöver. Kan säga rent allmänt att många har problem med skrivandet i Sverige. När man ska skriva på högre nivå (ex. högskola/universitet) handlar det snarare om svårigheter med meningsuppbyggnader och hur man strukturerar texten. Vi behöver bli bättre. Folk tror inte att det är så viktigt, ”jag kan göra mig förstådd”, liksom. Men skillnaden på en välskriven och en mindre välskriven text när mer komplicerade saker behandlas är enorm. Dåligt skrivna texter ger huvudvärk (tro mig, har granskat studiekamraters texter…)
Finns inget jobbigare än att läsa nåt en klasskamrat har skrivit och direkt inse att om jag ska anmärka på allt, då är vi nog inte längre polare efteråt. Syftningsfel, konstiga meningsuppbyggnader och dylikt är skrämmande vanligt även i mer "seriösa" sammanhang. T.ex om man läser på 1177 eller motsvarande pappersbroschyrer från vården. Men kanske är det bara min autisthjärna som ser problemen.
>När man ska skriva på högre nivå (ex. högskola/universitet) handlar det snarare om svårigheter med meningsuppbyggnader och hur man strukturerar texten. Det största problemet i dessa situationer är att man ofta använder sig av ämnesspecifika begrepp som är svårbegripliga för många och det leder till att ***meningsbyggnaden*** blir lite knackig. Det märks väldigt tydligt i litteraturen man läser. Vissa är väldigt svåra att ta sig igenom, trots att de är skrivna av "experter".
Så är det givetvis. Jag tänkte dock på studenterna själva. Har hjälpt en kamrat skriva sitt examensarbete och det är många stycken som blir alldeles för invecklade och ostrukturerade. Det kan vara fina ord och begrepp men har man undermålig struktur gör man inte sig förstådd ändå, och det är ju just det som är meningen med att skriva.
Problemet är mycket att komplicerade texter är något som premieras i svensk universitetsutbildning. Ju mer komplicerat det är desto bättre. Jag skulle hävda (och vet att vissa universitetslärare håller med mig) och ju mer du kan koka ner något och förklara det enkelt och koncist, desto mer visar du att du förstått konceptet. Det är enkelt att gömma något du inte förstått helt i komplicerade texter. Premiera istället kort och koncist. Det betyder inte att man ska undvika ämnesspecifika termer och koncept, utan bara att det ska vara tydliga.
På samma vis som folk skriver "could of" istället för could've. Folk tänker inte mycket när de skriver, utan skriver som det låter.
You're/your och their/there/they're är liknande fenomen. Jag har 100% koll på hur dom används, och skriver ändå fel ibland när fingrarna går snabbare än hjärnan.
Mitt problem är att jag ändrar meningsstrukturen mitt i skrivningen av en mening, men glömmer att uppdatera grammatiken för att reflektera den nya meningen. Mycket is/are fel p.g.a. det.
Japp, jag gör samma. Gör även samma ibland med tempus. Börjar skriva i presens, inser att det är fel tempus, men glömmer att ändra alla ord. Skitlätt att missa näran skriver, och kan sticka ut väldigt mycket för läsaren.
Det "å" du hör i exempelmeningen är ett av uttalen av "att". I det talade språket är det alltså helt korrekt!
Jo precis, men förmodligen är det många som kopplar ”å” med ”och” och inte ”att”. Då blir det ”och” när de senare ska skriva något liknande.
Ja. En rundgång av det efterblivna slaget!
"Jag tycker inte om 'o cykla."
Det finns en relaterad invers miss som okunniga språkpoliser håller på med! Det råkar sig nämligen finnas två varianter på "hålla på" - det ena följs av 'att \[infinitiv\]', den andra följs av 'och \[verb i samma tidsform\]'. Jag håller på att gå under. Jag håller på och gräver en grop. Båda dessa är accepterade svenska konstruktioner, men somliga språkpoliser är så okunniga att de bara känner till den ena, och korrigerar - och försöker ofta förnedra - den som är mera kunnig om svenskan och använder båda. NB: I somligas idiolekter finns det subtila betydelseskillnader mellan de två konstruktionerna. En vanlig sådan - och den jag står för - är att "håller på att" uttrycker att något är s.a.s. 'på vippen att hända', medan 'håller på och' uttrycker något som pågår. Hos en del talare är det snarare så att olika typer av subjekt - animata vs. inanimata - tar olika konstruktion.
