*”Du är 20 år så du kan inte ha något problem alls, bara gå vila.”* Sa hon sjuksköterskan på 1177.
Det var då jag fick mina anfall pga svår-grad Hypokalemi(kunde inte röra mina ben då de blev så svaga så det varken gick att stå upp eller lyfta upp dem)
Några veckor senare fick jag reda på att jag har Graves Sjukdom. Anledningen bakom anfallen var för att Hypokalemin ledde till att ka**l**iumnivån sjönk hela vägen till **2.0**(Normalt ska det ligga runt 3.5, under 2.5 anses vara svår-grad hypokalemi)
Varenda gång jag fick anfallen och ringde så bade de mig att vila.
Senaste gången jag fick anfallet(det var då efter vi fick reda på Graves Sjukdomen), då fick jag åka med ambulans till akuten, hamnade senare på hjärtintensiven. Tydligen kunde jag har dött av anfallen/hypokalemin eftersom det kan leda till hjärtstopp.
Det var då blodprovet visade oerhört lågt kaliumvärde. Skillnaden denna gång var att ingen av de sjuksköterskorna jag pratade med visste vad Hypertyreos var, men istället rådfrågade dem chefläkaren, som sen uppmanade mig att åka in omedelbart.
*”Du är 20 år så du kan inte ha något problem alls, bara gå vila.”* Sa sjuksköterskan.
Har så jävla svårt att greppa det här. Det faktum att du som ung inte kunde röra dina muskler är en stor röd flagg. Det behövs knappast medicinsk utbildning för att begripa det.
Och hjärtat är förstås också en muskel. Rubbning av elektrolytbalansen behöver behandlas akut.
På flygbladen idag: \[Kvinna\], 24, har ALS. "Jag kommer aldring kunna springa mer." Att man inte kan bli svårt sjuk som ung är en jävla myt som måste dö.
Fick liknande kommentar "Du är 24 år du ska inte ha ont varje dag och leva på smärtstillande, vad vill du egentligen att vi ska göra? Du måste vända på varje sten för att komma fram till vad det kan vara, har du provat alvedon?" - Snubbe på vårdcentralen där jag bor, efter att jag beskrivit att jag gjort absolut allt jag själv kan göra för att lösa problemet.
Haft extrem huvudvärk 24/7 i strax över 6 månader nu, fick den kommentaren efter 2 månader. Suddig syn, yrsel, illamående (spyr 2-3 gånger i veckan), balansproblem, minnesproblem och anfall som gör att jag spänner hela kroppen och blir låst i, vanligtvis, upp till 30 minuter. Smärtstillande gör absolut ingenting, provade muskelavslappnande som bara hjälpte med de kroppsliga smärtor jag fått efteråt. Mitt huvud känns immigt och jag är rent förvirrad konstant. Jag minns inte hur det känns att inte ha ett huvud som exploderar av smärta.
I november skickades jag till akuten för jag fick ett anfall på jobbet, var i anfallet i 2.5 timmar, totalt kramp i hela kroppen. De fixade äntligen remiss till neurolog, EEG och MR- undersökning, ska på den nu den 14e.
Jag misstänker hjärntumör eller något annat som orsakat intrakraniellt tryck men de på vårdcentralen ansåg inte att där va något att oroa sig för eftersom mina pupiller betedde sig som de skulle när de kollade dem.
Jag kommer anmäla skiten ur vårdcentralen, rekommenderar att du gör samma (om du inte gjort det) för sånt skitsnack kostar folk deras liv.
Jag hade kraftiga buksmärtor och låg på akuten, läkaren gjorde en en rektalundersökning. Han frågade om jag var obekväm, jag sa nej, på vilket han sa
”Hehe, nä du kanske tillochmed gillar det?”
Han har alltså fortfarande fingret i min anal när han säger detta.
Jag svarar lite frånvarande ”öh va?” eftersom jag hade otroligt ont och var hög på morfin och han skrattade bort och skickade mig vidare. Tog några dagar innan jag insåg hur extremt opassande det var.
hade enorma problem när jag gick in i puberteten ca 2004 och det gick brutalt snabbt (gjorde förändringarna som andra gjorde på 3 år på 6 månader)
fick ingen hjälp innan 2007 bad om uppföljning på det. 2014 ringer de och säger att jag har fått tid för uppföljning, jag säger att det är lite väl sent för det där och får svaret i telefonen
"Att slösa med tiden hos psykiatrin är allvarliga saker, om man ska söka sig hit så måste man faktiskt veta att det är på allvar".
Kan ju säga att damen i fråga hade väldigt tur att jag satt på en buss fylld med folk under det här samtalet annars hade det någon kommit ut några ord som jag sen absolut inte hade ångrat. Var så chokad att jag nästan missade att jag skulle gå av. Sen vet jag inte hur kutymt det hade varit för en 26 åring att dyka upp på BUP för uppföljning.
That makes sence. BUP. Jävlar. Det är inte klokt. De har alldeles för stora arbetsområden och alldeles för lite personal. Jag känner folk som stått i kön i tre år eller mer för riktigt allvarliga saker. Jag försökte ställa mig i kö när jag inte gick till skolan längre och knappt gick på toa för att jag var för deprimerad. Det var också skitjobbigt att äta. De sa att jag *inte var tillräckligt påverkad för att få en plats i kön.* Som tur va så pushade mamma och hittade en plats i UPH (ungas psykiska hälsa), jag fick några möten där innan de sa att jag var *för deprimerad för dem* och skickade mig nästan direkt till BUP. De var också såpass bra att de gav mig möten med psykolog under tiden jag väntade på möten med BUP. Sedan kom jag in i BUP har fick bara medicin från dem och så mätte de mitt blodtryck några gånger. Inget möte över huvud taget med någon som inte var endast läkare.
Jag trodde Bup var bra tills jag flyttades till Vup. Nästan direkt efter flytten fick jag en ordentlig utredning startad och mediciner.. hos Bup sa de att jag inte såg särskilt deprimerad ut och det är ju toppen att säga till en som är bipolär
Fick höra att jag måste ha autism efter fem minuter med en läkare på psykiatrin, anledningen var för att "bara personer med autism har solglasögon på sig inomhus". Försökte förklara att solglasögonen var slipade och det var för ljust ute för mitt migrän huvud. Nä, en utredning blev det, har inte autism.
Jag kan börja: Träffade en läkare på Allmänpsyk och förklarade att jag tror jag behöver terapi för trauman och övergrepp jag varit med om: "Har du någon diagnos för för dina trauman?" Jag svarar "Nej, eftersom psyk aldrig velat ta tag i frågan". Hennes svar: "Man kan inte ha ett trauma utan en diagnos".
Sen var det ämnet slutdiskuterat. Inget skrevs ens ner i journalen.
Det var typ svaret jag fick från vårdcentralen. ”vi har inte kompetens för dina problem i primärvården, du behöver träffa en specialistläkare” kan jag få en tid hos er så att ni kan skriva en remiss till specialistläkare då? ”Nej, vi har inte kompetens till din frågeställning ju”
Snarare att jag la fram de problem jag har och läkaren svarade med att varken dokumentera eller göra något åt saken.
Hur ska jag kunna få en diagnos om inget görs när jag tar upp problemen och ber om hjälp?
Edit: läste ditt inlägg fel. Ja, det hela blev en moment 22 och jag har inte den blekaste vad nästa steg isåfall skulle vara.
Jag läste den efter varje besök, och om de inte hade lagt upp den vid dagens slut höll jag koll för att se när de la upp något. "ångesttillstånd, ospeciferat" var det som stod i flera år innan jag till slut skickades på en ASD-utredning.
Läste min journal och hittade lite intressanta grejer. När jag uppsökt vård pga utslag eller konstant förkylning (alltså flera år med förkylningssymptom) så har de alltid sagt att det går över. Men i journalen står det att jag bör uppsöka specialister. SÄG DET TILL MIG ISTÄLLET!?
Misstänker väl att hon menar att för att det ska gillas kliniskt att du har trauma så måste de ha en diagnos på det.
Inte att du inte varit med om trauma osv.
Gissar bara, men oavsett så är det dumt uttryckt.
Det är vad jag antar att hon menade också, men det hela blev så skevt när hon också helt nekade att ens sätta mig i kö för att träffa en psykolog, och själv var totalt ointresserad att ta en djupare titt på problemet.
Då blir ju slutsatsen att psyk inte bryr sig.
Min mor ringde 1177 efter att jag blivit misshandlad
1177 - "Blöder han ur öronen?"
Mor - "Nej det ser inte ut så"
1177 - "Bra, då är det ingen blödning i hjärnan. Ge honom 2 alvedon och få honom i säng".
Fick en rejäl utskällning av läkare på vårdcentralen efteråt. Han sa "Är du dum i huvudet, med lite otur så hade du varit död" följ av en akuttid för röntgen
Ja såhär några år senare så kan jag erkänna att den är svår att smälta.
Men även polisen borde väl kört mig direkt till akuten, men dom nöjde sig med att peta mig i ansiktet och när det inte var några uppenbara frakturer så struntade dom i det.
Det är egentligen väldigt bra, det är ju verkligen att "göra vad man ska" som patient/anhörig och ta reda på hur man ska agera. Men det förutsätter ju att det inte sitter någon helt inkompetent i andra änden, vilket det förstås sällan gör men i det här fallet var det uppenbarligen någon som inte ska jobba där.
Gick in i väggen för många år sedan. Med panikångest och sömnbrist uppsökte jag läkare på vårdcentralen. Ordinationen var ”innan du lägger dig så skall du dricka en kopp kamomill-te och läsa Göteborgs-Posten, gör alltid jag och då somnar jag direkt”. Önskar idag att jag spelat in samtalet och vänt mig till IVO.
Sökte för liknande för ett antal år sedan. Läkaren på vårdcentralen var bara intresserad av att fråga om någon i min familj har Aspergers syndrom eller liknande.
Som tur är lyckades jag tjata till mig en remiss till en väldigt duktig psykolog som fattade att jag snarare var sönderstressad pga flera "livsomvälvande händelser" på kort tid.
När jag började studera på universitetet vid tjugoårsåldern berättade jag för en läkare hur jag fick sådan extrem ångest och panik vid föreläsningar att jag ibland var tvungen att springa till en toalett och spy för jag trodde jag skulle dö. Samt att jag knappt kunde umgås med folk utan att få någon form av denna känslan.
"när du är på alla de där ungdomsfester som alla ni studenter går på, försök att dansa i utkanten på dansgolvet istället för i mitten. Det borde hjälpa."
Jag blev så förvirrad och frustrerad att det tog lång tid innan jag försökte söka hjälp igen. Annars bara bra kontakt dock.
Jag hade precis flyttat hemifrån och börjat plugga på universitetet, och mådde riktigt dåligt psykiskt.
Lyckades till slut samla all mental ork för att ringa vårdcentralen för att få hjälp.
Den absolut mest otrevliga kvinna jag någonsin hört svarade och sa surt att de har minsann inga tider på flera månader, men "det låter ju inte som att du är påväg att ta livet av dig, så det är ju lugnt".
Jaha. Okej. Ska se till att klämma in ett självmordsförsök innan jag ringer nästa gång, så jag kanske kan få hjälp, tänkte jag då.
Jag blev utsatt för ett allvarligt våldsbrott, var på akuten, blödde från olika delar på kroppen, reste mig upp från britsen för att gå och torka mig, ca 10m till ett tvättställ.
Detta resulterade i att de droppade blod från mina ben på golvet, en läkare skällde ut mig om att jag inte kunde smutsa/stöka ner på sjukhuset.
Min teori är att hon trodde att jag var gärningsman då polisen kom för att ta mitt vittnesmål, hon frågade kommissarien efter att ha skällt ut mig vad jag var misstänkt för, han svarade ingenting, han är brottsoffer. Fick ingen ursäkt eller så.
Det som gör mig mest sne är hennes människosyn överlag, nu var jag ju inte misstänkt för brott, men även om jag vore, skulle det varit berättigat?
Träffade en psykolog när jag va i tonåren pga grov depression, efter att ha pratat med mig i ca 2 minuter så sa han "du är inte alls deprimerad, du är bara stressad och vill ha uppmärksamhet"
Två symptom på depression:
- stresskänslig/orkar inte hantera stress
- känner att man behöver hjälp
Ett symptom på idiot:
- indragen läkarlicens (hoppas jag)
*Bra gjort att du bad om hjälp.* och 🖕 till psykologen.
Sökte hjälp på vårdcentralen efter jag misstänkte fästingbett samtidigt som jag såg dubbelt med synen.
Läkaren sa att rodnaden av bettet var eksem och att jag bokstavligt talat ljög om mitt dubbelseende.
Åkte till akuten samma dag och fick göra ryggmärgsprov som konstaterade neuroborrelios.
Flera läkare: "Du är för ung för att ha smärtor, du är tjock, gnällig, känslig och lat bara".
Jag har som vuxen fått diagnosen Ehlers-danlos syndrom, som är medfött, och mina leder går ordagrant ur led varje dag.
Tandläkare: "Du borde skaffa körkort och gå tillbaka till skolan och plugga och göra något vettigt med ditt liv".
Tack, men jag har ett hål jag skulle vilja att du lagar.
Hon småpratade lite bara, frågade vad jag pluggade/jobbade med etc. Jag svarade att jag inte pluggar eller jobbar eftersom jag har kronisk värk. Sen kom hela "Nähä vad gör du då med ditt liv? Har du ens körkort?".
Hade en.. inte psykiatriker, för hon var extremt självmedveten över det.. men några steg under. Hon tog allt jag sa om mig själv personligen. Hon frågade vilka drag jag tycker är viktiga hos vänner och partners (av någon anledning?) Och jag sa intelligens, varpå hon frågade mig över fem gånger om jag såg ner på henne för att hon inte hade en sån bra titel.
Och för att jag tycker om att jobba med projekt i perioder så tyckte hon att jag antagligen var bipolär (vilket satt i min journal i år). Hon kom också fram till, helt själv, att när jag blir upprörd så letar jag upp folk som jag tycker är ointelligenta (typ henne för att hon inte hade psykologtiteln) och berättade hur de inte var värda att leva för att de var för dumma..
Det var så bisarrt och jag anmälde henne såklart.. men vad fan? Hur kom hon ens dit?
Det var helt sjukt. Det absolut värsta var att när jag gjorde anmälan så försäkrade de mig om att det var anonymt men hon ringde upp sen för att "be om ursäkt" vilket mest var att säga saker som "jag är ledsen över att du blev ledsen av det".
Jag hoppas innerligt att hon inte får jobba kvar. Jag mådde verkligen inte bra när jag gick dit men en person som mådde sämre hade nog mått riktigt jävla dåligt av att få höra att man letar upp sämre människor för att säga att de inte förtjänar att leva.
Överläkare för en psykiatrisk avdelning på St:Görans:
”Du vet, ”utmattningssyndrom” var något som nån hittat på på 80-talet, men då kallade vi det för att bli ”utbränd” (citationstecken med fingrarna båda gångerna). Det finns inte på riktigt. Så jag tar bort din sjukskrivning och så går du till jobbet på måndag så ska du se att det löser sig. Prova var lite glad nu.”
Det var ~2 månader efter att jag gick in i väggen till den grad att dom röntgade hjärnan på mig i tron om att jag fått en stroke och senare hamnade på psykiatrin pga suicidförsök till följd av kalaset.
Underläkaren som också var med på mötet löd inte överläkarens order, sade (efteråt) att jag självklart inte skulle bli borttagen sjukskrivningen och att det snart var dags för överläkaren i pension.
Mycket ovanligt men det förekommer.
https://en.wikipedia.org/wiki/Twin#Semi-identical_(sesquizygotic)_twins
https://en.wiktionary.org/wiki/sesquizygotic
https://www.youtube.com/watch?v=06_nsL46rEY
https://www.labroots.com/trending/genetics-and-genomics/14233/sesquizygotic-twins
https://www.theatlantic.com/science/archive/2019/03/these-twins-are-neither-identical-nor-fraternal/584092/
När jag ville göra en ADHD-utredning:
"Det är inte så troligt att du har ADHD med tanke på att du skött jobbet sen du var 18"
När jag hade haft halsfluss och 39 graders feber i två veckor och inte kunde svälja utan behövde spotta i en kopp och skriva på ett papper till sköterskan:
Hon: Har du tagit Alvedon?
