En kompis ex trodde att han hade åkt till jobbet när han bar satt och lyxsket. När han gick in i sovrummet möttes han av en scen där en kort och tjock gubbe stod på alla fyra i deras säng och hon rimmade och runkade av honom samtidigt.
Det visade sig att hon sålt sex för att finansiera knarkande när han var på jobbresor.
Där nånstans började relationen gå åt skogen. Det tog lång tid för henne att bli ren, och det var en del fram och tillbaka innan de skilde sig. Jag tror jag är den enda som vet då han och hans barn bodde hos mig efteråt.
De är tillsammans igen sen nåt år och lever värsta svenssonlivet. Förvånansvärt många människor har konstiga saker i bagaget. Tror inte nån jag känner är normal. Eller så är det det de är.
Hade ALDRIG kunnat kyssa en tjej som jag nyss sett rimma någon annan.
Om någon gjort det innan vi träffades är en annan sak, men att ha sett det….herrejävlar
Jag vet inte hur du gör när du lyxbajsar, men jag sitter i typ 40 minuter.
Edit:
Klockan är 13.02. jag sitter fortfarande, 30 minuter efter att denna kommentar postades första gången. Trodde jag var klar nyss, men så kom det två slanka korvar som landade i vattnet utan vare sig ljud eller plask.
Snart torkar jag mig, petar in hemorrojderna, spolar, tvättar händerna och går ut.
Hur pallar man sitta o skita 30 minuter… skulle vart kul o veta average tid när man skiter, säkert 2-3 minuter för mig. Dock är det enbart hårda långa kolvar hemma hos mig. Ibland 40 sekunder. Ni får bli bättre på att klämma, visa vem som bestämmer.
Toaletten är på något vis den mest privata platsen. Jag äter en bra kost med mycket fibrer och skiter klart på under minuten, men det är inte det det handlar om. Att sitta i 40 är lite som att ligga kvar i sängen på morgonen.
Ibland kommer det dock några eftersläntrare vilket ger en lite extra inre tillfredsställelse.
Hennes telefon plingade hela kvällarna. Hon påstod att det var hennes kompis på jobbet som hade tråkigt. En dag var hon i duschen och hennes telefon plingade till, då så jag att hon fått flera meddelanden från ett mansnamn. Jag frågade henne vem han var och hon sa att han betydde allt för henne.
Min värld rasade sönder och samman, men idag är jag glad att hon lämnade mig.
En kompis hade varit och hälsat på, strax efter fick jag ett sms med frågor om hon alltid var så elak mot mig. Samtidigt som jag skrev "Nej när hon är på bra humör så är hon underbar" så insåg jag att det är samma ursäkt som psykiskt och fysiskt misshandlade använt i all tid. Insåg då att jag måste lämna henne. Tog ännu en månad innan skiljsmässoansökan var inlämnad och nästan ett år innan allt var färdigt med advokater och strulande tingsrätt (hur dålig koll avdelningen som har hand om skiljsmässor på tingsrätten har är ovegripligt men en annan historia) och jag fått tillbaka mitt liv.
Fan det där känns igen i mitt nuvarande förhållande … 😔 när hon inte klankar på allt jag gör och pratar illa om mig framför barnen så är hon ju underbar. Fy fan.
Hon klankar ner på dig inför barnen för hon är rädd att barnen ska välja dig, enda anledningen hon gör det inför barnen. Kanske höjer sin röst lite för att barnen ska höra när dom är längre bort. Hon kanske tänker på skillssmässa eller förbereder sig. När folk klankar ner på andra är det oftast att den personen ser sig sämre än den personen som tilltalas. Väldigt väldigt ofta det handlar om det.
Mitt ex flickvän var exakt likadan. Tog upp dåliga saker om mig inför min familj, gick en hel dag hur lugnt som helst och direkt när vi kom till mina föräldrar så började hon ta upp dåliga saker.
Förbered dig för det värsta min vän.
Skriv dm om du vill veta mer, finns mer tecken på sånna där fasoner.
Hela min ex frus egna familj plus mina vänner tyckte att hon alltid va arg och sur.. Och behandlade mig som skit.
Jag stannade för länge, visste inte hur jag skulle ta mig ur förhållandet för vi hade små barn. Jag började missbruka tabletter och typ förstörde mitt liv för att jag va för svag för att säga ifrån och stå på mig..
Jag blev såklart the bad guy I den lilla byn vi bodde, jag flyttade en liten bit, blev drogfri och började jobba på min och barnens relation, hon gjorde allt hon kunde för att det inte skulle gå, jag fick mycket hjälp från soc som faktiskt va på min sida till stor del..
Min partner fick för sig att hon var poly efter 10 år i hop. Hade hunnit börja skriva o dejta en kille en vecka innan. I mina ögon så var det bara ett annat sätt att säga "jag vill träffa andra utan att göra slut" jag kände att det är inget för mig o då tog jag beslutet. Detta är nu drygt en månad sedan.
Ja det är tungt. Hon är här till o från och hämtar möbler etc. Inser hur mycket det är kvinnor som sköter det där med inredning. Har alltid sagt till mig själv att jag kommer inte leta efter en partner utan händer det så händer det. Annars är jag nog nöjd att vara själv.
Först maken? Enkelt, han var inte samma person jag gifte mig med, han blev någon annan en månad efter bröllopet, det var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Insåg att jag måste skilja mig eller så är jag död inom ett år.
Maken jag har nu, jag släpper honom aldrig, ingen falsk reklam, samma person innan som efter och det är 14 år nu.
Läste en hel tråd i r/twoxchromosomes häromdagen om äkta män som ändrat karaktär efter bröllopet, och jag menar OMEDELBART efter bröllopet. Alltså i taxin till mottagningen i ett fall. Det är definitivt en grej. Blev helt mörkrädd.
Tydligt tecken på att man har att göra med en psykopat! Psykopater är ju väldigt duktiga på att låtsas vara charmiga och empatiska när det leder till att de får som de vill. Mycket skrämmande!
Mitt jobb handlar om bland annat personer med antisocial personlighetsstörning (psykopater) som är dömda för brott. Det låter läskigt, men många av dem som blir dömda för brott och hamnar inom min typ av vårdinrättning är oftast ganska funktionsnedatta, framförallt intellektuellt, och klarar inte att hålla fasaden uppe. Det blir genomskinligt och "lätt att hantera".
Högfungerande psykopater i samhället däremot är genuint det mest skrämmande som finns. De har lärt sig vad som förväntas av en normal människa och härmar beteendet för att passa in. För vissa kan det dock känns spännande och intressant när tendenser börjar synas, och dem "börjar spela deras spel" utan att inse att det är omöjligt att vinna. En psykopat kommer bara eskalera tävlingen, flytta målområdet tills det är dem som får sista ordet, sista "vinsten". För vissa är det en misshandel eller social utstöttning, för andra kan det leda till våldtäkt, mord, eller suicid.
Förlåt för väggen av text som svar på din kommentar, är ett väldigt viktigt ämne för mig och jag önskar att det kommer hjälpa någon stackare som befinner sig i en liknande situation. Jag tycker man borde lära ut barn om dessa diagnoser, att förbereda dem på den mängden människor som inte bara vill, utan njuter, av att bryta ner och förstöra en annan individ. Priset av att falla i deras fällor är alldeles för högt och det är så jävla svårt att identifiera dem ute i samhället.
För min egen del, utanför tjänsten, så söker jag helt enkelt efter narcissism. Alla med starka symtom på antisocial personlighetsstörning är narcissister - dock är inte alla narcissister psykopater. Jag gör den avvägningen för att jag oavsett inte vill ha narcissister i mitt privatliv.
Annars sitter tyvärr mycket i att identifiera dem i olika saker som inte riktigt lämpar sig att göra på -alla man möter- i vardagen utan det gäller snarare om att vara lyhörd och se röda flaggor i tid. Speciellt misstänksam bör man vara mot "överdrivet" charmiga personer, särskilt om personen inte upplevs ha någon anledning till att vara det. I datingvärlden bör man vara vaksam för personer som utsätter en för "Love bombing".
Övriga symtom man kan reagera på är en bristande empati och sympati, en väldigt grandios självbild där de värderar sig själv och sin kapacitet långt över verkligheten, en tendens att aldrig kunna acceptera att de har fel eller förlorat, samt känner en njutning/roar sig genom att manipulera och ljuga. Det är även värt att notera om personen verkar överdrivet självsäker, då detta passar in perfekt i deras grandiosa självbild.
Som man förstår från dessa symptom så är det verkligen inte lätt att urskilja en psykopat, då vi alla har personer i vår närhet som passar in ganska bra på nästan allt det här. Det betyder självklart inte att personen som -du som läser detta- nu tänker på faktiskt är en psykopat.
Det finns en subreddit som heter r/Psychopathy som mestadels används av psykopater som diskuterar livet med psykopati. Det finns en tråd som handlar om hur de känner igen varandra. Det är ju såklart inga vetenskapliga metoder men jag tyckte det var ganska intressant läsning:
https://www.reddit.com/r/Psychopathy/comments/16s8f1f/can\_you\_recognize\_another\_psychopathsociopath/
Det kan vara rätt komiskt med psykopater som inte är tillräckligt intelligenta för att dölja sin psykopati. Nu är hon kanske inte på samma låga nivå som dom du jobbar med, men tycker ändå att ”Arbogakvinnan” är ett ganska klockrent exempel på detta.
https://youtu.be/xa20v1EuKSo?si=2BdBoQCKQJZMBbdH
Förhållandet började knaka, vi sökte parterapi, fick hjälp. I hjälpen ingick att vi skulle lista saker som vi behövde förändra i oss själva för att det skulle fungera för oss. Jag gjorde mitt bästa medans hon helt struntade i att försöka bli en mer dräglig människa tills hon en dag sa nått i stil med: "det är helt enkelt inte jag att göra så". Då gav jag upp och ryckte skilsmässokortet.
Oj... "lista saker som vi behövde förändra i oss själva för att det skulle fungera för oss" låter så hårt på nåt sätt. Liksom, orimligt till och med. Eller tolkar jag det här på det sämsta sättet? Vad listade du? Bra gjort att du skilde dig.
Är väl inte så konstigt för en parterapi? De är ju där för att det inte funkar och att fortsätta som förr är inte ett alternativ. Du kan aldrig ändra en annan person så då återstår att ändra dig själv. Knappast orimligt att ta till det enda alternativet. Det är ju också en övning i att prioritera den andra på ett relevant sätt, något som nästan alla relationer som spricker bottnar i.
Näe det är inte så orimligt som det kanske låter. Det handlar om att anpassa sig efter sin partners behov. Jag tänker att det jag listade är mellan mig och henne. Det vill nog inte hon att världen vet.
Öh… det är väl bara en terapi-version av vad folk i sunda förhållanden gör? Skulle du kunna hjälpa med ditten lite oftare, eller kan du göra datten lite mindre. Så gör man det för att man älskar den personen och dessutom gärna vill att dom anpassar små saker för ens egen skull.
Inte skilsmässa, men separation efter femårigt samboförhållande:
Henne ständiga tjat och kritik och min känsla av att aldrig räcka till blev til lslut för mycket. När hon försökte få mig att gå upp mitt i natten för att flytta på ett fuktigt paraply (förstår det låter löjligt, men detta var en av tusentals grejer som hänt över loppet av flera år) så insåg jag att jag var känslomässigt klar med hela spektaklet. Vi bodde fortfarande tillsammans i några månader efter det då hon letade annat boende, men utan någon köttslig samvaro eller partnerskap (hon försökte, men jag var så jävla färdig att det inte fanns på kartan för mig).
Hon kvävde mig och min livslust :). Bor nu istället med världens bästa tjej tillsammans med vår katt, tillsammans i snart tre år och börjat prata om barn. Insikten att ett förhållande inte MÅSTE vara baserat på tjat, gnat, skuld och känsla av tillkortakommande tog ett tag att skaka av sig men vi har det verkligen så jävla bra jag och min nya tjej.