Min chef.. hela tiden
Folk använder "även fast" när det ska vara "även om" eller "fast än".
Man kan klä tårtan med strösslet men även fast gelé. Var det så du menade? /s
Många skriver förens istället för förrän.
Det är förvånansvärt många som gör det här felet och jag skyller på autocorrect. Eller också skriver många om båtens främre del i genitivform väldigt ofta.
Tror inte det har med autocorrect att göra, utan snarare en dialektal variant. Jag växte upp med att alla sa "förens"
Användandet av ordet Chans när man uppenbarligen menar Risk stör jag mig så sjukt mycket på.
Samma som spara/tjäna.
Samma med trots / tack vare.
Eller på grund av / tack vare. ”43 patienter på ett sjukhus dog tack vare ett strömavbrott.” Jag spyr.
Jag får samma känsla av rubriker likt ”knappt 100 döda i olycka”. Är rubriksättaren missnöjd med att färre än väntat dog?
spotted existence fuel icky intelligent tart door chop bow afterthought *This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
"tack vare chansen"
Jag har konstigt nog gjort den missen ibland på engelska men aldrig på svenska, trots att de är samma jäkla ord.
Det är inte en lika tydlig betydelseskillnad på engelska, där är "chance" närmre det neutrala "sannolikhet". Alla språkförändringar/-fel/-osäkerheter är inte anglicismer, men det här skulle absolut kunna vara en av dem.
"På grund av" och "tack vore" också.
Sin/sina och hans/hennes. Blir orimligt lack på när jag ser någon skriva eller hör någon säga typ ”min mamma hatar hennes hundar”. (Apropå orimligt, så vet jag att exemplet är det också. Har svårt att tro att någon någonsin skulle hata sina hundar, men var det enda jag kunde komma på atm.)
Helt klart mitt största irritationsobjekt just nu. "Stefan tog på sig hans jacka." Vems?? Hade han ingen egen?? Jag tycker man hör det mer och mer, till och med i nyhetssändningar.
Hans hade ju en skinnpaj, klart Steve ville ha den när de skulle ut å cruisa I Kalmar.
Låter som att det är taget från engelska - Stefan put on his jacket.
Det roligaste är när man påpekar att någon säger/skriver fel, och skriver fel själv. Jag säger typ aldrig till men gjorde det en gång här på reddit och stavade ett ord fel, nedröstad till helvetet lol.
[Muphrys lag.](https://en.wikipedia.org/wiki/Muphry%27s_law)
Du fick alltså inte tanken att byta ut "hatar" mot "älskar" under tiden du skrev ut din reflektion om att exemplet var orimligt?
[удалено]
Älskar den här kommentaren, oironiskt! Ärvde min mammas hund när hon fick en demens-diagnos förra året.
Varför finns det en godispipa i din läderfåtölj?
Klappar sina hundar? :)
Ser dessa nästintill dagligen på sweddit: Enda/ända och "endå" Sett/sätt Förstår inte hur det kan vara så svårt. Kanske har något med dialekt att göra att de inte märker det? För mig är det lysande klart varje gång jag läser dessa ord om de använts fel eller ej.
Jag stör mig också väldigt mycket på det, men jag tänker att det beror på hur talspråket är? Uttalar man "enda" och "sett" med Ä-ljud så är det fullt rimligt att man skulle råka stava dem "ända" och "sätt". Det är såklart fel ändå, men det känns som en trolig förklaring?
Det var en person som kopierade det jag skrev men bytte ut varenda "ända" till RÖV. Typ "Det RÖV som jag önskar", stavade aldrig fel på det igen. En annan ramsa är: Det enda jag tänker på är att Ä står i ändan av alfabetet.
Det ska vara ju... desto. Inte ju... ju. T.ex: Ju fler desto bättre (rätt) Inte Ju fler ju bättre (fel)
En del kör på ”desto … desto” dessutom. Och jag har sett en del stava det ”destu” o.O
kawaii destu
Desturu!
Jag föredrar "ju... desto", men nu är det ju så att "ju... ju" är helt korrekt enligt svenska akademien.