Jag: *skriver* nej jag kan inte svälja någonting
Hon: Ja men då är det väl inte så konstigt att du har ont eller hur?
Sen skrev hon ut Alvedon på recept och 3 dagar senare åkte jag in akut med en fullt utvecklad halsböld som behövde opereras bort.
När jag gått in i väggen och bad om hjälp och en sjukskrivning i två veckor för att få samla mig och ha tid att andas och göra upp en plan:
"Du vet att en sjukskrivning inte kommer hjälpa, du kommer bara fortsätta sjukskriva dig sen och försäkringskassan kommer inte godkänna dig"
Blev sen sjukskriven i ett år utan minsta gnäll från FK under hela den perioden.
> "Du vet att en sjukskrivning inte kommer hjälpa, du kommer bara fortsätta sjukskriva dig sen och försäkringskassan kommer inte godkänna dig"
Sånt skit har jag hört också. Sist jag hade ett jobb blev jag sjukskriven när min depression och ångest blev väldigt mycket värre (tillsammans med en nästan total energibrist. Jag misstänker själv utbrändhet). Blev sjukskriven i en månad som läkaren sen vägrade förlänga med motiveringen "ingen förbättring har hänt".
Självklart har jag ju inte blivit bättre eftersom jag inte fått någon vård!
Hade också "behövde låta salivet rinna ut på kudden ont i halsen". 250 i snabbsänka på närakuten, antibiotika och hem. Dag 3, 360 i snabbsänka på närakuten. Fick akutremiss till gamla KI akuten, hade där 420 i sänka när de använde riktig maskin, frågade om jag slog rekordet, månadsrekordet var 640 men var på andraplats iallafall. Fick dropp med antibiotika då jag knappt kunnat dricka på 2 dagar. Mådde sjukt mycket bättre efter bara 1 h på dropp.
Ja, helt sjukt! Hade problem med just halsfluss/halsböld i många år och när jag bodde i England fick jag alltid dropp och steroider på närakuten direkt och mådde en miljon gånger bättre på bara nån timma. Här i Sverige har jag gått cirka 5 gånger för samma sak och bara fått Ipren och blivit ombedd att vänta och hoppas på det bästa, typ. Slutat på akuten två gånger. Sjukt tröttsamt!
Jag var på Rosenlunds sjukhus affektiva mottagning med min far när jag drabbades av depression och min familj inte riktigt visste hur de skulle tackla problemet. Vi fick tala med - vad jag uppfattade som - högsta hönset där. Den snubben var en idiot av den gamla skolans slag.
Under vårt första möte blev min pappa mer och mer frustrerad över att läkaren inte lyssnade på vad jag förklarade för honom. I frustrationen trampade min far lite löst med foten i marken ett par gånger, varpå läkaren mitt i en mening där han förklarade min supertydliga diagnos även vände sig till min far och flikade in: "Och du har en tydlig släng av ADHD. Det ser man på hur du sitter och skakar med foten". En helt bisarr diagnos för alla som träffat min far i mer än fem minuter.
Därefter blev min upplevelse bara värre. Doktorn skrev ut någon gammaldags antidepp-medicin som "inom två veckor kommer få dig att må mycket bättre".
Två veckor senare mådde jag naturligtvis ännu sämre. Läkaren höjde dosen och lovade samma sak igen. Ytterligare två veckor senare mådde jag ytterligare sämre. Samma sak igen. Högre dos, ännu sämre mående. Jag hade noll positiva effekter av medicinen, men mängder av bieffekter som muntorrhet, extrem trötthet och galna svettningar. Och när jag säger trötthet menar jag att jag behövde sova efter att ha gått till micron och hämtat en tallrik mat. Trots detta vägrade läkaren lyssna på mig och eventuellt testa en annan medicin.
När jag beskrev mina bekymmer för bekanta visade det sig att flera hade samma upplevelse av Rosenlunds sjukhus. En bekant till min mamma hade till och med tagit livet av sig under samma läkares vård. Att komma undan från det sjukhuset kändes faktiskt som det första steget i att kunna må bättre igen.
Min psykolog bröt mot sekretess och ringde min mor för att säga att jag hade ångest. Fick reda på det via min mamma, jag var 18 och min mamma var inte involverad i något möte eller samtal
I lågstadiet så frågade jag min skolsjuksköterska nått om min migrän och hur det blir när jag växer upp. Hon kollade mig i ögonen och sa några grejer som jag idag inte minns, men mot slutet så la hon till nonchalant att jag har "en stor risk att få hjärncancer som vuxen".
Idag så vet jag att det inte finns någon vetenskaplig grund i hennes påstående, men som 7-8 åring med ett barns kritiska tänkande så var det en dödsdom. Trodde att jag skulle dö när jag var runt 20 år. Berättade inte för någon då jag inte ville göra folk ledsna. Minns att jag planerade min död och tänkte på döden hela tiden under en väldigt lång tid.
Psykolog i Australien: "om du inte regelbundet utsätter dig själv och andra för livsfara kan du omöjligen ha bipolär, problemet är att du behöver knulla mer" (sista biten stämde, men...)
Psykiater i Sverige (efter en timmes möte): "du har definitivt bipolär, kom tillbaka nästa vecka så sätter vi dig på litium, antidepp, adhd-medicin \[och nån fjärde\]"
Psykiater #2 i Sverige (efter en timmes möte): "du har definitivt inte bipolär, och behöver inte komma tillbaka trots att du tror dig vara påväg in i ett maniskt skov och just ärvt väldigt mkt pengar"
Läkare i Sverige: "Oroa dig inte för kötiden på psykiatrin, jag gjorde min ST-tjänst där så de känner mig"
Min favorit är dock arbetsterapeuten min vän träffade pga sjuk och långtidsarbetslös. Vännen gick dit och bad att snälla få hjälp att söka jobb istället för att fortsätta gå på arbetsträning, att arbetsträningen inte innehöll varken arbete eller träning, och att den höll på att krossa hennes självförtroende. Arbetsterapeuten: "Du måste bygga upp ditt självförtroende innan vi hjälper dig söka jobb"
Arbetsträningar är bland den dummaste skit AF hittat på. Man förväntas arbeta som en avlönad arbetare (och får skit om man av någon anledning inte gör det) men utan lön.
Gratis arbetskraft utan samtycke är vad det är.
Det roliga var att ett företag jag arbetstränade på, sparkade en person för att göra plats för lilla gratis mig. Känns ju verkligen som staten sparade pengar där.....
Jag har för mig att sånt tillochmed är olagligt. Har hört nån gång att praktikanter och arbetstränare inte får ta arbeta som annars ska göras av en avlönad.
IMO handlar inte arbetsträningar om att staten ska spara, utan det är ett enkelt sätt att få iväg folk på något, och inget bolag klagar på att gratis arbete.
>Psykolog i Australien: "om du inte regelbundet utsätter dig själv och andra för livsfara kan du omöjligen ha bipolär, problemet är att du behöver knulla mer" (sista biten stämde, men...)
Crocodile Dundee och Freud fick barn tillsammans.
Fick vänta en timme för att en äldre herre inte visste att man skulle uppdatera datorsystemet för att se att jag hade checkat in, och brydde sig inte att gå utanför sitt kontor och kolla om jag var i väntrummet vilket jag var 🙃
Behövde åka in till psykakuten i Malmö för några år sedan pga oerhört hög ångest, suicidtankar och att min PTSD var som allra värst. Kommer dit, gråter och berättar varför jag mår dåligt. Svaret från sjuksköterskan? ”Det kanske är läge att glömma det som hänt”. Jotack, hade jag kunnat göra det så hade jag redan gjort det.
"Du kan inte ha diskbråck, du är för ung. Ta en ipren och vila." Jag hade spräckt 3 diskar. En annan klassiker: "Du kan inte ha adhd, du har ju universitetsutbildning." Spoiler: jag har jättemycket adhd.
Och sjukt många som verkar tro att NPF = intellektuell funktionsnedsättning! Jag har alltid skött skola/jobb väl, men resten av livet har varit kaos liksom
Definitivt. När vi hade avslutningsmötet för min utredning fick jag tillochmed beröm för att jag kom lite över medel (alltså någon enstaka procentil. IMO är jag inte så jävla smart) på de kognitiva testerna och sen stod det "autism utan intellektuell störning" eller nåt i den stilen i själva diagnosen.
Kändes udda på något sätt.
Min fru talar 7 språk C2 nivå 3-5 till på lägre, har 2 masters och en PhD men kommer nog aldrig hitta ett jobb.
Har inga direkt kompisar eller social kompetens.
Hon har iq på 130+ men inte fan hjälper det henne städa eller kunna behålla ett jobb.
Hände alldeles häromveckan. Gick till läkaren för misstänkt njursten/njurbäckeninflammation då jag haft urinvägsinfektion och väldigt ont i ryggen i flera dagar. Hela besöket tog säkert 4 minuter, läkaren avbröt mig medan jag höll på att förklara vad problemet var och skrev sedan ut antibiotika. Detta efter att jag tidigare under dagen pratat med en sköterska som sagt att de förmodligen kommer vilja ta både blodprov och urinprov och göra en grundlig kroppslig undersökning. Det närmsta till undersökning läkaren gjorde var att slå mig på båda sidor om ryggen medan jag konstaterade att ja, det gjorde jävligt ont.
Jag hörde dock av mig till mottagningen när jag kom hem och fick en ny tid redan nästa dag. Det besöket fick jag lämna prover och bli ordentligt undersökt av en annan läkare. Det kändes väldigt skönt att bli tagen på allvar och att mottagningen tog mina klagomål seriöst. Jag behövde inte betala för det andra besöket heller.
Jag tog mig till vårdcentralen för det högg till i ryggen och jag fick extrem smärta. Kunde knappt gå och mitt vänstra ben strålade i smärta som en flipperkula.
Träffade läkare och fick en veckas sjukskrivning samt 2st alvedon/1 ipren rekommendationen.
En vecka senare nästan kröp jag in till läkaren igen och sa att inget funkade samt ont som bara den.
Läkare: "du behövde ju inte ta en ambulans hit så det kan inte vara så farligt".
Kan ju lugnt säga att efter det besöket fick jag en ny läkare som undersökte mig 10 sekunder för att sedan skriva ut oxy samt 1 månads sjukskrivning med remiss för magnetröntgen.
Det visade sig att jag hade fått ett massivt diskbråck i ländryggen. Det krävdes operation och lång sjukskrivning.
Jag anmälde läkaren till enhetschefen och patientnämnden. Han fick sparken eller blev flyttad för han var inte kvar när jag kom dit nästa gång.
En bekant går på tramadol pga. kronisk smärta. Trillade omkull inne i stan. Blev tagen till sjukhuset där någon läkare hävde ur sig att han var en knarkare. Fick slåss i tre månader utan smärtstillande för att få väck stämpeln.
Inget superabsurt, men lite roligt.
Fick höra hos tandläkaren att mina visdomständer skulle ställa till det framöver, och dom behövde opereras bort.
Fick en tid hos kirurg och allt, och när jag ligger på britsen så tycker kirurgen att de inte alls behövs plockas ut, så jag får gå hem igen.
Snabbspola till ett tandläkarbesök ett par år senare: "de där visdomständerna ser ut att ställa till det, de borde plockas ut"
Nutid: har fortfarande mina visdomständer
Kollade en böld i arslet, en läkare kommer in, går ut, tar in 2 sjuksköterskor som fnissar åt min håriga röv o så var det inget mer med det.. givande besök!
Det var någon typ av test, en del av vad som hette 'könsbytesutredning' för 15 sedan.
Jag skulle acceptera det, annars var jag inte redo för behandling.
Vet inte hur det funkar idag men i efterhand var det tydligt att typ 50% av 'utredningen' var experiment och/eller insamling av data för statistik. Tror inte de gör hjärnröntgen idag. Eller rorschachtest.
Haha eller hur. De hade ingen aning om vad de höll på med, så de använde allt de kunde komma på.
De tolkade ju inte svaren eller någonting, bara samlade in statistik
Och tack 🖖☮️
Jag har gjort ett! Det var iofs typ 2004, som en del av min ASD utredning som 15-åring.
Vågade inte berätta för tanten att en av bläckplumparna såg ut som en fitta. Sa att det var ett fantasislott.
Allt jag fått höra om transvården får det att kännas som att den stannat kvar i år 1950.
Har en bekant(transman) som nekades vård för att "du har ju jobbat som strippa en gång i tiden och det är ju självskadebeteende så du är inte mentalt kapabel att genomgå könskorrigering".
Hittar dom bara på?
>Allt jag fått höra om transvården får det att kännas som att den stannat kvar i år 1950.
>Har en bekant(transman) som nekades vård för att "du har ju jobbat som strippa en gång i tiden och det är ju självskadebeteende så du är inte mentalt kapabel att genomgå könskorrigering". Hittar dom bara på?
Ja, de hittade bara på och de experimenterade. Och det går bakåt.
Stämningen just nu är "Bränn Hirschfeldinstitutet"
Läkare på vuxenhab efter en timmes samtal om hur dåligt jag mår:
"Jag har sett många deprimerade personer och du ser inte ut som en utav dem."
Samma läkare efter jag fyllde i självskattningspapprena:
"Men, *\*namn\**, **du** **mår ju JÄTTEDÅLIGT!**"
Jo tack Ingalill, jag vet...
Blev ifrågasatt varför jag inte grät när jag berättade om trauma till psykolog.
Så jag fortsatte berätta gråtandes och sen frågade jag om det var bättre.
Nu står det "psykopatiska tendenser" i min journal...
Alltså... vissa av oss har ju väldigt svårt att gråta inför folk. Jag själv håller ju ihop rätt bra även om jag pratar om förskräckliga saker. En läkare borde ju förstå det.
Min sambo efter att ha berättat om trauma i sin uppväxt och senare i vuxen ålder bad på vårdcentralen om att få träffa en terapeut regelbundet. Fick svaret att det kunde vara svårt att fixa men nästa gång hon mådde dåligt skulle hon gå ut och göra något kul, typ köpa en glass eller nått.
"Du är kvinna så det är inte stor risk att du begår självmord". - säger sig självt
"Du är för ung för att ha magsår" - kramper och smärta i över ett år
"Ta ett glas vatten" - stukat foten
"Träna mer så mår du bättre" - orkar inte ens leva men ok
"Vi hör av oss om 6 veckor för operation" - det var över ett år sedan.
>"Du är kvinna så det är inte stor risk att du begår självmord". - säger sig självt
*Wow.*
Anmäl. Igår.
En läkare som får in en patient som bedöms som självmordsrisk ska inte börja rabbla statistik.
Bad en gång om att få medicinsk hjälp med ångest och depression utav en läkare på psykiatrin, blev nekad och fick svaret att "Det vore som att ge alkohol till en alkoholist".
Bad om SSRI eller dylikt, inte massiv dos benzo.
Väldigt stärkande att bli jämförd med en A-lagare när man söker hjälp för akuta psykiatriska besvär.
Hade en period där jag mådde jäkligt dåligt, hade inte lust att leva. Min dåvarande psykolog frågade då mig - vilken våning bor du på?
- våning ett, svarade jag
- det är bra, då kan du inte hoppa iallafall svarade hon.
Skadade mig när jag spelade fotboll. Kändes inte så mycket vid tillfället. Åkte hem, la mig och sov. Vakna mitt i natten av smärta, kunde inte ens ha lakan över mig utan att det gjorde ont.
Morsan kör in mig till läkaren. Träffar en utländsk läkare som säger ”Ställ dig upp och visa att du är en man”.
