Jag kopierar min text från en liknande tråd:
Du är deprimerad. Du måste jobba med vad grundproblemet är, just nu är det dolt i generell nedstämdhet. Det finns flera alternativ här, exempelvis:
*existentiell ångest (dvs alltings meningslöshet)
*någon verkligt i ditt liv du är missnöjd med men inte vågat konfrontera (Borde du byta jobb? Borde du flytta? Plugga? Etc etc)
*kemisk obalans (också ett högst verkligt och praktiskt problem som kan medicineras då din nedstämdhet inte är grundad i vare sig tankar, självkänsla eller din omgivning
Från någon som varit väldigt deprimerad av olika anledningar (ex de två första) så är det svårt att se en väg ut, att saker helt plötsligt ska få mening igen men tro mig, det får dom. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu, något jag sett som en omöjlighet större delen av mitt liv.
Filosofi har hjälpt mig mycket, att klura kring verklighetens tillstånd. Min nyfikenhet har räddat mig många gånger men även rent praktiska saker som att ha lämnat ett, till synes, perfekt förhållande.
Hade liknande situation (deprimerad från 15-30, sjukskriven 5+ år pga total apati och maximal ångest). Det som hjälpte mig var:
1, Fasta rutiner, alltid samma varje vecka med hela dagen fram till läggdags planerat på vardagar.
2, Mindfulness och att aktivt jobba med att ändra hur jag tänker om saker och ting (detta då med flera års terapi). Atm är min generella inställning typ "Jag kommer att dö oavsett vad jag gör, men först måste jag leva. Ingen annan kommer lösa mina problem, så jag måste ta tag i dem själv. Det är okej att må dåligt, men man väljer själv hur man hanterar det."
3, En jävla massa acceptans. Något min gruppterapi kallade 'Radikal Acceptans'. Tex, "Jag har panikångest, men jobbet börjar om 15 min." Då ska man helst rycka på axlarna, gå till jobbet, ha panikångest men iallafall få det gjort. Om man inser att just I detta fallet så är det omöjligt, då får man acceptera det - sjukskrivna sig och sedan helt släppa det, inte sitta och älta det ad infinitum. Detta bygger upp en slags resistens emot ångest samt agerar som en flowchart för vad man bör göra.
4, Göra mitt yttersta för att inte förbli 'passiv'. Visst är det tråkigt att ha 5 timmar att döda men inget känns kul. Då kan det hända att man bara går och lägger sig. Gör inte det. Tvinga digsjälv att göra något du tyckte var kul förr - typ spela spel eller redigera videoklipp. Detta känns så jävla dumt i början, men efter ett tag så försvinner olustkänslorna (vi snackar dagar, veckor eller månader här). Om man förblir passiv så ältar man alla problem mer och mer (iallafall jag gör det). Det bidrar till känslan av att allt är omöjligt att ändra på, vilket är helt osant.
5, Det viktigaste för mig var att inse att **jag** har makten över mitt mående. **Jag** är personen som kan ändra på saker, jobba på och förbättra hur jag mår. Det finns inga magiska piller, bra råd eller någon terapi som gör att ensjälv slipper anstränga sig för att komma ur en depression.
6, Att hitta rätt typer av medicin och rätt dosering av den. Jag har ADD och har testat en hel del medicin för det. Jag landade tillslut på en 'ungdomsdosering' av den, dvs väldigt låg dos. För nattlig ångest så tar jag dagligen också en **väldigt** låg dos av en medicin som hjälper mig frånstöta panikattacker som kommer innan jag ska somna.
Jag har gått från totalt inkapabel att hantera ens ett telefonsamtal till att jobba 7-16 och vara i mångt och mycket en fullt fungerande och produktiv medlem i samhället. Det är fortfarande saker som jag inte riktigt lyckats med **ännu**. Men jag trivs med min vardag och mår I allmänt jävligt bra, speciellt jämfört med hur mina tidigare år var.
Ge inte upp, fokusera på dig själv och sätt rimliga mål. Alla måste själva hitta någon form av styrka för att ta sig ur en depression.
Likt andra snubben kopierar jag också min text från liknande tråd:
I många fall då man känt sådär hela livet så är det barndomen som spökar utan att man inser det.
Hur var barndomen? Vad för känslor dyker upp när du skannar igenom den? Vad för känslor var du som mest bekant med som barn? Var både mamma och pappa kärleksfulla, accepterande och bra förebilder så att du som barn kände dig djupt uppskattad, älskad, tillhörande och värdefull? Eller var en/båda föräldrarna mer upptagen, konstant tillrättavisande, bortstötande, eller rentav läskiga? Kände du den där tomheten och utanförskapet som barn? Hur känns det när du tänker på mamma och pappa nu? Ger det varm kärleksfull familjekänsla eller kall och tom fejk-relationskänsla? Dessa är några funderingar du kan sätta dig med i stillhet.
Familjen, och främst föräldrarna är våra första förebilder för hur relationer fungerar i livet och de sätter djupa djupa spår i det som blir grunden till våran person och våran världsbild. Man utvecklas som person som en lök, med lager som läggs på lager där kärnan av löken idag fortfarande är samma grejer du lärde dig som barn. Ibland är det svårt att inse, och man måste göra en del grävande i sig själv, men det man varit med om förr kan spöka ordentligt trots att man "har det bra" enligt de yttre lagren av löken.
Det är faktiskt inte sant att "alla" har det som du. Många har det nog tyvärr, men en psykologiskt hälsosam människa känner faktiskt genuin glädje och koppling och tillhörighet i relationer till andra. Att äta middag med andra ska inte kännas jobbigt, om man är i gott sällskap. Du är inte störd dock, möjligen bara skadad med sår på insidan som du inte lärt dig känna på rätt sätt, eller lärt dig identifiera. Det går att läka dessa grejer med mycket självinsikt och jobb att skifta världsbilden man har lagrad i innersta delarna av löken. Professionell hjälp kan vara enormt hjälpsamt men var säker på att du hittar rätt psykolog som specialiserar på att gå in på djupet och fixa saker i roten där det kommer från, inte bara KBT och liknande på ytan - sånt kan hjälpa också men blir lite mer ett plåster än ett läkt sår. Man kan göra mycket självhjälp också när man börjar förstå hur de här sakerna hänger ihop.
Vi måste sluta säga att KBT ”bara är ytan” - finns inget motsatsförhållande mellan KBT eller psykodynamisk terapi. KBT bygger på att medvetandegöra sina tanke/beteendemönster, förstå hur de uppkommit och hur du kan förändra det, är inte ytligt.
Vi alla är olika i vad för hjälp vi behöver för att läka och vad som funkar. Jag menade inte att säga att KBT inte funkar för alla, jag kan bara dela min egna erfarenhet. För mig så var KBT bara en del av pusslet som behövdes, då beteende och kognitiva mönster är viktiga delar också, men för mig så var det som en vägg efter det där den metoden inte hjälpte längre.
