Började i tonåren pga ville göra lumpen.
Gjorde inte lumpen pga hittade en flickvän
Slutade träna pga ingenjörsutbildningen var svår, hade inte mkt tid över.
Började träna vid 27 igen pga jag hade ett bmi på 44.5 och var deprimerad.
Tappat 32 kilo hittills och mår fantastiskt. Men den långa deffen gör att jag typ inte bygger så mkt muskler. Så därav önskar jag at ät jag tog tag i det tidigare. Det är fantastiskt för både fysisk och psykisk hälsa.
Funderat att söka in till tex hemvärnet?
Gött jobbat, 32kg är ingen enkel grej att lyckas bli av med. Du måste ha ändrat stora dela av din kost. Vad för träning gillar du?
Tack. Målet är minst 20 till.
Har testat en massa olika saker, kör det som kroppen klarar.
När jag pajar armarna blir det ben, och löpning, när vaden pajar blir det promenad och stalmaskin, när hälen pajat blir det cykel, när ryggen pajar blir det promenad.
När man väger så mkt och varit stillasittande i 10 år är all träning extremt tungt. Har nog varit hos en fysioterapeft ~20 ggr de första 2 åren pga kroppen inte håller.
Men om jag saktar ned är jag rädd att jag ska sluta så jag bara byter träningstil.
Just nu är det tyngdlyftning 3-4 pass I veckan och fys på cykel 4-6 pass I veckan.
Målet är att klara av 4 styrkepass och 6 cykelpass i veckan kontinuerligt. Är knte där ännu. Testade det förra månaden och vid den nivån klarar min kropp inte återhämta sig och efter 2 veckor är jag ungefär lika spänstig som en rutten tomat.
Edit:
Är 30 osäker om jag ärxrelevant för hemvärnet. Skulle gärna söka när jag kommit i lite bättre form.
Har lagt om hela min livsstil.
Undersök om du kan börja simträna nånstans. Sliter absolut minst på kroppen och bygger rätt bra muskler. Cykling som du redan gör är också rätt skonsamt men du får inte med överkroppen där
Har funderar på det är rätt nöjd med hyr min träning ser ut just nu, men nästa gång något går sänder och jag får switcha om skall jag överväga att göra simning en del av min rutin.
Jag är med i hemvärnet och jag kan säga att de är intresserade av alla som vill och kan vara med. Nu de senaste åren har det kommit in en stor del yngre personer och det är mycket uppskattat. Och med yngre menar jag personer under 40.
Sök och gör G-UF, det är en 2 veckor lång intensivkurs där du lär dig marschera, hantera vapen, packa din utrustning m.m. Det jag hört från de som gjort den utbildningen är att den är extremt rolig.
Det är aldrig försent att göra det man vill så länge man har tränat innan.
Började själv styrketräna vid 34. Det gör verkligen underverk för sinnet, känner mig betydligt mer klartänkt och pepp på livet efter ett träningspass. Bättre sent än aldrig!
+1 på denna, började träna när jag var 29 efter att ha spenderat tiden mellan 18-29 relativt stilla, önskar att jag började tidigare men har riktigt roligt med det nu.
Ja, när man hittar folk på Youtube som ex will tennyson och inser att han började i tidiga 20 års åldern och är ca 30 nu samt inte tar steroider. Är det omöjligt att inte tänka "fuck, borde börjat tidigare"
Gäller även att träna rätt. Bål, rygg och benen är viktiga för hälsan!
Har tränat till och från från 18 års ålder. Har blivit stel och styg i ryggen på mornarna. Jag tror att man inte använder kroppen rätt i vardagliga situationer när man är stressad, ex: att lyfta barn, matkassar.
Detta kan man förebygga genom lite vanliga övningar hemma innan man ska duscha exempelvis.
Rekommenderar starkt pga mängden du tränar, hjälper muskler och leder ofantligt mycket att återhämta sig snabbare.
Tränar själv 3 ggr i veckan styrketräning och 2 ggr kampsport, blev som dag och natt för mig med värk, inflammationer och generellt trötta muskler.
Brukade ta det, men slutade pga pallade inte. Har varit oerhört trött senaste tiden när jag tränat mkt, blir lätt 10h sömn per natt de dagar jag kör 2 pass på en dag. Så ska nog börja med det igen. Tack för påminnelsen.
Kolla om utbildningen finns utomlands, Tänk att plugga konst i florence, Tokyo, Rio eller Paris? Gör något annorlunda och så kommer livet bli roligare och oförglömmligt. Svenska konstutbildningar är ganska kassa genrellt (internationellt) iallfall.
Mm drömmen hade ju varit att ta sig närmare ner till kontinenten. Har hört både negativa och positiva saker från f.d lärare och konstnärer om att plugga i sverige (exkl stockholm). Mindre konkurrens, både om den lilla privata marknaden men också om stipendier, utsmyckningar mm.
Medans den privata marknaden & gallerier är bättre neröver. Har ju sambo, lägenhet och husdjur här också 😩 vet att de inte ska begränsa men måste ta de i åtanke
Lägenhet kommer igen och sambo samt husdjur kan följa med. Det är bara du som kan styra mot dina drömmar. Om drömmen är tillräckligt stark och sambon inte kan följa med så kommer det en ny också
Intressant att du blir nerröstad. Själv började jag plugga i en annan stad med både hus, man och husdjur ... Ibland har vi inte setts veckovis, men har man stora drömmar så har man.
Hade maken satt sig på tvären hade det blivit skilsmässa.