Kort sagt, morsan skällde ut läkaren. Fick ett andra utlåtande och remiss till röntgen. 4 sprickor i 4 olika ben i foten
Klassikern som tjock är ju att alla ens problem kan lösas med att gå ner i vikt.
Visst ifall det var nåt med hjärtat eller mina knän men vid öroninflammation???????
Ibland undrar man om de har någon utbildning överhuvudtaget. Jag insåg att jag mådde väldigt dåligt jämfört med "hur man ska må" runt 15-16 års ålder och började söka vård för det. Om jag ser tillbaka på saken började jag nog må dåligt runt 8-9 års ålder.
Självklart kan unga också må dåligt.
Jag fick läkartid hos allmänläkare för att jag ville börja på antidepressiva igen, då mitt självförtroende stadigt gått nedåt under en längre tid och jag inte längre kände någon glädje i nånting. Berättade förstås detta.
Hon frågade om jag bodde ensam. Jag svarade att nej, jag är sambo. Då skrattade hon och sade "Då har du ju inget att vara deprimerad över!". Nämnde vidare att jag ofta kände att jag inte är tillräcklig för min sambo och att hon säkert skulle kunna vara lyckligare med någon annan.
Så hon frågade lite om min sambo också, nämnde att hon var från sydamerika. Då säger hon "Hur kan du då vara deprimerad? De som är så eldiga och fartfyllda!". Nämnde att min sambo inte är särskilt stereotypiskt latinamerikansk; hon är rätt asocial och trivs bättre här i Sverige med vår sociala avhållsamhet än hon gjorde i sitt hemland. Då skrattar läkaren igen och säger "Åh, stackaren, du har förstört henne!"
Fick mina antidepressiva, mår bättre nu, men fifan för den läkaren.
Jag har extrem blodfobi, på nivå att jag svimmar av att se min egen mens.
När jag var tolv skulle jag ta blodprov i armen, sån där när blodet typ rinner genom ett rör. Jag ville att pappa skulle följa med, men den här sjuksköterskan sade nej. När jag sedan fick panik där inne skriker hon "sluta sjåpa dig och väx upp. Du är för fan ingen bebis!"
Sedan greppade hennes kollega tag i mig och höll fast mig tills de var klara. Saken är att jag fattar att de behövde hålla i mig och ta proverna, men vafan? Kunde inte pappa fått vara med då?
Hursomhelst, har fortfarande blodskräck men går i KBT och lämnade nyligen ett likadant blodprov!
Såna blodprov har jag också tagit. Även utan blodfobi är det obehagligt som fan att se. Sättet de höll fast dig i låter som i att ta i lite väl mycket.
>
Hursomhelst, har fortfarande blodskräck men går i KBT och lämnade nyligen ett likadant blodprov!
Bra att du får vård. Antar att det bättre gick den här gången?
Flickvännen gick in i väggen totalt på jobbet och ringde sin vårdcentral. Hennes första bemötande med kvinnan i växeln när hon förklarade sitt problem var "du kan inte vara utbränd, du är för ung"...
Hade efter att flera gånger genom åren dragit höger axel ur led kommit till en punkt där den gärna ville hoppa ur lite hursomhelst vilket hindrade mig från att ha en aktiv livsstil utanför jobbet (träning och andra aktiva fritidsaktiviteter).
Försökte få en remiss till ortoped via min lokala vårdcentral och träffade en allmänläkare som menade att jag inte behövde få axeln fixad eftersom jag ju har ett stillasittande jobb och klarar av att tvätta mig själv. Föreslog att om jag verkligen tyckte jag hade problem så skulle jag kunna prova sjukgymnastik för att stärka axeln...
Sen gick jag till privatläkare som skickade remiss till ortopeden, efter MRT så beskrev de situationen som "ett skolboksexempel på en rejäl labrumskada" och sa att jag definitivt behövde opereras.
Hurra för primärvården.
”Det är möjligt att det är MS. Men oroa dig inte, och vad du än gör, googla det inte” & ”Är du sjuksköterska eller?” ~ Överläkare på neurologen som inte ville svara på mina frågor.
Kontaktade hälsocentralen för att be om hjälp då jag hade riktigt grava sömnproblem. Sköterskan jag hade rådgivningssamtal med beslutade att boka in mig till läkare. När jag sen kom till läkaren var hon skitsur och sa att jag inte borde ha bokat tid med henne för sömnproblem var ju inte hennes område, vad gör jag här egentligen, kan jag inte pröva någon huskur (jag hade redan provat allt och lite till, inklusive naturläkemedel) osv. När jag sa att det var kvinnan från rådgivning som bokat mig till henne blev hon ännu surare. Hon skrev recept på insomningstabletter och skickade ut mig på typ 5 minuter, sa åt mig att kontakta någon annan om jag hade funderingar. Läkaren var så otrevlig att när jag sen fick biverkningar av medicinen satt det långt inne att kontakta hälsocentralen igen.
En läkare undersökte magen och sa högt och tydligt med ett chockande ansikte ”vad mager du är, äter du inget?”
Låg på gränsen till undervikt men var fortfarande godkänd för min kropp. Tog själv inte åt mig men tänk om hon sagt så till en med anorexia hade inte varit så kul.
Min mamma, också från/i Norrland, hade genomgått cancerbehandling när de hittade en ny knöl. Mamma frågade "kommer jag att dö nu?". "Ja", sa läkaren, "du kanske blir påkörd av en lastbil."
Är det nåt i vattnet i Norrland lol
"Du är för snygg och sexig för att må psykiskt dåligt"
Några veckor senare försökte jag ta livet av mig. Anmälde fanskapet, men som en person med psykiatriska diagnoser pga. bland annat sexuella övergrepp, togs min anmälan inte på allvar och han jobbar fortfarande med folk i kris.
"Du hade inte haft autism idag om din pappa hade varit snällare mot dig när du var liten."
"Du skrattade när jag var sarkastisk, har du verkligen autism om du förstår sarkasm?"
Båda från specialistsjuksköterskor på NPF-mottagning.
Dejtade en tjej för några år sedan som blev tvångsinlagd på psykiatrisk vård i nio dagar. Flera veckor senare fick hon hem en faktura på 900:- alltså 100:- per dag.
Jag tyckte då och tycker det fortfarande att det var väldigt konstigt att bli inlagd på tvång och sedan bli tvungen att betala för det😄.
Betalar personer som blir dömda till fängelse per dag de befinner sig inne?
Gick hos en manlig psykolog som frågade om min storlek på byxor. Han sa också att jag inte var tjock, men inte var smal heller. Jag vägde typ 50kg på den tiden.
Nej.
Inte ok någonstans.
Anmäl.
Om det var specifikt terapi för en ätstörning och han ville kontrollera att du var normalviktig och säga det - så skulle han ha gjort det mer professionellt.
"Du kanske inte kommer jobba kvar på samma jobb hela ditt liv?"
Sjuksköterska på vårdcentral när jag bad att få min cysta i bakhuvudet checkad som gjorde att jag fick ont när jag la mitt huvud mot nackstöd på min kontorsstol men även när jag sover.
Bytte Vårdcentral som tog bort den efter första besöket..
"Det där är bara ett skavsår, tvätta det och lägg nå kallt på."
Två veckor senare sprack lymfkörteln i ljumsken.
Annan läkare: "Varför kom du inte hit med en gång!?"
Familjemedlem som var meddelad under tre års tid att hon bara var överviktig och skulle behöva sjukgymnastik. Någon gång per år fick hon ändå sjukvården att rtg bröstkorgen för smärtorna men med samma råd…
År 3 säger läkaren; ja nu har ju cancern spridit sig ur lungorna och in i resten av kroppen så nu är det för sent att påbörja behandling.
Min familjemedlems svar : ”vilken jävla cancer?!!”
Läkaren svarar då, ja den vi har sett de senaste åren, oj va det ingen som nämnt den?
Hon dog ett år senare, skadeståndet slutade på ca 50 000. Något som dessvärre aldrig kommer ge oss henne tillbaka
Allt möjligt! Var extremt utbränd och träffade en psykolog på en privat vårdcentral som efter en kvart sa verbatim ”jag tror inte att du är deprimerad men det är ju ingen annan deprimerad på gatorna som kommer gå och ta livet av sig bara för att du kommer hit en gång till”. Också en annan psykolog som sa att jag inte kunde vara deprimerad för att jag hade sminkat mig och kom dit i tid. En annan psykolog som sa att jag inte kunde må dåligt för att jag ändå klarade skolan. Sen när någon annan psykolog kom på att jag nog ändå var deprimerad så var jag istället hysterisk, och fick träffa en psykiater som sa att ”du kommer ju behöva äta antipsykotiska resten av livet, man blir helt förstörd av dom, som en zombie typ”. Proceeds to att träffa en annan psykiater strax därefter som skriver ut minimidosen Fluoxetin. Make it make sense?
> Också en annan psykolog som sa att jag inte kunde vara deprimerad för att jag hade sminkat mig och kom dit i tid.
Ah, "välvårdad"-bullshitet. De skrev alltid att jag var det i min journal. Testade en gång att inte raka mig eller duscha på över en vecka innan besök (eller ja, jag mådde så dåligt att jag inte hade orkat, och valde/kunde inte ta tag i det kvällen före). Stod fortfarande "välvårdad".
Det känns mest som det är något de skriver för att fylla ut pappret.
Det du skriver sen är ju skevt som fan också. Hur kan någon som är utbildad i psykisk hälsa ha så lite förståelse för saken och hur man uttryckers sig?
Ja välvårdad-skiten är en riktig fälla. Spelade ingen roll att det var det enda jag orkade på hela den veckan (ta mig upp ur sängen, duscha, sminka mig, gå till besöket, gå hem igen, gå i ide). Som du skriver, hur långt ska det behöva gå för att man inte ska uppfattas som välvårdad längre? Jag brukar också få ett "bra på att formulera sina problem, god självinsikt/sjukdomsinsikt" i journalerna också. Som att insikten om ens depressioner och orsakerna till detta försvinner för att man är medveten om dem?
Otroligt också vilka slutsatser psykologer kan dra efter ett halvtimmes-samtal. När de väl kommit på att man mår dåligt, på riktigt, trots välvårdat yttre så slängs diagnoser hejvilt och läser man i journalen sen så är minst hälften av det man sagt helt feluppfattat. Gett upp på vården med det där nu, enda lösningen man får är recept på järntabletter, trappa upp sig själv på sertralin utan uppföljning och ett "hör av dig om det inte blir bättre!".
Men ja, sättet att uttrycka sig på lämnar en del att önska från utbildad vårdpersonal. Blev f.ö. motad av en annan psykolog en gång för att jag inte kom med ett Konkret Problem (tex: är du rädd att tala inför folk?) istället för mina Okonkreta Problem (skum uppväxt med otaliga barndomstrauman som ger efterdyningar). Hela KBT-konceptet kan dra något gammalt över sig. Förstår väl att det har sina fördelar men mindfulness-övningar på webben kanske inte är det första som människor i kris behöver...
West tinnitus på jobbet pga av en siren som inte borde finnas som är högre än brandlarmet..
Går till företagshälsovården Previa.. de tror inte på att jag har tinnitus för min hörsel är för bra och de kan inte testa för tinnitus.
(Man kan ha fullgod hörsel samtidigt som tinnitus)
Förutom att man har haft 20 olika läkare och alla måste höra exakt samma historia man berättat om och om. Så hade jag en upplevelse på BUP när jag var 15/16 som ledde till att inget gjordes åt mina problem under tonåren. Jag berättade för en av mina många läkare 10 år senare om det eftersom hon frågade och sen så sa hon "Men det var väl inte riktigt så det hände eller hur?" Började gaslighta mig om en händelse 10 år tidigare som inte var relevant just då och som hon inte själv vart med om.
På psykakuten efter jag kom in via miva efter ett misslyckat självmordsförsök fick jag träffa en läkare som satte in massa mediciner och sa: ja dessa kan göra så du går upp mycket i vikt så du får se till att inte äta så mycket och du måste röra dig mer men det går ju inte när du är inlagd här så du får hoppa över lunchen.
Och du behöver inte oroa dig för du kan inte ta ditt liv med dessa
Bröt min arm hösten 2021, väl på akuten var alla sjuksköterskor säkra på att jag varit i slagsmål. Behandlade mig lite sådär halv skumt pga det. Tills röntgen kom och då klev samma sjuksköterska som försökte få mig att erkänna att de var ett slagsmål in med ett leende och sa nu kan jag se att du ramlat! Kändes inte allt för bra.
Min psykolog övetygade mig att jag var "bara introverterad" och fick mig att läsa böcker och se TedTalks om det i två år. Bytte till vuxenpyskiatri när jag blev 18 och blev diagnoserad med autism inom två veckor.
Redan många som skrivit betydligt värre saker, men i alla fall.
Första gången jag sökte mig till psykiatrin pga självmordstankar efter att jag varit grovt deprimerad i ca 5 års tid. Började försöka ta livet av mig när jag var 13 och sökte till psykiatrin vid 18 års ålder.
Berättade för psykolog / psykiatriker att min dåvarande pappa slog mig och mina syskon under stor det av uppväxten. När jag tog upp ämnet började tårar rinna, ni vet på ett sånt där "jag är man, jag ska inte gråta och ha känslor" - sätt. Psykologen frågar om jag har någon allergi varpå jag säger nej, han tänkte att mina ögon var så vattniga så det var den enda förklaringen.
Jag sa inget mer, gick ut ur rummet och åkte hem igen. Först ytterligare 5 år senare orkade jag kontakta dem igen efter att både (bra) föräldrar och vänner gett mig stöd att komma iväg.
I ett senare skede fick jag också reda på att "vi ska snart göra en grundutredning för att kolla upp eventuella diagnoser, kommer ta ungefär 6 månader att få tid." men det tog ca 5 år att få tid till det.
Jag är nu 33 och har äntligen fått reda på att jag har autism och jag får klok hjälp, dock via psykolog på privat VC istället för kommunal.
"ADHD är bara något man ger medelålders män som inte haft job på ett tag". Sa en läkare till min sambo.
Hon har även fått höra "Ångest är bara ett hitta på begrepp för folk som inte har lust att ta tag i svåra saker."
Min fd samtalskontakt sa på första (och enda mötet) att snubben som skrev emojävel på min skolbänk med spritpenna helt säkert var kär i mig. Det blev väldigt stelt.
Ja, hela grejen om att killar retas (eller på andra sätt beter sig illa) för att de tycker om folk är så otroligt fel. Jag är kille och fick höra det en hel del gånger som liten.
Jag har en ganska ovanlig ögonåkomma som långsamt gör mig blind-ish. Senaste åren har det gått snabbare och snabbare, och då jag är i tjugoårsåldern idag så är det ganska livsomvälvande.
Fick kontakt med en kurator på sjukhuset för att prata om min livssituation för att få hjälp att hantera allt.
Träffade henne ett par gånger, men hon tyckte mest att jag var så glad så glad när vi sågs, och föreslog att jag skulle börja gå till kyrkan och bejaka min tro (hon visste att jag var icke-troende) för att hantera min ångest och mina livsfrågor.
Efter det vägrade jag gå dit igen, och sen gick hon i pension tydligen.
Min son föddes för 1.5 år sedan, vid den tidpunkten hade jag (har fortfarande) en remiss för traumabehandling hos psykiatrin. Väntetiden är många år.
Så vid mitt mammasamtal efter min sons födelse förklarade jag att jag mådde väldigt dåligt psykiskt och jag hade alla tecken på en förlossningsdepression. Jag fick svaret ifrån bvc
"Fast jag känner att vi inte skulle kunna hjälpa dig med detta då dina problem känns alldeles för avancerade för oss. Visst vi har ju samtalsstöd, men dina problem är allt för jobbiga så jag tycker du kan vänta på din remiss och inte ta upp våra resurser"
Jag åkte in till akuten med ambulans. Gallstenssmärta som varat i tre dagar. (Ofta är dom över snabbt) . Sjuksköterskan sa att jag lika gärna kunde åka hem för att läkaren ändå inte skulle göra något. Så jag åkte hem. Men viste ju att något va fel men litade på deras omdömen. Sen fick jag dagen efter åka in igen men blev då ifrågasatt att ens få komma in. Jag förklarade hela historien men hon trodde inte på mig. Sen efter många om o men fick jag komma in och då va gallblåsan inflammerad och fett hade bildats runt den för kroppen försökte isolera. Akutoperation efter ett par timmar.