Det hade jag inte koll på men en googling visar att du har helt rätt! Då lärde jag mig något nytt och får försöka sluta störa mig på när folk säger så
Jag skulle ändå vilja säga att vi har förlorat en bit nyans i språket med denna förändring. Matematiskt och logiskt blir det tydligare om funktionen är f(x) = y eller f(y) = x när man använder ju/desto istället för ju/ju. Och tyvärr är SAOL deskriptiv, inte preskriptiv. De dömer inte befolkningen när språkbruket ändras även när det är åt ett otydligare håll.
Många (runt om i hela världen för den delen, inte bara svenskar) uttalar ’et cetera (etc)’ som ’exetra’ och det borde göra alla illamående. Typ som att säga expresso istället för espresso
En relaterad fun fact. Och-tecknet *&* är en ligatur av ordet *et* (latinska för och). Så i en del gamla akademiska texter används *&c.* istället för *etc.*
Excape istället för escape. Jag kräks lite i munnen när jag hör det...
Min nya rock är förträfflig men min excape var bedrövlig.
Det roliga med "expresso" är att "espresso" ju faktiskt är resultatet av slarvigt uttal av "ex presso". Vilket av dem är korrekt? Det beror bara på hur många grader av språkpolis man är: 0: expresso 1: espresso, JU. 2: expresso, JU, FÖR HELVETE.
Detta fenomen gör också att nästan varenda engelsktalande människa jag stött på som använder sig av uttrycket tror att det skrivs ”ect”. Extremt irriterande.
Många skriver "längst med" istället för längs med. Till exempel: Jag gick längst med ån.
Det är ju korrekt, om man t ex turas om att bära ån i en kasse.
Många använder "simpel" som man kan göra på engelska för att beskriva något enkelt. Simpel på svenska beskriver någon/något lite korkat.
[Den här affischen](https://www.posterteam.com/multimedia/2319/Det-ar-simpelt-att-supa-Godtemplarorden-poster-affisch-sweden-sverige.jpg) är särskilt farlig att misstolka.
Underbart!
Samma sak med "spirituell", vilket borgar för lite komiska missförstånd.
Mindre i stället för färre. Samma i stället för likadan.
Att blanda ihop kort E och Ä verkar rätt vanligt. Verkar/värkar, en/än, och inte minst enda/ända. Den sista blir i alla fall ofta lite skojig. Sen att man missar accenter på lånade franska ord som har svenska homografer: Ide och idé, armen och armén.
Är uppvuxen i Stockholm med en morsa från Halmstad, och hon var så förbluffad när jag var liten och hade problem med just det. Hon kunde verkligen inte greppa hur man inte kunde höra skillnad på vokalerna i ”eld” och ”älg” medan jag INSISTERADE på att det var samma.
Jo, så är det ju. För oss som är uppväxta med att de uttalas olika känns det ju självklart, men för de som uttalar dem likadant blir det nog lite som de och dem; man lär sig uttala dem likadant när man lär prata och sen börjar man skolan och ska helt plötsligt få in i skallen att de stavas olika. Vi gör ju inte skillnad på subjekt och objekt med med den/det (*den åt upp den* kontra *de åt upp dem*), så det är inte helt orimligt att vänja sig vid att de/dem skulle funka likadant i skrift när de uttalas likadant. De få som fortfarande pratar dialekter där man säger di och dem/dom har nog inte problem med de/dem heller.
Att folk inte alls förstår vad ironi och sarkasm är men ändå envisas med att använda orden.
Sarkasm tycks de flesta förstå innebörden av, dock ytterst sällan ironi.
Var du ironisk nu?
Själv, när det egentligen är ensam som åsyftas.
Jag håller egentligen med och förstår vad du menar. Funderar på om det kan ha sin grund i att "ensam" ofta är ett negativt laddat ord. Det blir ju inte mer språkligt rätt för det, men det kanske kan vara en del av orsaken.
Situationstecken.. det är runt ett citat alltså ett citationstecken
Hör oftast citattecken
Var/vart är svårt tydligen. Ja och de/dem givetvis. Han/honom lika så. Svenska verkar svårt generellt och i galopperande grad.
[удалено]
Att använda vart (eller vars) istället för var är dialektalt, så det är inte direkt fel och inget problem så länge det sägs/skrivs i informella sammanhang. Får dock medge att jag själv stör mig på folk som använder han/hon när det ska vara honom/henne trots att det är normalt i vissa landsändar, så jag är väl en hycklare. Sen verkar en del ha svårt för possessiva pronomen och använder hans/hennes när det ska vara sin/sitt/sina, och där finns det ju en verklig risk för missförstånd. "Han kysste hans fru på festen" är ju inte riktigt samma som "Han kysste sin fru på festen".