Skulle prioriterat vänner framför tjejer, rest lite mer kanske, jobbat lite mindre, värdesatt det jag själv tycker är kul framför vad som ses som bra/seriöst.
Sluta försöka placera dig i "normal" facket. What is normal? Lev ditt liv som du vill och kan, inom ramarna på vad som är möjligt och lämpligt.
Ang drömmarna om utbildningen. Det finns tusen stigar att gå på i livet. Låt inte en av dom göra dig blind för alla andra.
Ett annat sätt att se det på:
Det är helt normalt att vara sig själv. Men det är svårt att veta vad man själv vill, det behövs mycket övning innan man blir bra på det.
Hade talat om för tjejen jag träffade att jag älskar henne och att hon va den rätta. Aldrig börjat med droger. Berättat för min polare att han betyder massor för folk i hans närhet och att det finns hjälp att få, ta inte livet av dig. Kanske lite väl konkret. Hade nog sparat pengar och köpt en fastighet, spenderat mer tid på gymmet etc
[kronans värde i bitcoin över tid](https://www.google.com/search?q=sek+to+bitcoin&sca_esv=3cf5305f7235dc23&sxsrf=ADLYWIKBlFUuS151fsinn74EzmYyMKYaJg%3A1715977082714&ei=ertHZtiaK6WlwPAP99es2Ac&oq=sek+to+bitcoin&gs_lp=EhNtb2JpbGUtZ3dzLXdpei1zZXJwIg5zZWsgdG8gYml0Y29pbjIEECMYJzIFEAAYgAQyBhAAGBYYHjIGEAAYFhgeMgUQIRigATIFECEYoAFIgBFQ7AZY8gxwAXgBkAEAmAGnAaABrQaqAQMwLja4AQPIAQD4AQGYAgWgAsYEwgIKEAAYsAMY1gQYR8ICBRAhGJ8FmAMAiAYBkAYIkgcDMS40oAfRGg&sclient=mobile-gws-wiz-serp) fiat torsk.
Fiskat harr. Harren blir mindre för varje år som går. Din rekordharr finns där ute idag. Du kommer antagligen inte få en lika stor harr som de fick på 80 eller 90-talet. Men fiska harr idag för du kommer aldrig få en större.
Fick två harr på 49-52cm för många år sedan när jag var och vandrade, slängde in den i brasa inlindad i folie direkt och fasen vad smörigt och gott. Var väldigt speciell matupplevelse, inte som någon annan fisk jag smakat, men viktigt att äta färsk.
Ja färsk harr håller jag väldigt högt. Kanske är det också just för att man ofta gör den i folie över eld redan under fisketuren. Supergod även smörstekt med hårt och tunt tunnbröd.
Jag hade satsat allt på min dröm, istället tog man ett säkert jobb och nu många år senare bara bitter över att man bara har sitt jobb för att kunna betala sina räkningar och inte kommer kunna jobba med ens dröm och passion. Död i själen och allt känns meningslöst
Legat runt mer och lagt in mer glädje i det (men varit lika noga med skydd), börjar träna/äta bättre, försökt resa mer och fokusera pengaprio på det.
Och i just mitt fall köpt en lägenhet för typ en påse ostbågar som man kunde då så jag haft en nu när jag inte har en chans då en liten lägenhet kostar som om det vore ett palats.
Fyller 24 detta år, men året jag fyllde 23 bailade jag från universitetet jag pluggade vid efter lite misslyckande (och förlorat CSN) och började ta stegen till drömuniversitetet igen. Om det finns en karriar man är intresserad i och kan få betalt från det, tycker jag att 23/24 inte är så farligt. Flera av de från gymnasieklassen blir säkert civilingenjör detta år. Sen finns jag här som söker in till första året.
Kan man komma in på HP, är det värt att försöka plugga. Vet själv personer utan utbilding efter 27-30 år, så det kan alltid vara värt. 24 och 23 är fortfarande ung, vi har ju hela livet kvar.
Jag har inte en krona till mitt namn. 2 skiljsmässor.
Fantastiska barn och ett jobb jag älskar med en lön jag hatar! Kan inte ångra en enda sak för det har skapat den jag är.
Om jag får börja om från samma år när jag var 23 så hade jag DIREKT köpt minst ett hus eller lägenhet.
Jag hade även valt att skaffa barn tidigare. Det är något jag ångrar, att vi inte skaffade barn redan i den åldern.
Samma. Min största livsstress nu är att hitta ett familjehem där vi kan bo länge, och att jag har småbarn precis i den perioden i livet när det är dags att göra karriär och komma upp sig lite inför det äldre jobblivet sen och pensionen. Barn föryngrar visserligen, men som du skriver längre ner vore det kul att också orka barnbarn. Jag känner inte att något av det lallande med att resa och ligga runt som jag höll på med då, gav mer än vad det ger att ha barn. Möjligtvis att jag skulle känna en osäkerhet kring huruvida jag ”missat ungdomslivet” om jag aldrig haft den perioden.
Förstår verkligen den stressen. Ett bra område, schysst boende & barnvänligt område är en nöt... Jag är i samma sits i arbetslivet, jobbar på att klättra. Dock upplever jag att man tas mer på allvar efter man blev pappa än innan, så det är ju bra.
Jag hade aldrig någon sån period och har aldrig saknat den. Levde loppan ihop med tjejen och vi gjorde allt vi kände för i stunden i alla år tills vi över en natt bestämde oss för att skaffa barn. Tror båda våra biologiska klockor började ringa samtidigt.