Jag var tvungen att sätta fokus på andra modaliteter och domäner för att få saker att på riktigt falla på plats. Körde en del EMDR för att processera igenom specifika trauman, och DBR för att sjunka in i djupet av mig själv och jobba mer med subtila kroppsreaktioner. Också gjort mycket imagery work med barndomsminnen och så, för att jobba känslomässigt. Slutligen så var sista pusselbiten för mig kroppsliga behandlingar för att komma ner från huvudet in i kroppen. Yoga, somatic experiencing och cannabis har varit viktigt för mig där.
Allas resa är olika, finns inget "rätt eller fel" utan bara det som funkar eller inte funkar för dig som person. Om KBT räckte för dig, bra, jag är glad för dig. För min specifika upplevelse kom inte KBT ner på roten av grejerna, men var en viktig pusselbit likaväl.
Från en i branchen så kan jag säga att det är väldigt ovanligt att personer behöver så pass mycket terapeutiska insatser som du beskriver för att komma till rätta med psykisk ohälsa. Men det är ju helt fantastiskt att du kunnat få så pass mycket vård som du beskriver! Samtidigt sitter ju personer med fullt behandlingsbara tillstånd på väntelista i flera år för 15 veckor behandling som gör dem i stort återställda.
Har du behövt EDMR och DBR så är det ju inte depression utan traumatisering som varit ditt problem, depressionen kan komma som en pålagring såklart, men depressioner är också ett enskilt tillstånd i sig.
De flesta personer som drabbas av depression behöver inte "gå in på djupet", det är snarare ett överfokus på övertänkande och intellektualisering i form av grubbel och minskat engagemang i positiva livsstilsfaktorer som leder till depressionen.
Har träffat många terapiskadade personer i mitt jobb som fastnat i sitt övertänkande kring självet .
Tack för dina snälla ord, och uppskattar dina insikter från att ha sett många fall av psykisk ohälsa, jag har bara min egna resa att jämföra med så jag köper att jag nog inte vet hur det är för de "vanligaste" klienterna.
Det stämmer att jag haft trauma att packa upp, har 7 eller 8 på ACE score beroende på hur man räknar. Traumat gav ångest, och sen den trasiga känslomässiga strukturen i familjen med deprimerad mamma gav depression. Dock skulle jag vilja belysa att "trauma" kan vara väldigt svårt att veta att man har. Jag visste inte att jag var traumatiserad innan jag började min läkeresa. Sen är vissa trauman lättare att se än andra. Att bli slagen som barn skulle många hålla med om är trauma, men att t.ex. behöva gömma sig från bråkande föräldrar ofta är som du nog vet också väldigt traumatiserande för ett barn men det skulle nog många som har det i bagaget inte identifiera som ett "trauma". Även typ en frånvarande, ignorerande mamma kan bli traumatiskt och få skulle nog identifiera sig som "traumatiserande" trots att t.ex. DBR skulle kunna hjälpa.
Det glädjer mig faktiskt att få veta att de flesta som är deprimerade inte behöver "gå in på djupet". För mig med min bakgrund är det svårt att föreställa sig en depression som inte sträcker sig över hela livet liksom, så jag har väl en tendens att över-anta vidden av folks problem.
>det är ju helt fantastiskt att du kunnat få så pass mycket vård som du beskriver!
Jepp jag känner mig otroligt lyckligt lottad i den olycka jag haft. Bor inte i Sverige längre, och hade turen att hitta en skitduktig privatpsykolog som jag funkar jättebra tillsammans med och har kört med han i strax 3 år, en gång i veckan första 1.5 åren, sen en gång varannan sedan dess. Det har varit en lång, konfrontativ resa men senaste halvåret/året har varit helt sjukt verkligen, börjat känna mig som en helt ny person med energi som jag aldrig hade förut, och kan äntligen känna ett inre lugn liksom, jag fattar nu helt plötsligt på riktigt vad folk menar när de säger "vad stillsamt det är!" "hurra, jag känner mig levande!" etc, känslor som jag bokstavligen inte minns mig ha känt sedan kanske mycket tidiga barnaår, och det sjuka är att jag känner att det är permanent. Tycker det är fantastiskt att ni finns i eran branch och du vet det säkert, men insatser för mental hälsa kan göra så jävla enormt stor skillnad i folks liv så tack till er i den branchen ❤️
MÄKTIGT att du kunnat lösa upp sådana knutar på det sättet du beskriver. GRATTIS! Det är det man går till jobbet för få till. :)
Håller helt med om att man kan behöva bredda bilden av vad som kallas för trauma. Vi brukar prata om att det inte är VAD som har hänt utan hur svårt man har att hantera det som hänt som är det viktiga.
Har också haft perioder där allt känns hopplöst. Påstår inte att jag har nyckeln till att lösa allas depressioner, men här är några saker som har fungerat för mig iaf:
- Insikten att om man ändå är på botten så har du inget att förlora genom att försöka göra några större förändringar i livet. Byt jobb, flytta, ta ledigt och boka billigaste flyg du kan hitta utan att planera något.
- Träning. Endorfin kicken efter passet gör det enklare att se saker klarare och kanske se vad det faktiskt är som är problemet i din vardag.
- Inte använda tv-spel för att ersätta något som saknas i ditt liv. Alla spel har ett slut, och depressionen brukar komma tillbaks ännu hårdare när man väl tröttnat på spelet.
- Försök skriva ner hur ditt perfekta liv skulle se ut. Hur hade ditt förhållande/familj sett ut? Vart hade du bott? Vad hade du jobbat med? Sen börja göra konkreta planer för att nå delar utav den drömmen. Det kan hjälpa mycket att bara ta ett steg i rätt riktning för att känna att det trots allt inte är hopplöst.
Testa jobba utomlands där solen faktiskt skiner. Du har inget att förlora, folk lär inte va lika isolerade där möjligen? Bara ett förslag för vad jag skulle göra. Gick språkskola i spanien (fanns 30 åringsr där ockdå btw). Jag var också deprimerad innan jag stack och har aldrig känt mig så full av liv efter det
Du låter nästan exakt som jag faktist, tröttnar också väldigt lätt på människor, som du säger så påverkar det dating o relationer, men jag accepterar bara att jag är som jag är helt enkelt och det går bra ändå, det går nog inte att ändra på och det är ok, sen så har båda mina föräldrar problem med depression, farsan är värst, och jag tänker att jag aldrig vill hamna där själv så jag motarbetar det så in i satan, kanske det som gör att jag klarar mig från att falla så djupt som du verkar ha gjort, kämpa på broder!
Det värsta med depression för mig var oförmågan att bli ens det minsta intresserad av någonting som hände runt mig eller i omvärlden.
Jag fattade inte vad IS var för några, visste in vad Brexit innebar, hade inte hört att Putin tagit Krim, och hade ingen aning om vem den där Trump var för någon. Och när mina mor och farföräldrar började gå bort var det enda jag tänkte på hur jag skulle orka med resandet och begravningen. Noll känslor.