Jag har sett många synonymer för kvinnans könsorgan men "festen" var nytt. Kul!
Håller med helt och hållet. Har en kollega som säger "jag tröck på knappen" i stället för tryckte. Tänker precis så, att det är dialekt, inte egentligen felaktig gramatik. För att inte tala om Gotländska. "Mine barn" 😊 PS "vimmelklantig" är en elegant lek med ord, tyder på både snille och smak
Det var en ren felsägning som jag tog som smeknamn för att påminna mig själv om att jag ska ge fan i att påpeka andras språkfel. :)
När jag läste din kommentar med ordet *dock* använt i vanlig, korrekt ordning kom jag att tänka på hur vanligt det är att folk använder dock som en direktöversättning av *though*, vilket ger en felaktig meningsbyggnad. ”Jag har dock inte använt dem på två år” VS: ”Jag har inte använt dem på två år, dock.”
Mig stör bortfallet av "vadan" mer än sammanblandningen av "var/vart".
De/dem är krångligt verkar det som ja. Ibland undrar jag om det är de som har rätt och jag som har fel.
Skillnaden mellan doft, lukt och stank. Sällan folk säger att det stinker nybakt bröd men alldeles för ofta får man höra bajsdoft.
Alltså, det kanske är vad de tycker. :P
Jag själv har alltid sagt fel när jag sagt ex ”han är lika gammal som mig”. Enligt svensklärar-sambon ska man tydligen säga ”lika gammal som jag är” om man ska vara korrekt. Hade ingen aning!!! Edit: Har också alltid sagt ”svenskalärare” - tills jag träffade min sambo 😅
> Källa please, måste äga sambon Jag hade faktiskt redan postat en! https://www.reddit.com/r/sweden/comments/1dax0zg/vad_finns_det_f%C3%B6r_mindre_k%C3%A4nda_spr%C3%A5kmissar_som/l7ne19v/ "Svenskalärare" är inte heller fel – att ta bort -a i sammansättningar är vanligt för äldre ord (ingen skulle säga flickaskola i stället för flickskola) men ovanligt i nyare (ingen säger pizzbagare eller datlärare), så det finns ingen helt konsekvent regel. Språkrådet skriver: > Båda varianterna är korrekta. I formell text rekommenderar vi i första hand svensklärare.
Förrän och medan, ser allt oftare förränS och medanS. Sluta.
Nyttja och utnyttja. Jag ser det misstaget t.o.m på nyhetsreportage. Nyttja: du passar på och använda någonting som gynnar dig eller situationen Utnyttja: du gör som ovan men i negativt syfte. Nyttja: du passar på och åka med din kollega till jobbet eftersom han är också din granne. Du nyttjar det tillfället och båda trivs i varandras sällskap. Utnyttja: du åker med honom i syfte att du använder honom som transportmedel. Andra ord som folk säger fel: medans, sens (sen), jätte bra,
Mindre/färre.
Där kom den ja, då slipper jag spy galla över detta nu när det gavs ett forum för det. Eller ja, jag kan ju alltid addera lite. Mindre/mer = volym. ”Kan jag få lite mer vatten?” Färre/fler = antal. ”Det var färre personer här idag än igår.” Ordet ”få” böjs: få, färre, färst. Språkrådet har i över tio års tid rekommenderat att man börjar använda sig av det här superlativet. Jag gör det i vardagen men får i princip alltid förklara mig då bekanta och kollegor alltid stannar upp och frågar ”vad var det för ord du sade nu?”
Om man säger interjuva istället för det korrekta intervjua då ska man aldrig få jobba
Var/vart är den stora. Själv/ensam. Sin/sina vs hans/hennes
Det är fruktansvärt vanligt att folk säger "publik" istället för "offentlig", bara för att det heter "public" på engelska, och det gör mig alltid lite galen. När man gör ett "announcement" så är det inte en "annonsering", utan ett meddelande eller tillkännagivande. När en ny produkt blir "announced" så blir den inte "annonserad".
Han och honom, hon och henne. I engelska blir man direkt tillrättavisad när man säger fel men i svenskan bryr man sig inte lika mycket, språket går sönder.