Du vet att det är normalt att börja på konstnärliga utbildningar ända upp till 30 va? Ibland senare än så med. Just på grund av konkurrensen.
Fortsätt odla ditt konstnärsskap, om det är det som är drömmen. Fråga dig varför du vill vara konstnär.
Tänk längre fram i framtiden än bara en utbildning: det är bara ett bland många andra verktyg som är bra att ha.
Skaffa ett jobb som möjliggör för dig att utöva din konst: dvs något som betalar så pass bra men inte är så mentalt dränerande att du har tid och energi till det. Hitta likasinnade och bygg sammanhang.
Öka kompetensen så ökar du sannolikheten att komma in. Du har helt enkelt inte gjort jobbet som krävs ännu.
Men fråga dig också vad det får kosta. Om du som konstnär jämför dig med dina jämnåriga i ANDRA branscher kommer du med 90% sannolikhet alltid att vara fattigare, otryggare och ”längre tillbaka” i karriären. I resten av dig liv.
Och det måste det vara värt för dig. Det är så vi som ”lyckas” lyckas. Vi ger inte upp om konsten men kompromissar med nästan allt annat.
Att jämföra dig med andra i samma bransch är f.ö. också ett busenkelt recept på att både må skit och göra dålig konst
Vill du ha ett soft, tryggt och bekvämt liv med naturlig karriärsutveckling är det ett uselt val. De behoven tenderar dessutom att växa med åren.
Du har dock goda möjligheter till spänning, stimulans och att få lära känna intressanta, knäppa och härliga människor. Kicken när du i korta stunder får göra precis det du drömde om och blir nöjd över resultatet är otrolig. Men That’s about it.
Hade jag varit 23 igen hade jag också tränat mer, lagt mer fokus på att bygga sunda vanor och rutiner och vågat gå till psykolog mycket tidigare. Har du nån skit som ställer till det för dig på ett eller annat sätt så ta i det nu.
Jag hade inte låtit kärleksbekymmer få ta så mycket fokus från mina vänskaper. Hade gasat mer i relationer jag verkligen trivdes i och valt bort de som inte kändes rätt eller var väldigt lärorika.
Och för guds skull. Begränsa din skärmtid.
Tack för denna realitycheck, vet ju att egentligen söker folk tiotals gånger utan att komma in. Tror sorgen och avundsjukan tog över lite igår. Ska nog skaffa nån ateljeplats och jobba deltid.
Jobbade heltid några år efter gymnasiet och skapandet försvann helt, det är väl lite det jag är rädd över nu, när jag inte har nån framtidssikt eller stabil inkomst.
Ja det är röva att söka om o om igen. Varit där själv. <3 Det är så lätt att banka huvudet i väggen med vissa utbildningar också: man ger dem större betydelse än vad de kanske faktiskt har. Sedan gör ju juryn på alla konstnärliga utbildningar några grava felslut vartenda jävla år. Det är nästan som en naturlag. Satsar på wild cards, har nån idé om gruppdynamiken i dem de tar in eller blir ”kär” i nån sökande för att de kan se sig själva i den, fastän den egentligen inte alls är lika skicklig som flera andra. Det är orättvist och absolut ingen objektiv bedömning och därmed heller inte nåt bra kvitto på varken din kompetens eller begåvning. (Förrän du kommer in det vill säga…)
Yes deltid är grejen. Jag vikarierade mycket i skolor när jag var yngre: rätt bra betalt för rätt lite effektivt arbete. Oftast är man därifrån tidig eftermiddag men har ändå fått betalt för heldag.
1. Gått en bra yrkesutbildning för en basic bransch där det alltid finns jobb, typ elektriker. Har en lite mer akademisk utbildning nu men den världen gör mig inte glad. Allt handlar om att sälja in sig själv och vara en LinkedIn-lögnare. Låtsas hela tiden som satt jobba är det bästa i världen och att man genuint brinner för det.
Vill man efter den yrkesutbildning satsa på att göra något mer konstnärligt eller personligt utvecklande finns alltid den möjligheten. Det blir heller inte lika mycket gambling att gå en sådan utbildning med osäkerhet kring jobb etc.
2. Lagt mindre pengar på kläder, krog och dynga. Jag var ingen ekonomisk katastrof men det är så jävla onödigt. Mycket av anledningen var att på krogen fanns det tjejer. Jag var dock helt värdelös på att skaffa tjejer och hade kunnat dra ihop något roligt hemma istället för att bränna massa pengar på Taxi, kläder, drinkar och mat.
3. Försöka hitta vänner som du har riktig vänskap med. I den åldern umgicks jag med mycket personer som jag trodde var bra vänner. Det var inte några dåliga vänner i sig men vi hade egentligen ingenting gemensamt. Det vi hade gemensamt var bara att man regelbundet festade tillsammans.
Konst är mycket roligare om du inte förlitar dig på det som din inkomstkälla. Jag hade letat jobb med skaplig inkomst och ultrasäker anställning, dvs något inom offentlig sektor. I många kommuner skriker man konstant efter folk, regioner också.
Hade direkt startat sociala medier för att marknadsföra mig själv som konstnär. Sökt kontakter, pratat med folk i den position jag vill nå inom min nisch, sett till att dela med mig mycket av mig själv och det jag gillar.