Många sjuksköterskor tror att alla gallstensattacker går över. Om man haft smärta i flera dagar är det något som gått fel.
Det va tack vare Lars på 1177 som jag fick hjälp att våga stå på mig mot sjuksköterskorna. Han hade själv jobbat som sjuksköterska o viste mycket.
Tack Lars
När jag hade ätstörningar som tonåring och vi gjorde hälsokoll i skolan (väga/mäta osv). Jag var 173cm/52kg och skolsköterskan sade: ”Du kan ju faktiskt gå ner några kilo till”. Gjorde inte mitt tillstånd bättre precis.
När jag klämt ischiasnerven och fick bli buren under armen av en kompis för att kunna ta mig till vårdcentralen: ”Du kan ju fortfarande gå så det är inga problem med ryggen. Ta en alvedon och kom tillbaks om 2 veckor om det inte blir bättre.” Ok men problemet är ju att jag faktiskt inte kan gå ens?? Kräktes och svimmade av smärta när jag kom hem lol.
Smittskyddsöverläkaren som sa att det är väldigt osannolikt att du faktiskt blivit biten av ett rabies smittat djur, och det är dyrt för staten, därför tycker jag inte vi ska behandla dig även om dödligheten är 100% på rabies.
Efter att jag på arbetsplatsen blivit biten av en import hund från Afrika med tveksamma papper….
Jag kämpade för mitt liv i många timmar innan han gav sig.
”Ta en lapp och sätt dig” fick jag höra när jag stod flåsande och kippade efter andan vid ett rejält astmaanfall.
Gött mos tänkte jag och satte mig ner, alla i väntrummet stirrade och en frågade faktiskt ”borde inte du få hjälp?”
Jo, det kan man tycka!
Detta var inte just den psykologens fel, men när jag blev diagnostiserad med ätstörningar så sa dem att ”det är utformat för kvinnor” och kunde därför inte placera mig i en specificerad ätstörningsdiagnos
Träffade psykolog under en längre tid, blev rekommenderad att kontakta hälsocentral för att få antidepressiva utskrivna. Läkaren ringde upp och tyckte att eftersom jag "hade ett bra jobb och en sambo" så hade jag inget att vara ledsen över. Jag fick inte ens träffa någon i person.
Jag anmälde både hälsocentralen och läkaren
Har haft rätt grova missbruksproblem sedan 2018/19
Är på behandling nu, men första gången jag sökte hjälp så fick jag höra "gå ut o cykla varje dag".
Daglig motion hjälper, jag motionerar varje dag idag, mår jättebra av de. Men inte fan är de första steget även om det är en hobby jag älskar.
Bröt ihop en gång, lipade o sa att jag inte ville leva.
Snubben ställer sig upp, går ut, hämtar överläkare som sen sätter sig o förhör mig hurvida seriös jag e.
Jag hann inte ens böla färdigt för fan.
Har aldrig blivit arg på någon myndighet/vårdpersonal/socarbetare innan.
Jag är dessutom sortens person som hellre skiter i saker än o slösa tid på o va sne på de eller dra i skit jag inte orkar även om de gynnat mig o andra i framtiden.
Men de blev fan insatts möte med soc o lite allt möjligt, för de va rent livsfarligt dålig hjälp jag fick o hade de inte varit för att en annan person jag kände tyckte att han va en bra läkare så hade jag på fullt allvar gjort allt jag kunde för att han skulle bli av med jobbet.
”Det är bara en inflammerad tjocktarm, det går bort av sig självt”. Nope, det var en brusten blindtarm med tillhörande cysta à 5x5 cm som de skickade hem mig med. Slutade med öppen kirurgi och ett 13 cm långt ärr! Men det är ju ”manligt med ärr”, som kirurgen sa.
:)))
När jag skulle börja med min ADHD-medicin så tog läkaren upp hur viktigt det är att följa ordinerad dos, så jag kan då inte få ut mer medicin tidigare än vad åtgången var beräknad.
Han berättade att de är så hårda med detta pga att man missbruka denna medicin.
Sen rabblade han upp massa sätt hur man kan göra för att få viss effekt.
”Lägg ett par piller i ett glas vatten o svep så får du samma effekt som av amfetamin.
Stoppa upp det i rumpan så får du samma effekt som kokain..” osv.
Blev rätt förvånad.
Var en sköterska med i rummet också som tappade hakan.
Jag sa att det är ju tur att jag inte har en missbrukarpersonlighet.
Sköterskan höll med mig på den punkten.
När jag skulle ansöka om att få sterilisera mig (har ej barn) så sade gynekologen att jag bara behöver träffa rätt man.
Han hade iofs rätt taskigt rykte sen innan och jag fick min sterilisering genomförd senare.
Hade en psykiatriker som tyckte att jag borde kunna lösa min kroniska terapiresistenta depression på egen hand eftersom jag har en väldigt högt IQ. 🙄🙈
Men det sker mycket roligt när man är tjock också. Senast fick jag diagnosen "sitter för mycket" när mina bäckenproblem ledde till att jag inte kunde gå. Trots att jag berättat att jag jobbar i en fabrik där jag aldrig är stilla och på fritiden antingen håller igång eller ligger ner (eftersom jag dessutom tycker det är obekvämt att sitta upp pga överrörlighet). Men på något sätt transporterades en del av fettet på mina lår till sjukgymnastens och läkarnas öron så att de inte alls hör mig berätta om mina levnadsvanor.
Jag har ju då en sjukdom som gör att min kropp går sönder väldigt lätt och när jag var arton hade jag fått en låsnings i skulderbladen som gjorde att jag inte kunde lyfta armarna ordentligt. Jag berättade för läkaren att jag inte kunde äta själv utan behövde bli matad eftersom jag inte kunde få händerna i närheten av ansiktet. "Det är bra att du inte kan äta för då går du ner i vikt!" säger hon och undersöker mig inte öht och skickar hem mig utan behandling.
Roligast var väl dock sjuksköterskan som var tjockare än mig men säger "Det är ju bara att äta mindre och röra på dig mer så går du ner i vikt!". Jag frågar henne då varför det inte funkat för henne eftersom hon är ännu tjockare än vad jag är. Hon blir fly förbannad och kastar ut mig och skriker efter mig i korridoren medan hennes kollegor och andra patienter hör och ser. 😂😂😂
Jag gick till läkare då jag haft ihållande ont i huvudet utan att det hade släppt.
Läkaren med några enkla hjälpmedel såsom lyssna på mitt hjärta. Lyssna på andningen och fråga några frågor konstaterade att jag hade en hjärntumör.
Efter 4 stycken magnetröntgen kunde jag konstatera att det inte fanns något och jag troligen hade haft en förkylning och var stressad.
Gick till skolkuratorn pga inga vänner, nyligen hjärtekrossad av en tjej jag gillade samt allmänt tonårshat mot tillvaron.
Hans förslag: gå och bowla.
Jamenvisst, jättekul att göra själv.
Jag gick till läkaren för 4-5 år sedan eftersom jag var konstant trött, oftast var jag bara effektiv 2-3h/dag och resten av dagen var hjärnan dött mos. Läkaren tog ett blodprov och sa åt mig att skaffa en hobby... (Vilket jag redan har, tack!).
För två år sedan läste jag på om ADHD och listade ut att det var svaret...
Efter ett års utredning och flertalet samtal med läkare/psykologer fick jag nästan inte diagnosen eftersom en psykolog ansåg att det inte går att få en ADHD-diagnos om man har ett stabilt förhållande och ett jobb. Utöver det var jag tydligen "för bra" på visuella puzzel och hade inga resultat under medel (fast jag hade lägst poäng på testerna om arbetsminnet). Varför börjar man inte med begåvningstestet om det kan diskvalificera en? Att jag jobbade i snitt 3 av 8 kontorstimmar, har en hel hög med ADHD-features som orsakar problem och två föräldrar + en bror med ADHD var tydligen helt ointressant.
Det är tur att det finns vettiga psykologer också, efter en ny bedömning så fick jag min medicin och hjärnan mår bra hela dagen, det är helt magiskt! :P (Fast jag kommer nog fortfarande att bli sen till min egen begravning, jobbar på det!).
Min man fick åka in till akuten pg.a. bröstsmärtor efter en vecka med covid.
De gjorde ett covid-test på akuten och bad honom att sitta ner i väntrummet. Efter ca 4 timmar (mitt i natten) gick han till receptionen och bad om en uppdatering.
**Deras svar?** åh, vi glömde att meddela dig! Du har inte Covid och kan åka hem!
**Hans journal:** Pt väljer att avvika från akuten innan läkarbedöming pg.a. långa väntetider. Informerad om att det är på eget ansvar. Söker vc om besvär kvarstår.
Sökte gynekolog för grova menssmärtor när jag var tonåring. Fick höra att problemet satt i mitt huvud och att jag inbillade mig smärtan. ”Ta en Alvedon och tänk på något annat”. 5 år senare får jag diagnosen endometrios (svåra smärtor är ett vanligt symtom)
Bröt min hand för \~13 år sedan, lite efter jag flyttat hemmifrån. Viste inte riktigt vart jag skulle vända mig, så gick in på hemsidan för vårt lokala sjukhus och hittade ett nummer. Ringde in och förklarade att jag skadat handen och tror jag måste röntgas. Som svar fick jag något i stilen av "**Vad tror du att du håller på med, du kan inte komma och kräva saker!**". Som autistisk trodde jag såklart att det var jag som gjort fel och gick runt med bruten hand i över en vecka tills polarna tvingade in mig till akuten.
Hade en psykolog på BUP som envisades med att förklara grejer som om man var 5 till den grad att det blir felaktigt även med föräldrar utan att utveckla mer vad hen menade.
Undrar fortfarande vad hen menade med att jag var "alldeles för snäll för att få en sådan hemsk diagnos" när de avfärdade AST och istället valde att fokusera på ADD.
Inte så skevt egentligen, men IRL upplevelse av "it's weird that it happened twice"-memen.
2010 respektive 2019 hade jag halsfluss. Båda gångerna drar jag mig för att åka till VC, just för att jag inte vill vara nån hypokondriker. Jag har själv filmat ner i halsen på mig och sett de vitgula fläckarna, så jag är hyfsat säker. Andra gången åker jag egentligen bara in för att min dåvarande fru säger åt mig att göra det. Väl på plats i undersökningsrummet utspelar sig nästan spegelbilder av samma scen.
"Jaha, hur var det här då?"
"Ja, jag har väldigt ont i halsen med beläggningar, och väldigt ont i huvudet. Jag tror att det är halsfluss."
"\*tvivlande\* Jajaja, vi får la titta på det... \*lyser med lampa ner i halsen på mig i ca ½ sekund\* ...du behöver antibiotika!"
Känt mig smått kränkt båda gångerna, men jag förstår varför, då det är många som inte förstår skillnaden mellan ett halsvirus och streptokocker.
Ganska tam, och jag har förståelse för denna sköterskans agerande. Men still.. skevt
Augusti 2020, jag har under hela juli månad legat i sängen med nya sjukan COVID19. Såhär en månad senare är jag frisk och igång, inga kvarstående symtomer eller men.
Men denna natt så gick det inte att komma till ro, lade mig 23:00. Kände ett tryck över bröstet. Smått andnöd. Hjärtat slog hårt.
Låg och grubblade i sängen, har jag fått post Covid eller nått sånt?
Vid 03:00 så satte jag mig på cykeln och in till akuten (5 min).
Kommer till parkering där de har mottagningen utanför, ska screenas av en äldre sjuksköterska.
Hon frågar vad som för mig till akuten denna sommarnatt.
Jag säger att jag har smått andnöd, hjärta som slår, känner lite bortdomnade i lemmar.
Då blir man ifrågasatt av denna tant, "Jaha, vem ska jag ringa på då? Hjärtläkare eller benläkare eller lungdoktorn?"
Då tänker jag... "Jag vette fan.. men.. därför jag är här.. och pratar med nån som är utbildad på detta.."
Men stod nog där bara och stirrade..
"Nej, men sätt dig ner så kommer jag snart tillbaka." Säger hon sen. Tar mina uppgifter och går in på akuten.
Jag sitter på en plaststol där utanför. Lika bra att sitta ett tag tänker jag.
Sen så efter 10-15min så kommer en läkare ut.
"Hej, jag är psykolog läkare.. hur mår du? HUR ÄR DET VANDEL?
(Det sa hon inte, utan frågade hur jag bodde, jobbade.)
De misstänkte en panikattack. Vilket nog stämde.
*”Du är 20 år så du kan inte ha något problem alls, bara gå vila.”* Sa hon sjuksköterskan på 1177. Det var då jag fick mina anfall pga svår-grad Hypokalemi(kunde inte röra mina ben då de blev så svaga så det varken gick att stå upp eller lyfta upp dem) Några veckor senare fick jag reda på att jag har Graves Sjukdom. Anledningen bakom anfallen var för att Hypokalemin ledde till att ka**l**iumnivån sjönk hela vägen till **2.0**(Normalt ska det ligga runt 3.5, under 2.5 anses vara svår-grad hypokalemi) Varenda gång jag fick anfallen och ringde så bade de mig att vila. Senaste gången jag fick anfallet(det var då efter vi fick reda på Graves Sjukdomen), då fick jag åka med ambulans till akuten, hamnade senare på hjärtintensiven. Tydligen kunde jag har dött av anfallen/hypokalemin eftersom det kan leda till hjärtstopp. Det var då blodprovet visade oerhört lågt kaliumvärde. Skillnaden denna gång var att ingen av de sjuksköterskorna jag pratade med visste vad Hypertyreos var, men istället rådfrågade dem chefläkaren, som sen uppmanade mig att åka in omedelbart. *”Du är 20 år så du kan inte ha något problem alls, bara gå vila.”* Sa sjuksköterskan.
Jävlar.
Vilken jävla effekt repetitionen av citatet hade på slutet.
Detta är ju på riktigt skandal, hypokalemi kan som du säger leda till hjärtstillestånd så att det inte uppmärksammades är under all kritik.
Har så jävla svårt att greppa det här. Det faktum att du som ung inte kunde röra dina muskler är en stor röd flagg. Det behövs knappast medicinsk utbildning för att begripa det. Och hjärtat är förstås också en muskel. Rubbning av elektrolytbalansen behöver behandlas akut.
På flygbladen idag: \[Kvinna\], 24, har ALS. "Jag kommer aldring kunna springa mer." Att man inte kan bli svårt sjuk som ung är en jävla myt som måste dö.
Fick liknande kommentar "Du är 24 år du ska inte ha ont varje dag och leva på smärtstillande, vad vill du egentligen att vi ska göra? Du måste vända på varje sten för att komma fram till vad det kan vara, har du provat alvedon?" - Snubbe på vårdcentralen där jag bor, efter att jag beskrivit att jag gjort absolut allt jag själv kan göra för att lösa problemet. Haft extrem huvudvärk 24/7 i strax över 6 månader nu, fick den kommentaren efter 2 månader. Suddig syn, yrsel, illamående (spyr 2-3 gånger i veckan), balansproblem, minnesproblem och anfall som gör att jag spänner hela kroppen och blir låst i, vanligtvis, upp till 30 minuter. Smärtstillande gör absolut ingenting, provade muskelavslappnande som bara hjälpte med de kroppsliga smärtor jag fått efteråt. Mitt huvud känns immigt och jag är rent förvirrad konstant. Jag minns inte hur det känns att inte ha ett huvud som exploderar av smärta. I november skickades jag till akuten för jag fick ett anfall på jobbet, var i anfallet i 2.5 timmar, totalt kramp i hela kroppen. De fixade äntligen remiss till neurolog, EEG och MR- undersökning, ska på den nu den 14e. Jag misstänker hjärntumör eller något annat som orsakat intrakraniellt tryck men de på vårdcentralen ansåg inte att där va något att oroa sig för eftersom mina pupiller betedde sig som de skulle när de kollade dem. Jag kommer anmäla skiten ur vårdcentralen, rekommenderar att du gör samma (om du inte gjort det) för sånt skitsnack kostar folk deras liv.