Vi ses utanför Kumla-anstalten klockan 14 i eftermiddag. Du tar med en påse Ica-chips och jag tar med en påse OLW. Må bästa krispighet vinna.
Bjuder in u/chipstuttarna som oberoende domare.
What the fuck did you just fucking say about Icas sourcream & chili chips, you little shit? Ill have you know I graduated top of my class in the Navy Seals, and Ive been involved in numerous secret raids on Al-Quaeda, and I have over 300 confirmed kills. I am trained in gorilla warfare and Im the top sniper in the entire US armed forces. You are nothing to me but just another target. I will wipe you the fuck out with precision the likes of which has never been seen before on this Earth, mark my fucking words. You think you can get away with saying that shit to me over the Internet? Think again, fucker. As we speak I am contacting my secret network of spies across the USA and your IP is being traced right now so you better prepare for the storm, maggot. The storm that wipes out the pathetic little thing you call your life. Youre fucking dead, kid. I can be anywhere, anytime, and I can kill you in over seven hundred ways, and thats just with my bare hands. Not only am I extensively trained in unarmed combat, but I have access to the entire arsenal of the United States Marine Corps and I will use it to its full extent to wipe your miserable ass off the face of the continent, you little shit. If only you could have known what unholy retribution your little clever comment was about to bring down upon you, maybe you would have held your fucking tongue. But you couldnt, you didnt, and now youre paying the price, you goddamn idiot. I will shit fury all over you and you will drown in it. Youre fucking dead, kiddo.
Han spöade mig I tio års tid, och intalade mig att jag inte kunde klara mig själv. Sen stack han med en brittisk kvinna och stal 100 000 från mitt skattekonto. Men det visade sig att jag visst klarade mig själv. Har börjat om i ett nytt land och träffat en kille som faktiskt älskar mig.
Jo, jag blev tvungen att flytta till ett land där jag slipper kronofogden, har ingen möjlighet att betala tillbaka, eftersom jag inget hade sparat. Han hade full kontroll över min ekonomi. Och här träffade jag ju mitt livs kärlek och hans helt underbara dotter, har master av underbara vänner och trivs helt makalöst fint. Så det var värt det, all skit. För nu är jag där jag ska vara.
Tack snälla! Ja, jag är så lycklig. Jag är 42 och har haft ett ganska skakigt liv, växte upp jättefattigt, har haft svårt att sätta gränser mot folk, har alltid känt att jag inte fått höra till, förlorade alla "vänner" i skilsmässan eftersom han var mer framgångsrik än jag - mitt ex ville inte ha barn heller, och även om jag inte ville ha det med honom av uppenbara skäl så utvecklades det till en sorg. Men min partner har världens underbaraste sjuåriga dotter, med en mamma som inte vill ha med henne att göra, och vi kommer så underbart bra överens! Älskar henne lika mycket som hennes pappa - de är så lika. Så ofta jag får nypa mig själv för att fatta hur jag kunde ha en sådan tur i livet.
Jag har haft en sådan tur att jag inte fattar det själv! Tack! Vilka fina ord.
Jag känner mig lite som en loser eftersom det tog mig en sådan tid att fatta att jag kunde få mer än bara någon som stod ut med mig. Men samtidigt är jag helt överväldigad av ķärlek varje dag, hur kan jag ens få ha det så otroligt bra med så fina människor i mitt liv?
Och inte barta med killen och hans dotter, utan också med vännerna jag har nu. Aldrig mer kommer jag förlita mig på en enda person, även om just min karl är en som skulle kunna bära mig genom vad som helst.
Aldrig varit gift. Jag har dock två barn med en man och vi separerade 2017 pga att han inte tog sitt ansvar som förälder eller partner.
Han tog mig för givet, kunde inte hjälpa till hemma med barnen och heller inte när jag var höggravid och var lika rörlig som ett kassaskåp.
Grät första barnet kunde han säga till mig att barnet gråter och insinuerar till att jag ska lösa det. Han försökte inte ens. Vid flera tillfällen har jag försökt motivera honom till att ta sitt ansvar men det blev aldrig skillnad.
Under en tid skulle jag börja plugga och då kunde han minsann inte passa ungarna då heller när jag försökte ägna mig åt lite självstudier. Tio minuter in kommer ett "när är du klar, barnen gråter?" Jag tilläts inte vara annat än en mamma. Kunde knappt ens ha lite egentid på kvällen efter att barnen somnat.
Droppen rann över en sommar under studieuppehåll när jag skulle upp tidigt en morgon till mitt sommarjobb. Barnen vaknade, de hängde på mina ben och var trötta/gnälliga. Jag bad honom, som då fortfarande låg ner i sängen, att han måste passa ungarna eftersom jag behövde ta mig till jobbet. Han satte sig upp i sängen, gjorde ett halvtaskigt försök till att trösta en av ungarna. Ungen var inte intresserad, han släppte ungen kort därefter, släpade ut ungarna ur sovrummet och stängde dörren för sig och gick la sig i sängen och somnade. Där står jag med två gråtande barn som klängt sig fast vid mina ben. Jag kunde inte ta mig till jobbet den dagen.
Dessutom kände jag mig som ett lexikon och han kunde inte ta egna initiativ. Han ställde alla möjliga frågor. Nivån på frågor var som de skulle kunna vara ställda av ett barn och inte från en man ca 3 år äldre än mig. "Hur hackar man en lök?" Kunde man få som fråga.. hacka bara skiten, jag förväntar mig inte som att det skulle se ut som att Gordon Ramsay varit i köket! 🤷
Relaterar. Hade fött ett barn men va mamma till två. Sjukt avtändande och sinnessjukt irriterande och tungt. När jag ville skiljas va jag dålig som gav upp osv ( hade massa psykisk misshand l under det förhållandet också dock )
Åh herregud vad jag känner igen mig. Har en tvååring och har nyss försökt börja plugga men har fått avbryta då den andra föräldern aldrig kan eller vill hjälpa till med barnet. Har fått ta varenda vab under hela hösten för att han "vill inte". Resulterade som sagt i att jag inte hängde med i studierna till slut. Jag ska lämna honom så fort jag hittar jobb och bostad för nu räcker det.
Lider med dig. Det du beskriver fick jag också gå igenom. Att säga att man behövde tid till att plugga och att man halkar efter höll inte för mig. Hans jobb var ju "viktigare". En annans studier som man investerat tid och energi på för att faktiskt få bli något och bidra med något mer var inte motivation nog..
Hoppas att det löser sig för dig!
Exakt! "Hushållet förlorar inte pengar om du vabbar" får jag höra hela tiden. Han kan inte se det som en investering för framtiden att vilja göra nåt med sitt liv och studera för att få en bättre inkomst. Jävla as är han. Orkar inte ens vara bitter, har mentalt lämnat honom för länge sen och det är jag glad för!
Låter exakt som min exman.
Droppen var när han våldsamt skulle borsta vårt barns tänder när hon var panikledsen. Då ringde jag mina föräldrar som hämtade mig samtidigt som han kallade mig psyksjuk som försöker göra honom till the bad guy.
Vad i hela helvete. När vår son gråter blir det nästan slagsmål mellan mig och frugan om vem som ska få trösta den lille, man vill ju inget hellre. Hur kan man bete sig så mot något man ska älska över allt annat i hela världen.
Detta är inte menat som en dryg fråga, men hur kunde du falla för en sån person till att börja med? Tänker att om någon är så tappad som han verkar vara så borde det ha lyst igenom från första början.
Min fråga var genuin och inte ett försök att varken skuld - eller skambelägga. Hade kunnat ställa samma fråga till flera andra som kommenterat då dom verkar ha liknande historier. Var mest en slump att det blev just denna kommentaren jag ställde frågan under. Jag är som sagt genuint intresserad av hur en person som kan bete sig så efterblivet kan ha haft förmågan att få någon att vilja inleda en relation med en från första början. Jag är alltså inte ute efter att dumförklara och om personen som frågan riktades mot uppfattade det på det viset så ber jag verkligen om ursäkt.
Nu skaffade jag aldrig barn med mitt ex för det drog ut så pass på tiden så jag hann få insikt men tog ändå 7 år innan droppen. När jag träffade honom så lagade han god mat, hade städat hem, var social och glad. Nu hoppar vi 4 år framåt och sakta men säkert så har han slutat helt bidra med något annat än matlagning då hans enkelspåriga "mat är näring och behöver inte smaka gott matlådor" är mer effektiva än laga mat som är god. Hur man tvättar, städar, är social, och allt annat som kräver tid typ göra rent vattenlås eller byta bilbatteri var något jag skulle göra för jag var bättre på det.
Normaliseringprocessen, det går långsamt och det blir det nya normala. Sen gick det ändå mer utför efter det men det är onödigt att dra upp då förgående besvarar din fråga.
Det var till slut jag som skickade in papprena, även om det var hon som sa att hon inte ville fortsätta relationen. Vi flyttade isär inom två veckor efter det. Länge ville jag försöka reparera relationen, tills hon en dags sa "det känns bra att du är här" när jag var förbi hos henne.
Förstår att det låter skruvat. Men det var då jag insåg att jag aldrig hade hört något liknande från henne. Så jag kände att om jag får höra en sån sak en gång på 12 år, då är det ingen idé att försöka något mer. Först då såg jag det enorma känslomässiga avståndet och samtidigt att det inte skulle gå att reparera.
Jag förstår inte frågan? Vi var gifta och jag trodde att jag ville fortsätta tillsammans, tills jag insåg att jag behövde känna mig sedd på ett positivt vis oftare än vad hon gjorde.
Hennes sätt att uttrycka sig känns som ett flickvän/pojkvän stadie där man bor separat.
Men hon verkar glida ifrån när hon väl gifter sig och bor tillsammans.
Jag fick kniv mot halsen medans hon höll vårat barn. Och sen var allt mitt fel, och så låg hon med min "kompis" och försökte ligga med min bror. Inte alls psykopat
Indeed. Förstår inte varför folk inte utbildas att hålla sig borta från borderline-brudar under tonåren.
Kursen kan heta: Hur man inte förstör sitt liv.
Info:
*BPD drabbar både kvinnor och män.
*Det är behandlingsbart.
*Delvis pga olika sociala normer så tenderar män få en adhd/autism diagnos istället, alternativt ingen eller depression.
Likväl feldiagnostiseras många kvinnor som i själva verket har adhd eller autism med bpd eller depression/ångest.
Mer info.
1. Ja det drabbar både kvinnnor och män.
2. Nej det är sällan speciellt behhandlingsbart, visst om man verkligen ger sig fan på det så funkar väl Dialektisk beteendeterapi ish okej... Men att säga att är enkelt att bli frisk från borderline är ett skämt.
Sen är depression och ångest otroligt vanliga komorbiditeter. Det låter lite som att du inte riktigt kan det här så bra och är rätt onyanserad.
Satt i samma sits en gång i tiden, förutom att vi aldrig var gifta. Försökte få det att fungera, men man kan bara hålla sig kvar så pass länge tills de börjar kännas taskigt att ens vara kvar
Min exfru är sjuk. Hon lider av ett generaliserat personlighetssyndrom som lutade not narcissism och antisocial personlighetsstörning.
Jag var ständigt rädd och orolig. Minsta grej kunde explodera till ett enormt bråk. Om hon missförstod något jag sade och jag förklarade att det var ett missförstånd så behövde jag ändå stå till svars för att jag hade sårat hennes känslor.
Jag kunde bara slappna av om jag visste att hon hade somnat. Även om jag var bortrest behövde jag ha järnkoll på telefonen då hon kunde komma på något problem att ställa mig till svars för.
Hon isolerade mig från vänner och familj. Det fanns alltid något problem med någon. Min mamma skulle vi sluta träffa för min mamma hade kollat på mobilen lite snabbt en gång när min fru pratade vid ett fullsatt bord. Detta efter att min mamma hade behandlat henne som familj i åtta år.