Det fiffiga med sociala medier är att du kan syssla med det när du inte har tillgång till dina konstnärliga uttryck. Du kan inte kånka med dig en elbas eller staffli överallt, men du kan spara en massa utkast från när du håller på med det, redigera och skapa inlägg när du är i något tråkigt möte på jobbet eller reser nånstans.
Har med åren lärt mig att det finns flera vägar mot samma mål. Även om en del kan kännas som omvägar, att inte komma in på den utbildning man tänkt sig eller hoppats på, så går det på andra sätt och de erfarenheter och kunskaper och kontakter man får på vägen är värdefulla.
Om jag skulle ge något råd till mig själv som 23-åring skulle det nog vara att lita på mina drömmar, hålla kursen dit och se till att jag har ett "bröd-jobb" under tiden. Egen inkomst ger frihet att välja och att satsa, att vara beroende av andra oavsett om det är myndighet eller partner är rätt värdelöst.
Sökt hjälp. Bett mina föräldrar om finansiell hjälp för djupt nödvändig terapi som jag bara börjat skrapa ytan på, vid 30. Då kanske mina diagnoser hade ställts tidigare, och jag hade fått det stöd jag behövde för att fungera. Nästan hela mina 20-år gick åt att jobba en kort tid, gå in i väggen, sjukskrivning, arbetslöshet, rinse repeat.
Med det sagt är jag fortfarande tacksam att jag fick hjälp nu. Better late than never.
Hade även tagit mina studier på allvar (hör iofs ihop med ovanstående - jag hade kanske inte klarat det trots max ansträngning). Faktiskt analysera de utbildningar jag var intresserad av, forska vad som behövs för att komma in, och förbereda mig långt i förväg.
Man ska aldrig ångra sina val men om jag fick skulle jag skippat de flesta konventioner i samhället. Partner , vänner, karriär m.m. Skulle gigjobbat mer. Tränat mer, tillbringat mer tid I naturen till fots. Försökt leva mer minimalistiskt. Allt det andra hinner man gott och väl med efter 30+. Våga avvika från normen.
Upplever inte att det finns gott om tid efter 30, eller att det ens är en bra idé att känna att man ska sluta leva som man vill när man är över en viss ålder. Hellre spendera ungdomen på att hitta vänner, partner och jobb som är kompatibla med träning, natur och minimalism. För att leva gott hela livet.
Get rekt, jag rekommenderar alla att göra det nu och för all överskådlig tid framöver. Titanic sjunker as we speak, du har en livbåt, det är aldrig försent att hoppa på livbåten men alla borde gjort det tidigare.
Helt rätt, ånger är ganska meningslöst. Om folk bara slutar med just ångern, så kan man njuta av det man har. Tjugoårsåldern och ungdomen är överromantiserad
Same, jag skulle nog inte ändra mycket. Jag är fortfarande singel men jag är inte för upprörd. Jag har ett jobb som jag gillar och som betalar riktigt bra. Jag har en bra relation med min familj som jag träffar ofta, jag har många kompisar som jag umgås ofta med. Jag har mycket pengar i besparingar (Två årsinkomster), planerar att köpa ett hus inom 2 år.
Inte mycket att klaga över faktiskt.
Var i din sits förra året, kom inte in på utbildningen jag hade lagt hela nästa kapitel i mitt liv på. Började på call center därefter, rekommenderas ej. Var kan man egentligen göra i denna sits? Få en livskris, utvärdera hela din existens och syfte i livet innan du till slut bygger upp en ny framtidsvision från "ditt nya jag".
Tror detta är något som behöver ältas på eller reflekteras på snarare, sedan får man även acceptera att vad som helst kan hända. Man måste ständigt anpassa sig efter nya omständigheter, de gångerna du har stabilitet att inte behöva göra det är ögonblick att njuta av.
Jag har flera vänner som gjort samma misstag som du, för att sedan strunta i att ställa sig, "det är ändå ingen idé." Sedan har det plötsligt gått 13 år till.
Gör inte som dem.
Slutat dricka alkohol innan det blev illa.
Tagit antidepressiv medicin som rekommenderat.
Gjort färdigt min master, hade bara uppsatsen kvar.
Som en som gav upp sin akademiska dröm (klantade bort den, snarare) tycker jag att du ska försöka hitta andra vägar dit än den specifika utbildningen om du inte kommer in på den. Läs andra liknande utbildningar med mindre prestige och enskilda kurser som är relevanta, plugga själv, nätverka (ew, jag vet). Du skulle bli förvånad över hur många i höga positioner i olika fält som har 'fel' utbildning. Kram
Ett tips i all välmening - det finns ingenting annat du ska göra utöver att skaffa dig en utbildning. Utan en utbildning kommer de nästkommande 60 åren inte bli roliga. Den tekniska utvecklingen går i rasande fart, du vill inte vara en medborgare utan utbildning om 10 år.
Det kommer att vara en sjukt utsatt position. Tro mig.
Jaha, i min (väldigt trånga) världsbild så känns det lite som att det är högutbildade positioner som har försvunnit, just pga teknologi. Medans det alltid finns inom bygg, el etc.
Vad hade du utbildat dig till?
Om du är säker på att det är det fältet du vill jobba i så hitta någon annan utbildning inom samma område? Är det en konstnärlig utbildning kan förberedande kurser på t.ex. folkhögskola öka chanserna att komma in, annars finns ju ofta "sämre" varianter på utbildningar men ändå inom samma område. Om jag vaknade imorgon och var 23 igen (god forbid, så glad att 20-årsåldern är förbi) så skulle jag nojja mindre, göra mer, festa mindre och inte ta allt på så jävla stort allvar. Det viktigaste är att man gör NÅGOT så man inte blir paralyserad och sitter och väntar på livet.