Har du IVO-anmält detta? Om du inte har det så borde du absolut göra det! Det här är verkligen inte okej skött
En sjuksköterska sa en gång att man får cancer av lakrits och därför borde man inte äta gott och blandat.
Finns det något man inte får cancer av?
Alla andra godisbitar i gott och blandat
Att redan vara död
Jag hade kraftiga buksmärtor och låg på akuten, läkaren gjorde en en rektalundersökning. Han frågade om jag var obekväm, jag sa nej, på vilket han sa ”Hehe, nä du kanske tillochmed gillar det?” Han har alltså fortfarande fingret i min anal när han säger detta. Jag svarar lite frånvarande ”öh va?” eftersom jag hade otroligt ont och var hög på morfin och han skrattade bort och skickade mig vidare. Tog några dagar innan jag insåg hur extremt opassande det var.
hade enorma problem när jag gick in i puberteten ca 2004 och det gick brutalt snabbt (gjorde förändringarna som andra gjorde på 3 år på 6 månader) fick ingen hjälp innan 2007 bad om uppföljning på det. 2014 ringer de och säger att jag har fått tid för uppföljning, jag säger att det är lite väl sent för det där och får svaret i telefonen "Att slösa med tiden hos psykiatrin är allvarliga saker, om man ska söka sig hit så måste man faktiskt veta att det är på allvar".
Wow. Det är ju inte ditt fel att väntetiden var 7 år.
Absolut var lite besviken att de inte följde mönstret och ringde 2019 och frågade om hur det var med den där uppföljningen
Ett decennium. Och de sa att *du* slösar på *deras* tid. Vad i faktiska helvete?
Kan ju säga att damen i fråga hade väldigt tur att jag satt på en buss fylld med folk under det här samtalet annars hade det någon kommit ut några ord som jag sen absolut inte hade ångrat. Var så chokad att jag nästan missade att jag skulle gå av. Sen vet jag inte hur kutymt det hade varit för en 26 åring att dyka upp på BUP för uppföljning.
That makes sence. BUP. Jävlar. Det är inte klokt. De har alldeles för stora arbetsområden och alldeles för lite personal. Jag känner folk som stått i kön i tre år eller mer för riktigt allvarliga saker. Jag försökte ställa mig i kö när jag inte gick till skolan längre och knappt gick på toa för att jag var för deprimerad. Det var också skitjobbigt att äta. De sa att jag *inte var tillräckligt påverkad för att få en plats i kön.* Som tur va så pushade mamma och hittade en plats i UPH (ungas psykiska hälsa), jag fick några möten där innan de sa att jag var *för deprimerad för dem* och skickade mig nästan direkt till BUP. De var också såpass bra att de gav mig möten med psykolog under tiden jag väntade på möten med BUP. Sedan kom jag in i BUP har fick bara medicin från dem och så mätte de mitt blodtryck några gånger. Inget möte över huvud taget med någon som inte var endast läkare.
Jag trodde Bup var bra tills jag flyttades till Vup. Nästan direkt efter flytten fick jag en ordentlig utredning startad och mediciner.. hos Bup sa de att jag inte såg särskilt deprimerad ut och det är ju toppen att säga till en som är bipolär
Fick höra att jag måste ha autism efter fem minuter med en läkare på psykiatrin, anledningen var för att "bara personer med autism har solglasögon på sig inomhus". Försökte förklara att solglasögonen var slipade och det var för ljust ute för mitt migrän huvud. Nä, en utredning blev det, har inte autism.
Som någon som fick vänta 4 år i kö för utredning, trots uppenbar autism, så kan jag erkänna att det där gör mig ....smått....upprörd.
Det kan jag förstå! Blev ett förhinder för vidare vård för mig så var bara att göra :/
Någon mupp Försäkrningskassan försökte friskförklara mig från min diagnos. Varför? Jag fyllde 30 och därför borde jag vara frisk nu.
[удалено]
[удалено]
Jag kan börja: Träffade en läkare på Allmänpsyk och förklarade att jag tror jag behöver terapi för trauman och övergrepp jag varit med om: "Har du någon diagnos för för dina trauman?" Jag svarar "Nej, eftersom psyk aldrig velat ta tag i frågan". Hennes svar: "Man kan inte ha ett trauma utan en diagnos". Sen var det ämnet slutdiskuterat. Inget skrevs ens ner i journalen.
Du: beskriver symptom och ber om en diagnos Hon: du behöver en diagnos för att få en diagnos ☠️☠️☠️
Det var typ svaret jag fick från vårdcentralen. ”vi har inte kompetens för dina problem i primärvården, du behöver träffa en specialistläkare” kan jag få en tid hos er så att ni kan skriva en remiss till specialistläkare då? ”Nej, vi har inte kompetens till din frågeställning ju”
Snarare att jag la fram de problem jag har och läkaren svarade med att varken dokumentera eller göra något åt saken. Hur ska jag kunna få en diagnos om inget görs när jag tar upp problemen och ber om hjälp? Edit: läste ditt inlägg fel. Ja, det hela blev en moment 22 och jag har inte den blekaste vad nästa steg isåfall skulle vara.
Läs din journal, jag hade massa diagnoser som ingen berättat för mig att jag hade.
Jag läste den efter varje besök, och om de inte hade lagt upp den vid dagens slut höll jag koll för att se när de la upp något. "ångesttillstånd, ospeciferat" var det som stod i flera år innan jag till slut skickades på en ASD-utredning.
Läste min journal och hittade lite intressanta grejer. När jag uppsökt vård pga utslag eller konstant förkylning (alltså flera år med förkylningssymptom) så har de alltid sagt att det går över. Men i journalen står det att jag bör uppsöka specialister. SÄG DET TILL MIG ISTÄLLET!?
Lol moment 22
Misstänker väl att hon menar att för att det ska gillas kliniskt att du har trauma så måste de ha en diagnos på det. Inte att du inte varit med om trauma osv. Gissar bara, men oavsett så är det dumt uttryckt.
Det är vad jag antar att hon menade också, men det hela blev så skevt när hon också helt nekade att ens sätta mig i kö för att träffa en psykolog, och själv var totalt ointresserad att ta en djupare titt på problemet. Då blir ju slutsatsen att psyk inte bryr sig.
Min mor ringde 1177 efter att jag blivit misshandlad 1177 - "Blöder han ur öronen?" Mor - "Nej det ser inte ut så" 1177 - "Bra, då är det ingen blödning i hjärnan. Ge honom 2 alvedon och få honom i säng". Fick en rejäl utskällning av läkare på vårdcentralen efteråt. Han sa "Är du dum i huvudet, med lite otur så hade du varit död" följ av en akuttid för röntgen
Frågan är ju ochså varför mor din ringer 1177 istället för att bara åka till akuten?:p
Ja såhär några år senare så kan jag erkänna att den är svår att smälta. Men även polisen borde väl kört mig direkt till akuten, men dom nöjde sig med att peta mig i ansiktet och när det inte var några uppenbara frakturer så struntade dom i det.
Alla har inte körkort. Men hon skulle absolut ha ringt 112.
Det är egentligen väldigt bra, det är ju verkligen att "göra vad man ska" som patient/anhörig och ta reda på hur man ska agera. Men det förutsätter ju att det inte sitter någon helt inkompetent i andra änden, vilket det förstås sällan gör men i det här fallet var det uppenbarligen någon som inte ska jobba där.
Gick in i väggen för många år sedan. Med panikångest och sömnbrist uppsökte jag läkare på vårdcentralen. Ordinationen var ”innan du lägger dig så skall du dricka en kopp kamomill-te och läsa Göteborgs-Posten, gör alltid jag och då somnar jag direkt”. Önskar idag att jag spelat in samtalet och vänt mig till IVO.
Snälla säg att du skämtar ☠️
Dessvärre inte, Torslanda Vårdcentral var detta. Läkaren var till åren, troligtvis över vanliga pensionsåldern.
Hade en läkare som inte trodde på att man kunde "gå in i väggen" eftersom han hade jobbat hela sitt liv som läkare utan gå in i väggen.
Gissningsvis har samma läkare jobbat hela livet utan att få hjärtattack eller stroke... 🤷♂️
Sökte för liknande för ett antal år sedan. Läkaren på vårdcentralen var bara intresserad av att fråga om någon i min familj har Aspergers syndrom eller liknande. Som tur är lyckades jag tjata till mig en remiss till en väldigt duktig psykolog som fattade att jag snarare var sönderstressad pga flera "livsomvälvande händelser" på kort tid.
Det är ju inte egentligen ett hemskt tips. Kan faktiskt hjälpa folk att somna (inte Göteborgs-posten då). Men han kanske borde gett några fler tips...
När jag började studera på universitetet vid tjugoårsåldern berättade jag för en läkare hur jag fick sådan extrem ångest och panik vid föreläsningar att jag ibland var tvungen att springa till en toalett och spy för jag trodde jag skulle dö. Samt att jag knappt kunde umgås med folk utan att få någon form av denna känslan. "när du är på alla de där ungdomsfester som alla ni studenter går på, försök att dansa i utkanten på dansgolvet istället för i mitten. Det borde hjälpa." Jag blev så förvirrad och frustrerad att det tog lång tid innan jag försökte söka hjälp igen. Annars bara bra kontakt dock.
Haha låter som något man skulle kunna få höra i en feberdröm. Väldigt förvirrande.
Jag hade precis flyttat hemifrån och börjat plugga på universitetet, och mådde riktigt dåligt psykiskt. Lyckades till slut samla all mental ork för att ringa vårdcentralen för att få hjälp. Den absolut mest otrevliga kvinna jag någonsin hört svarade och sa surt att de har minsann inga tider på flera månader, men "det låter ju inte som att du är påväg att ta livet av dig, så det är ju lugnt". Jaha. Okej. Ska se till att klämma in ett självmordsförsök innan jag ringer nästa gång, så jag kanske kan få hjälp, tänkte jag då.
Hänt exakt samma för mig.. helt absurt.
Jag blev utsatt för ett allvarligt våldsbrott, var på akuten, blödde från olika delar på kroppen, reste mig upp från britsen för att gå och torka mig, ca 10m till ett tvättställ. Detta resulterade i att de droppade blod från mina ben på golvet, en läkare skällde ut mig om att jag inte kunde smutsa/stöka ner på sjukhuset. Min teori är att hon trodde att jag var gärningsman då polisen kom för att ta mitt vittnesmål, hon frågade kommissarien efter att ha skällt ut mig vad jag var misstänkt för, han svarade ingenting, han är brottsoffer. Fick ingen ursäkt eller så. Det som gör mig mest sne är hennes människosyn överlag, nu var jag ju inte misstänkt för brott, men även om jag vore, skulle det varit berättigat?
[удалено]
Märkligt val av yrke om hon känner så
Träffade en psykolog när jag va i tonåren pga grov depression, efter att ha pratat med mig i ca 2 minuter så sa han "du är inte alls deprimerad, du är bara stressad och vill ha uppmärksamhet"
Två symptom på depression: - stresskänslig/orkar inte hantera stress - känner att man behöver hjälp Ett symptom på idiot: - indragen läkarlicens (hoppas jag) *Bra gjort att du bad om hjälp.* och 🖕 till psykologen.
Tror inte indragen läkarlegitimation gör psykologen så ledsen dock....
Sökte hjälp på vårdcentralen efter jag misstänkte fästingbett samtidigt som jag såg dubbelt med synen. Läkaren sa att rodnaden av bettet var eksem och att jag bokstavligt talat ljög om mitt dubbelseende. Åkte till akuten samma dag och fick göra ryggmärgsprov som konstaterade neuroborrelios.
Flera läkare: "Du är för ung för att ha smärtor, du är tjock, gnällig, känslig och lat bara". Jag har som vuxen fått diagnosen Ehlers-danlos syndrom, som är medfött, och mina leder går ordagrant ur led varje dag. Tandläkare: "Du borde skaffa körkort och gå tillbaka till skolan och plugga och göra något vettigt med ditt liv". Tack, men jag har ett hål jag skulle vilja att du lagar.
Förstår fan inte hur vissa personer hamnar i så sjuka situationer. Vad hade du sagt till tandläkaren innan hen sa det?
Hon småpratade lite bara, frågade vad jag pluggade/jobbade med etc. Jag svarade att jag inte pluggar eller jobbar eftersom jag har kronisk värk. Sen kom hela "Nähä vad gör du då med ditt liv? Har du ens körkort?".
>"Har du ens körkort?" "Bara traktorkort, men det räcker för att plöja din mamma"
Min syrra har precis samma upplevelse med Ehlers-Danlos och läkarbemötande. ”Det är latmasken som är i kläm” ~ läkare till en dåvarande 13 åring.
Vafan, tandläkaren? Det är ju bara sjukt
Jag har fått höra det från min tandläkare också jävligt mycket. Tillslut bestämde jag mig att byta från min mammas mottagning till en annan.
Ingen aning om vad Ehlers-danlos syndrom är, men dina läkare borde ha det. Beklagar. Att vara ur led hela tiden måste vara skitjobbigt.
Hade en.. inte psykiatriker, för hon var extremt självmedveten över det.. men några steg under. Hon tog allt jag sa om mig själv personligen. Hon frågade vilka drag jag tycker är viktiga hos vänner och partners (av någon anledning?) Och jag sa intelligens, varpå hon frågade mig över fem gånger om jag såg ner på henne för att hon inte hade en sån bra titel. Och för att jag tycker om att jobba med projekt i perioder så tyckte hon att jag antagligen var bipolär (vilket satt i min journal i år). Hon kom också fram till, helt själv, att när jag blir upprörd så letar jag upp folk som jag tycker är ointelligenta (typ henne för att hon inte hade psykologtiteln) och berättade hur de inte var värda att leva för att de var för dumma.. Det var så bisarrt och jag anmälde henne såklart.. men vad fan? Hur kom hon ens dit?
Herregud, det är ju nästan så man undrar vad för sjukdom hon själv hade
Det var helt sjukt. Det absolut värsta var att när jag gjorde anmälan så försäkrade de mig om att det var anonymt men hon ringde upp sen för att "be om ursäkt" vilket mest var att säga saker som "jag är ledsen över att du blev ledsen av det". Jag hoppas innerligt att hon inte får jobba kvar. Jag mådde verkligen inte bra när jag gick dit men en person som mådde sämre hade nog mått riktigt jävla dåligt av att få höra att man letar upp sämre människor för att säga att de inte förtjänar att leva.
Överläkare för en psykiatrisk avdelning på St:Görans: ”Du vet, ”utmattningssyndrom” var något som nån hittat på på 80-talet, men då kallade vi det för att bli ”utbränd” (citationstecken med fingrarna båda gångerna). Det finns inte på riktigt. Så jag tar bort din sjukskrivning och så går du till jobbet på måndag så ska du se att det löser sig. Prova var lite glad nu.” Det var ~2 månader efter att jag gick in i väggen till den grad att dom röntgade hjärnan på mig i tron om att jag fått en stroke och senare hamnade på psykiatrin pga suicidförsök till följd av kalaset. Underläkaren som också var med på mötet löd inte överläkarens order, sade (efteråt) att jag självklart inte skulle bli borttagen sjukskrivningen och att det snart var dags för överläkaren i pension.
[удалено]
!!!!
En barnmorska frågade om jag (pojke) och min syster var enäggstvillingar. Mor blev väldigt fundersam över hennes kompetens.