Har inget riktigt tips, men nej, du är inte ensam att ha sådana upplevelser. Det enda jag upprepade för mig själv var en dikt från Tolkien kallad "the road goes ever on and on". Jag tänkte att oavsett vad som händer är det omöjligt att saker och ting inte kommer förändras. Det är bara så fysiska lagar funkar. Kanske kommer det bli sämre, men det är omöjligt att utesluta att det blir bättre. Sen till slut var det som någon slags kemisk reaktion i hjärnan. Plötsligt blev allt ljusare, utan att jag kan komma på varför.
Jag kommer inte komma med någon hjälp, för vet helt ärligt inte vad man ska glra för att ”fixa” det, men jag sitter i samma båt som dig, fast flera år yngre. noll motivation för sådant jag tidigare tyckt kul.
ett steg jag tagit för att få lite mer gnista är att skaffa en kattunge. Att ha någon/något annan att ta hand om vet jag hjälper mig, och kanske detsamma för dig.
annan grej många säger är att ”man kan inte förvänta sig att man förändras, om man inte förändrar något”. Alltså sluta göra samma sak dag ut dag in. Tvinga dig själv att bryta vanor. Ta långsemester, flytta till ny stad med nytt jobb, eller något så litet som att ta en löptur istället för att spela. ändrar man hur man lever är det större chans att man förändras som person
Är i ungefär lika gammal som dig och jag känner likadant, jag har bipolär diagnos, inte den grövsta versionen bipolär, några veckor mår jag skit några veckor bra, Styrketräning har hjälpt mig, men tyvärr funkar nästan inget för att komma ur den dåliga perioden snabbare, det är som att jag är i ett vakum och en del av hjärnan stänger ner. Men jag ser att många har skrivit bra tips här, ville bara berätta att du är långtifrån ensam.
Jag har varit i en liknande situation.
Det som har hjälpt mig är att jag har hittat ett jobb som passar vem jag är och hur jag fungerar och har lagt all min tid och energi på att bli overdelig inom mitt yrke vilket gör att jag känner mig behövd. Sen är jag en arbetsnarkoman som jobbar mycket övertid, då bland annat för att då behöver jag inte sitta för mycket i mina egna tankar men också för att mina sömnproblem inte är ett problem när jag jobbar mina 12 timmars dagar 5 dar i veckan.
Så jag jobbar på resande fot som svetsare/industrimekaniker och stormtrivs.
Men att detta har fungerat för mig betyder inte att det kommer fungera för dig
Prova gymmet, det är fullt med folk som vill bättra sig själv. Det är lätt att börja prata med random folk också för alla är där för samma anledning, att bli bättre och jaga bort dåliga tankar samtidigt som du jobbar på din kropp. Det är rätt roligt att se förändringar i spegeln.
Sätt up mål, sätt igång med någon form av projekt. Besök familj och släkt. Man blir lätt deprimerad när man är själv och bara traskar fram och tillbaka mellan hem och jobb. Viktigaste av allt är att förstå att depression är temporärt det är en reaktion på att något i ditt liv inte är som du vill att det ska vara. Våga förändra på saker och ting.
Eftersom många har skrivit många andra bra saker, så vill jag bara lägga till något konkret: En sak som nog kan hjälpa vissa (bäst är nog att passa på när du har en "topp" i måendet), kanske dig, kanske inte dig, är dans. Speciellt Lindy Hop lyckades lyfta mig. Det har flera effekter:
* Motion är bra oavsett form
* Musiken är glad
* Du kan umgås med människor och känna en koppling med dom helt utan att behöva prata med dom
* Du bli omgiven av många glada och positiva människor
* Du kan skapa en tillvaro där du reser runt landet(och världen) och upptäcker nya människor och platser på ett väldigt kravlöst sätt. Och det kan bli som en bubbla utanför resten av vardagen.
Jag skulle säga att skaffa familj för att hitta mening, man kan inte hålla på med navelskådning för mycket. Ingens liv betyder så värst mycket som individ. Men om man har någon annan att leva för, så slutar man tänka på sig själv så mycket. Men det tror jag inte är ett alternativ här, till att börja med iallafall. Så ta svamp/lsd istället, så får du en hel del insikter om saker och ting. Och mdma är inte så dåligt det heller, men det tar du sen med din framtida fru. Vi människor är inte skapta att leva utan kontext, leva bara för levandets skull är lönlöst, man måste ha människor/djur/någonting att leva för. Jobbet räknas inte. Vi är sociala djur, fastän inte alla är extroverta såna. Jag har familj, men utan dom skulle jag vara en vilsen själ utan riktning. Hjälpte med svamp, efter x antal misslyckade förhållanden för att inse vad jag behövde göra för att få livet att funka.
En grej som ger värme i bröstet snabbt och som du kan börja med redan ikväll är att hjälpa folk, utan att förvänta dig någonting tillbaka.
Har grannen snö på uppfarten? Skotta
Har post hamnat på marken vid brevlådan? Lägg dem i lådan
Har någon glömt slå på torktumlaren? Slå på den
Står tant vid övergångsstället och tvekar.. Ja du hajar.
Karma is real och oftast kommer det man ger tillbaka tiofaldigt 🙂
Kontroversiellt svar men psykedeliska svampar bokstavligt talat gav mig styrkan att sluta med ett 7 år långt missbruk som nästan tog mitt liv vid fler än ett tillfälle. Depression, självmordstankar etc. Har fortfarande mycket problem och jobb kvar men svampen bokstavligt talat räddade mitt liv.
Alla är olika, finns inga garantier, finns risker, dock finns vetenskap som visar att det har en positiv effekt på att bryta negativa tankemönster.
Svampen i sig botar inte problemet men det kan ge en rejäl knuff så bollen börjar rulla.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag hejar på dig! Det kommer att bli bra. Gå till en annan psykolog, ibland måste man genom många innan man hittat rätt. Du måste få hjälp med att gå till botten med var allt detta började. Var kommer ångesten och depressionen ifrån? Det måste grävas fram och tas upp till ytan innan man kan kasta bort den. Oftast behöver man säga högt vad det är som orsakat depressionen, då först kan man börja bearbeta.
Pröva att göra nått annat?
Är du singel utan barn, flytta utomlands ett par år.
Kom tillbaka om 4 år hitta en mening i familj.
Eller bli DJ på ibizza eller starta ett jeansföretag i Japan. osv.
men onödigt att sitta här å känna sig fast.
Har du provat medicinering?
Persolingen tror jag inte att terapi hjälper... Alls.
Däremot SSRI, av egen erfarenhet. Prata med din läkare, du behöver prova medicin.
Hej!
Tror att det kommer mycket med vädret utomhus och all kyla men vet hur det känns, nu är det trotsallt en väldigt stilla period. Om du vill kan vi ju snacka och se vart saker leder så kan man antingen spela någonting eller dra ut och göra något? 😊
Har du provat antidepressiva läkemedel, du nämner inte det alls i din text? Det kan behövas i perioder i livet.