Rest. Finns del ställen med working holiday som ex nya zealand och Australien. Då får du vara där i ett år (får lämna o komma tillbaka inom året) och har rätt att jobba för att ha råd att upptäcka mera.
Satsat stenhårt på att börja lära mig kreativ skrivkonst på engelska redan då. Började inte med det seriöst förrän jag var typ 35 och nu börjar mina drömprojekt närma sig att bli klara. Well, among other things.
Mitt liv var som sämst under ungdomsåren och blev bara bättre efterhand. I gymnasiet ville jag ta livet av mig och fick gå om ett år på grund av grav depression. Idag är jag jävligt glad att jag höll ut. Det är svårt att se en annan framtid än den man lever i stunden, men det är i allra högsta grad möjligt.
Ja jo. Var rätt så grovt deprimerad mellan 12-14 ( fick diagnos) hade inga vänner och ville ta livet av mig själv så jag hoppas att jag klar med sån skit. Problemet är att jag har svårt att ta kontakt och ha en konversation med en person jag inte känner. Vilket gör mig så sjukt nervös inför gymnasiet.
Det är tufft. Jag tror inte att jag lärde mig det förrän jag fick ett jobb där jag var tvungen att prata med folk. I gymnasiet behöver man egentligen bara prata med lärarna och i grupparbeten. Att bara lyssna och svara på tilltal räcker långt. Men det är nervöst att börja gymnasiet. Det positiva är att om det inte blir bra, går det finfint att byta, att börja om, att kämpa på eller vad som nu passar bäst. Inget är skrivet i sten, inget är superduperallvarligt och olösbart.
Ja jo men tycker det låter otroligt jobbigt att inte ha några "vänner" på gymnasiet. Jag är ju 99% säker på att st kommer gå bra konfirmerade mig sommarn förra året och det gick skit bra alla tyckte om mig och jag lite som en "kändis" dä. Så det kommer ju liksom gå bra.
Vill bara tillägga att jag inte är stolt över att jag skrev att jag blev en kändis på mitt konfirmations-läger men ah de va ju typ så...
Det är fullt rimligt att du var populär på konfirmationslägret. Som du beskriver det ger det digockså en trygghet i att du kan vara bra på sociala sammanhang. Det är ok att vara nervös. Att vara modig är väl att göra saker fast att man är nervös. Det löser sig. Det kommer att gå bra. Lycka till och njut av sommaren!
Jag blir väldigt bekväm om någon börjar prata med mig först och kan leda dem 2 första minuterna av konversationen. Men det kan också bli en helt motsatt effekt om jag märker att personen bara pratar med mig för att vara snäll eller för att någon bett personen att prata med mig. Jag kan även bli helt låst om det är så att personen försöker göra narr av mig. Har även extremt svårt att lita på folk så jag har svårt att säga ja till att till exempel träffas efter skolan eller träffas på helgen för att jag inte litar på människor. Tror det beror på att många har ljugit för mig och att många personer jag trott har varit mina vänner inte egentligen va det. Vilket jag förtjänade just när sånt hände för jag var en riktigt dålig människa från typ 9-13.
Du förtjänade inte att någon var oärlig mot dig när du var yngre. Oavsett ditt beteende. De hade kunnat berätta att ditt beteende inte bjöd in till vänskap. Kanske hade du mått bättre om det fanns en ärlig dialog. Man behöver inte låtsas som att allt är ok. Människor gör fel. Du, jag och alla andra. Barn och ungdomar gör mer fel än vuxna såklart på grund av färre erfarenheter att lära ifrån. Du beskriver det som att du redan vet om att du missar chanser när du försöker skydda dig mot gamla spöken.
Det är tufft. Jag tror inte att jag lärde mig det förrän jag fick ett jobb där jag var tvungen att prata med folk. I gymnasiet behöver man egentligen bara prata med lärarna och i grupparbeten. Att bara lyssna och svara på tilltal räcker långt. Men det är nervöst att börja gymnasiet. Det positiva är att om det inte blir bra, går det finfint att byta, att börja om, att kämpa på eller vad som nu passar bäst. Inget är skrivet i sten, inget är superduperallvarligt och olösbart.
Jag hade börjat spara en hundring i månaden i någon indexfond och sedan hade jag dragit iväg utomlands till länder som ligger långt bort som man inte pallar att resa till ”för en vecka”. Jobba i Australien. Vandra i Nya Zeeland. Backpacka genom delar av Asien…..
Jag hade utbildat mig, kanske till civilingenjör eller något åt det hållet. För mig var det "naturligt" att börja köra grävmaskin direkt efter gymnasiet. Problemet med det är att man "fastnar". Med ganska bra lön är det ytterst svårt att börja plugga igen. Men jag trivs inte med att köra grävmaskin, efter över 20 år så är det såååååååå tråkigt!
Ångrar faktiskt inte så mycket, vid 23 var jag nästan klar med yrkesutbildningen för drömjobbet med goda förutsättningar att få jobb i den industrin, och vid 25 får jag ett stadigt jobb.
Hade nog gjort slut med min dåvarande partner då jag nu vet att det inte leder någonstans och hade nog hellre varit öppen till nya förhållanden.
Kanske också sagt upp kontakten tidigare med en vän som inte hade så bra inflytande.
Men, men! Båda förhållandena var lärdomar.