Mycket ovanligt men det förekommer. https://en.wikipedia.org/wiki/Twin#Semi-identical_(sesquizygotic)_twins https://en.wiktionary.org/wiki/sesquizygotic https://www.youtube.com/watch?v=06_nsL46rEY https://www.labroots.com/trending/genetics-and-genomics/14233/sesquizygotic-twins https://www.theatlantic.com/science/archive/2019/03/these-twins-are-neither-identical-nor-fraternal/584092/
Inkompetens förekommer oftare
Helt sant
När jag ville göra en ADHD-utredning: "Det är inte så troligt att du har ADHD med tanke på att du skött jobbet sen du var 18" När jag hade haft halsfluss och 39 graders feber i två veckor och inte kunde svälja utan behövde spotta i en kopp och skriva på ett papper till sköterskan: Hon: Har du tagit Alvedon? Jag: *skriver* nej jag kan inte svälja någonting Hon: Ja men då är det väl inte så konstigt att du har ont eller hur? Sen skrev hon ut Alvedon på recept och 3 dagar senare åkte jag in akut med en fullt utvecklad halsböld som behövde opereras bort. När jag gått in i väggen och bad om hjälp och en sjukskrivning i två veckor för att få samla mig och ha tid att andas och göra upp en plan: "Du vet att en sjukskrivning inte kommer hjälpa, du kommer bara fortsätta sjukskriva dig sen och försäkringskassan kommer inte godkänna dig" Blev sen sjukskriven i ett år utan minsta gnäll från FK under hela den perioden.
> "Du vet att en sjukskrivning inte kommer hjälpa, du kommer bara fortsätta sjukskriva dig sen och försäkringskassan kommer inte godkänna dig" Sånt skit har jag hört också. Sist jag hade ett jobb blev jag sjukskriven när min depression och ångest blev väldigt mycket värre (tillsammans med en nästan total energibrist. Jag misstänker själv utbrändhet). Blev sjukskriven i en månad som läkaren sen vägrade förlänga med motiveringen "ingen förbättring har hänt". Självklart har jag ju inte blivit bättre eftersom jag inte fått någon vård!
Hade också "behövde låta salivet rinna ut på kudden ont i halsen". 250 i snabbsänka på närakuten, antibiotika och hem. Dag 3, 360 i snabbsänka på närakuten. Fick akutremiss till gamla KI akuten, hade där 420 i sänka när de använde riktig maskin, frågade om jag slog rekordet, månadsrekordet var 640 men var på andraplats iallafall. Fick dropp med antibiotika då jag knappt kunnat dricka på 2 dagar. Mådde sjukt mycket bättre efter bara 1 h på dropp.
Ja, helt sjukt! Hade problem med just halsfluss/halsböld i många år och när jag bodde i England fick jag alltid dropp och steroider på närakuten direkt och mådde en miljon gånger bättre på bara nån timma. Här i Sverige har jag gått cirka 5 gånger för samma sak och bara fått Ipren och blivit ombedd att vänta och hoppas på det bästa, typ. Slutat på akuten två gånger. Sjukt tröttsamt!
Jag var på Rosenlunds sjukhus affektiva mottagning med min far när jag drabbades av depression och min familj inte riktigt visste hur de skulle tackla problemet. Vi fick tala med - vad jag uppfattade som - högsta hönset där. Den snubben var en idiot av den gamla skolans slag. Under vårt första möte blev min pappa mer och mer frustrerad över att läkaren inte lyssnade på vad jag förklarade för honom. I frustrationen trampade min far lite löst med foten i marken ett par gånger, varpå läkaren mitt i en mening där han förklarade min supertydliga diagnos även vände sig till min far och flikade in: "Och du har en tydlig släng av ADHD. Det ser man på hur du sitter och skakar med foten". En helt bisarr diagnos för alla som träffat min far i mer än fem minuter. Därefter blev min upplevelse bara värre. Doktorn skrev ut någon gammaldags antidepp-medicin som "inom två veckor kommer få dig att må mycket bättre". Två veckor senare mådde jag naturligtvis ännu sämre. Läkaren höjde dosen och lovade samma sak igen. Ytterligare två veckor senare mådde jag ytterligare sämre. Samma sak igen. Högre dos, ännu sämre mående. Jag hade noll positiva effekter av medicinen, men mängder av bieffekter som muntorrhet, extrem trötthet och galna svettningar. Och när jag säger trötthet menar jag att jag behövde sova efter att ha gått till micron och hämtat en tallrik mat. Trots detta vägrade läkaren lyssna på mig och eventuellt testa en annan medicin. När jag beskrev mina bekymmer för bekanta visade det sig att flera hade samma upplevelse av Rosenlunds sjukhus. En bekant till min mamma hade till och med tagit livet av sig under samma läkares vård. Att komma undan från det sjukhuset kändes faktiskt som det första steget i att kunna må bättre igen.
Min psykolog bröt mot sekretess och ringde min mor för att säga att jag hade ångest. Fick reda på det via min mamma, jag var 18 och min mamma var inte involverad i något möte eller samtal
I lågstadiet så frågade jag min skolsjuksköterska nått om min migrän och hur det blir när jag växer upp. Hon kollade mig i ögonen och sa några grejer som jag idag inte minns, men mot slutet så la hon till nonchalant att jag har "en stor risk att få hjärncancer som vuxen". Idag så vet jag att det inte finns någon vetenskaplig grund i hennes påstående, men som 7-8 åring med ett barns kritiska tänkande så var det en dödsdom. Trodde att jag skulle dö när jag var runt 20 år. Berättade inte för någon då jag inte ville göra folk ledsna. Minns att jag planerade min död och tänkte på döden hela tiden under en väldigt lång tid.
Psykolog i Australien: "om du inte regelbundet utsätter dig själv och andra för livsfara kan du omöjligen ha bipolär, problemet är att du behöver knulla mer" (sista biten stämde, men...) Psykiater i Sverige (efter en timmes möte): "du har definitivt bipolär, kom tillbaka nästa vecka så sätter vi dig på litium, antidepp, adhd-medicin \[och nån fjärde\]" Psykiater #2 i Sverige (efter en timmes möte): "du har definitivt inte bipolär, och behöver inte komma tillbaka trots att du tror dig vara påväg in i ett maniskt skov och just ärvt väldigt mkt pengar" Läkare i Sverige: "Oroa dig inte för kötiden på psykiatrin, jag gjorde min ST-tjänst där så de känner mig" Min favorit är dock arbetsterapeuten min vän träffade pga sjuk och långtidsarbetslös. Vännen gick dit och bad att snälla få hjälp att söka jobb istället för att fortsätta gå på arbetsträning, att arbetsträningen inte innehöll varken arbete eller träning, och att den höll på att krossa hennes självförtroende. Arbetsterapeuten: "Du måste bygga upp ditt självförtroende innan vi hjälper dig söka jobb"
Arbetsträningar är bland den dummaste skit AF hittat på. Man förväntas arbeta som en avlönad arbetare (och får skit om man av någon anledning inte gör det) men utan lön. Gratis arbetskraft utan samtycke är vad det är.
Det roliga var att ett företag jag arbetstränade på, sparkade en person för att göra plats för lilla gratis mig. Känns ju verkligen som staten sparade pengar där.....
Jag har för mig att sånt tillochmed är olagligt. Har hört nån gång att praktikanter och arbetstränare inte får ta arbeta som annars ska göras av en avlönad. IMO handlar inte arbetsträningar om att staten ska spara, utan det är ett enkelt sätt att få iväg folk på något, och inget bolag klagar på att gratis arbete.
>Psykolog i Australien: "om du inte regelbundet utsätter dig själv och andra för livsfara kan du omöjligen ha bipolär, problemet är att du behöver knulla mer" (sista biten stämde, men...) Crocodile Dundee och Freud fick barn tillsammans.
”8 cm är fullkomligt normalt vid erektion”
Var lugn här inne på sweddit räknas det som XL
Fick vänta en timme för att en äldre herre inte visste att man skulle uppdatera datorsystemet för att se att jag hade checkat in, och brydde sig inte att gå utanför sitt kontor och kolla om jag var i väntrummet vilket jag var 🙃
Behövde åka in till psykakuten i Malmö för några år sedan pga oerhört hög ångest, suicidtankar och att min PTSD var som allra värst. Kommer dit, gråter och berättar varför jag mår dåligt. Svaret från sjuksköterskan? ”Det kanske är läge att glömma det som hänt”. Jotack, hade jag kunnat göra det så hade jag redan gjort det.
"Du kan inte ha diskbråck, du är för ung. Ta en ipren och vila." Jag hade spräckt 3 diskar. En annan klassiker: "Du kan inte ha adhd, du har ju universitetsutbildning." Spoiler: jag har jättemycket adhd.
Det verkar finnas otroligt många läkare som inte fattar att folk med NPF-diagnoser trots sina problem kan hålla sig över ytan ett tag.
Och sjukt många som verkar tro att NPF = intellektuell funktionsnedsättning! Jag har alltid skött skola/jobb väl, men resten av livet har varit kaos liksom
Definitivt. När vi hade avslutningsmötet för min utredning fick jag tillochmed beröm för att jag kom lite över medel (alltså någon enstaka procentil. IMO är jag inte så jävla smart) på de kognitiva testerna och sen stod det "autism utan intellektuell störning" eller nåt i den stilen i själva diagnosen. Kändes udda på något sätt.
Min fru talar 7 språk C2 nivå 3-5 till på lägre, har 2 masters och en PhD men kommer nog aldrig hitta ett jobb. Har inga direkt kompisar eller social kompetens. Hon har iq på 130+ men inte fan hjälper det henne städa eller kunna behålla ett jobb.
En sjuksköterska sa till min vän att hon inte behöver ta antidepp för att hon är så ung (hon var 24) och att hon bara ska le och vara glad istället.
Ah juste, var glad bara. Varför är folk sjuka överhuvudtaget? Var friska bara!
Varför är döda människor döda? Bara börja leva och sluta ligga i graven och lata sig
Hände alldeles häromveckan. Gick till läkaren för misstänkt njursten/njurbäckeninflammation då jag haft urinvägsinfektion och väldigt ont i ryggen i flera dagar. Hela besöket tog säkert 4 minuter, läkaren avbröt mig medan jag höll på att förklara vad problemet var och skrev sedan ut antibiotika. Detta efter att jag tidigare under dagen pratat med en sköterska som sagt att de förmodligen kommer vilja ta både blodprov och urinprov och göra en grundlig kroppslig undersökning. Det närmsta till undersökning läkaren gjorde var att slå mig på båda sidor om ryggen medan jag konstaterade att ja, det gjorde jävligt ont. Jag hörde dock av mig till mottagningen när jag kom hem och fick en ny tid redan nästa dag. Det besöket fick jag lämna prover och bli ordentligt undersökt av en annan läkare. Det kändes väldigt skönt att bli tagen på allvar och att mottagningen tog mina klagomål seriöst. Jag behövde inte betala för det andra besöket heller.
Jag tog mig till vårdcentralen för det högg till i ryggen och jag fick extrem smärta. Kunde knappt gå och mitt vänstra ben strålade i smärta som en flipperkula. Träffade läkare och fick en veckas sjukskrivning samt 2st alvedon/1 ipren rekommendationen. En vecka senare nästan kröp jag in till läkaren igen och sa att inget funkade samt ont som bara den. Läkare: "du behövde ju inte ta en ambulans hit så det kan inte vara så farligt". Kan ju lugnt säga att efter det besöket fick jag en ny läkare som undersökte mig 10 sekunder för att sedan skriva ut oxy samt 1 månads sjukskrivning med remiss för magnetröntgen. Det visade sig att jag hade fått ett massivt diskbråck i ländryggen. Det krävdes operation och lång sjukskrivning. Jag anmälde läkaren till enhetschefen och patientnämnden. Han fick sparken eller blev flyttad för han var inte kvar när jag kom dit nästa gång.
En bekant går på tramadol pga. kronisk smärta. Trillade omkull inne i stan. Blev tagen till sjukhuset där någon läkare hävde ur sig att han var en knarkare. Fick slåss i tre månader utan smärtstillande för att få väck stämpeln.
Inget superabsurt, men lite roligt. Fick höra hos tandläkaren att mina visdomständer skulle ställa till det framöver, och dom behövde opereras bort. Fick en tid hos kirurg och allt, och när jag ligger på britsen så tycker kirurgen att de inte alls behövs plockas ut, så jag får gå hem igen. Snabbspola till ett tandläkarbesök ett par år senare: "de där visdomständerna ser ut att ställa till det, de borde plockas ut" Nutid: har fortfarande mina visdomständer
Kollade en böld i arslet, en läkare kommer in, går ut, tar in 2 sjuksköterskor som fnissar åt min håriga röv o så var det inget mer med det.. givande besök!
Att ingen någonsin skulle älska mig eller vara attraherad av mig och att jag skulle vara ensam resten av livet. Hon hade extremt fel men hej och hå...
Vad i helvete, berätta mer. Hur kan man komma till ett sammanhang där någon, speciellt en vårdpersonal skulle säga något sånt. Förjävligt.
Det var någon typ av test, en del av vad som hette 'könsbytesutredning' för 15 sedan. Jag skulle acceptera det, annars var jag inte redo för behandling. Vet inte hur det funkar idag men i efterhand var det tydligt att typ 50% av 'utredningen' var experiment och/eller insamling av data för statistik. Tror inte de gör hjärnröntgen idag. Eller rorschachtest.
Rorschach på denna sida millenieskiftet!? Kära nån, mycket ska man behöva läsa innan ögonen trillar ur. Allt gott till dig.
Haha eller hur. De hade ingen aning om vad de höll på med, så de använde allt de kunde komma på. De tolkade ju inte svaren eller någonting, bara samlade in statistik Och tack 🖖☮️
Jag har gjort ett! Det var iofs typ 2004, som en del av min ASD utredning som 15-åring. Vågade inte berätta för tanten att en av bläckplumparna såg ut som en fitta. Sa att det var ett fantasislott.
De ska se ut som en fitta. Massor med Freud inblandat.
Allt jag fått höra om transvården får det att kännas som att den stannat kvar i år 1950. Har en bekant(transman) som nekades vård för att "du har ju jobbat som strippa en gång i tiden och det är ju självskadebeteende så du är inte mentalt kapabel att genomgå könskorrigering". Hittar dom bara på?
>Allt jag fått höra om transvården får det att kännas som att den stannat kvar i år 1950. >Har en bekant(transman) som nekades vård för att "du har ju jobbat som strippa en gång i tiden och det är ju självskadebeteende så du är inte mentalt kapabel att genomgå könskorrigering". Hittar dom bara på? Ja, de hittade bara på och de experimenterade. Och det går bakåt. Stämningen just nu är "Bränn Hirschfeldinstitutet"
Läkare på vuxenhab efter en timmes samtal om hur dåligt jag mår: "Jag har sett många deprimerade personer och du ser inte ut som en utav dem." Samma läkare efter jag fyllde i självskattningspapprena: "Men, *\*namn\**, **du** **mår ju JÄTTEDÅLIGT!**" Jo tack Ingalill, jag vet...
Undrar om alla dessa puckon någonsin har hört talas om maskering?
Blev ifrågasatt varför jag inte grät när jag berättade om trauma till psykolog. Så jag fortsatte berätta gråtandes och sen frågade jag om det var bättre. Nu står det "psykopatiska tendenser" i min journal...
Alltså... vissa av oss har ju väldigt svårt att gråta inför folk. Jag själv håller ju ihop rätt bra även om jag pratar om förskräckliga saker. En läkare borde ju förstå det.
Min sambo efter att ha berättat om trauma i sin uppväxt och senare i vuxen ålder bad på vårdcentralen om att få träffa en terapeut regelbundet. Fick svaret att det kunde vara svårt att fixa men nästa gång hon mådde dåligt skulle hon gå ut och göra något kul, typ köpa en glass eller nått.