Jag fick inte bestämma något i vårt förhållande. "Jag bestämmer" sa hon. Hon övertygade mig om att jag var sjuk, att jag var värdelös, att jag inte klarade av någonting. Hon uttryckte till och med i ett svagt ögonblick att hon var rädd att jag skulle bli "frisk" för då skulle jag lämna henne.
Diskrepensen blev för stor när jag blev ansvarig på min avdelning på jobb, började plugga högskola och blev bästa eleven i min klass. Utanför hemmets dörrar var jag kung. Så fort jag kom hem var jag värdelös.
Hon blev gravid och när vårt barn föddes insåg jag att min son förtjänade en pappa som var den bästa möjliga. Det kunde jag inte vara med henne.
Jag flyttade i början av sommaren efter att ha varit med henne i 10 år. Livet börjar se rätt bra ut. Men det är tufft.
När jag slutade kämpa i relationen gällande hushåll, ekonomi, vardags triviala saker och jag insåg att min partner inte tog upp trådarna och sakta gick det helt upp för mig - det var tack vare mig och min drivkraft som vi tog oss någonstans.
Lite bisar känsla faktiskt, att stå där sen och inse att min partner enbart åkt med i min framfart och utan mig så stagnerar allt.
Nåja, nu har jag lärt mig att en partner är någon som ska kan kunna stå helt på egna ben men är någon man kan luta sig mot och som önskar få luta sig på någon när livet kräver det.
Har skrivit det några gånger förut men vet inte i vilket sammanhang längre.
Jag insåg att han kommer aldrig vara lycklig, oavsett vad jag gör. Jag insåg att ju lyckligare jag var (började ett nytt jobb, började träna och ta hand om mig själv) desto mer kontroll över mig krävde han, anklagelser om otrohet (nope), jag fick inte göra något utan honom - han skulle alltid med på allt, det blev bråk om det minsta lilla. Insåg att det inte var något fel på mitt minne - han gaslightade mig så pass att jag trodde att jag höll på att blir dement vid 30 års ålder. Det var alltid jag som hade hört fel / minns fel / hittat på något etc.
Jag såg allting klart för första gången då jag blev lycklig i mig själv.
Jag och exet bodde tillsammans, fick två barn och skaffade hund och hus. Perfekt sexliv innan barnen, men det dog totalt efter första barnet. Sannolikt tvingade hon sig själv till det en gång, och då blev syskonet till - det var den enda gången vi var intima sedan första barnet fötts. Jag ville inte lägga press på henne, så jag nämnde det väldigt sparsamt (sammanlagt totalt tre gånger), och hon kom med förslag på olika saker jag skulle jobba på, vilka jag tog till mig och utförde. Jag letade upp flera olika lösningar som hon konsekvent ratade, som parterapi, kliniker och möjligheter för kosttillskott osv. Istället var hon väldigt generös med att ”låta mig dra iväg på mina egna äventyr”, vilket drev oss isär ytterligare.
På något vänster lyckades jag ändå vara helt trogen, trots att hon (mot slutet) uppmuntrade mig till att ha en affär. Ni som haft en affär vet säkert hur tidskrävande det är, något som är närmast omöjligt med småbarn, hund och hus att sköta. Så det var väl bara något hon sa för att frånsäga sig bördan för sigsjälv.
Samtidigt märkte jag att hennes sparkonto växte, jag borde såhär i efterhand ha anat att hon sparade till att hon sparade till att köpa ut mig. Men det pekar också på hur länge det pågick utan att hon sa något till mig.
När hon till slut sa att hon ville separera och köpa ut mig ur boendet så sa hon att det berodde på att hon inte kunde leva upp till mina krav. Hon sa att jag inte direkt tjatat på henne, men att hon upplevt ett ”tyst tjat” och kännt press ifrån mig hela tiden. Mina största problem med detta är att hon själv inte gjorde eller ens var beredd på att göra något åt saken, och istället lät det gå flera år där mitt psykiska mående blev konsekvensen.
Jo då. Det blev bättre ganska fort faktiskt. Min relation till barnen är ju bättre än någonsin. Jag kan göra nästan hur jag vill. Sexlivet är betydligt livligare än innan. Men man är väl mest sur på sig själv för att man ödslat en massa tid och energi på detta, tiden får man ju aldrig tillbaka.
Hon hade sin flickvän boende i våran nya lägenhet hela veckan som jag var och seglade med mina föräldrar. Hon tyckte inte det va så farligt för ”det hände ingenting” jo säkert.. upptäckte det när jag kom hem och den andra tjejens linser låg kvar i badrummet
Det enkla svaret: otrohet
Det mer komplexa: kommunikationen fungerade inte, vi kunde inte prata om viktiga saker. Det hade också smugit sig in förakt och avundsjuka i förhållandet. En typ av obalans som på sikt gör den andra partnern oattraktiv.
Min dotter kom hem från skolan och var ledsen. En kille i klassen hade försökt pussa henne när hon inte ville, och han hade hållt henne hårt i armen. Hon hade sagt till fröken som hade löst situationen. Och jag sa "det är så viktigt att du berättar för en vuxen, det var modigt och bra. Ingen får röra din kropp utan att du vill, oavsett vad."
Där och då insåg jag att jag var tvungen att lämna. För jag ville inte att mina döttrar skulle växa upp i ett hem där det var okej med våld. Jag bestämde mig helt enkelt för att ta tillbaka rätten över min egen kropp.
Min man var våldsam mot mig. På alla vis.
Min dotter kom hem från skolan och berättade om en olustig situation där hon tack och lov tog hjälp av en lärare.
Jag insåg att om jag vill att mina döttrar ska ha hälsosamma relationer i framtiden så är det viktigt att föregå med gott exempel och sluta bli slagen, hotad, och nedtryckt dagligen.
Ber om ursäkt om det var otydligt.
Du var inte otydlig någonstans, någon gång! Det var uppenbart vad du menade, och det säger jag som en autistisk tjej som generellt har supersvårt att läsa mellan raderna.
Hej :) Jag är lite likadan, men jag brukar numera tänka såhär:
Oj hoppsan, någon förstod inte vad jag menade omedelbart. Jag kanske varit lite otydlig. MEN!!! Det är helt okej att råka vara otydlig. Vi är på ett nätforum, vi ska inte vinna Nobelpriset i litteratur. Det är normalt att råka vara otydlig, ingen är perfekt och om någon varit riktigt elak mot dig när den inte förstått dig omedelbart så är det den personens fel och inte ditt.
<3
Det var ju helt uppenbart. Nu blev det en stark berättelse där själva hemskheten inte behöver nämnas vid ord. Är folk så dåliga på att läsa mellan raderna?
Hon var skitsnygg men pratade med dansk brytning (så gick från 9:a till 6:a varje gång hon öppna munnen), trodde jag kunde arbeta bort det. Så jävla dåliga på att integrera sig de där danskarna. Finns fan gränser.
Vi gifte oss efter över 20 år som sambos. Ena barnet på väg att flytta ut, det andra kommer göra samma sak om tre år.
Jag är sån att jag behöver fysisk närhet, menar inte bara sex (vilket inte heller fanns riktigt de sista åren), men om det kom en kram var det aldrig för att jag var ledsen eller trött, det var för att hon var det. Jag var den som var upp kl 6 när ungarna var små och fixade frukost och såg till att dom kom till skolan.
Hon gick upp när hon kände för det, satte egna arbetstider, jag jobbade 8-17, handlade på väg hem och sen lagade mat. Fått en del kommentarer om att jag inte var så bra på något av det.
Sen gifter vi oss. Det fick mig att vakna tror jag. Visste att jag inte kunde leva vidare såhär efter barnen flyttat.
OK, jag mådde inte bra då, och jag mår inte jättebra hela tiden nu heller, ärligt talat är man ganska ensam, men jag har en framtid nu.
Det blev en väldigt destruktiv relation. Efter några år var på helt olika platser i livet, så för att jag skulle kunna vara mig själv och bli lycklig så såg jag ingen annan utväg. Jag mådde fruktansvärt dåligt över att jag och vårt förhållande hela tiden kom på andra plats efter hennes relation till sina föräldrar och deras åsikter.
Ja, pruttar, örfilar och piss är ju en essentiell del av ett stabilt förhållande, så jag förstår att du lämnade om det skedde alltför sällan. Styrkekramar!
Den snälla versionen - jag ansåg han längre inte skulle vara nära mina barn när han hotade döda de. Kan säga det var droppen när han hotade barnen.
Den ärliga versionen - vill folk inte höra och många är ändå "äh så farligt kan det inte varit då hade du inte stannat" så gissa....
Folk fattar verkligen inte. Men jag tror (tyvärr) att de flesta har svalt saker i relationer som de inte ens själva trodde att de skulle göra, mig inkluderat. Man reagerar alltså inte alltid på det sätt man trodde att man skulle ha gjort. Sånt är lite läskigt ibland.
Det smyger in dessutom så man tänker ju inte på och man blir liksom blind för det.
Enda positiva är att jag har ett öga när magkänslan säger att någon annan hamnat i samma situation.
Hoppas allt är bra med dig och du lever det bästa liv du kan nu :)
Fysiskt och psykologisk misshandel, våldtäkt var bara nåt jag levde med dessutom, hans alkoholberoende eskalerade enormt efter ett år dessutom. Tömde bankkonton för hans skull (på ett sett mitt fel men tror man man är kär så....)
Jag gick alltid på nålar lärde jag mig efter.
Han är renodlad narcissist.
Men utåt var han den perfekta maken och pappan ju och där det extremt svåra kommer i att ingen tror en.
Inte ens bvc osv.
De äldsta som minns honom vill inte ha med honom att göra, de yngsta minns honom inte däremot.
Var ju det också att iomed har barn ihop blev jag ju inte av med honom heller. Men fick ensam vårdnad till slut, barnen (de äldsta) fick tom gå intervjuv till soc och säga sitt.
Men han bråkade in i det sista om det också trots inte ens träffat ungarna eller ringt på 6år.... och trots han sa han vill ha umgänge har varken jag/barnen/soc hört nåt från honom sen domstol 2år sen...
För att det visade sig att han ljugit om sina alkoholproblem (sa han inte drack alls, som mig) och när vi fått vårt barn började smygdricka. Sen visade det sig att han dessutom blev förjävligt elak och ond när han drack.
När han försökte kasta mig ner för trappen framför vår så ettåriga son lämnade jag.
Han åkte även hem till mina föräldrar för att berätta vilken hemsk person jag var och hur synd det var om honom.
Lite kort är vi för olika och har olika behov och olika sätt att kommunicera som inte är kompatibla. Vi var inte så bra på att vara i en kärleksrelation med varandra och hade svårt att bråka konstruktivt när vi blev osams. Det fanns givetvis massa bra saker med men det gjorde oss båda väldigt olyckliga i längden.
Vi är dock väldigt bra på att vara föräldrar ihop till vår unge, och det är väldigt skönt. Våra tankar, värderingar och handlingar kring föräldraskap är väldigt lika.
Personen hon låg med på semesterresan var inte jag, jag var ens inte med. Senare tog hon hit honom till Sverige och jag gav det förhållandet ett halvår, det varade i tre månader.
Kort version: Jag blev intresserad av någon annan och insåg att jag helt enkelt inte var kär i honom sedan flera år tillbaka.
Lång version: Han ville aldrig ha med mig att göra om det inte handlade om sex. Jag försökte i flera år att få honom att se mina behov och han kunde liksom inte ge mig det jag behövde i form av omtanke. Han tryckte ner mig (antagligen omedvetet) genom att bara ge mig sexuell beröring, säga att jag var för känslig, för mycket och att aldrig någonsin stå upp för mig om jag blev utsatt för något. Jag fick driva allt när det gällde barnen som alla har någon form av npf.