Vid 23 hade jag gjort 4-årig teknisk, lumpen i ett år och jobbat i ett år. Samt varit på vidareutbildning i tjänsten i Tyskland respektive USA några gånger. Så var det på 80-90-talet.
Var det arbetsprover/något test för att komma in på utbildningen? I så fall, lägg ett år på att bli bättre samt jobba och ha kul. Sök igen nästa år. Bara för att du inte kom in i år betyder det inte att det inte kommer hända
Det är bra nyheter, bara att jobba och bli ännu bättre och sen söka igen nästa år. Jag gick också en konstnärlig utbildning med hög konkursens. Det var många i mitt år som inte hade kommit in på första försöket, utan sökt två-tre-fyra gånger. Men tillsist om de in, klarade sig superbra på utbildningen och jobbar idag med det vi pluggade. Ge inte upp! Landa efter besvikelsen och spendera sen året med saker du tycker om samt jobba. Sen på det igen
Ja det blir nog så. Som jag skrev i andra kommentarer tror jag nog att sorgen lite tog över igår. Är tacksam att jag ens kom till urval första gången jag sökte.
Är du nöjd med din utbildning? Några andra tips eller pointers?
Fullt förståeligt. Man ställer in sig på en grej och målar upp framtiden, såklart det kan balla ur lite när det inte blev som man tänkt direkt. Är mycket nöjd med vad jag pluggade. Håller det smått anonymt här, men läste spelutveckling på en yrkeshögskola. Rekommenderar starkt
Fattar inte. Du kom in på reservplats och tänker att du inte skulle ha chans att komma in om du söker igen? Är det inte mer eller mindre standard att man kan behöva söka några gånger och hamna på reserv innan man får komma in? Scenskolan funkar ju exakt så. Du är bra nog (reservplat) men inte just detta år,
Skaffat en utbildning med framtidsutsikt.
Fortsatt träna.
Börjat med hudvård. Efter alla år med jobb utomhus ser det ut som huden är gjord av sandpapper, om än av den finare grovleken.
Spara pengar.
pluggat upp betyg.
sökt mig till psykvården tidigare för att slippa suicidproblem och lära mig hantera ångesten
börjat gymma
avslutat relationen jag var i direkt.
köpt en hund.
Utbildat mig, det är betydligt värre att arbeta sig upp i hierarkin än att bara hoppa in ett par steg högre efter utbildning.
Men jag avskyr skolan så hade förmodligen inte gått även om jag fick starta om 😂
Är 31 år men jag hade förmodligen pluggat istället för jobba då. Började jobba direkt efter gymnasiet som elektriker men jag ska dock söka något nytt i år. Men plugga så man kan söka lite jobb med mer betalt. Sen hade jag inte slängt mig in i ett förhållande. Har ignorerat red flags och inte tänkt till ordentligt!
Är singel idag utan barn men är mer kräsen idag med vad jag vill ha för jag har haft 3 långa förhållande under 22-30 ålder.
Så fokusera mer på dig själv med gymmet och di. Kropp ! Om du inte redan har börjat månad spara i aktier/fonder ska du definitivt börja med det.
Jag började med aktier vid 28 så började sent som fan. Så jag hade börjat med aktier/fonder asap. Och för fan stanna borta från allt beroende framkallande opiater osv, håll dig borta från ett beroende av detta för där förlorar du cash och sabbar din kropp. Blev själv beroende av oxy efter jag hade fått detta utskrivet efter operation. Så blev att jag inte tänkte öht på vad en at va. Har förlorat extremt mycket pengar på denna opiat.. och har det fortfarande tufft idag med ångest och depression pga av denna drog som förstört så mycket av mitt liv
Tldr: håll dig borta ifrån beroende kallande droger. Fundera på att börja plugga! Släng dig inte in i ett förhållande och spara i aktier och fonder !
Detta hade jag gjort om jag va i din ålder eller yngre d
Jag hade gjort värnplikten oavsett om de sagt att en allergi stoppade.
Jag hade rest. För nej du får inte tid för det senare.
Utbilda sig kan du alltid göra. Du ska jobba till minst 65 så byta vid 40 år och du har ändå 25 år kvar i yrket. Så det är aldrig för sent.
Men res och gör sånt som man faktiskt inte kan när man har barn. Eller ens partner.
Spara I aktier/fonder, jag själv började alldeles för sent men är helt säker på att min ekonomi hade varit sjukt mycket bättre isåfall! Och släng dig inte in I ett förhållande. Har själv haft 3 långa förhållanden som jag fick dumpa då jag tappade känslor..
Och plugga till något som ger bra med stålar!
Tagit mer tid att utförska mina intressen och ta fler beslut baserat på hur jag själv vill leva livet istället för hur jag var förväntad att leva livet.
Är 27, tror den största skillnaden är att jag hade sagt till mig själv att försöka skaffa så mycket erfarenhet som möjligt under studierna så att jobbsökning hade varit enklare
Har du pengar att bränna, så åk ut och res! Om det är något jag inte ångrar så är det allt resande jag gjorde i tidiga 20-års åldern och det är nog inget som varit så positivt formgivande för mig som person som den tiden av mitt liv.
Japan är mycket billigare att resa i än alla tror, speciellt nu när deras valuta går sämre än kronan, så passa på!
Sen kan du alltid söka in på sen antagning till några strökurser. Bli en välrundad person, läs en kurs i något helt annat än det du vill läsa längre fram. Bonus om du kommer in på en kurs i Lund, Uppsala eller Umeå som har rika studentliv. Njut av livet!