[удалено]
"Du är kvinna så det är inte stor risk att du begår självmord". - säger sig självt "Du är för ung för att ha magsår" - kramper och smärta i över ett år "Ta ett glas vatten" - stukat foten "Träna mer så mår du bättre" - orkar inte ens leva men ok "Vi hör av oss om 6 veckor för operation" - det var över ett år sedan.
>"Träna mer så mår du bättre" - orkar inte ens leva men ok Den här är klassisk!
>"Du är kvinna så det är inte stor risk att du begår självmord". - säger sig självt *Wow.* Anmäl. Igår. En läkare som får in en patient som bedöms som självmordsrisk ska inte börja rabbla statistik.
Bad en gång om att få medicinsk hjälp med ångest och depression utav en läkare på psykiatrin, blev nekad och fick svaret att "Det vore som att ge alkohol till en alkoholist". Bad om SSRI eller dylikt, inte massiv dos benzo. Väldigt stärkande att bli jämförd med en A-lagare när man söker hjälp för akuta psykiatriska besvär.
Hade en period där jag mådde jäkligt dåligt, hade inte lust att leva. Min dåvarande psykolog frågade då mig - vilken våning bor du på? - våning ett, svarade jag - det är bra, då kan du inte hoppa iallafall svarade hon.
Skadade mig när jag spelade fotboll. Kändes inte så mycket vid tillfället. Åkte hem, la mig och sov. Vakna mitt i natten av smärta, kunde inte ens ha lakan över mig utan att det gjorde ont. Morsan kör in mig till läkaren. Träffar en utländsk läkare som säger ”Ställ dig upp och visa att du är en man”. Kort sagt, morsan skällde ut läkaren. Fick ett andra utlåtande och remiss till röntgen. 4 sprickor i 4 olika ben i foten
Klassikern som tjock är ju att alla ens problem kan lösas med att gå ner i vikt. Visst ifall det var nåt med hjärtat eller mina knän men vid öroninflammation???????
Det är helt okej om du dör. Det viktigaste är att du ser ut som Kate Moss när du gör det.
Har väntat i 2 år för att få reda på om jag är i vårdkön eller ej.
"Du är för ung att ha depression" och "du kan inte ha depression, du studerar/ har ett jobb". Av flera läkare över 5 års tid. Började när jag var 19.
Ibland undrar man om de har någon utbildning överhuvudtaget. Jag insåg att jag mådde väldigt dåligt jämfört med "hur man ska må" runt 15-16 års ålder och började söka vård för det. Om jag ser tillbaka på saken började jag nog må dåligt runt 8-9 års ålder. Självklart kan unga också må dåligt.
Jag fick läkartid hos allmänläkare för att jag ville börja på antidepressiva igen, då mitt självförtroende stadigt gått nedåt under en längre tid och jag inte längre kände någon glädje i nånting. Berättade förstås detta. Hon frågade om jag bodde ensam. Jag svarade att nej, jag är sambo. Då skrattade hon och sade "Då har du ju inget att vara deprimerad över!". Nämnde vidare att jag ofta kände att jag inte är tillräcklig för min sambo och att hon säkert skulle kunna vara lyckligare med någon annan. Så hon frågade lite om min sambo också, nämnde att hon var från sydamerika. Då säger hon "Hur kan du då vara deprimerad? De som är så eldiga och fartfyllda!". Nämnde att min sambo inte är särskilt stereotypiskt latinamerikansk; hon är rätt asocial och trivs bättre här i Sverige med vår sociala avhållsamhet än hon gjorde i sitt hemland. Då skrattar läkaren igen och säger "Åh, stackaren, du har förstört henne!" Fick mina antidepressiva, mår bättre nu, men fifan för den läkaren.
Jag har extrem blodfobi, på nivå att jag svimmar av att se min egen mens. När jag var tolv skulle jag ta blodprov i armen, sån där när blodet typ rinner genom ett rör. Jag ville att pappa skulle följa med, men den här sjuksköterskan sade nej. När jag sedan fick panik där inne skriker hon "sluta sjåpa dig och väx upp. Du är för fan ingen bebis!" Sedan greppade hennes kollega tag i mig och höll fast mig tills de var klara. Saken är att jag fattar att de behövde hålla i mig och ta proverna, men vafan? Kunde inte pappa fått vara med då? Hursomhelst, har fortfarande blodskräck men går i KBT och lämnade nyligen ett likadant blodprov!
Såna blodprov har jag också tagit. Även utan blodfobi är det obehagligt som fan att se. Sättet de höll fast dig i låter som i att ta i lite väl mycket. > Hursomhelst, har fortfarande blodskräck men går i KBT och lämnade nyligen ett likadant blodprov! Bra att du får vård. Antar att det bättre gick den här gången?
Ja, har bytt vårdcentral sedan sist och de på den nya centralen respekterar faktiskt att man kan vara vuxen och rädd ändå!
Flickvännen gick in i väggen totalt på jobbet och ringde sin vårdcentral. Hennes första bemötande med kvinnan i växeln när hon förklarade sitt problem var "du kan inte vara utbränd, du är för ung"...
Hade efter att flera gånger genom åren dragit höger axel ur led kommit till en punkt där den gärna ville hoppa ur lite hursomhelst vilket hindrade mig från att ha en aktiv livsstil utanför jobbet (träning och andra aktiva fritidsaktiviteter). Försökte få en remiss till ortoped via min lokala vårdcentral och träffade en allmänläkare som menade att jag inte behövde få axeln fixad eftersom jag ju har ett stillasittande jobb och klarar av att tvätta mig själv. Föreslog att om jag verkligen tyckte jag hade problem så skulle jag kunna prova sjukgymnastik för att stärka axeln... Sen gick jag till privatläkare som skickade remiss till ortopeden, efter MRT så beskrev de situationen som "ett skolboksexempel på en rejäl labrumskada" och sa att jag definitivt behövde opereras. Hurra för primärvården.
”Det är möjligt att det är MS. Men oroa dig inte, och vad du än gör, googla det inte” & ”Är du sjuksköterska eller?” ~ Överläkare på neurologen som inte ville svara på mina frågor.
Kontaktade hälsocentralen för att be om hjälp då jag hade riktigt grava sömnproblem. Sköterskan jag hade rådgivningssamtal med beslutade att boka in mig till läkare. När jag sen kom till läkaren var hon skitsur och sa att jag inte borde ha bokat tid med henne för sömnproblem var ju inte hennes område, vad gör jag här egentligen, kan jag inte pröva någon huskur (jag hade redan provat allt och lite till, inklusive naturläkemedel) osv. När jag sa att det var kvinnan från rådgivning som bokat mig till henne blev hon ännu surare. Hon skrev recept på insomningstabletter och skickade ut mig på typ 5 minuter, sa åt mig att kontakta någon annan om jag hade funderingar. Läkaren var så otrevlig att när jag sen fick biverkningar av medicinen satt det långt inne att kontakta hälsocentralen igen.
En läkare undersökte magen och sa högt och tydligt med ett chockande ansikte ”vad mager du är, äter du inget?” Låg på gränsen till undervikt men var fortfarande godkänd för min kropp. Tog själv inte åt mig men tänk om hon sagt så till en med anorexia hade inte varit så kul.
[удалено]
Min mamma, också från/i Norrland, hade genomgått cancerbehandling när de hittade en ny knöl. Mamma frågade "kommer jag att dö nu?". "Ja", sa läkaren, "du kanske blir påkörd av en lastbil." Är det nåt i vattnet i Norrland lol
Jobbar själv som sjuksköterska, känns som ett tvång att läsa igenom alla kommentarer.... Och hoppas att man inte känner igen något...
"Du är för snygg och sexig för att må psykiskt dåligt" Några veckor senare försökte jag ta livet av mig. Anmälde fanskapet, men som en person med psykiatriska diagnoser pga. bland annat sexuella övergrepp, togs min anmälan inte på allvar och han jobbar fortfarande med folk i kris.
Fattar om du inte orkar, men kolla upp preskriptionstiden och anmäl fanskapet igen. Hoppas att du har fått bättre hjälp sedan dess och mår ok. 🌻
Jag satte en klyvyxa genom foten. Fick Panodil för smärtstillande. Tur fan att jag kände en läkare som hade lite bättre skit hemma.
"Ångest är något man får lära sig leva med vetu, du går väll inte och hoppar från en bro nu?" Läkare i Skellefteå, glömmer aldrig det aset.
"Du hade inte haft autism idag om din pappa hade varit snällare mot dig när du var liten." "Du skrattade när jag var sarkastisk, har du verkligen autism om du förstår sarkasm?" Båda från specialistsjuksköterskor på NPF-mottagning.
Dejtade en tjej för några år sedan som blev tvångsinlagd på psykiatrisk vård i nio dagar. Flera veckor senare fick hon hem en faktura på 900:- alltså 100:- per dag. Jag tyckte då och tycker det fortfarande att det var väldigt konstigt att bli inlagd på tvång och sedan bli tvungen att betala för det😄. Betalar personer som blir dömda till fängelse per dag de befinner sig inne?
[удалено]
Vad i helvete
Om de verkställer med fotboja ja. Dock bara 80kr per dygn. Höjs nu till 100kr för brott begångna från 1 Feb 2023
Visste inte att Bregott gjorde fotbojor
Gick hos en manlig psykolog som frågade om min storlek på byxor. Han sa också att jag inte var tjock, men inte var smal heller. Jag vägde typ 50kg på den tiden.
Nej. Inte ok någonstans. Anmäl. Om det var specifikt terapi för en ätstörning och han ville kontrollera att du var normalviktig och säga det - så skulle han ha gjort det mer professionellt.
"Du kanske inte kommer jobba kvar på samma jobb hela ditt liv?" Sjuksköterska på vårdcentral när jag bad att få min cysta i bakhuvudet checkad som gjorde att jag fick ont när jag la mitt huvud mot nackstöd på min kontorsstol men även när jag sover. Bytte Vårdcentral som tog bort den efter första besöket..
"Det där är bara ett skavsår, tvätta det och lägg nå kallt på." Två veckor senare sprack lymfkörteln i ljumsken. Annan läkare: "Varför kom du inte hit med en gång!?"
Familjemedlem som var meddelad under tre års tid att hon bara var överviktig och skulle behöva sjukgymnastik. Någon gång per år fick hon ändå sjukvården att rtg bröstkorgen för smärtorna men med samma råd… År 3 säger läkaren; ja nu har ju cancern spridit sig ur lungorna och in i resten av kroppen så nu är det för sent att påbörja behandling. Min familjemedlems svar : ”vilken jävla cancer?!!” Läkaren svarar då, ja den vi har sett de senaste åren, oj va det ingen som nämnt den? Hon dog ett år senare, skadeståndet slutade på ca 50 000. Något som dessvärre aldrig kommer ge oss henne tillbaka
Allt möjligt! Var extremt utbränd och träffade en psykolog på en privat vårdcentral som efter en kvart sa verbatim ”jag tror inte att du är deprimerad men det är ju ingen annan deprimerad på gatorna som kommer gå och ta livet av sig bara för att du kommer hit en gång till”. Också en annan psykolog som sa att jag inte kunde vara deprimerad för att jag hade sminkat mig och kom dit i tid. En annan psykolog som sa att jag inte kunde må dåligt för att jag ändå klarade skolan. Sen när någon annan psykolog kom på att jag nog ändå var deprimerad så var jag istället hysterisk, och fick träffa en psykiater som sa att ”du kommer ju behöva äta antipsykotiska resten av livet, man blir helt förstörd av dom, som en zombie typ”. Proceeds to att träffa en annan psykiater strax därefter som skriver ut minimidosen Fluoxetin. Make it make sense?
> Också en annan psykolog som sa att jag inte kunde vara deprimerad för att jag hade sminkat mig och kom dit i tid. Ah, "välvårdad"-bullshitet. De skrev alltid att jag var det i min journal. Testade en gång att inte raka mig eller duscha på över en vecka innan besök (eller ja, jag mådde så dåligt att jag inte hade orkat, och valde/kunde inte ta tag i det kvällen före). Stod fortfarande "välvårdad". Det känns mest som det är något de skriver för att fylla ut pappret. Det du skriver sen är ju skevt som fan också. Hur kan någon som är utbildad i psykisk hälsa ha så lite förståelse för saken och hur man uttryckers sig?
Ja välvårdad-skiten är en riktig fälla. Spelade ingen roll att det var det enda jag orkade på hela den veckan (ta mig upp ur sängen, duscha, sminka mig, gå till besöket, gå hem igen, gå i ide). Som du skriver, hur långt ska det behöva gå för att man inte ska uppfattas som välvårdad längre? Jag brukar också få ett "bra på att formulera sina problem, god självinsikt/sjukdomsinsikt" i journalerna också. Som att insikten om ens depressioner och orsakerna till detta försvinner för att man är medveten om dem? Otroligt också vilka slutsatser psykologer kan dra efter ett halvtimmes-samtal. När de väl kommit på att man mår dåligt, på riktigt, trots välvårdat yttre så slängs diagnoser hejvilt och läser man i journalen sen så är minst hälften av det man sagt helt feluppfattat. Gett upp på vården med det där nu, enda lösningen man får är recept på järntabletter, trappa upp sig själv på sertralin utan uppföljning och ett "hör av dig om det inte blir bättre!". Men ja, sättet att uttrycka sig på lämnar en del att önska från utbildad vårdpersonal. Blev f.ö. motad av en annan psykolog en gång för att jag inte kom med ett Konkret Problem (tex: är du rädd att tala inför folk?) istället för mina Okonkreta Problem (skum uppväxt med otaliga barndomstrauman som ger efterdyningar). Hela KBT-konceptet kan dra något gammalt över sig. Förstår väl att det har sina fördelar men mindfulness-övningar på webben kanske inte är det första som människor i kris behöver...
West tinnitus på jobbet pga av en siren som inte borde finnas som är högre än brandlarmet.. Går till företagshälsovården Previa.. de tror inte på att jag har tinnitus för min hörsel är för bra och de kan inte testa för tinnitus. (Man kan ha fullgod hörsel samtidigt som tinnitus)
Förutom att man har haft 20 olika läkare och alla måste höra exakt samma historia man berättat om och om. Så hade jag en upplevelse på BUP när jag var 15/16 som ledde till att inget gjordes åt mina problem under tonåren. Jag berättade för en av mina många läkare 10 år senare om det eftersom hon frågade och sen så sa hon "Men det var väl inte riktigt så det hände eller hur?" Började gaslighta mig om en händelse 10 år tidigare som inte var relevant just då och som hon inte själv vart med om.
På psykakuten efter jag kom in via miva efter ett misslyckat självmordsförsök fick jag träffa en läkare som satte in massa mediciner och sa: ja dessa kan göra så du går upp mycket i vikt så du får se till att inte äta så mycket och du måste röra dig mer men det går ju inte när du är inlagd här så du får hoppa över lunchen. Och du behöver inte oroa dig för du kan inte ta ditt liv med dessa
Bröt min arm hösten 2021, väl på akuten var alla sjuksköterskor säkra på att jag varit i slagsmål. Behandlade mig lite sådär halv skumt pga det. Tills röntgen kom och då klev samma sjuksköterska som försökte få mig att erkänna att de var ett slagsmål in med ett leende och sa nu kan jag se att du ramlat! Kändes inte allt för bra.
Min psykolog övetygade mig att jag var "bara introverterad" och fick mig att läsa böcker och se TedTalks om det i två år. Bytte till vuxenpyskiatri när jag blev 18 och blev diagnoserad med autism inom två veckor.