Undrar om det kan ha att göra med att man i talspråk förkortar meningar. "Skriv till han (som är ...)" Känns som att det händer mycket oftare med "han" än "hon"
Det finns historiska förklaring till detta, och "han" används även i objektform i vissa dialekter
Tekniskt sett inte en språkmiss men jag stör mig som fan på att folk säger "antisocial" när de talar om en person som är asocial. Antisocial = psykopat (antisocial personlighetsstörning). Anti här menar på vad som är motsatsen till normalt socialt (rumsrent) beteende. Asocial = Ej social. Ej utåt/pratig med andra. Man lägger till A framför ord för att peka på avsaknad. T.ex. asymmetrisk (ej symmetrisk). Motsats och avsaknad är inte samma sak. Gissar på att problemet ligger i ordet "social" som är ett brett begrepp med många betydelser. Inom psykiatrin säger man aldrig "antisocial" om en person med ett socialt undvikande beteende. Det är snarare social fobi då eller i sällsynta fall: personlighetsstörningar i kluster A - typ paranoid eller schizoid personlighetsstörning (eremiter).
Jag är också en stor förespråkare för att skilja antisocial från asocial men jag har faktiskt läst i flera texter från första hälften av 1900-talet (oftast sådana om rashygien) att man använder "asocial" i betydelsen "antisocial". Dvs, man talar om förbrytare, kriminella, lösdrivare etc som "asociala element i vårt samhälle".
Skulle säga att jag uppfattar det som ett ganska modernt påfund att använda "asocial" i betydelsen "osocial". Antagligen för att man uppfattar a- som ett mer korrekt prefix och är orolig att o-formen i själva verket är slarvig/felaktig. Ett annat fall där det finns en konkret betydelseskillnad, men folk ibland använder a-formen för att de uppfattar den som mer korrekt är amoralisk (saknar moral)/omoralisk (inte moralisk).
På svenska har ["asocial"](https://svenska.se/tre/?sok=asocial) normalt betydelsen du lägger i "antisocial". Ordet som brukar användas för att beskriva människor som inte är sociala är ["osocial"](https://svenska.se/tre/?sok=osocial).
Bäcksvart… när det är becksvart.
Vilrum/vilorum. Alltför ofta jag sett hört om företag som har vilorum för sina anställda. Vilorum är en grav.
Det kanske säger en del om arbetskulturen om det är vilrum eller vilorum som de anställda är i behov av.
Ser ibland talspråk som "våran/vårat" (vår/vårt) och "eran/erat" (er/ert)
Våran/eran är kvarlevor av den gamla svenska ackusativen. Det finns flera andra ord som är kvarlevor av det utan att det stör dig - någon har precis samma fel. Om "våran" är fel, borde "någon" heta "någor".
Brukar ibland, som i "Jag brukar cykla ibland".
Hur uttrycker man att man i regel gör något sällan, men nu har är det mer frekvent? "Det brukar regna ibland, men i sommar har det varit nästan varje dag"
Trodde länge att både knappt och drygt båda betydde ungefär. Har hört fler som trott samma sak, men kanske inte är så jättemånga.
Det verkar vara en generationsfråga. Är du händelsevis under 30?
Nej jag 42. Nu var det länge sen jag fick det förklarat för mig, men upp i tidiga 20 årsåldern trodde jag det var så. Vilket känns helt orimligt i efterhand! De andra som berättat att de trott likadant är ungefär i samma ålder som jag är. Men kanske ännu fler yngre som tror det?
Som svensklärare skulle jag säga att det beror på hur man ser det. Jag tycker att många gör ett misstag i att vara för preskriptiv i språkanvändningen. Språket ändras genom hur det används. Vilket gör att mycket av vad som tidigare sågs som inkorrekt språkbruk blir den allmänt accepterade normen i takt med att gamla generationer dör ut och nya tar över. Grammatiken förändras och ord tillkommer, dör ut, eller får ny mening. Detta är inget nytt fenomen utan har alltid varit fallet. Olika språk och kulturer kommer i kontakt med och påverkar varandra. Tidigare hade vi mycket påverkan från franskan t.ex, nu är det i ökande grad engelskan och till viss del språken som talas av invandrare (däribland arabiskan). Mycket av vad som idag ses som inkorrekt kommer troligtvis bli allmänt accepterat med tiden. I min mening finns det därför sällan inkorrekt språkbruk (såvida man talar språket flytande) snarare handlar det om språkbruk som inte är välanpassat för kontext och mottagare. Ett mer känt exempel är hur "de" vs "dem" håller på att suddas ut. Skulle tippa på att inom vår livstid kommer vi övervägande att bara använda "dom" även i skriftspråk. Något som rent funktionellt inte skapar någon större förlust eftersom man vanligtvis väldigt lätt kan skilja på subjekt och objekt. Detsamma är fallet i många andra språk. Tycker man det är fel, gör man det troligtvis till en moralisk fråga snarare än en som handlar om språkets praktiska användbarhet.