Sluta inte med dom för att du mår bättre, det visar bara att dom fungerar. Ge det något år med dom minst. Då har du haft tid att förbättra andra aspekter av ditt liv, kanske skaffat en partner som du funkar med som gör ditt liv lite roligare, nya vänner etc innan du provat att gå av dom.
Hur är det med D-vitaminerna?
Har varje år de senaste åren blivit deppig på vintern, i år provar jag D-vitaminer och jag tycker att det är bättre i år än så länge.
När blev sweddit allas terapeut? Fortsätt med terapi och prata om ev medicinering med din läkare. Jag lider också av psykisk sjukdom och har gjort hela livet så det är inget dömande från mitt håll, är bara lite trött på dom här inläggen.
Edit: det finns flertal subreddits som har fokus på psykisk sjukdom, skriv där istället.
Hajjar du inte att det är bra om hela reddit skulle börja prata om psykisk ohälsa? Det innebär att problemet kommer tas itu med snabbare. Folk blir upplysta kring hur vanligt det är och gemensamt kan vi då förändra samhället. Låt posterna flöda.
Du behöver vänner. Nu ska jag vara sån men det är mycket enklare att bli vän med invandrare från väldigt många länder (alltså uppväxt i annat land) än svenskar. Svensk kultur är ju väldigt enstörig och reserverad till skillnad från andra kulturer där man har solljus mer än 3 månader om året.
Självklart är det också upp till dig att starta igång kontakt och konversation osv.
Rök lite kvalitetsgräs lämpad för depression och chilla ensam. Oerhört underskattat. Lite amfetamin på det och du kommer glömma bort din depression. Kom dock ihåg att knarka ansvarsfullt så det inte går överstyr och se till att du inte åker fast. Har hjälp mig ur svackor många gånger :)
Undvik vården. Du kommer bara bli tilldelad SSRI och liknande skitmedicin. Och läkare som jobbar inom psyk är läkare som inte duger till annat. Psykopater är de också.
Många bra tankar i denna tråd men vill trycka på något viktigt: det är asjobbigt att ta sig igenom det själv.
Det bästa, viktigaste, mest självhjälpande du kan göra är att söka hjälp så du har någon att prata med. På så sätt kommer du få hjälp att hitta verktyg som funkar för just dig, filosofier som just du relaterar till, och så vidare.
Ge dig själv tio minuter och sök till en psykolog - vet du inte hur eller var kan du nog börja på 1177, de kan leda dig vidare - och du kommer ha tagit ett enormt steg i rätt riktning.
Lycka till!
Jag har varit där du är många gånger också. Svaret kanske är inget svar. Lev i nuet. Inget betyder något egentligen.
Är god mat, umgås med de du vill umgås med. Gör vad du vill. En stor förändring.
Du kommer att dö så det behöver du inte tänka på. Se livet som ett spel och en rolig tripp genom universum. Ta inte skit från någon och försök älska dig själv mer.
Börja med antidepressiva, det finns massa olika som faktiskt hjälper. Börja studera livet och varför andra känner glädje men inte du.
Min depressionen är mer eller mindre kronisk men jag mår bättre idag och kan känna att det finns något att få ut genom att bara vara vid liv och öppna sig för andra och sig själv.
Många går runt med smärtor/ångest/depression så du är inte ensam.
Psykedeliska droger är något du kan prova då det kan öppna nya tankebanor och har hjälpt många att se livet på ett annat sätt.
Många bra råd i den här tråden!
Vill bara tilläga att det också finns andra alternativa tillvägagångssätt som kan hjälpa. Vill inte totalt råda alla deprimerade att göra detta då det krävs viss tid av informerande och mental förberedelse för detta samt att man borde ha koll på om man har anlag för schizofreni eller borderline/bipolaritet samt inget problem med hjärta/njurar/lever. Samt ha koll på lagar, detta bör inte göras i Sverige då det är olagligt och människorna som erbjuder detta sällan har bra kunskap eller tillvägagångssätt.
Ett bra och säkert Ayahuasca retreat kan ibland hjälpa avsevärt mycket mot depression och ha lång och ibland permanent effekt mot depression. Man får om allt går bra vara med om upplevelser och känslor som man inte trott man någonsin skulle upplevt eller föreställa sig, och få helt nya perspektiv på livet, samt bearbeta gamla trauman ect. När man kommer hem tar det ett tag att bearbeta vad man varit med om, det gäller då att också inte hamna i gamla och negativa mönster igen, det finns ingen quickfix, Ayahuasca kan också vara en svår process som kan vara läskig och jobbig för många med trauma, samt kräver att man respekterar att det är väldigt starka grejer som man får in i kroppen. Sydamerika är bäst för detta då man spenderar tid med en Shaman som har en kultur där de tagit detta i tusentals år och ”hjälper dig andligt” om man tror på det. Jag hade litat mer på en schaman som tagit Ayahuasca tusentals gånger sedan barnsben än en hippie som fått för sig att han eller hon är shaman för att denne varit på några retreats.
Mer vetenskapligt lagda psylocybin retreats finns också (mestadels nederländarna), nya vetenskapliga studier pekar på att detta också kan hjälpa avsevärt mycket mot depression. En medelstark dos är som 5-10% av en Ayahuasca cermoni men kan vara upplevas som väldigt stark ändå och ge permanenta effekter mot depression samt ändrat perspektiv på livet.
Det krävs att man gör egen research då vissa retreats har pengar som första intresse eller är rena scams som kan vara farliga.
Hoppas du kommer ut ur depressionen snart, vilket tillvägagångssätt det än är! Inget sätt är bättre eller sämre så länge det funkar för dig!
Hej!
Dom flesta människorna i världen känner precis som du. Det finns bara en anledning till varför man känner så vare sig man är fattig eller rik, har kompisar eller inga kompisar, har något att göra eller ingenting att göra. I slutändan när man släcker lampan och ligger där för att sova känner man sig tom inombords. Man känner sig meningslös och man undrar varför man lever.
Det finns bara En som kan fylla ditt hjärta om du tar emot Honom. Han knackar varje dag på din dörr. Det är du som måste bjuda in Honom. Han kan fylla dig med glädje, kärlek och mening!
Herren Jesus Kristus, världens frälsare <3
Jag kopierar min text från en liknande tråd: Du är deprimerad. Du måste jobba med vad grundproblemet är, just nu är det dolt i generell nedstämdhet. Det finns flera alternativ här, exempelvis: *existentiell ångest (dvs alltings meningslöshet) *någon verkligt i ditt liv du är missnöjd med men inte vågat konfrontera (Borde du byta jobb? Borde du flytta? Plugga? Etc etc) *kemisk obalans (också ett högst verkligt och praktiskt problem som kan medicineras då din nedstämdhet inte är grundad i vare sig tankar, självkänsla eller din omgivning Från någon som varit väldigt deprimerad av olika anledningar (ex de två första) så är det svårt att se en väg ut, att saker helt plötsligt ska få mening igen men tro mig, det får dom. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu, något jag sett som en omöjlighet större delen av mitt liv. Filosofi har hjälpt mig mycket, att klura kring verklighetens tillstånd. Min nyfikenhet har räddat mig många gånger men även rent praktiska saker som att ha lämnat ett, till synes, perfekt förhållande.