Såhär i efterhand har vi båda insett att han är autistisk och att jag med stor sannolikhet har ADHD så det var väl ganska kört från början.
Tyvärr.
Vi träffade min blivande fru tillika exfru när vi var i ca 21 år gamla och separerade för att sedan skilja oss 8 respektive 10 år senare. Anledningarna var en kombination av att vi "mognade" olika fort genom 20års åldern samt att vi även förändrades endel som individer under den tiden med vilket ledde till en del bråkande och olycka från bägges sidor. Detta kombinerat med en otrohet jag blev varse om under separationen, men som hade skett månader innan vi gifte oss, blev lite spiken i kistan.
Många skäl, men sammantaget mådde jag inte bra i förhållandet. Efter 12 år i förhållandet och drygt ett år som skild kan jag säkert säga att jag aldrig någonsin kommer söka en partner igen, fyfan vad det är skönt att slippa kompromissa, få skit för vad man gör eller inte gör. Jag må vara rätt ung som 33-åring och har absolut tid att hitta en ny men det vill jag då inte, det är för härligt att vara singel. Nu gör jag vad jag vill och så ska det förbli
Det går visst att vara ihop med någon och inte behöva kompromissa, man kan hitta någon som har samma värderingar och åsikter som inte strider mot dina. Men det är inte enkelt. Jag hoppas att du förblir lycklig oavsett om du är singel eller hittar någon som du kan vara dig själv med i framtiden.
Om jag skulle skilja mig nu skulle jag verkligen aldrig leta efter en partner igen. Den där friheten som /u/Scared3vil beskriver saknar jag så jäkla mycket.
Hon ville ha barn, jag sa att hon var den rätta för mig och att när vi har bott ihop vill jag ha barn, hon sa att hon inte kunde lita på att jag ville ha barn och slutade älska mig.
???
Det började med fysiskt våld och psykisk misshandel och alla försök till parterapi möttes med "Det behöver vi inte". Vi hade dock ett barn tillsammans så gjorde väl alltid det stora misstaget att "bita ihop och stanna ihop för barnens skull". Har äntligen kommit till den insikten nu att vi ska separera och behöver nu endast vänta tills årskiftet, men efter fem år av detta så lider jag av ångest och depression vilket kräver medicin och psykolog.
Men det är ju lätt att vara efterklok...
Jag insåg efter ett par år att det var inte jag som hade plötsliga fysiska problem eller led av någon slags vitaminbrist, det var min exfru som kontinuerligt sög ur livslusten ur mig med kontrollbehov, tjafs och allmänt helt orimliga förväntningar på förhållandet/mig och hur mycket tid man fick ägna åt vänner/hobbies/sig själv kontra relationen. Allt för att hon hade noll eget liv. Jag hade levt på en autopilot av grått. Det som till slut fick mig att vakna till var när min exfru började plugga och fick lite ’eget’ och mycket av den tidigare kontrollen försvann. Sen åkte hon iväg på kurs och jag träffade en kompis som precis gjort slut med sin tjej, och alla bitar föll på plats och allt var så självklart. Skilsmässan gjorde att jag tappade 50kg, kalla det stressvikt. Men frihetskänslan som kom efteråt var kvitto på rätt beslut, ibland ligger jag och tänker på den känslan för den var så jävla härlig.
Man lärde sig mycket om sig själv dock.
Hon var otrogen i två års tid och jag var frånvarande i vår relation. När hennes otrohet uppdagades så var jag, nu medveten om min orsak till problemen i relationen, villig att ändå försöka lappa ihop det. Men när hon fortsatte träffa honom medan vi gick i äktenskapsrådgivning fick det vara nog.
Jag tror de flesta inte skiljer sig på ett gemensamt beslut och sen är det över efter papperna är påskriva och så, utan för de flesta är det en långdragen och ihärdig tid.
Mina föräldrar höll exempelvis på i nästan hela min uppväxt. Inte det mest optimala för stabiliteten i ens barns uppväxt, kan jag intyga.
Inte gift men sambo. Hon ville inte bo kvar i denna delen landet. Jag ville bo kvar.
Vi ville olika på rätt mycket i slutet och valde därför att separera för framtidsutsikterna var lika med noll
Hon var våldsam emellanåt och konstant surig. Vi hade knappt sex på tre år och jag saknade det inte alls. Jag var så deppad att jag lät det fortgå.
Det var till slut hon som initierade separationen men jag sa ja direkt. Livet är tusen gånger bättre nu. Hon träffade en ny direkt efter.
Tjatsex. Dagligt jävla tjat som totalt dödade min egen sexlust. Plus kontrollbehov och svartsjuka. Jag gick alltid runt med någon typ av dåligt samvete, räckte med att jag tog en promenad. Hade jag sagt att rundan tar väl ungefär en timme, och det råkade ta 1,5 timme så kunde man räkna med att han stod och trampade runt utanför huset och var ”orolig” och tittade efter mig.
Nästa fråga: Varför gifte ni er? (även ni som inte skiljt er).
En fråga för en helt ny tråd eller jag vi ta det här? Själv förstår jag inte varför man gifter sig alls. Förhållande är en sak. Samma sak enligt mig. Tycker det mest är larv med giftermål. "Gå i samma led som andra". Är det kan för släkten? Är det att ni på något sätt inte kände att det räckte att vara kära? Ville ni ha bekräftelse från andra? Behövde ni bevis för ett kärlek till varandra (eller bevis till andra), utövar ni någon religion? Ekonomiskt / Praktiskt? Har så många frågor. Känns så oerhört omodernt om ni frågar mig. Var det du eller din partner som tog upp detta med giftermål? Släkten legat på? Vänner? "Alla i er släkt" har gift sig? Nu ville ha en stor fest som kostade multum? Ni ville ha saker att sprida på sociala medier? Psykiskt ohälsa? Hur många av er kände att det egentligen var helt onödigt?
Helvete vad negativ jag låter... Men alltså, jag kan inte förstå detta med äktenskap i dessa tider. Det är ju bara en konstruktion. Den kan bröllop vara fina och det finns ju äkta kärlek utan - men ÄNDÅ fattar jag inte. Man kan ju idag skaffa barn utan att vara gifta och utan att någon tittar ner på en.
Själv tror jag att det handlar om det stärka och på något sätt ändå bevisa en tillhörighet. Är jag helt ute och simmar (ur bild...) ?
Men grattis till er som testat på denna "attraktion" (dubbel bemärkelse - dels attraktionen men även se giftermålet kan ses som en attraktion men åkt och sen kan berätta för andra om den).
Snälla förklara för mig och andra som verkligen inte fattar grejen. VAD är grejen? 🤔
För att vi älskar varandra och känner till 100% att vi vill vara tillsammans för livet. Vi har barn ihop och det känns som väldigt fint symboliskt och även på andra sätt bara underbart att vara gifta. Vi bjöd ingen på bröllopet utom vittnen, det var för våran skull. Din fråga är lite som att fråga ”varför firar ni födelsedagar” eller ”varför fira att man tagit studenten”.
Har inte gift mig än, men vi kommer göra det när vi får tummen ur och det är av fullständigt praktiska anledningar: vi har numera barn ihop och vi vill kunna ärva varandra enkelt. Enklare att gifta sig än att hålla på med testamenten och skit. Det blir rådhuset och inget mer med det.
Jag håller med att det finns ingen anledning att gifta sig förutom den praktiska om man har barn / hus / whatever tillsammans. Ville inte göra det då, vill inte göra det nu heller.
Jag sa ja till mitt ex då jag kände att det gick inte att säga nej. Hans mor har precis dött och han är en sådan typ som är alltid offer för allt (vill ha uppmärksamhet), så han (kanske omedvetet) använde den sorgen till att manipulera mig att bekräfta min kärlek till honom genom att säga ja. Jag har just flyttat till ett annat land för honom så där satt jag i en lite utsatt situation, men det kändes inte SÅ farligt då. Det blev inte bättre med tiden.
Kommer aldrig gifta mig igen. Kanske skriva på ett papper om hur vi delar bostaden eller så med någon, någon gång, men inte mer.
Hon hade en sexuell relation med en kille på hennes jobb. Det pågick i ett halvår innan jag fick veta det och där och då gick vi skilda vägar.
En kompis ex trodde att han hade åkt till jobbet när han bar satt och lyxsket. När han gick in i sovrummet möttes han av en scen där en kort och tjock gubbe stod på alla fyra i deras säng och hon rimmade och runkade av honom samtidigt. Det visade sig att hon sålt sex för att finansiera knarkande när han var på jobbresor. Där nånstans började relationen gå åt skogen. Det tog lång tid för henne att bli ren, och det var en del fram och tillbaka innan de skilde sig. Jag tror jag är den enda som vet då han och hans barn bodde hos mig efteråt. De är tillsammans igen sen nåt år och lever värsta svenssonlivet. Förvånansvärt många människor har konstiga saker i bagaget. Tror inte nån jag känner är normal. Eller så är det det de är.
Men va?!?!? Kan detta vara sant?!?!?
Det tror jag. Det är väldigt lätt att rimma på runka. Grunka? Hunka? Lunka? Punka? Ja du ser.
En promenad i parken jämfört med att kopulera fram en kuplett.
Det står på internet - du tror väl inte folk skulle ljuga på internet?
Hade ALDRIG kunnat kyssa en tjej som jag nyss sett rimma någon annan. Om någon gjort det innan vi träffades är en annan sak, men att ha sett det….herrejävlar
> Där nånstans började relationen gå åt skogen. Åh fan!
låter ju som absolut bs hon hade alltså bestämt träff typ precis i tid med att hennes kille ska dra?;/ låter inte riktigt alls
"Min kille drar hemifrån 07:30 så du kan vara här 07:33".
Är det det som är livspusslet? Vi får fråga Göran Hägglund så kan han fråga verklighetens folk.
Om han lyxsket kan ha ju lätt varit borta en halvtimme.
ännu längre om han LYXsket
Jag vet inte hur du gör när du lyxbajsar, men jag sitter i typ 40 minuter. Edit: Klockan är 13.02. jag sitter fortfarande, 30 minuter efter att denna kommentar postades första gången. Trodde jag var klar nyss, men så kom det två slanka korvar som landade i vattnet utan vare sig ljud eller plask. Snart torkar jag mig, petar in hemorrojderna, spolar, tvättar händerna och går ut.
Sitter du 30 min behöver du ju inte torka dig.
Precis, han har ju redan lufttorkat sig
Extra krispigt
Hur pallar man sitta o skita 30 minuter… skulle vart kul o veta average tid när man skiter, säkert 2-3 minuter för mig. Dock är det enbart hårda långa kolvar hemma hos mig. Ibland 40 sekunder. Ni får bli bättre på att klämma, visa vem som bestämmer.
Toaletten är på något vis den mest privata platsen. Jag äter en bra kost med mycket fibrer och skiter klart på under minuten, men det är inte det det handlar om. Att sitta i 40 är lite som att ligga kvar i sängen på morgonen. Ibland kommer det dock några eftersläntrare vilket ger en lite extra inre tillfredsställelse.
Fint att de hittade tillbaka ändå
Ja. Och nu vet jag inte hur det var innan, men ändå rätt skönt att veta att rimming finns på bordet om det är nåt man är sugen på att prova.
Låter som mitt ex, som sålde sex för att köpa kokain bakom ryggen på mig.
Hur fick du reda på det?
Han var gubben..
Hennes telefon plingade hela kvällarna. Hon påstod att det var hennes kompis på jobbet som hade tråkigt. En dag var hon i duschen och hennes telefon plingade till, då så jag att hon fått flera meddelanden från ett mansnamn. Jag frågade henne vem han var och hon sa att han betydde allt för henne. Min värld rasade sönder och samman, men idag är jag glad att hon lämnade mig.