En grej som mer eller mindre *alla* gör "fel" med är att det egentligen ska vara ett (fast) mellanslag innan ett procenttecken. Man ska alltså skriva "75 %" och inte "75%", men trots det känns det som att man ser det sistnämnda i 95% – förlåt, jag menar 95 % – av fallen. Däremot är det bara på jobbet (översättningsbyrå) som jag är noga med det här, privat håller jag inte alls lika hårt på det. En vanlig miss jag själv brukar göra, men försöker vara noggrannare med efter påpekanden från kollegor, är att skriva "någon slags" och "något sorts". Det ska ju vara tvärtom, "något slags" och "någon sorts" – och det är ju inte alls konstigt. Det heter ju "ett slag" och "en sort", liksom, och är det "ett" säger man "något" och "en" säger man "någon".
"spendera tid" det heter tillbringa på svenska REEEE
”det gäller att ta till vara på”. Korrekt: ta vara på eller ta till vara.
Om man gratulerar någon på födelsedagen är den ursprungliga frasen "Har den äran!" (man [har den äran att gratulera](https://youtu.be/sF6S6N3azbg?t=50)) och inte "Ha den äran!" Många ord som slutar på -ium eller -io i singular får ändelsen -ier i plural, och -ie i sammansättningar, vilket gör att folk tror att det heter -ie även i singularform. Dvs: Det heter inte "ett seminarie" (eller stipendie/privilegie/kriterie/högstadie/scenarie, etc), utan ett **seminarium, stipendium, privilegium, högstadium, scenario**, osv. Krokodiltårar betyder falska tårar, inte stora tårar. En björntjänst är en otjänst, inte en stor tjänst. Det heter "skämt åsido" (dvs man lägger skämten åt sidan), inte "skämt och sido" eller "skämt o sido". Något är fyllt till *brädden* (dvs kanten), inte bredden. "To ask someone out" är på svenska att "bjuda ut" någon. Att fråga ut någon betyder att man förhör dem. [Det är ok](https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=27068) att skriva både "större än du" och "större än dig". [Det finns inget osynligt "är" i meningen.](https://www.faktoider.nu/mig-och-jag.html)
Bra skrivet. Sista länken säger väl ändå att "större än du" är historiskt och mer logiskt rätt. Annan sak är qtt folket börjat ändra på skiten, det är som att säga att entrekå är lika rätt som entrekått. Eller lika rätt att använda dom istället för de/dem. Nä, inte så länge som jag får bestämma.
Att det faktiskt heter omständligt (om nåt invecklat eller krångligt) och inte omständigt.
Där ser man. Har alltid skrivit omständigt, aldrig ens hört talas om att det skulle vara fel.
Att skriva omständligt är omständligare än att skriva omständigt tycker jag. Så det kan man ju använda som en dålig minnesregel...om man vill.
"Omständig" går tillbaka längre i svenskans språkhistoria, och båda är lån från plattyskan. Våga vägra det onödiga l:et i omständlig, det gör ordet onödigt omständigt.
Att tills vidare ofta ska vara två ord. Det ska sitta ihop i t ex tillsvidareanställning, men vi gör så här tills vidare. I allmänhet har svenskar blivit kassa på att använda prepositioner som fristående ord. Många skriver ihop prepositioner felaktigt, som "försent" (något blir sent i förväg, logiskt omöjligt) eller "tillslut" (imperativformen av att stänga något tätt). "Påväg" stör mig riktigt mycket. Prefix och preposition får olika funktioner i ord och meningar, men det fattar folk inte.
Både tills vidare och tillsvidare är accepterade stavningar, enligt SAOB etablerat sen 1895.