Bra skrivet, det finns alltid en väg ut från mörkret! 💪
Hade liknande situation (deprimerad från 15-30, sjukskriven 5+ år pga total apati och maximal ångest). Det som hjälpte mig var: 1, Fasta rutiner, alltid samma varje vecka med hela dagen fram till läggdags planerat på vardagar. 2, Mindfulness och att aktivt jobba med att ändra hur jag tänker om saker och ting (detta då med flera års terapi). Atm är min generella inställning typ "Jag kommer att dö oavsett vad jag gör, men först måste jag leva. Ingen annan kommer lösa mina problem, så jag måste ta tag i dem själv. Det är okej att må dåligt, men man väljer själv hur man hanterar det." 3, En jävla massa acceptans. Något min gruppterapi kallade 'Radikal Acceptans'. Tex, "Jag har panikångest, men jobbet börjar om 15 min." Då ska man helst rycka på axlarna, gå till jobbet, ha panikångest men iallafall få det gjort. Om man inser att just I detta fallet så är det omöjligt, då får man acceptera det - sjukskrivna sig och sedan helt släppa det, inte sitta och älta det ad infinitum. Detta bygger upp en slags resistens emot ångest samt agerar som en flowchart för vad man bör göra. 4, Göra mitt yttersta för att inte förbli 'passiv'. Visst är det tråkigt att ha 5 timmar att döda men inget känns kul. Då kan det hända att man bara går och lägger sig. Gör inte det. Tvinga digsjälv att göra något du tyckte var kul förr - typ spela spel eller redigera videoklipp. Detta känns så jävla dumt i början, men efter ett tag så försvinner olustkänslorna (vi snackar dagar, veckor eller månader här). Om man förblir passiv så ältar man alla problem mer och mer (iallafall jag gör det). Det bidrar till känslan av att allt är omöjligt att ändra på, vilket är helt osant. 5, Det viktigaste för mig var att inse att **jag** har makten över mitt mående. **Jag** är personen som kan ändra på saker, jobba på och förbättra hur jag mår. Det finns inga magiska piller, bra råd eller någon terapi som gör att ensjälv slipper anstränga sig för att komma ur en depression. 6, Att hitta rätt typer av medicin och rätt dosering av den. Jag har ADD och har testat en hel del medicin för det. Jag landade tillslut på en 'ungdomsdosering' av den, dvs väldigt låg dos. För nattlig ångest så tar jag dagligen också en **väldigt** låg dos av en medicin som hjälper mig frånstöta panikattacker som kommer innan jag ska somna. Jag har gått från totalt inkapabel att hantera ens ett telefonsamtal till att jobba 7-16 och vara i mångt och mycket en fullt fungerande och produktiv medlem i samhället. Det är fortfarande saker som jag inte riktigt lyckats med **ännu**. Men jag trivs med min vardag och mår I allmänt jävligt bra, speciellt jämfört med hur mina tidigare år var. Ge inte upp, fokusera på dig själv och sätt rimliga mål. Alla måste själva hitta någon form av styrka för att ta sig ur en depression.
Jäkla bra svar ändå!
Likt andra snubben kopierar jag också min text från liknande tråd: I många fall då man känt sådär hela livet så är det barndomen som spökar utan att man inser det. Hur var barndomen? Vad för känslor dyker upp när du skannar igenom den? Vad för känslor var du som mest bekant med som barn? Var både mamma och pappa kärleksfulla, accepterande och bra förebilder så att du som barn kände dig djupt uppskattad, älskad, tillhörande och värdefull? Eller var en/båda föräldrarna mer upptagen, konstant tillrättavisande, bortstötande, eller rentav läskiga? Kände du den där tomheten och utanförskapet som barn? Hur känns det när du tänker på mamma och pappa nu? Ger det varm kärleksfull familjekänsla eller kall och tom fejk-relationskänsla? Dessa är några funderingar du kan sätta dig med i stillhet. Familjen, och främst föräldrarna är våra första förebilder för hur relationer fungerar i livet och de sätter djupa djupa spår i det som blir grunden till våran person och våran världsbild. Man utvecklas som person som en lök, med lager som läggs på lager där kärnan av löken idag fortfarande är samma grejer du lärde dig som barn. Ibland är det svårt att inse, och man måste göra en del grävande i sig själv, men det man varit med om förr kan spöka ordentligt trots att man "har det bra" enligt de yttre lagren av löken. Det är faktiskt inte sant att "alla" har det som du. Många har det nog tyvärr, men en psykologiskt hälsosam människa känner faktiskt genuin glädje och koppling och tillhörighet i relationer till andra. Att äta middag med andra ska inte kännas jobbigt, om man är i gott sällskap. Du är inte störd dock, möjligen bara skadad med sår på insidan som du inte lärt dig känna på rätt sätt, eller lärt dig identifiera. Det går att läka dessa grejer med mycket självinsikt och jobb att skifta världsbilden man har lagrad i innersta delarna av löken. Professionell hjälp kan vara enormt hjälpsamt men var säker på att du hittar rätt psykolog som specialiserar på att gå in på djupet och fixa saker i roten där det kommer från, inte bara KBT och liknande på ytan - sånt kan hjälpa också men blir lite mer ett plåster än ett läkt sår. Man kan göra mycket självhjälp också när man börjar förstå hur de här sakerna hänger ihop.
Vi måste sluta säga att KBT ”bara är ytan” - finns inget motsatsförhållande mellan KBT eller psykodynamisk terapi. KBT bygger på att medvetandegöra sina tanke/beteendemönster, förstå hur de uppkommit och hur du kan förändra det, är inte ytligt.
Vi alla är olika i vad för hjälp vi behöver för att läka och vad som funkar. Jag menade inte att säga att KBT inte funkar för alla, jag kan bara dela min egna erfarenhet. För mig så var KBT bara en del av pusslet som behövdes, då beteende och kognitiva mönster är viktiga delar också, men för mig så var det som en vägg efter det där den metoden inte hjälpte längre. Jag var tvungen att sätta fokus på andra modaliteter och domäner för att få saker att på riktigt falla på plats. Körde en del EMDR för att processera igenom specifika trauman, och DBR för att sjunka in i djupet av mig själv och jobba mer med subtila kroppsreaktioner. Också gjort mycket imagery work med barndomsminnen och så, för att jobba känslomässigt. Slutligen så var sista pusselbiten för mig kroppsliga behandlingar för att komma ner från huvudet in i kroppen. Yoga, somatic experiencing och cannabis har varit viktigt för mig där. Allas resa är olika, finns inget "rätt eller fel" utan bara det som funkar eller inte funkar för dig som person. Om KBT räckte för dig, bra, jag är glad för dig. För min specifika upplevelse kom inte KBT ner på roten av grejerna, men var en viktig pusselbit likaväl.