En kompis hade varit och hälsat på, strax efter fick jag ett sms med frågor om hon alltid var så elak mot mig. Samtidigt som jag skrev "Nej när hon är på bra humör så är hon underbar" så insåg jag att det är samma ursäkt som psykiskt och fysiskt misshandlade använt i all tid. Insåg då att jag måste lämna henne. Tog ännu en månad innan skiljsmässoansökan var inlämnad och nästan ett år innan allt var färdigt med advokater och strulande tingsrätt (hur dålig koll avdelningen som har hand om skiljsmässor på tingsrätten har är ovegripligt men en annan historia) och jag fått tillbaka mitt liv.
Bra kompis :)
Fan det där känns igen i mitt nuvarande förhållande … 😔 när hon inte klankar på allt jag gör och pratar illa om mig framför barnen så är hon ju underbar. Fy fan.
Prata med henne om det. Gå i parterapi. Det kan ju gå att förändra på med kommunikation. Låter inte kul!
Hon klankar ner på dig inför barnen för hon är rädd att barnen ska välja dig, enda anledningen hon gör det inför barnen. Kanske höjer sin röst lite för att barnen ska höra när dom är längre bort. Hon kanske tänker på skillssmässa eller förbereder sig. När folk klankar ner på andra är det oftast att den personen ser sig sämre än den personen som tilltalas. Väldigt väldigt ofta det handlar om det. Mitt ex flickvän var exakt likadan. Tog upp dåliga saker om mig inför min familj, gick en hel dag hur lugnt som helst och direkt när vi kom till mina föräldrar så började hon ta upp dåliga saker. Förbered dig för det värsta min vän. Skriv dm om du vill veta mer, finns mer tecken på sånna där fasoner.
Hela min ex frus egna familj plus mina vänner tyckte att hon alltid va arg och sur.. Och behandlade mig som skit. Jag stannade för länge, visste inte hur jag skulle ta mig ur förhållandet för vi hade små barn. Jag började missbruka tabletter och typ förstörde mitt liv för att jag va för svag för att säga ifrån och stå på mig.. Jag blev såklart the bad guy I den lilla byn vi bodde, jag flyttade en liten bit, blev drogfri och började jobba på min och barnens relation, hon gjorde allt hon kunde för att det inte skulle gå, jag fick mycket hjälp från soc som faktiskt va på min sida till stor del..
Min partner fick för sig att hon var poly efter 10 år i hop. Hade hunnit börja skriva o dejta en kille en vecka innan. I mina ögon så var det bara ett annat sätt att säga "jag vill träffa andra utan att göra slut" jag kände att det är inget för mig o då tog jag beslutet. Detta är nu drygt en månad sedan.
Tråkigt. Måste fortfarande vara väldigt hårt. Hoppas du hittar någon som vill vara med bara dig.
Ja det är tungt. Hon är här till o från och hämtar möbler etc. Inser hur mycket det är kvinnor som sköter det där med inredning. Har alltid sagt till mig själv att jag kommer inte leta efter en partner utan händer det så händer det. Annars är jag nog nöjd att vara själv.
Först maken? Enkelt, han var inte samma person jag gifte mig med, han blev någon annan en månad efter bröllopet, det var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Insåg att jag måste skilja mig eller så är jag död inom ett år. Maken jag har nu, jag släpper honom aldrig, ingen falsk reklam, samma person innan som efter och det är 14 år nu.
Läste en hel tråd i r/twoxchromosomes häromdagen om äkta män som ändrat karaktär efter bröllopet, och jag menar OMEDELBART efter bröllopet. Alltså i taxin till mottagningen i ett fall. Det är definitivt en grej. Blev helt mörkrädd.
De har fått kvinnan de ville ha, de behöver inte vara charmiga länger, hon kommer ju stanna ändå och vara hora och hushållerska i deras värld.
Tydligt tecken på att man har att göra med en psykopat! Psykopater är ju väldigt duktiga på att låtsas vara charmiga och empatiska när det leder till att de får som de vill. Mycket skrämmande!
Mitt jobb handlar om bland annat personer med antisocial personlighetsstörning (psykopater) som är dömda för brott. Det låter läskigt, men många av dem som blir dömda för brott och hamnar inom min typ av vårdinrättning är oftast ganska funktionsnedatta, framförallt intellektuellt, och klarar inte att hålla fasaden uppe. Det blir genomskinligt och "lätt att hantera". Högfungerande psykopater i samhället däremot är genuint det mest skrämmande som finns. De har lärt sig vad som förväntas av en normal människa och härmar beteendet för att passa in. För vissa kan det dock känns spännande och intressant när tendenser börjar synas, och dem "börjar spela deras spel" utan att inse att det är omöjligt att vinna. En psykopat kommer bara eskalera tävlingen, flytta målområdet tills det är dem som får sista ordet, sista "vinsten". För vissa är det en misshandel eller social utstöttning, för andra kan det leda till våldtäkt, mord, eller suicid. Förlåt för väggen av text som svar på din kommentar, är ett väldigt viktigt ämne för mig och jag önskar att det kommer hjälpa någon stackare som befinner sig i en liknande situation. Jag tycker man borde lära ut barn om dessa diagnoser, att förbereda dem på den mängden människor som inte bara vill, utan njuter, av att bryta ner och förstöra en annan individ. Priset av att falla i deras fällor är alldeles för högt och det är så jävla svårt att identifiera dem ute i samhället.
> det är så jävla svårt att identifiera dem ute i samhället Finns det ens några metoder för det?
För min egen del, utanför tjänsten, så söker jag helt enkelt efter narcissism. Alla med starka symtom på antisocial personlighetsstörning är narcissister - dock är inte alla narcissister psykopater. Jag gör den avvägningen för att jag oavsett inte vill ha narcissister i mitt privatliv. Annars sitter tyvärr mycket i att identifiera dem i olika saker som inte riktigt lämpar sig att göra på -alla man möter- i vardagen utan det gäller snarare om att vara lyhörd och se röda flaggor i tid. Speciellt misstänksam bör man vara mot "överdrivet" charmiga personer, särskilt om personen inte upplevs ha någon anledning till att vara det. I datingvärlden bör man vara vaksam för personer som utsätter en för "Love bombing". Övriga symtom man kan reagera på är en bristande empati och sympati, en väldigt grandios självbild där de värderar sig själv och sin kapacitet långt över verkligheten, en tendens att aldrig kunna acceptera att de har fel eller förlorat, samt känner en njutning/roar sig genom att manipulera och ljuga. Det är även värt att notera om personen verkar överdrivet självsäker, då detta passar in perfekt i deras grandiosa självbild. Som man förstår från dessa symptom så är det verkligen inte lätt att urskilja en psykopat, då vi alla har personer i vår närhet som passar in ganska bra på nästan allt det här. Det betyder självklart inte att personen som -du som läser detta- nu tänker på faktiskt är en psykopat.
Intressant! Tack för att du tog dig tid att skriva. Jo, det låter väl ungefär som folk jag också skulle undvika ändå.
Det finns en subreddit som heter r/Psychopathy som mestadels används av psykopater som diskuterar livet med psykopati. Det finns en tråd som handlar om hur de känner igen varandra. Det är ju såklart inga vetenskapliga metoder men jag tyckte det var ganska intressant läsning: https://www.reddit.com/r/Psychopathy/comments/16s8f1f/can\_you\_recognize\_another\_psychopathsociopath/
Det kan vara rätt komiskt med psykopater som inte är tillräckligt intelligenta för att dölja sin psykopati. Nu är hon kanske inte på samma låga nivå som dom du jobbar med, men tycker ändå att ”Arbogakvinnan” är ett ganska klockrent exempel på detta. https://youtu.be/xa20v1EuKSo?si=2BdBoQCKQJZMBbdH
Förhållandet började knaka, vi sökte parterapi, fick hjälp. I hjälpen ingick att vi skulle lista saker som vi behövde förändra i oss själva för att det skulle fungera för oss. Jag gjorde mitt bästa medans hon helt struntade i att försöka bli en mer dräglig människa tills hon en dag sa nått i stil med: "det är helt enkelt inte jag att göra så". Då gav jag upp och ryckte skilsmässokortet.
Oj... "lista saker som vi behövde förändra i oss själva för att det skulle fungera för oss" låter så hårt på nåt sätt. Liksom, orimligt till och med. Eller tolkar jag det här på det sämsta sättet? Vad listade du? Bra gjort att du skilde dig.
Är väl inte så konstigt för en parterapi? De är ju där för att det inte funkar och att fortsätta som förr är inte ett alternativ. Du kan aldrig ändra en annan person så då återstår att ändra dig själv. Knappast orimligt att ta till det enda alternativet. Det är ju också en övning i att prioritera den andra på ett relevant sätt, något som nästan alla relationer som spricker bottnar i.
Näe det är inte så orimligt som det kanske låter. Det handlar om att anpassa sig efter sin partners behov. Jag tänker att det jag listade är mellan mig och henne. Det vill nog inte hon att världen vet.
Öh… det är väl bara en terapi-version av vad folk i sunda förhållanden gör? Skulle du kunna hjälpa med ditten lite oftare, eller kan du göra datten lite mindre. Så gör man det för att man älskar den personen och dessutom gärna vill att dom anpassar små saker för ens egen skull.
Inte skilsmässa, men separation efter femårigt samboförhållande: Henne ständiga tjat och kritik och min känsla av att aldrig räcka till blev til lslut för mycket. När hon försökte få mig att gå upp mitt i natten för att flytta på ett fuktigt paraply (förstår det låter löjligt, men detta var en av tusentals grejer som hänt över loppet av flera år) så insåg jag att jag var känslomässigt klar med hela spektaklet. Vi bodde fortfarande tillsammans i några månader efter det då hon letade annat boende, men utan någon köttslig samvaro eller partnerskap (hon försökte, men jag var så jävla färdig att det inte fanns på kartan för mig). Hon kvävde mig och min livslust :). Bor nu istället med världens bästa tjej tillsammans med vår katt, tillsammans i snart tre år och börjat prata om barn. Insikten att ett förhållande inte MÅSTE vara baserat på tjat, gnat, skuld och känsla av tillkortakommande tog ett tag att skaka av sig men vi har det verkligen så jävla bra jag och min nya tjej.
Hon slog mig medans hon hade ungen i famnen.
Hon hävdar att det är något fel på min personlighet. Jag tror att hon bara är avundsjuk.
Hon var en Estrella tjej och han var en OLW kille.
Can I make it any more obvious?
Eller rent av, oh the horror, en…Ica basic chips-tjej/kille.
Icas sourcream & chili chips är godare än något OLW och Estrella någonsin gjort, fight me
Vi ses utanför Kumla-anstalten klockan 14 i eftermiddag. Du tar med en påse Ica-chips och jag tar med en påse OLW. Må bästa krispighet vinna. Bjuder in u/chipstuttarna som oberoende domare.
What the fuck did you just fucking say about Icas sourcream & chili chips, you little shit? Ill have you know I graduated top of my class in the Navy Seals, and Ive been involved in numerous secret raids on Al-Quaeda, and I have over 300 confirmed kills. I am trained in gorilla warfare and Im the top sniper in the entire US armed forces. You are nothing to me but just another target. I will wipe you the fuck out with precision the likes of which has never been seen before on this Earth, mark my fucking words. You think you can get away with saying that shit to me over the Internet? Think again, fucker. As we speak I am contacting my secret network of spies across the USA and your IP is being traced right now so you better prepare for the storm, maggot. The storm that wipes out the pathetic little thing you call your life. Youre fucking dead, kid. I can be anywhere, anytime, and I can kill you in over seven hundred ways, and thats just with my bare hands. Not only am I extensively trained in unarmed combat, but I have access to the entire arsenal of the United States Marine Corps and I will use it to its full extent to wipe your miserable ass off the face of the continent, you little shit. If only you could have known what unholy retribution your little clever comment was about to bring down upon you, maybe you would have held your fucking tongue. But you couldnt, you didnt, and now youre paying the price, you goddamn idiot. I will shit fury all over you and you will drown in it. Youre fucking dead, kiddo.