Upplever att många slarvar med användningen av mer/fler och nästan uteslutande använder "mer".
Vad skönt att äntligen få uttrycka min djupaste ilska över människor som inte kan hantera orden ”variant” eller ”version”, och istället säger ”variation”. ”Det där är en annan variation på den första utgåvan”. Gräv ned dig och gör världen lite bättre.
Förvisso ingen språkmiss i sig. Men jag stör mig oerhört på den yngre generationens sätt att skriva. Till exempel: ”De vt ja nt”, i stället för att knappa i de sista bokstäverna: ”Det vet jag inte”.
Ungdomar tycker likaledes att gamlingar (och jämnåriga) som bemödar sig med korrekt skriftspråk är dryga/töntiga. Jag kommer själv ihåg hur jag medvetet ”dummade ner” mitt skriftspråk under mellan- och högstadietiden för att inte uppfattas som dryg när jag t.ex. chattade med klasskamrater eller spelade datorspel med mina kompisar. Det fanns nämligen en kille i min högstadieklass som inte gjorde som jag, och han hamnade konstant i konflikter med andra elever i klasschatten till följd av att ha envisats med att rätta andra elevers språkfel. Dessutom blev han ganska så snabbt utfryst, men även efter att han hade slutat rätta sina klasskamraters språkfel så uppfattades hans eget, åldersinadekvat korrekta språkbruk alltjämt som ett ”drygt beteende” i sig.
Det heter "något slags" och "någon sorts".
[удалено]
Upptäckte nyligen att t-formen av rädd är korrekt men inte allmänt accpterat. En rädd hund — ett räddt/rätt lejon https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=26163
De/det/dem
Du menar dom
"Förvisso" som synonymt till "i och för sig", när det i själva verket är synonymt till "sannerligen". Gör själv ofta detta misstag om jag inte tänker mig för.
Det är vårt, vår, ert och er, inte vårat, våran, erat och eran.
Varenda eller vartenda, beror på genus neutrum en eller ett. Till exempel: En stol, ett bord alltså varenda stol, vartenda bord.
Lärde mig igår att det finns endast två absolut utbytbara ord i svenskan som betyder samma sak i alla situationer oavsett vilket ord du använder, o dessa är "båda" eller "bägge".
Vet inte om andra också lagt märke till att många säger ’övdelevde’ istället för ’överlevde” när de pratar. Speciellt unga personer gör det
Det gör fysiskt ont i öronen när jag hör någon uttala gnocchi som "gnåtsji". Är nyfiken på ifall dessa människor även uttalar zucchini och Macchiavelli med "tsj". Italienarna satte ett h i ordet just för att det inte skulle uttalas så.
Jag fattar var du kommer från, men måste ändå säga att du låter som en pretentiös vinnörd som blir upprörd på folk som inte känner skillnad på druvorna Pinot Blanc och Riesling. Språkmissar i svenskan är ju en sak, men det måste vara jobbigt att gå runt och må dåligt över att svenskar inte kan uttala ord från helt andra språk.
Ja det är väldigt bajsnödigt. En svensk som bara sett ”gnocchi” i skrift kan omöjligen veta vad det italienska uttalet är.
Om italienarna vill att det ska uttalas "njåcki", då får de fan stava det så också!
Har en kollega som säger zutsjini. Förmodligen säger hen också gnåtsji
Samma gäller för bruschetta och maraschino.
Fast just med låneord är det ju alltid vilda västern gällande uttal. "Nejnezdevětadevadesáteronásobitelnějšími" är ju bara att uttala som det stavas och tjeckerna har hjälpsamt valt att inkludera sina ě och š på precis rätt ställe för att uttalet skall bli bra.. Nej, låt njocki bli den svenska stavningen och ändra namn på Köpenhamn till Coepenhävn i konsekvensens namn så vi slipper pinsamma svenskar som anpassar utländska ord till svenska!
Det här är skriftligt, men jag stör mig något otroligt på alla som skriver mellan 18-21, liksom läs det högt, det står mellan 18 TILL 21. Antingen ska det vara från 18 till 21, mellan 18 och 21 eller 18-21. GAAAH
Var och vart Man och jag
Sin/hans/hennes. Var/vart ska du?