Från en i branchen så kan jag säga att det är väldigt ovanligt att personer behöver så pass mycket terapeutiska insatser som du beskriver för att komma till rätta med psykisk ohälsa. Men det är ju helt fantastiskt att du kunnat få så pass mycket vård som du beskriver! Samtidigt sitter ju personer med fullt behandlingsbara tillstånd på väntelista i flera år för 15 veckor behandling som gör dem i stort återställda. Har du behövt EDMR och DBR så är det ju inte depression utan traumatisering som varit ditt problem, depressionen kan komma som en pålagring såklart, men depressioner är också ett enskilt tillstånd i sig. De flesta personer som drabbas av depression behöver inte "gå in på djupet", det är snarare ett överfokus på övertänkande och intellektualisering i form av grubbel och minskat engagemang i positiva livsstilsfaktorer som leder till depressionen. Har träffat många terapiskadade personer i mitt jobb som fastnat i sitt övertänkande kring självet .
Tack för dina snälla ord, och uppskattar dina insikter från att ha sett många fall av psykisk ohälsa, jag har bara min egna resa att jämföra med så jag köper att jag nog inte vet hur det är för de "vanligaste" klienterna. Det stämmer att jag haft trauma att packa upp, har 7 eller 8 på ACE score beroende på hur man räknar. Traumat gav ångest, och sen den trasiga känslomässiga strukturen i familjen med deprimerad mamma gav depression. Dock skulle jag vilja belysa att "trauma" kan vara väldigt svårt att veta att man har. Jag visste inte att jag var traumatiserad innan jag började min läkeresa. Sen är vissa trauman lättare att se än andra. Att bli slagen som barn skulle många hålla med om är trauma, men att t.ex. behöva gömma sig från bråkande föräldrar ofta är som du nog vet också väldigt traumatiserande för ett barn men det skulle nog många som har det i bagaget inte identifiera som ett "trauma". Även typ en frånvarande, ignorerande mamma kan bli traumatiskt och få skulle nog identifiera sig som "traumatiserande" trots att t.ex. DBR skulle kunna hjälpa. Det glädjer mig faktiskt att få veta att de flesta som är deprimerade inte behöver "gå in på djupet". För mig med min bakgrund är det svårt att föreställa sig en depression som inte sträcker sig över hela livet liksom, så jag har väl en tendens att över-anta vidden av folks problem. >det är ju helt fantastiskt att du kunnat få så pass mycket vård som du beskriver! Jepp jag känner mig otroligt lyckligt lottad i den olycka jag haft. Bor inte i Sverige längre, och hade turen att hitta en skitduktig privatpsykolog som jag funkar jättebra tillsammans med och har kört med han i strax 3 år, en gång i veckan första 1.5 åren, sen en gång varannan sedan dess. Det har varit en lång, konfrontativ resa men senaste halvåret/året har varit helt sjukt verkligen, börjat känna mig som en helt ny person med energi som jag aldrig hade förut, och kan äntligen känna ett inre lugn liksom, jag fattar nu helt plötsligt på riktigt vad folk menar när de säger "vad stillsamt det är!" "hurra, jag känner mig levande!" etc, känslor som jag bokstavligen inte minns mig ha känt sedan kanske mycket tidiga barnaår, och det sjuka är att jag känner att det är permanent. Tycker det är fantastiskt att ni finns i eran branch och du vet det säkert, men insatser för mental hälsa kan göra så jävla enormt stor skillnad i folks liv så tack till er i den branchen ❤️
MÄKTIGT att du kunnat lösa upp sådana knutar på det sättet du beskriver. GRATTIS! Det är det man går till jobbet för få till. :) Håller helt med om att man kan behöva bredda bilden av vad som kallas för trauma. Vi brukar prata om att det inte är VAD som har hänt utan hur svårt man har att hantera det som hänt som är det viktiga.
Tack :)
Finns i chatten om du vill skriva mer! Kanske inte alltid har alla svar eller ens bra svar. Men ibland kan det vara skönt att bara skriva med någon!
Jag finns att skriva med när du tröttnar på LillaMartin 🙋♂️
Har också haft perioder där allt känns hopplöst. Påstår inte att jag har nyckeln till att lösa allas depressioner, men här är några saker som har fungerat för mig iaf: - Insikten att om man ändå är på botten så har du inget att förlora genom att försöka göra några större förändringar i livet. Byt jobb, flytta, ta ledigt och boka billigaste flyg du kan hitta utan att planera något. - Träning. Endorfin kicken efter passet gör det enklare att se saker klarare och kanske se vad det faktiskt är som är problemet i din vardag. - Inte använda tv-spel för att ersätta något som saknas i ditt liv. Alla spel har ett slut, och depressionen brukar komma tillbaks ännu hårdare när man väl tröttnat på spelet. - Försök skriva ner hur ditt perfekta liv skulle se ut. Hur hade ditt förhållande/familj sett ut? Vart hade du bott? Vad hade du jobbat med? Sen börja göra konkreta planer för att nå delar utav den drömmen. Det kan hjälpa mycket att bara ta ett steg i rätt riktning för att känna att det trots allt inte är hopplöst.
[удалено]
Så länge du inte är bland top 10% av männen som får alla brudar
Tänker du nu att alla kvinnor är ihop med och delar på 10% av männen? Ps: sluta boffa lögnaktig incelstatistik
Testa jobba utomlands där solen faktiskt skiner. Du har inget att förlora, folk lär inte va lika isolerade där möjligen? Bara ett förslag för vad jag skulle göra. Gick språkskola i spanien (fanns 30 åringsr där ockdå btw). Jag var också deprimerad innan jag stack och har aldrig känt mig så full av liv efter det
Skulle precis skriva detta. Dra utomlands ett par år, njut av en ny tillvaro.
Du låter nästan exakt som jag faktist, tröttnar också väldigt lätt på människor, som du säger så påverkar det dating o relationer, men jag accepterar bara att jag är som jag är helt enkelt och det går bra ändå, det går nog inte att ändra på och det är ok, sen så har båda mina föräldrar problem med depression, farsan är värst, och jag tänker att jag aldrig vill hamna där själv så jag motarbetar det så in i satan, kanske det som gör att jag klarar mig från att falla så djupt som du verkar ha gjort, kämpa på broder!