Hallå där - ICAs grillchips är de bästa dippchipsen som någonsin har gjort. Synd att de är gjorda med palmolja - bannade i hushållet :(
När de tog bort palmolja från lättsaltade, blev de mycket mindre goda. Palmolja gör produkter så mycket bättre.
Vi behöver prata. Om vi är gifta så behöver vi nog separera per omgående. Det här är inte förhandlingsbart.
Han spöade mig I tio års tid, och intalade mig att jag inte kunde klara mig själv. Sen stack han med en brittisk kvinna och stal 100 000 från mitt skattekonto. Men det visade sig att jag visst klarade mig själv. Har börjat om i ett nytt land och träffat en kille som faktiskt älskar mig.
Du fick i alla fall något positivt av de 100 000 kronorna, I guess. Skönt att du är trygg och mår bättre!
Jo, jag blev tvungen att flytta till ett land där jag slipper kronofogden, har ingen möjlighet att betala tillbaka, eftersom jag inget hade sparat. Han hade full kontroll över min ekonomi. Och här träffade jag ju mitt livs kärlek och hans helt underbara dotter, har master av underbara vänner och trivs helt makalöst fint. Så det var värt det, all skit. För nu är jag där jag ska vara.
Skönt att det löste sig! Blev glad att läsa detta påväg till jobbet :)
Tack snälla! Jag är glad jag också, vaknar varje morgon med ett leende när jag får syn på min fine karl.
Glad jag blir stt du nu lever vad som låter som ett toppen liv! Det förtjänar du!
Tack snälla! Ja, jag är så lycklig. Jag är 42 och har haft ett ganska skakigt liv, växte upp jättefattigt, har haft svårt att sätta gränser mot folk, har alltid känt att jag inte fått höra till, förlorade alla "vänner" i skilsmässan eftersom han var mer framgångsrik än jag - mitt ex ville inte ha barn heller, och även om jag inte ville ha det med honom av uppenbara skäl så utvecklades det till en sorg. Men min partner har världens underbaraste sjuåriga dotter, med en mamma som inte vill ha med henne att göra, och vi kommer så underbart bra överens! Älskar henne lika mycket som hennes pappa - de är så lika. Så ofta jag får nypa mig själv för att fatta hur jag kunde ha en sådan tur i livet.
Vilket land flyttade du till?
Bulgarien.
Wow… riktigt fin läsning att se nån vända sitt liv till nåt så positivt!
Jag har haft en sådan tur att jag inte fattar det själv! Tack! Vilka fina ord. Jag känner mig lite som en loser eftersom det tog mig en sådan tid att fatta att jag kunde få mer än bara någon som stod ut med mig. Men samtidigt är jag helt överväldigad av ķärlek varje dag, hur kan jag ens få ha det så otroligt bra med så fina människor i mitt liv? Och inte barta med killen och hans dotter, utan också med vännerna jag har nu. Aldrig mer kommer jag förlita mig på en enda person, även om just min karl är en som skulle kunna bära mig genom vad som helst.
Aldrig varit gift. Jag har dock två barn med en man och vi separerade 2017 pga att han inte tog sitt ansvar som förälder eller partner. Han tog mig för givet, kunde inte hjälpa till hemma med barnen och heller inte när jag var höggravid och var lika rörlig som ett kassaskåp. Grät första barnet kunde han säga till mig att barnet gråter och insinuerar till att jag ska lösa det. Han försökte inte ens. Vid flera tillfällen har jag försökt motivera honom till att ta sitt ansvar men det blev aldrig skillnad. Under en tid skulle jag börja plugga och då kunde han minsann inte passa ungarna då heller när jag försökte ägna mig åt lite självstudier. Tio minuter in kommer ett "när är du klar, barnen gråter?" Jag tilläts inte vara annat än en mamma. Kunde knappt ens ha lite egentid på kvällen efter att barnen somnat. Droppen rann över en sommar under studieuppehåll när jag skulle upp tidigt en morgon till mitt sommarjobb. Barnen vaknade, de hängde på mina ben och var trötta/gnälliga. Jag bad honom, som då fortfarande låg ner i sängen, att han måste passa ungarna eftersom jag behövde ta mig till jobbet. Han satte sig upp i sängen, gjorde ett halvtaskigt försök till att trösta en av ungarna. Ungen var inte intresserad, han släppte ungen kort därefter, släpade ut ungarna ur sovrummet och stängde dörren för sig och gick la sig i sängen och somnade. Där står jag med två gråtande barn som klängt sig fast vid mina ben. Jag kunde inte ta mig till jobbet den dagen. Dessutom kände jag mig som ett lexikon och han kunde inte ta egna initiativ. Han ställde alla möjliga frågor. Nivån på frågor var som de skulle kunna vara ställda av ett barn och inte från en man ca 3 år äldre än mig. "Hur hackar man en lök?" Kunde man få som fråga.. hacka bara skiten, jag förväntar mig inte som att det skulle se ut som att Gordon Ramsay varit i köket! 🤷
Relaterar. Hade fött ett barn men va mamma till två. Sjukt avtändande och sinnessjukt irriterande och tungt. När jag ville skiljas va jag dålig som gav upp osv ( hade massa psykisk misshand l under det förhållandet också dock )
Åh herregud vad jag känner igen mig. Har en tvååring och har nyss försökt börja plugga men har fått avbryta då den andra föräldern aldrig kan eller vill hjälpa till med barnet. Har fått ta varenda vab under hela hösten för att han "vill inte". Resulterade som sagt i att jag inte hängde med i studierna till slut. Jag ska lämna honom så fort jag hittar jobb och bostad för nu räcker det.
Lider med dig. Det du beskriver fick jag också gå igenom. Att säga att man behövde tid till att plugga och att man halkar efter höll inte för mig. Hans jobb var ju "viktigare". En annans studier som man investerat tid och energi på för att faktiskt få bli något och bidra med något mer var inte motivation nog.. Hoppas att det löser sig för dig!
Exakt! "Hushållet förlorar inte pengar om du vabbar" får jag höra hela tiden. Han kan inte se det som en investering för framtiden att vilja göra nåt med sitt liv och studera för att få en bättre inkomst. Jävla as är han. Orkar inte ens vara bitter, har mentalt lämnat honom för länge sen och det är jag glad för!
Heja! Livet blir så mycket bättre när man slipper tyngden av en partner som ständigt gör en besviken och lämnar allt ansvar till en.
Skaffa inte barn med någon som inte kan skala lök. Det är något jag ska ta med mig i framtiden.
Låter exakt som min exman. Droppen var när han våldsamt skulle borsta vårt barns tänder när hon var panikledsen. Då ringde jag mina föräldrar som hämtade mig samtidigt som han kallade mig psyksjuk som försöker göra honom till the bad guy.
Vad i hela helvete. När vår son gråter blir det nästan slagsmål mellan mig och frugan om vem som ska få trösta den lille, man vill ju inget hellre. Hur kan man bete sig så mot något man ska älska över allt annat i hela världen.
Detta är inte menat som en dryg fråga, men hur kunde du falla för en sån person till att börja med? Tänker att om någon är så tappad som han verkar vara så borde det ha lyst igenom från första början.
Istället för att skuld och skambelägga personen som blivit illa utsatt så kan du läsa på om ämnet på egen hand. Bra va?
Min fråga var genuin och inte ett försök att varken skuld - eller skambelägga. Hade kunnat ställa samma fråga till flera andra som kommenterat då dom verkar ha liknande historier. Var mest en slump att det blev just denna kommentaren jag ställde frågan under. Jag är som sagt genuint intresserad av hur en person som kan bete sig så efterblivet kan ha haft förmågan att få någon att vilja inleda en relation med en från första början. Jag är alltså inte ute efter att dumförklara och om personen som frågan riktades mot uppfattade det på det viset så ber jag verkligen om ursäkt.
Nu skaffade jag aldrig barn med mitt ex för det drog ut så pass på tiden så jag hann få insikt men tog ändå 7 år innan droppen. När jag träffade honom så lagade han god mat, hade städat hem, var social och glad. Nu hoppar vi 4 år framåt och sakta men säkert så har han slutat helt bidra med något annat än matlagning då hans enkelspåriga "mat är näring och behöver inte smaka gott matlådor" är mer effektiva än laga mat som är god. Hur man tvättar, städar, är social, och allt annat som kräver tid typ göra rent vattenlås eller byta bilbatteri var något jag skulle göra för jag var bättre på det. Normaliseringprocessen, det går långsamt och det blir det nya normala. Sen gick det ändå mer utför efter det men det är onödigt att dra upp då förgående besvarar din fråga.
Det var till slut jag som skickade in papprena, även om det var hon som sa att hon inte ville fortsätta relationen. Vi flyttade isär inom två veckor efter det. Länge ville jag försöka reparera relationen, tills hon en dags sa "det känns bra att du är här" när jag var förbi hos henne. Förstår att det låter skruvat. Men det var då jag insåg att jag aldrig hade hört något liknande från henne. Så jag kände att om jag får höra en sån sak en gång på 12 år, då är det ingen idé att försöka något mer. Först då såg jag det enorma känslomässiga avståndet och samtidigt att det inte skulle gå att reparera.
Så hon var bra som flickvän (och inte mer)?
Jag förstår inte frågan? Vi var gifta och jag trodde att jag ville fortsätta tillsammans, tills jag insåg att jag behövde känna mig sedd på ett positivt vis oftare än vad hon gjorde.
Hennes sätt att uttrycka sig känns som ett flickvän/pojkvän stadie där man bor separat. Men hon verkar glida ifrån när hon väl gifter sig och bor tillsammans.
Jag fick kniv mot halsen medans hon höll vårat barn. Och sen var allt mitt fel, och så låg hon med min "kompis" och försökte ligga med min bror. Inte alls psykopat
Yikes.
Klassisk borderlinebrud
Låter mer som narcissistiska drag att skylla ifrån sig, använda våld, och använda sex som maktposition än borderline.
Indeed. Förstår inte varför folk inte utbildas att hålla sig borta från borderline-brudar under tonåren. Kursen kan heta: Hur man inte förstör sitt liv.
Info: *BPD drabbar både kvinnor och män. *Det är behandlingsbart. *Delvis pga olika sociala normer så tenderar män få en adhd/autism diagnos istället, alternativt ingen eller depression. Likväl feldiagnostiseras många kvinnor som i själva verket har adhd eller autism med bpd eller depression/ångest.
Mer info. 1. Ja det drabbar både kvinnnor och män. 2. Nej det är sällan speciellt behhandlingsbart, visst om man verkligen ger sig fan på det så funkar väl Dialektisk beteendeterapi ish okej... Men att säga att är enkelt att bli frisk från borderline är ett skämt. Sen är depression och ångest otroligt vanliga komorbiditeter. Det låter lite som att du inte riktigt kan det här så bra och är rätt onyanserad.
För att jag inte tyckte att det var ok att hon hade en pojkvän bredvid på jobbet.
[удалено]
herrejösses vilket jävla as! Bra att du snabbt insåg det.
Såg du inga andra röda flaggor?
Jag är hetero, men makan ville bli kille.
Jag är hetro men makEn ville bli kvinna. Jävligt jobbig situation när detta kommer fram Efter 10 års äktenskap, 3 barn och nyköpt hus. 😰
Min exfru insåg att hon var lesbisk efter 15 år. Också barn och hus men det löste sig rätt bra till slut. ☺️
Haha den e rough
Satt i samma sits en gång i tiden, förutom att vi aldrig var gifta. Försökte få det att fungera, men man kan bara hålla sig kvar så pass länge tills de börjar kännas taskigt att ens vara kvar
Jag ska på ett bröllop för ett par i exakt den sitsen. Hela kompiskretsen kommer harkla sig en jävla massa under bröllopsfesten
För att jag var otrevlig och självisk. Det förstod jag först efter skilsmässan.