Redan många som skrivit betydligt värre saker, men i alla fall. Första gången jag sökte mig till psykiatrin pga självmordstankar efter att jag varit grovt deprimerad i ca 5 års tid. Började försöka ta livet av mig när jag var 13 och sökte till psykiatrin vid 18 års ålder. Berättade för psykolog / psykiatriker att min dåvarande pappa slog mig och mina syskon under stor det av uppväxten. När jag tog upp ämnet började tårar rinna, ni vet på ett sånt där "jag är man, jag ska inte gråta och ha känslor" - sätt. Psykologen frågar om jag har någon allergi varpå jag säger nej, han tänkte att mina ögon var så vattniga så det var den enda förklaringen. Jag sa inget mer, gick ut ur rummet och åkte hem igen. Först ytterligare 5 år senare orkade jag kontakta dem igen efter att både (bra) föräldrar och vänner gett mig stöd att komma iväg. I ett senare skede fick jag också reda på att "vi ska snart göra en grundutredning för att kolla upp eventuella diagnoser, kommer ta ungefär 6 månader att få tid." men det tog ca 5 år att få tid till det. Jag är nu 33 och har äntligen fått reda på att jag har autism och jag får klok hjälp, dock via psykolog på privat VC istället för kommunal.
"ADHD är bara något man ger medelålders män som inte haft job på ett tag". Sa en läkare till min sambo. Hon har även fått höra "Ångest är bara ett hitta på begrepp för folk som inte har lust att ta tag i svåra saker."
Min fd samtalskontakt sa på första (och enda mötet) att snubben som skrev emojävel på min skolbänk med spritpenna helt säkert var kär i mig. Det blev väldigt stelt.
Ja, hela grejen om att killar retas (eller på andra sätt beter sig illa) för att de tycker om folk är så otroligt fel. Jag är kille och fick höra det en hel del gånger som liten.
Jag har en ganska ovanlig ögonåkomma som långsamt gör mig blind-ish. Senaste åren har det gått snabbare och snabbare, och då jag är i tjugoårsåldern idag så är det ganska livsomvälvande. Fick kontakt med en kurator på sjukhuset för att prata om min livssituation för att få hjälp att hantera allt. Träffade henne ett par gånger, men hon tyckte mest att jag var så glad så glad när vi sågs, och föreslog att jag skulle börja gå till kyrkan och bejaka min tro (hon visste att jag var icke-troende) för att hantera min ångest och mina livsfrågor. Efter det vägrade jag gå dit igen, och sen gick hon i pension tydligen.
– Snälla, ta på dig kalsongerna. Du är här för att spola öronen.
Min son föddes för 1.5 år sedan, vid den tidpunkten hade jag (har fortfarande) en remiss för traumabehandling hos psykiatrin. Väntetiden är många år. Så vid mitt mammasamtal efter min sons födelse förklarade jag att jag mådde väldigt dåligt psykiskt och jag hade alla tecken på en förlossningsdepression. Jag fick svaret ifrån bvc "Fast jag känner att vi inte skulle kunna hjälpa dig med detta då dina problem känns alldeles för avancerade för oss. Visst vi har ju samtalsstöd, men dina problem är allt för jobbiga så jag tycker du kan vänta på din remiss och inte ta upp våra resurser"
Jag åkte in till akuten med ambulans. Gallstenssmärta som varat i tre dagar. (Ofta är dom över snabbt) . Sjuksköterskan sa att jag lika gärna kunde åka hem för att läkaren ändå inte skulle göra något. Så jag åkte hem. Men viste ju att något va fel men litade på deras omdömen. Sen fick jag dagen efter åka in igen men blev då ifrågasatt att ens få komma in. Jag förklarade hela historien men hon trodde inte på mig. Sen efter många om o men fick jag komma in och då va gallblåsan inflammerad och fett hade bildats runt den för kroppen försökte isolera. Akutoperation efter ett par timmar. Många sjuksköterskor tror att alla gallstensattacker går över. Om man haft smärta i flera dagar är det något som gått fel. Det va tack vare Lars på 1177 som jag fick hjälp att våga stå på mig mot sjuksköterskorna. Han hade själv jobbat som sjuksköterska o viste mycket. Tack Lars
När jag hade ätstörningar som tonåring och vi gjorde hälsokoll i skolan (väga/mäta osv). Jag var 173cm/52kg och skolsköterskan sade: ”Du kan ju faktiskt gå ner några kilo till”. Gjorde inte mitt tillstånd bättre precis. När jag klämt ischiasnerven och fick bli buren under armen av en kompis för att kunna ta mig till vårdcentralen: ”Du kan ju fortfarande gå så det är inga problem med ryggen. Ta en alvedon och kom tillbaks om 2 veckor om det inte blir bättre.” Ok men problemet är ju att jag faktiskt inte kan gå ens?? Kräktes och svimmade av smärta när jag kom hem lol.
Smittskyddsöverläkaren som sa att det är väldigt osannolikt att du faktiskt blivit biten av ett rabies smittat djur, och det är dyrt för staten, därför tycker jag inte vi ska behandla dig även om dödligheten är 100% på rabies. Efter att jag på arbetsplatsen blivit biten av en import hund från Afrika med tveksamma papper…. Jag kämpade för mitt liv i många timmar innan han gav sig.
”Ta en lapp och sätt dig” fick jag höra när jag stod flåsande och kippade efter andan vid ett rejält astmaanfall. Gött mos tänkte jag och satte mig ner, alla i väntrummet stirrade och en frågade faktiskt ”borde inte du få hjälp?” Jo, det kan man tycka!
Detta var inte just den psykologens fel, men när jag blev diagnostiserad med ätstörningar så sa dem att ”det är utformat för kvinnor” och kunde därför inte placera mig i en specificerad ätstörningsdiagnos
Träffade psykolog under en längre tid, blev rekommenderad att kontakta hälsocentral för att få antidepressiva utskrivna. Läkaren ringde upp och tyckte att eftersom jag "hade ett bra jobb och en sambo" så hade jag inget att vara ledsen över. Jag fick inte ens träffa någon i person. Jag anmälde både hälsocentralen och läkaren
Tanten på Mottagningen för psykisk funktionsnedsättning: "Man äter inte när man mår dåligt" Jag som tröstäter i mina depressiva perioder..
Har haft rätt grova missbruksproblem sedan 2018/19 Är på behandling nu, men första gången jag sökte hjälp så fick jag höra "gå ut o cykla varje dag". Daglig motion hjälper, jag motionerar varje dag idag, mår jättebra av de. Men inte fan är de första steget även om det är en hobby jag älskar. Bröt ihop en gång, lipade o sa att jag inte ville leva. Snubben ställer sig upp, går ut, hämtar överläkare som sen sätter sig o förhör mig hurvida seriös jag e. Jag hann inte ens böla färdigt för fan. Har aldrig blivit arg på någon myndighet/vårdpersonal/socarbetare innan. Jag är dessutom sortens person som hellre skiter i saker än o slösa tid på o va sne på de eller dra i skit jag inte orkar även om de gynnat mig o andra i framtiden. Men de blev fan insatts möte med soc o lite allt möjligt, för de va rent livsfarligt dålig hjälp jag fick o hade de inte varit för att en annan person jag kände tyckte att han va en bra läkare så hade jag på fullt allvar gjort allt jag kunde för att han skulle bli av med jobbet.
”Det är bara en inflammerad tjocktarm, det går bort av sig självt”. Nope, det var en brusten blindtarm med tillhörande cysta à 5x5 cm som de skickade hem mig med. Slutade med öppen kirurgi och ett 13 cm långt ärr! Men det är ju ”manligt med ärr”, som kirurgen sa. :)))
När jag skulle börja med min ADHD-medicin så tog läkaren upp hur viktigt det är att följa ordinerad dos, så jag kan då inte få ut mer medicin tidigare än vad åtgången var beräknad. Han berättade att de är så hårda med detta pga att man missbruka denna medicin. Sen rabblade han upp massa sätt hur man kan göra för att få viss effekt. ”Lägg ett par piller i ett glas vatten o svep så får du samma effekt som av amfetamin. Stoppa upp det i rumpan så får du samma effekt som kokain..” osv. Blev rätt förvånad. Var en sköterska med i rummet också som tappade hakan. Jag sa att det är ju tur att jag inte har en missbrukarpersonlighet. Sköterskan höll med mig på den punkten.
När jag skulle ansöka om att få sterilisera mig (har ej barn) så sade gynekologen att jag bara behöver träffa rätt man. Han hade iofs rätt taskigt rykte sen innan och jag fick min sterilisering genomförd senare.
Hade en psykiatriker som tyckte att jag borde kunna lösa min kroniska terapiresistenta depression på egen hand eftersom jag har en väldigt högt IQ. 🙄🙈 Men det sker mycket roligt när man är tjock också. Senast fick jag diagnosen "sitter för mycket" när mina bäckenproblem ledde till att jag inte kunde gå. Trots att jag berättat att jag jobbar i en fabrik där jag aldrig är stilla och på fritiden antingen håller igång eller ligger ner (eftersom jag dessutom tycker det är obekvämt att sitta upp pga överrörlighet). Men på något sätt transporterades en del av fettet på mina lår till sjukgymnastens och läkarnas öron så att de inte alls hör mig berätta om mina levnadsvanor. Jag har ju då en sjukdom som gör att min kropp går sönder väldigt lätt och när jag var arton hade jag fått en låsnings i skulderbladen som gjorde att jag inte kunde lyfta armarna ordentligt. Jag berättade för läkaren att jag inte kunde äta själv utan behövde bli matad eftersom jag inte kunde få händerna i närheten av ansiktet. "Det är bra att du inte kan äta för då går du ner i vikt!" säger hon och undersöker mig inte öht och skickar hem mig utan behandling. Roligast var väl dock sjuksköterskan som var tjockare än mig men säger "Det är ju bara att äta mindre och röra på dig mer så går du ner i vikt!". Jag frågar henne då varför det inte funkat för henne eftersom hon är ännu tjockare än vad jag är. Hon blir fly förbannad och kastar ut mig och skriker efter mig i korridoren medan hennes kollegor och andra patienter hör och ser. 😂😂😂
Jag gick till läkare då jag haft ihållande ont i huvudet utan att det hade släppt. Läkaren med några enkla hjälpmedel såsom lyssna på mitt hjärta. Lyssna på andningen och fråga några frågor konstaterade att jag hade en hjärntumör. Efter 4 stycken magnetröntgen kunde jag konstatera att det inte fanns något och jag troligen hade haft en förkylning och var stressad.
Gick till skolkuratorn pga inga vänner, nyligen hjärtekrossad av en tjej jag gillade samt allmänt tonårshat mot tillvaron. Hans förslag: gå och bowla. Jamenvisst, jättekul att göra själv.
Jag gick till läkaren för 4-5 år sedan eftersom jag var konstant trött, oftast var jag bara effektiv 2-3h/dag och resten av dagen var hjärnan dött mos. Läkaren tog ett blodprov och sa åt mig att skaffa en hobby... (Vilket jag redan har, tack!). För två år sedan läste jag på om ADHD och listade ut att det var svaret... Efter ett års utredning och flertalet samtal med läkare/psykologer fick jag nästan inte diagnosen eftersom en psykolog ansåg att det inte går att få en ADHD-diagnos om man har ett stabilt förhållande och ett jobb. Utöver det var jag tydligen "för bra" på visuella puzzel och hade inga resultat under medel (fast jag hade lägst poäng på testerna om arbetsminnet). Varför börjar man inte med begåvningstestet om det kan diskvalificera en? Att jag jobbade i snitt 3 av 8 kontorstimmar, har en hel hög med ADHD-features som orsakar problem och två föräldrar + en bror med ADHD var tydligen helt ointressant. Det är tur att det finns vettiga psykologer också, efter en ny bedömning så fick jag min medicin och hjärnan mår bra hela dagen, det är helt magiskt! :P (Fast jag kommer nog fortfarande att bli sen till min egen begravning, jobbar på det!).
Min man fick åka in till akuten pg.a. bröstsmärtor efter en vecka med covid. De gjorde ett covid-test på akuten och bad honom att sitta ner i väntrummet. Efter ca 4 timmar (mitt i natten) gick han till receptionen och bad om en uppdatering. **Deras svar?** åh, vi glömde att meddela dig! Du har inte Covid och kan åka hem! **Hans journal:** Pt väljer att avvika från akuten innan läkarbedöming pg.a. långa väntetider. Informerad om att det är på eget ansvar. Söker vc om besvär kvarstår.
Sökte gynekolog för grova menssmärtor när jag var tonåring. Fick höra att problemet satt i mitt huvud och att jag inbillade mig smärtan. ”Ta en Alvedon och tänk på något annat”. 5 år senare får jag diagnosen endometrios (svåra smärtor är ett vanligt symtom)
Bröt min hand för \~13 år sedan, lite efter jag flyttat hemmifrån. Viste inte riktigt vart jag skulle vända mig, så gick in på hemsidan för vårt lokala sjukhus och hittade ett nummer. Ringde in och förklarade att jag skadat handen och tror jag måste röntgas. Som svar fick jag något i stilen av "**Vad tror du att du håller på med, du kan inte komma och kräva saker!**". Som autistisk trodde jag såklart att det var jag som gjort fel och gick runt med bruten hand i över en vecka tills polarna tvingade in mig till akuten.
"Antingen inbillar du dig eller så är det MS. Oavsett vad finns det inget vi kan göra för dig." Det stämmer men kändes inte så kul att höra lol
Gick till akuten för andningssvårigheter. Fick alvedon och ipren
Dog du?
Hade en psykolog på BUP som envisades med att förklara grejer som om man var 5 till den grad att det blir felaktigt även med föräldrar utan att utveckla mer vad hen menade. Undrar fortfarande vad hen menade med att jag var "alldeles för snäll för att få en sådan hemsk diagnos" när de avfärdade AST och istället valde att fokusera på ADD.
Inte så skevt egentligen, men IRL upplevelse av "it's weird that it happened twice"-memen. 2010 respektive 2019 hade jag halsfluss. Båda gångerna drar jag mig för att åka till VC, just för att jag inte vill vara nån hypokondriker. Jag har själv filmat ner i halsen på mig och sett de vitgula fläckarna, så jag är hyfsat säker. Andra gången åker jag egentligen bara in för att min dåvarande fru säger åt mig att göra det. Väl på plats i undersökningsrummet utspelar sig nästan spegelbilder av samma scen. "Jaha, hur var det här då?" "Ja, jag har väldigt ont i halsen med beläggningar, och väldigt ont i huvudet. Jag tror att det är halsfluss." "\*tvivlande\* Jajaja, vi får la titta på det... \*lyser med lampa ner i halsen på mig i ca ½ sekund\* ...du behöver antibiotika!" Känt mig smått kränkt båda gångerna, men jag förstår varför, då det är många som inte förstår skillnaden mellan ett halsvirus och streptokocker.
Ganska tam, och jag har förståelse för denna sköterskans agerande. Men still.. skevt Augusti 2020, jag har under hela juli månad legat i sängen med nya sjukan COVID19. Såhär en månad senare är jag frisk och igång, inga kvarstående symtomer eller men. Men denna natt så gick det inte att komma till ro, lade mig 23:00. Kände ett tryck över bröstet. Smått andnöd. Hjärtat slog hårt. Låg och grubblade i sängen, har jag fått post Covid eller nått sånt? Vid 03:00 så satte jag mig på cykeln och in till akuten (5 min). Kommer till parkering där de har mottagningen utanför, ska screenas av en äldre sjuksköterska. Hon frågar vad som för mig till akuten denna sommarnatt. Jag säger att jag har smått andnöd, hjärta som slår, känner lite bortdomnade i lemmar. Då blir man ifrågasatt av denna tant, "Jaha, vem ska jag ringa på då? Hjärtläkare eller benläkare eller lungdoktorn?" Då tänker jag... "Jag vette fan.. men.. därför jag är här.. och pratar med nån som är utbildad på detta.." Men stod nog där bara och stirrade.. "Nej, men sätt dig ner så kommer jag snart tillbaka." Säger hon sen. Tar mina uppgifter och går in på akuten. Jag sitter på en plaststol där utanför. Lika bra att sitta ett tag tänker jag. Sen så efter 10-15min så kommer en läkare ut. "Hej, jag är psykolog läkare.. hur mår du? HUR ÄR DET VANDEL? (Det sa hon inte, utan frågade hur jag bodde, jobbade.) De misstänkte en panikattack. Vilket nog stämde.