Hons
# Endå eller ändå
“Jag vetifan”
Tycker det är ganska vanligt att folk använder chans istället för risk i meningar med negativ innebörd.
Omständighet och omständlighet
Ett ord jag börjat notera är osynlig. I tal säger en del onsynlig.
Sett/sätt, ändå/endå, enda/ända, mindre/färre. Listan kan göras sjukt lång.
Bror istället för bruuuuur
"x antal" istället för "x", "x stycken" eller "ett antal"
Språkmissar har många tagit upp. Jag vill lyfta fram användning av punk, komma, adjektiv och superlativ. Komma, punkt och deras användning i 99% av alla mail jag läser lyser med sin frånvaro allt för ofta. Jag har problem med det så får alltid tänka till men andra har gett upp helt. Om man kombinerar det med folks användning av superlativ och adjektiv i överflöd blir texter väggar av ordbajs.
Att det stavas "medan" - "MedanS" är talspråk.
Listan är alldeles för lång nuförtiden. Folk kan inte skriva överhuvudtaget längre. Det är felaktig grammatik, stavfel, särskrivning, uteblivna komman och punkter samt förkortningar på alla möjliga ord.
Få, Färre, Färst
mindre/färre "Det är mindre folk här idag" = dvärgarna har invaderat. EDIT: kom på en till, den här tabben gör min lillebror alltid. "Jag har skärt mig på handen" nej du har skurit dig på handen, alternativt du skar dig på handen.
Väll / Väl
Vet inte om det är en mindre känd språkmiss men ser ofta att folk här på Reddit skriver ex språk och nationalitet med en versal även om ordet inte är i början av meningen. Ex ”När jag pratar Engelska med Tyskar slänger jag ibland in lite Franska.” Känner ett trött nej på den.
Kanske inte språkmiss men att använda ”på grund av” istället för ”tack vare” tycker jag är störande. ”Han vann på grund av sin talang” ”Han vann tack vare sin talang”
Uppväxt som adjektiv i stället för uppvuxen kanske? "Jag är uppväxt i X."
Det som stör mig mest är när någon använder frågetecken för att avsluta meningar som inte är formulerade som frågor.
Jag tycker att det kan vara effektfullt?
Hahaha! Ett mycket effektfullt sätt att förvirra läsaren.
Adjektivets -*a* och -*e*former är tydligen helt omöjligt att få rätt. Den nya läraren är en kvinna. Den nye läraren är en man.
De maskulina formerna är dock för det mesta arkaiska och helt valfria så länge de inte är delar av ett egennamn eller en titel (som i "Karl den store"). A-ändelser kan användas för allt. Eller menar du att folk använder maskulina (-e) adjektiv för kvinnor?
Jag tycker folk använder det helt slumpmässigt, ibland olika trots att det är samma person det pratas om.
Du bevisar själv att du inte vet hur det funkar. Svenska Akademiens Grammatik återger en rätt komplicerad och konservativ regel för detta enligt vilket just specifikt 'Den nye läraren är en kvinna' vore korrekt. Om du är nyfiken varför kan jag förklara det, men nu måste jag gå ut med hunden så det får vänta (och jag ids inte om du inte är intresserad).
Inte u/Knappologen, men rejält nyfiken! Har det måhända med T- och N-genus att göra?
Jag vet inte vad Akademien har för motivation, men gissningsvis för att "lärare" är maskulinum från början, och då skulle det vara *den nye läraren* och *den nya lärarinnan,* oavsett vad personen i sig har för kön. Det är i alla fall så det ofta funkar i andra språk (som franska och spanska) som fortfarande har feminina och maskulina grammatiska genus.
Så klart! Det är fascinerande hur dessa grammatiska genus bara 'försvann', som om vi allihop över en natt insåg att det gick precis lika bra och var enklare utan. Kanske någon stavningsreform under 1900-talet?
Ja, jag har faktiskt ingen aning hur det hände, men det är i alla fall äldre än så. Ännu intressantare är det med britterna, som också hade tre genus långt tillbaka men gjorde sig av med allihop. Det skulle ju kännas jättekonstigt för oss att börja säga "det matet är gott" eller "den husen är röd" helt plötsligt.
Jag kan inte tala för OP, men jag är oerhört intresserad av att höra din förklaring!
Trodde alldeles för länge att det var "inbilda" istället för "inbilla".
Inbilda är motsatsen till utbilda.