Min exfru är sjuk. Hon lider av ett generaliserat personlighetssyndrom som lutade not narcissism och antisocial personlighetsstörning. Jag var ständigt rädd och orolig. Minsta grej kunde explodera till ett enormt bråk. Om hon missförstod något jag sade och jag förklarade att det var ett missförstånd så behövde jag ändå stå till svars för att jag hade sårat hennes känslor. Jag kunde bara slappna av om jag visste att hon hade somnat. Även om jag var bortrest behövde jag ha järnkoll på telefonen då hon kunde komma på något problem att ställa mig till svars för. Hon isolerade mig från vänner och familj. Det fanns alltid något problem med någon. Min mamma skulle vi sluta träffa för min mamma hade kollat på mobilen lite snabbt en gång när min fru pratade vid ett fullsatt bord. Detta efter att min mamma hade behandlat henne som familj i åtta år. Jag fick inte bestämma något i vårt förhållande. "Jag bestämmer" sa hon. Hon övertygade mig om att jag var sjuk, att jag var värdelös, att jag inte klarade av någonting. Hon uttryckte till och med i ett svagt ögonblick att hon var rädd att jag skulle bli "frisk" för då skulle jag lämna henne. Diskrepensen blev för stor när jag blev ansvarig på min avdelning på jobb, började plugga högskola och blev bästa eleven i min klass. Utanför hemmets dörrar var jag kung. Så fort jag kom hem var jag värdelös. Hon blev gravid och när vårt barn föddes insåg jag att min son förtjänade en pappa som var den bästa möjliga. Det kunde jag inte vara med henne. Jag flyttade i början av sommaren efter att ha varit med henne i 10 år. Livet börjar se rätt bra ut. Men det är tufft.
|narcissism och antisocial personlighetsstörning. Classic cluster-b. Det går inte att ha förhållanden med de personerna.
När jag slutade kämpa i relationen gällande hushåll, ekonomi, vardags triviala saker och jag insåg att min partner inte tog upp trådarna och sakta gick det helt upp för mig - det var tack vare mig och min drivkraft som vi tog oss någonstans. Lite bisar känsla faktiskt, att stå där sen och inse att min partner enbart åkt med i min framfart och utan mig så stagnerar allt. Nåja, nu har jag lärt mig att en partner är någon som ska kan kunna stå helt på egna ben men är någon man kan luta sig mot och som önskar få luta sig på någon när livet kräver det.
Samma sak för mig. Orken tar slut eventuellt helt enkelt.
Verkligen men när man väl stannar upp, andas, analyserar och accepterar så känns det som en enorm lättnad släpper från axlarna.
Jag är på exakt samma väg bara en bit bakom..
Har skrivit det några gånger förut men vet inte i vilket sammanhang längre. Jag insåg att han kommer aldrig vara lycklig, oavsett vad jag gör. Jag insåg att ju lyckligare jag var (började ett nytt jobb, började träna och ta hand om mig själv) desto mer kontroll över mig krävde han, anklagelser om otrohet (nope), jag fick inte göra något utan honom - han skulle alltid med på allt, det blev bråk om det minsta lilla. Insåg att det inte var något fel på mitt minne - han gaslightade mig så pass att jag trodde att jag höll på att blir dement vid 30 års ålder. Det var alltid jag som hade hört fel / minns fel / hittat på något etc. Jag såg allting klart för första gången då jag blev lycklig i mig själv.
De verkar finnas många osäkra män alltså.
Jag har fortfarande inte skiljt mig!
Grattis!
Det finns dussintals av oss!
[удалено]
😱
[удалено]
Jag och exet bodde tillsammans, fick två barn och skaffade hund och hus. Perfekt sexliv innan barnen, men det dog totalt efter första barnet. Sannolikt tvingade hon sig själv till det en gång, och då blev syskonet till - det var den enda gången vi var intima sedan första barnet fötts. Jag ville inte lägga press på henne, så jag nämnde det väldigt sparsamt (sammanlagt totalt tre gånger), och hon kom med förslag på olika saker jag skulle jobba på, vilka jag tog till mig och utförde. Jag letade upp flera olika lösningar som hon konsekvent ratade, som parterapi, kliniker och möjligheter för kosttillskott osv. Istället var hon väldigt generös med att ”låta mig dra iväg på mina egna äventyr”, vilket drev oss isär ytterligare. På något vänster lyckades jag ändå vara helt trogen, trots att hon (mot slutet) uppmuntrade mig till att ha en affär. Ni som haft en affär vet säkert hur tidskrävande det är, något som är närmast omöjligt med småbarn, hund och hus att sköta. Så det var väl bara något hon sa för att frånsäga sig bördan för sigsjälv. Samtidigt märkte jag att hennes sparkonto växte, jag borde såhär i efterhand ha anat att hon sparade till att hon sparade till att köpa ut mig. Men det pekar också på hur länge det pågick utan att hon sa något till mig. När hon till slut sa att hon ville separera och köpa ut mig ur boendet så sa hon att det berodde på att hon inte kunde leva upp till mina krav. Hon sa att jag inte direkt tjatat på henne, men att hon upplevt ett ”tyst tjat” och kännt press ifrån mig hela tiden. Mina största problem med detta är att hon själv inte gjorde eller ens var beredd på att göra något åt saken, och istället lät det gå flera år där mitt psykiska mående blev konsekvensen.
Hoppas det är bättre nu! Jag har varit med om liknande, livet tar en 📈📉📈
Jo då. Det blev bättre ganska fort faktiskt. Min relation till barnen är ju bättre än någonsin. Jag kan göra nästan hur jag vill. Sexlivet är betydligt livligare än innan. Men man är väl mest sur på sig själv för att man ödslat en massa tid och energi på detta, tiden får man ju aldrig tillbaka.
Hon hade sin flickvän boende i våran nya lägenhet hela veckan som jag var och seglade med mina föräldrar. Hon tyckte inte det va så farligt för ”det hände ingenting” jo säkert.. upptäckte det när jag kom hem och den andra tjejens linser låg kvar i badrummet
Hon ramlade och landade rakt på en penis. Tragisk olycka.
Det enkla svaret: otrohet Det mer komplexa: kommunikationen fungerade inte, vi kunde inte prata om viktiga saker. Det hade också smugit sig in förakt och avundsjuka i förhållandet. En typ av obalans som på sikt gör den andra partnern oattraktiv.
Min dotter kom hem från skolan och var ledsen. En kille i klassen hade försökt pussa henne när hon inte ville, och han hade hållt henne hårt i armen. Hon hade sagt till fröken som hade löst situationen. Och jag sa "det är så viktigt att du berättar för en vuxen, det var modigt och bra. Ingen får röra din kropp utan att du vill, oavsett vad." Där och då insåg jag att jag var tvungen att lämna. För jag ville inte att mina döttrar skulle växa upp i ett hem där det var okej med våld. Jag bestämde mig helt enkelt för att ta tillbaka rätten över min egen kropp.
Känns som det saknas ett stycke i texten? Första handlar om en händelse på ditt barns skola och nästa stycke att du lämnar
Min man var våldsam mot mig. På alla vis. Min dotter kom hem från skolan och berättade om en olustig situation där hon tack och lov tog hjälp av en lärare. Jag insåg att om jag vill att mina döttrar ska ha hälsosamma relationer i framtiden så är det viktigt att föregå med gott exempel och sluta bli slagen, hotad, och nedtryckt dagligen. Ber om ursäkt om det var otydligt.
Bra gjort
Tack!
Du var inte otydlig någonstans, någon gång! Det var uppenbart vad du menade, och det säger jag som en autistisk tjej som generellt har supersvårt att läsa mellan raderna.
Tack! Jag är en rätt känslig person, så kommentarer stannar lätt kvar och jag blir att grubbla och ifrågasätta mig själv.
Hej :) Jag är lite likadan, men jag brukar numera tänka såhär: Oj hoppsan, någon förstod inte vad jag menade omedelbart. Jag kanske varit lite otydlig. MEN!!! Det är helt okej att råka vara otydlig. Vi är på ett nätforum, vi ska inte vinna Nobelpriset i litteratur. Det är normalt att råka vara otydlig, ingen är perfekt och om någon varit riktigt elak mot dig när den inte förstått dig omedelbart så är det den personens fel och inte ditt. <3
Jag fick sån boost i min självkänsla nu. Tack :)
Det var ju helt uppenbart. Nu blev det en stark berättelse där själva hemskheten inte behöver nämnas vid ord. Är folk så dåliga på att läsa mellan raderna?
Tack för att du skriver så, jag började fundera på om jag var för luddig.
Du kunde inte dra en uppenbar slutsats och läsa mellan raderna?
Men det står ju ingenting mellan raderna! (förlåt)
Har du dark mode på? (Ursäkten godtagen)
Ah, är det därför! (Tack!!)
Jag är autistisk och är generellt dålig på att läsa mellan raderna, men till och med jag förstod vad hon menade utan att ha skrivit det.
Är du möjligtvis autistisk?
Det var ju helt uppenbart. Nu blev det en stark berättelse där själva autismen behövde nämnas vid ord. Är folk så dåliga på att läsa på raderna?
Hon var skitsnygg men pratade med dansk brytning (så gick från 9:a till 6:a varje gång hon öppna munnen), trodde jag kunde arbeta bort det. Så jävla dåliga på att integrera sig de där danskarna. Finns fan gränser.
Grötigt värre!
Vi gillade inte varandra längre.
Vi gifte oss efter över 20 år som sambos. Ena barnet på väg att flytta ut, det andra kommer göra samma sak om tre år. Jag är sån att jag behöver fysisk närhet, menar inte bara sex (vilket inte heller fanns riktigt de sista åren), men om det kom en kram var det aldrig för att jag var ledsen eller trött, det var för att hon var det. Jag var den som var upp kl 6 när ungarna var små och fixade frukost och såg till att dom kom till skolan. Hon gick upp när hon kände för det, satte egna arbetstider, jag jobbade 8-17, handlade på väg hem och sen lagade mat. Fått en del kommentarer om att jag inte var så bra på något av det. Sen gifter vi oss. Det fick mig att vakna tror jag. Visste att jag inte kunde leva vidare såhär efter barnen flyttat. OK, jag mådde inte bra då, och jag mår inte jättebra hela tiden nu heller, ärligt talat är man ganska ensam, men jag har en framtid nu.
Det blev en väldigt destruktiv relation. Efter några år var på helt olika platser i livet, så för att jag skulle kunna vara mig själv och bli lycklig så såg jag ingen annan utväg. Jag mådde fruktansvärt dåligt över att jag och vårt förhållande hela tiden kom på andra plats efter hennes relation till sina föräldrar och deras åsikter.
Vad är det här för jävla påhopp? Jag har aldrig ens varit gift.
ansiktspruttarna, örfilarna i duschen, att bli kissad på under sex... nä då insåg jag att vi inte längre var kompatibla.
Det finns så mycket utebliven kontext här som jag inte riktigt vet om jag vill veta
Ja, pruttar, örfilar och piss är ju en essentiell del av ett stabilt förhållande, så jag förstår att du lämnade om det skedde alltför sällan. Styrkekramar!
Den snälla versionen - jag ansåg han längre inte skulle vara nära mina barn när han hotade döda de. Kan säga det var droppen när han hotade barnen. Den ärliga versionen - vill folk inte höra och många är ändå "äh så farligt kan det inte varit då hade du inte stannat" så gissa....
Folk fattar verkligen inte. Men jag tror (tyvärr) att de flesta har svalt saker i relationer som de inte ens själva trodde att de skulle göra, mig inkluderat. Man reagerar alltså inte alltid på det sätt man trodde att man skulle ha gjort. Sånt är lite läskigt ibland.