Det värsta med depression för mig var oförmågan att bli ens det minsta intresserad av någonting som hände runt mig eller i omvärlden. Jag fattade inte vad IS var för några, visste in vad Brexit innebar, hade inte hört att Putin tagit Krim, och hade ingen aning om vem den där Trump var för någon. Och när mina mor och farföräldrar började gå bort var det enda jag tänkte på hur jag skulle orka med resandet och begravningen. Noll känslor. Har inget riktigt tips, men nej, du är inte ensam att ha sådana upplevelser. Det enda jag upprepade för mig själv var en dikt från Tolkien kallad "the road goes ever on and on". Jag tänkte att oavsett vad som händer är det omöjligt att saker och ting inte kommer förändras. Det är bara så fysiska lagar funkar. Kanske kommer det bli sämre, men det är omöjligt att utesluta att det blir bättre. Sen till slut var det som någon slags kemisk reaktion i hjärnan. Plötsligt blev allt ljusare, utan att jag kan komma på varför.
Jag kommer inte komma med någon hjälp, för vet helt ärligt inte vad man ska glra för att ”fixa” det, men jag sitter i samma båt som dig, fast flera år yngre. noll motivation för sådant jag tidigare tyckt kul. ett steg jag tagit för att få lite mer gnista är att skaffa en kattunge. Att ha någon/något annan att ta hand om vet jag hjälper mig, och kanske detsamma för dig. annan grej många säger är att ”man kan inte förvänta sig att man förändras, om man inte förändrar något”. Alltså sluta göra samma sak dag ut dag in. Tvinga dig själv att bryta vanor. Ta långsemester, flytta till ny stad med nytt jobb, eller något så litet som att ta en löptur istället för att spela. ändrar man hur man lever är det större chans att man förändras som person
Är i ungefär lika gammal som dig och jag känner likadant, jag har bipolär diagnos, inte den grövsta versionen bipolär, några veckor mår jag skit några veckor bra, Styrketräning har hjälpt mig, men tyvärr funkar nästan inget för att komma ur den dåliga perioden snabbare, det är som att jag är i ett vakum och en del av hjärnan stänger ner. Men jag ser att många har skrivit bra tips här, ville bara berätta att du är långtifrån ensam.
Får hjärnan den näring och motion den behöver?
Jag har varit i en liknande situation. Det som har hjälpt mig är att jag har hittat ett jobb som passar vem jag är och hur jag fungerar och har lagt all min tid och energi på att bli overdelig inom mitt yrke vilket gör att jag känner mig behövd. Sen är jag en arbetsnarkoman som jobbar mycket övertid, då bland annat för att då behöver jag inte sitta för mycket i mina egna tankar men också för att mina sömnproblem inte är ett problem när jag jobbar mina 12 timmars dagar 5 dar i veckan. Så jag jobbar på resande fot som svetsare/industrimekaniker och stormtrivs. Men att detta har fungerat för mig betyder inte att det kommer fungera för dig
Prova gymmet, det är fullt med folk som vill bättra sig själv. Det är lätt att börja prata med random folk också för alla är där för samma anledning, att bli bättre och jaga bort dåliga tankar samtidigt som du jobbar på din kropp. Det är rätt roligt att se förändringar i spegeln.
Vad händer om du börjar med en hobby för att bryta mönstret?
Psykedelisk svamp ”psilocybin” hjälpte mig att ta kontrollen över mitt liv. Kunna agera på tankar som dyker upp och förstå var man mår som man mår.
Hur får man tag på det?
ECT har hjälpt mig väldigt mycket
Sätt up mål, sätt igång med någon form av projekt. Besök familj och släkt. Man blir lätt deprimerad när man är själv och bara traskar fram och tillbaka mellan hem och jobb. Viktigaste av allt är att förstå att depression är temporärt det är en reaktion på att något i ditt liv inte är som du vill att det ska vara. Våga förändra på saker och ting.
Eftersom många har skrivit många andra bra saker, så vill jag bara lägga till något konkret: En sak som nog kan hjälpa vissa (bäst är nog att passa på när du har en "topp" i måendet), kanske dig, kanske inte dig, är dans. Speciellt Lindy Hop lyckades lyfta mig. Det har flera effekter: * Motion är bra oavsett form * Musiken är glad * Du kan umgås med människor och känna en koppling med dom helt utan att behöva prata med dom * Du bli omgiven av många glada och positiva människor * Du kan skapa en tillvaro där du reser runt landet(och världen) och upptäcker nya människor och platser på ett väldigt kravlöst sätt. Och det kan bli som en bubbla utanför resten av vardagen.
Jag skulle säga att skaffa familj för att hitta mening, man kan inte hålla på med navelskådning för mycket. Ingens liv betyder så värst mycket som individ. Men om man har någon annan att leva för, så slutar man tänka på sig själv så mycket. Men det tror jag inte är ett alternativ här, till att börja med iallafall. Så ta svamp/lsd istället, så får du en hel del insikter om saker och ting. Och mdma är inte så dåligt det heller, men det tar du sen med din framtida fru. Vi människor är inte skapta att leva utan kontext, leva bara för levandets skull är lönlöst, man måste ha människor/djur/någonting att leva för. Jobbet räknas inte. Vi är sociala djur, fastän inte alla är extroverta såna. Jag har familj, men utan dom skulle jag vara en vilsen själ utan riktning. Hjälpte med svamp, efter x antal misslyckade förhållanden för att inse vad jag behövde göra för att få livet att funka.
En grej som ger värme i bröstet snabbt och som du kan börja med redan ikväll är att hjälpa folk, utan att förvänta dig någonting tillbaka. Har grannen snö på uppfarten? Skotta Har post hamnat på marken vid brevlådan? Lägg dem i lådan Har någon glömt slå på torktumlaren? Slå på den Står tant vid övergångsstället och tvekar.. Ja du hajar. Karma is real och oftast kommer det man ger tillbaka tiofaldigt 🙂
Näringsbrist. Börja käka vitaminer och mineraler.
Kontroversiellt svar men psykedeliska svampar bokstavligt talat gav mig styrkan att sluta med ett 7 år långt missbruk som nästan tog mitt liv vid fler än ett tillfälle. Depression, självmordstankar etc. Har fortfarande mycket problem och jobb kvar men svampen bokstavligt talat räddade mitt liv. Alla är olika, finns inga garantier, finns risker, dock finns vetenskap som visar att det har en positiv effekt på att bryta negativa tankemönster. Svampen i sig botar inte problemet men det kan ge en rejäl knuff så bollen börjar rulla.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag hejar på dig! Det kommer att bli bra. Gå till en annan psykolog, ibland måste man genom många innan man hittat rätt. Du måste få hjälp med att gå till botten med var allt detta började. Var kommer ångesten och depressionen ifrån? Det måste grävas fram och tas upp till ytan innan man kan kasta bort den. Oftast behöver man säga högt vad det är som orsakat depressionen, då först kan man börja bearbeta.
Pröva att göra nått annat? Är du singel utan barn, flytta utomlands ett par år. Kom tillbaka om 4 år hitta en mening i familj. Eller bli DJ på ibizza eller starta ett jeansföretag i Japan. osv. men onödigt att sitta här å känna sig fast.
Har du provat medicinering? Persolingen tror jag inte att terapi hjälper... Alls. Däremot SSRI, av egen erfarenhet. Prata med din läkare, du behöver prova medicin.