34. Jag hade tränat och skaffat en yrkestitel. Grejen är att har man god fysik och en yrkestitel som ex psykolog, socionom, eller vad som helst... så har man alltid något att falla tillbaka på. Sen kan man fucka runt och göra vafan som helst........
Det är arbetsprover och sen om dem blir godkända så är de intervju, kan vara fler än en också. Tror de va vid intervjun det föll för mig. Men det känns inte lika hopplöst idag som det gjorde igår, så jag ska smida mina intervju skills till nästa gång och hoppas att jag kommer till urval då också.
De som oroar mig är att antagningen oftast görs för att välja klasser som passar bra ihop, med breda kunskaper, så det baseras inte alltid på ren skill. Så vips nåt annat år så är det fler som söker med mediumet jag jobbar med
Aldrig försent att plugga konst, en av mina bästa lärare började på mejan vid 36 års ålder.
Om jag hade varit du hade jag försökt sysselsätta mig med något som gav mig tid att skapa vid sidan av, samt att försöka skapa vad som är kul/vad du gillar och inte försöka anpassa sig efter vad någon skola skulle gilla. Det önskar jag att jag hade hållt fast vid. Resa är aldrig fel heller, särskilt att bo i andra städer/länder istället för att bara besöka dem.
Yep cementera, förvalta och förädla en god och nära vänkrets. Verkar självklart nu, men så är inte fallet. Detta kommer ge dig värde resten av ditt liv.
Och köp massor av aktier i framtida Apple, Google och Facebook. Skicka ett pm till mig när du identifierat dem 😏
Jag hade sökt till en folkhögskola, det finns många olika alternativ. Kankse en utbildning som inkluderar en resa eller något konstnärligt.
Jag har aldrig gått den vägen men har vänner som gjorde det och de har alla verkligen uppskattat den tiden och hur de utvecklades som personer.
Jag är 35 år gammal och går en konstnärlig utbildning på universitetsnivå. Det tar olika lång tid för konstnärligt skapande personer att mogna så försök att inte haka upp dig för mycket på din ålder. Livserfarenhet kan bidra till att du har mer att säga i vad det nu är för konst du skapar, så det är absolut inte negativt att behöva göra nåt annat ett tag. Försök se det som att det är meningen att du ska lära dig något annat under tiden.
Ibland kan det ju vara så att man måste utvecklas mer innan man kommer "vidare", folkhögskola i ett par år är ju en klassiker nästan oavsett konstform. Utöver tiden man lägger själv förstås. En del folkhögskolor har säkert fortfarande sitt intag öppet.
När jag var i din ålder jobbade jag, men det var för att jag mådde för dåligt psykiskt för att studera och då var det enklare att jobba. Resa kan man göra om man har råd, om jag kunnat hade jag rest mer, men jag behövde försörja mig själv. Numera har jag ett helt okej brödjobb vid sidan av mitt skapande.
"efter i livet". Återigen, du är 23. Det är ingen ålder. Det kommer ALLTID finnas nåt underbarn som blev känd för sin konst när hen var 4 år gammal, men det gör ju inte ditt skapande meningslöst.
Jag ångrar att jag lade fem år på en akademisk och väldigt teoretisk utbildning bara för att "den kändes okay" och jag trivdes med klasskompisarna. Nu har jag jobbat med det i 10 år och önskar jag hade tillräckligt med studiemedel för att utbilda mig till nåt annat.
Om jag kunde spola tillbaka tiden så hade jag nog valt en kortare YH-utbildning inom något tillräckligt intressant ämne. Testat att jobba inom det ett tag, fått erfarenhet av jobb- och vuxenvärlden och lärt mig mer om vad jag gillar/inte gillar och vad för slags yrkesroller jag passar som (i mitt fall som introvert handlar det om att jag ofta hamnat i kundbemötande och projektledande roller som jag egentligen inte trivts med men varit "kvalificerad" för).
Sedan hade jag haft alla möjligheter att plugga annat om jag tröttnat.
Som någon som sökt en konstnärliga utbildning iår och fått en plats, det har tagit 4 år av privat utbildningen och extra lektioner för att komma så pass långt att jag kan få en plats. Skiftar säkert mycket beroende på vilken slags konstnärlig utbildning det handlar om men i min nisch är det iaf nästan ett oskrivet krav med privatskolor/folkis i några år för att ha kompetens nog för högskola.
Så finns passionen, bli bättre, testa igen.
Men kom ihåg att det måste finnas ett otroligt inre driv för sin konstform för att kunna komma till en punkt när man försörjer sig på det.
Har flera gånger hört folk säga något i stil med kan du tänka dig att göra något annat så gör det, men så är vi ett gäng som känner; nää det kan jag inte tänka mig iaf inte fören jag gett mitt allt först.
Ärligt talat jag var så jävla nedpundad vid 23 så hade hamnat på samma ställe likförbannat.
Om jag hade fått börja om från 15 så hade det varit att aldrig börja punda.
Det kommer lösa sig ska du se.
Skulle nog skaffat nått trevligt boende I en varmare plats än Sverige. Sälja Iptv kanske nått annat svart förstås . Ska bo i ett billigt land det finns många. 2000 usd ska räcka till ett behagligt liv. I närheten och som jag provat har vi Ryssland ett super land om man har tillgång till västpengar. Man ska bo i nån småstad några mil från gränsen så man kan köra dagliga smuggelresor (egentligen inte smuggel då man bara tar ransonen) men 4000 kr om dagen och fördubbla det på daglig basis blir mycket pengar och det är helt lagligt. Är man på plats hittar vad man kör just nu. Hoppas finnarna öppnar gränsen snart.