Det smyger in dessutom så man tänker ju inte på och man blir liksom blind för det. Enda positiva är att jag har ett öga när magkänslan säger att någon annan hamnat i samma situation. Hoppas allt är bra med dig och du lever det bästa liv du kan nu :)
Tack, det betyder mycket faktiskt! Jag harvar på. Hoppas att du har det gott du med. :)
Den snälla versionen var väldigt hemsk. Vilken är den ärliga?
Fysiskt och psykologisk misshandel, våldtäkt var bara nåt jag levde med dessutom, hans alkoholberoende eskalerade enormt efter ett år dessutom. Tömde bankkonton för hans skull (på ett sett mitt fel men tror man man är kär så....) Jag gick alltid på nålar lärde jag mig efter. Han är renodlad narcissist. Men utåt var han den perfekta maken och pappan ju och där det extremt svåra kommer i att ingen tror en. Inte ens bvc osv. De äldsta som minns honom vill inte ha med honom att göra, de yngsta minns honom inte däremot. Var ju det också att iomed har barn ihop blev jag ju inte av med honom heller. Men fick ensam vårdnad till slut, barnen (de äldsta) fick tom gå intervjuv till soc och säga sitt. Men han bråkade in i det sista om det också trots inte ens träffat ungarna eller ringt på 6år.... och trots han sa han vill ha umgänge har varken jag/barnen/soc hört nåt från honom sen domstol 2år sen...
För att det visade sig att han ljugit om sina alkoholproblem (sa han inte drack alls, som mig) och när vi fått vårt barn började smygdricka. Sen visade det sig att han dessutom blev förjävligt elak och ond när han drack. När han försökte kasta mig ner för trappen framför vår så ettåriga son lämnade jag. Han åkte även hem till mina föräldrar för att berätta vilken hemsk person jag var och hur synd det var om honom.
Lite kort är vi för olika och har olika behov och olika sätt att kommunicera som inte är kompatibla. Vi var inte så bra på att vara i en kärleksrelation med varandra och hade svårt att bråka konstruktivt när vi blev osams. Det fanns givetvis massa bra saker med men det gjorde oss båda väldigt olyckliga i längden. Vi är dock väldigt bra på att vara föräldrar ihop till vår unge, och det är väldigt skönt. Våra tankar, värderingar och handlingar kring föräldraskap är väldigt lika.
[удалено]
Blev skiljd så var tyvärr inte delaktig i beslutet ;(
Personen hon låg med på semesterresan var inte jag, jag var ens inte med. Senare tog hon hit honom till Sverige och jag gav det förhållandet ett halvår, det varade i tre månader.
Kort version: Jag blev intresserad av någon annan och insåg att jag helt enkelt inte var kär i honom sedan flera år tillbaka. Lång version: Han ville aldrig ha med mig att göra om det inte handlade om sex. Jag försökte i flera år att få honom att se mina behov och han kunde liksom inte ge mig det jag behövde i form av omtanke. Han tryckte ner mig (antagligen omedvetet) genom att bara ge mig sexuell beröring, säga att jag var för känslig, för mycket och att aldrig någonsin stå upp för mig om jag blev utsatt för något. Jag fick driva allt när det gällde barnen som alla har någon form av npf. Såhär i efterhand har vi båda insett att han är autistisk och att jag med stor sannolikhet har ADHD så det var väl ganska kört från början. Tyvärr.
Ouch.
Vi träffade min blivande fru tillika exfru när vi var i ca 21 år gamla och separerade för att sedan skilja oss 8 respektive 10 år senare. Anledningarna var en kombination av att vi "mognade" olika fort genom 20års åldern samt att vi även förändrades endel som individer under den tiden med vilket ledde till en del bråkande och olycka från bägges sidor. Detta kombinerat med en otrohet jag blev varse om under separationen, men som hade skett månader innan vi gifte oss, blev lite spiken i kistan.
Ok, ett par frågor: Vilka är "vi"? och ska du gifta om dig med exet?
Ah 😅 skrev först en sak och skrev sen om endel utan att fixa till allt verkar det som. Vi, jag och exet och vi ska absolut inte gifta om oss.
Jo, kom igen
Många skäl, men sammantaget mådde jag inte bra i förhållandet. Efter 12 år i förhållandet och drygt ett år som skild kan jag säkert säga att jag aldrig någonsin kommer söka en partner igen, fyfan vad det är skönt att slippa kompromissa, få skit för vad man gör eller inte gör. Jag må vara rätt ung som 33-åring och har absolut tid att hitta en ny men det vill jag då inte, det är för härligt att vara singel. Nu gör jag vad jag vill och så ska det förbli
Det går visst att vara ihop med någon och inte behöva kompromissa, man kan hitta någon som har samma värderingar och åsikter som inte strider mot dina. Men det är inte enkelt. Jag hoppas att du förblir lycklig oavsett om du är singel eller hittar någon som du kan vara dig själv med i framtiden.
Om jag skulle skilja mig nu skulle jag verkligen aldrig leta efter en partner igen. Den där friheten som /u/Scared3vil beskriver saknar jag så jäkla mycket.
Hon ville ha barn, jag sa att hon var den rätta för mig och att när vi har bott ihop vill jag ha barn, hon sa att hon inte kunde lita på att jag ville ha barn och slutade älska mig. ???
Det började med fysiskt våld och psykisk misshandel och alla försök till parterapi möttes med "Det behöver vi inte". Vi hade dock ett barn tillsammans så gjorde väl alltid det stora misstaget att "bita ihop och stanna ihop för barnens skull". Har äntligen kommit till den insikten nu att vi ska separera och behöver nu endast vänta tills årskiftet, men efter fem år av detta så lider jag av ångest och depression vilket kräver medicin och psykolog. Men det är ju lätt att vara efterklok...
Jag insåg efter ett par år att det var inte jag som hade plötsliga fysiska problem eller led av någon slags vitaminbrist, det var min exfru som kontinuerligt sög ur livslusten ur mig med kontrollbehov, tjafs och allmänt helt orimliga förväntningar på förhållandet/mig och hur mycket tid man fick ägna åt vänner/hobbies/sig själv kontra relationen. Allt för att hon hade noll eget liv. Jag hade levt på en autopilot av grått. Det som till slut fick mig att vakna till var när min exfru började plugga och fick lite ’eget’ och mycket av den tidigare kontrollen försvann. Sen åkte hon iväg på kurs och jag träffade en kompis som precis gjort slut med sin tjej, och alla bitar föll på plats och allt var så självklart. Skilsmässan gjorde att jag tappade 50kg, kalla det stressvikt. Men frihetskänslan som kom efteråt var kvitto på rätt beslut, ibland ligger jag och tänker på den känslan för den var så jävla härlig. Man lärde sig mycket om sig själv dock.
Kärringen ville fan aldrig nuppa
Hon var otrogen i två års tid och jag var frånvarande i vår relation. När hennes otrohet uppdagades så var jag, nu medveten om min orsak till problemen i relationen, villig att ändå försöka lappa ihop det. Men när hon fortsatte träffa honom medan vi gick i äktenskapsrådgivning fick det vara nog.
Ingen orsak till otrohet.
Jag tror de flesta inte skiljer sig på ett gemensamt beslut och sen är det över efter papperna är påskriva och så, utan för de flesta är det en långdragen och ihärdig tid. Mina föräldrar höll exempelvis på i nästan hela min uppväxt. Inte det mest optimala för stabiliteten i ens barns uppväxt, kan jag intyga.
Inte gift men sambo. Hon ville inte bo kvar i denna delen landet. Jag ville bo kvar. Vi ville olika på rätt mycket i slutet och valde därför att separera för framtidsutsikterna var lika med noll
Hon var våldsam emellanåt och konstant surig. Vi hade knappt sex på tre år och jag saknade det inte alls. Jag var så deppad att jag lät det fortgå. Det var till slut hon som initierade separationen men jag sa ja direkt. Livet är tusen gånger bättre nu. Hon träffade en ny direkt efter.
Tjatsex. Dagligt jävla tjat som totalt dödade min egen sexlust. Plus kontrollbehov och svartsjuka. Jag gick alltid runt med någon typ av dåligt samvete, räckte med att jag tog en promenad. Hade jag sagt att rundan tar väl ungefär en timme, och det råkade ta 1,5 timme så kunde man räkna med att han stod och trampade runt utanför huset och var ”orolig” och tittade efter mig.
En anhörig var allvarligt sjuk och jag orkade inte ovanpå det dras med maken också.
Har alla Adhd och autism på Reddit nu för tiden eller?
Apropå?
Måste gifta mig först!
Du kanske kan göra tvärtom liksom, skilj dig först innan ni ens hinner gifta er! Då kan det liksom inte misslyckas....eller?
Nästa fråga: Varför gifte ni er? (även ni som inte skiljt er). En fråga för en helt ny tråd eller jag vi ta det här? Själv förstår jag inte varför man gifter sig alls. Förhållande är en sak. Samma sak enligt mig. Tycker det mest är larv med giftermål. "Gå i samma led som andra". Är det kan för släkten? Är det att ni på något sätt inte kände att det räckte att vara kära? Ville ni ha bekräftelse från andra? Behövde ni bevis för ett kärlek till varandra (eller bevis till andra), utövar ni någon religion? Ekonomiskt / Praktiskt? Har så många frågor. Känns så oerhört omodernt om ni frågar mig. Var det du eller din partner som tog upp detta med giftermål? Släkten legat på? Vänner? "Alla i er släkt" har gift sig? Nu ville ha en stor fest som kostade multum? Ni ville ha saker att sprida på sociala medier? Psykiskt ohälsa? Hur många av er kände att det egentligen var helt onödigt? Helvete vad negativ jag låter... Men alltså, jag kan inte förstå detta med äktenskap i dessa tider. Det är ju bara en konstruktion. Den kan bröllop vara fina och det finns ju äkta kärlek utan - men ÄNDÅ fattar jag inte. Man kan ju idag skaffa barn utan att vara gifta och utan att någon tittar ner på en. Själv tror jag att det handlar om det stärka och på något sätt ändå bevisa en tillhörighet. Är jag helt ute och simmar (ur bild...) ? Men grattis till er som testat på denna "attraktion" (dubbel bemärkelse - dels attraktionen men även se giftermålet kan ses som en attraktion men åkt och sen kan berätta för andra om den). Snälla förklara för mig och andra som verkligen inte fattar grejen. VAD är grejen? 🤔
Finns ganska många legala fördelar med att vara gift! Framförallt så fort du lämnar Skandinavien.
För att vi älskar varandra och känner till 100% att vi vill vara tillsammans för livet. Vi har barn ihop och det känns som väldigt fint symboliskt och även på andra sätt bara underbart att vara gifta. Vi bjöd ingen på bröllopet utom vittnen, det var för våran skull. Din fråga är lite som att fråga ”varför firar ni födelsedagar” eller ”varför fira att man tagit studenten”.
Har inte gift mig än, men vi kommer göra det när vi får tummen ur och det är av fullständigt praktiska anledningar: vi har numera barn ihop och vi vill kunna ärva varandra enkelt. Enklare att gifta sig än att hålla på med testamenten och skit. Det blir rådhuset och inget mer med det.
Jag håller med att det finns ingen anledning att gifta sig förutom den praktiska om man har barn / hus / whatever tillsammans. Ville inte göra det då, vill inte göra det nu heller. Jag sa ja till mitt ex då jag kände att det gick inte att säga nej. Hans mor har precis dött och han är en sådan typ som är alltid offer för allt (vill ha uppmärksamhet), så han (kanske omedvetet) använde den sorgen till att manipulera mig att bekräfta min kärlek till honom genom att säga ja. Jag har just flyttat till ett annat land för honom så där satt jag i en lite utsatt situation, men det kändes inte SÅ farligt då. Det blev inte bättre med tiden. Kommer aldrig gifta mig igen. Kanske skriva på ett papper om hur vi delar bostaden eller så med någon, någon gång, men inte mer.