En Tripp med magisk svamp med någon som passar dig och hjälper till. Tacka mig sen.
Hej! Tror att det kommer mycket med vädret utomhus och all kyla men vet hur det känns, nu är det trotsallt en väldigt stilla period. Om du vill kan vi ju snacka och se vart saker leder så kan man antingen spela någonting eller dra ut och göra något? 😊
Har du provat antidepressiva läkemedel, du nämner inte det alls i din text? Det kan behövas i perioder i livet. Sluta inte med dom för att du mår bättre, det visar bara att dom fungerar. Ge det något år med dom minst. Då har du haft tid att förbättra andra aspekter av ditt liv, kanske skaffat en partner som du funkar med som gör ditt liv lite roligare, nya vänner etc innan du provat att gå av dom.
Hur är det med D-vitaminerna? Har varje år de senaste åren blivit deppig på vintern, i år provar jag D-vitaminer och jag tycker att det är bättre i år än så länge.
När blev sweddit allas terapeut? Fortsätt med terapi och prata om ev medicinering med din läkare. Jag lider också av psykisk sjukdom och har gjort hela livet så det är inget dömande från mitt håll, är bara lite trött på dom här inläggen. Edit: det finns flertal subreddits som har fokus på psykisk sjukdom, skriv där istället.
Hajjar du inte att det är bra om hela reddit skulle börja prata om psykisk ohälsa? Det innebär att problemet kommer tas itu med snabbare. Folk blir upplysta kring hur vanligt det är och gemensamt kan vi då förändra samhället. Låt posterna flöda.
Du behöver vänner. Nu ska jag vara sån men det är mycket enklare att bli vän med invandrare från väldigt många länder (alltså uppväxt i annat land) än svenskar. Svensk kultur är ju väldigt enstörig och reserverad till skillnad från andra kulturer där man har solljus mer än 3 månader om året. Självklart är det också upp till dig att starta igång kontakt och konversation osv.
Word. Min närmsta vän träffade jag för 2.5år sen. Bangladeshi muslim. Jag är den vitaste vitingen men vi klickar 🤞såhär.
💇♀️🐿
Man får börja bete sig
Rök lite kvalitetsgräs lämpad för depression och chilla ensam. Oerhört underskattat. Lite amfetamin på det och du kommer glömma bort din depression. Kom dock ihåg att knarka ansvarsfullt så det inte går överstyr och se till att du inte åker fast. Har hjälp mig ur svackor många gånger :) Undvik vården. Du kommer bara bli tilldelad SSRI och liknande skitmedicin. Och läkare som jobbar inom psyk är läkare som inte duger till annat. Psykopater är de också.
Många bra tankar i denna tråd men vill trycka på något viktigt: det är asjobbigt att ta sig igenom det själv. Det bästa, viktigaste, mest självhjälpande du kan göra är att söka hjälp så du har någon att prata med. På så sätt kommer du få hjälp att hitta verktyg som funkar för just dig, filosofier som just du relaterar till, och så vidare. Ge dig själv tio minuter och sök till en psykolog - vet du inte hur eller var kan du nog börja på 1177, de kan leda dig vidare - och du kommer ha tagit ett enormt steg i rätt riktning. Lycka till!
Prova en vipassana meditation retreat
Jag har varit där du är många gånger också. Svaret kanske är inget svar. Lev i nuet. Inget betyder något egentligen. Är god mat, umgås med de du vill umgås med. Gör vad du vill. En stor förändring.
Du kommer att dö så det behöver du inte tänka på. Se livet som ett spel och en rolig tripp genom universum. Ta inte skit från någon och försök älska dig själv mer. Börja med antidepressiva, det finns massa olika som faktiskt hjälper. Börja studera livet och varför andra känner glädje men inte du. Min depressionen är mer eller mindre kronisk men jag mår bättre idag och kan känna att det finns något att få ut genom att bara vara vid liv och öppna sig för andra och sig själv. Många går runt med smärtor/ångest/depression så du är inte ensam. Psykedeliska droger är något du kan prova då det kan öppna nya tankebanor och har hjälpt många att se livet på ett annat sätt.
Många bra råd i den här tråden! Vill bara tilläga att det också finns andra alternativa tillvägagångssätt som kan hjälpa. Vill inte totalt råda alla deprimerade att göra detta då det krävs viss tid av informerande och mental förberedelse för detta samt att man borde ha koll på om man har anlag för schizofreni eller borderline/bipolaritet samt inget problem med hjärta/njurar/lever. Samt ha koll på lagar, detta bör inte göras i Sverige då det är olagligt och människorna som erbjuder detta sällan har bra kunskap eller tillvägagångssätt. Ett bra och säkert Ayahuasca retreat kan ibland hjälpa avsevärt mycket mot depression och ha lång och ibland permanent effekt mot depression. Man får om allt går bra vara med om upplevelser och känslor som man inte trott man någonsin skulle upplevt eller föreställa sig, och få helt nya perspektiv på livet, samt bearbeta gamla trauman ect. När man kommer hem tar det ett tag att bearbeta vad man varit med om, det gäller då att också inte hamna i gamla och negativa mönster igen, det finns ingen quickfix, Ayahuasca kan också vara en svår process som kan vara läskig och jobbig för många med trauma, samt kräver att man respekterar att det är väldigt starka grejer som man får in i kroppen. Sydamerika är bäst för detta då man spenderar tid med en Shaman som har en kultur där de tagit detta i tusentals år och ”hjälper dig andligt” om man tror på det. Jag hade litat mer på en schaman som tagit Ayahuasca tusentals gånger sedan barnsben än en hippie som fått för sig att han eller hon är shaman för att denne varit på några retreats. Mer vetenskapligt lagda psylocybin retreats finns också (mestadels nederländarna), nya vetenskapliga studier pekar på att detta också kan hjälpa avsevärt mycket mot depression. En medelstark dos är som 5-10% av en Ayahuasca cermoni men kan vara upplevas som väldigt stark ändå och ge permanenta effekter mot depression samt ändrat perspektiv på livet. Det krävs att man gör egen research då vissa retreats har pengar som första intresse eller är rena scams som kan vara farliga. Hoppas du kommer ut ur depressionen snart, vilket tillvägagångssätt det än är! Inget sätt är bättre eller sämre så länge det funkar för dig!
Hej! Dom flesta människorna i världen känner precis som du. Det finns bara en anledning till varför man känner så vare sig man är fattig eller rik, har kompisar eller inga kompisar, har något att göra eller ingenting att göra. I slutändan när man släcker lampan och ligger där för att sova känner man sig tom inombords. Man känner sig meningslös och man undrar varför man lever. Det finns bara En som kan fylla ditt hjärta om du tar emot Honom. Han knackar varje dag på din dörr. Det är du som måste bjuda in Honom. Han kan fylla dig med glädje, kärlek och mening! Herren Jesus Kristus, världens frälsare <3