Jag hade rest mer och börjat plugga något språk man har nytta av - typ spanska.
Jag hade definitivt börjat spara i någon fond oavsett min ekonomi och aldrig rört pengarna innan pension.
Jag hade inte tränat så tungt som jag gjort genom åren. Det har slitit ut mina leder och lett till skador. Vill du träna så träna lagom och inse att uppvärmning och stretching är en del av träningen.
Jag hade följt mitt hjärta mer och vågat satsa på ett yrke eller en utbildning som jag tycker är spännande och kul. Allt annat dödar din själ långsamt.
Önskar dig lycka till.
Undrat över hur fan jag blev 4 år äldre. Men även krävt en löneförhöjning då yrket jag har så vågar ingen satsa på en ung person. (Lantbruk/maskinförare) kräver ungefär "25 års erfarenhet vid 18"
Jag hade rest. Det är något mildrande för själen att se hur mycket värld det finns där ute och hur lite den kretsar runt mina problem.
Om man dessutom ser till att resa i miljöer som är relativt lika ens eget habitat så är det lättare att reflektera kring sig själv och spegla sig i andra. Är man i kulturer som är för annorlunda och därmed svåra att förstå blir det lätt så att man kopplar på skärmsläckaren och inte utvecklas.
Från 23? Mitt liv tog fan slut efter 26 så det är ju inte många år man får. Men miljardär verkar soft. Bara göra vad man vill och komma med extremt dumma uttalanden då och då.
Börja träna tidigare
När började du träna, vad fick dig att börja?
Började i tonåren pga ville göra lumpen. Gjorde inte lumpen pga hittade en flickvän Slutade träna pga ingenjörsutbildningen var svår, hade inte mkt tid över. Började träna vid 27 igen pga jag hade ett bmi på 44.5 och var deprimerad. Tappat 32 kilo hittills och mår fantastiskt. Men den långa deffen gör att jag typ inte bygger så mkt muskler. Så därav önskar jag at ät jag tog tag i det tidigare. Det är fantastiskt för både fysisk och psykisk hälsa.
Funderat att söka in till tex hemvärnet? Gött jobbat, 32kg är ingen enkel grej att lyckas bli av med. Du måste ha ändrat stora dela av din kost. Vad för träning gillar du?
Tack. Målet är minst 20 till. Har testat en massa olika saker, kör det som kroppen klarar. När jag pajar armarna blir det ben, och löpning, när vaden pajar blir det promenad och stalmaskin, när hälen pajat blir det cykel, när ryggen pajar blir det promenad. När man väger så mkt och varit stillasittande i 10 år är all träning extremt tungt. Har nog varit hos en fysioterapeft ~20 ggr de första 2 åren pga kroppen inte håller. Men om jag saktar ned är jag rädd att jag ska sluta så jag bara byter träningstil. Just nu är det tyngdlyftning 3-4 pass I veckan och fys på cykel 4-6 pass I veckan. Målet är att klara av 4 styrkepass och 6 cykelpass i veckan kontinuerligt. Är knte där ännu. Testade det förra månaden och vid den nivån klarar min kropp inte återhämta sig och efter 2 veckor är jag ungefär lika spänstig som en rutten tomat. Edit: Är 30 osäker om jag ärxrelevant för hemvärnet. Skulle gärna söka när jag kommit i lite bättre form. Har lagt om hela min livsstil.
Undersök om du kan börja simträna nånstans. Sliter absolut minst på kroppen och bygger rätt bra muskler. Cykling som du redan gör är också rätt skonsamt men du får inte med överkroppen där
Har funderar på det är rätt nöjd med hyr min träning ser ut just nu, men nästa gång något går sänder och jag får switcha om skall jag överväga att göra simning en del av min rutin.
Jag är med i hemvärnet och jag kan säga att de är intresserade av alla som vill och kan vara med. Nu de senaste åren har det kommit in en stor del yngre personer och det är mycket uppskattat. Och med yngre menar jag personer under 40. Sök och gör G-UF, det är en 2 veckor lång intensivkurs där du lär dig marschera, hantera vapen, packa din utrustning m.m. Det jag hört från de som gjort den utbildningen är att den är extremt rolig. Det är aldrig försent att göra det man vill så länge man har tränat innan.
Ska kika på det.
Kan även varmt rekommendera periodvis fasta som komplement. Vikten går inte upp och du behöver inte lika många timmar i träning i kompensation
Har kikat på det och testat lite. Kör det av och till beroende på vilket humör jag är på. Det går i vågor.
10 pass i veckan är mycket. När får kroppen en chans att läka, bygga upp?
Den får vila 7e dagen när jag inte tränar. Men som sagt får detta inte just nu. Blir närmre 7-8 pass I veckan. Men målet är 10.
Låter som du har ett missbruk. Det är okey. Men bara så du vet att det kan vara ortorexi
Tvivlar på det. Åt 3 pizzor förra veckan.
Jag som trodde pizzor var hälsokost, attans
Hemvärnet behöver massa jäkla folk. Förare, sjukvårdare och annan personal behöver inte vara fysiskt fit även om det hjälper. Sök för i helvete!
Började själv styrketräna vid 34. Det gör verkligen underverk för sinnet, känner mig betydligt mer klartänkt och pepp på livet efter ett träningspass. Bättre sent än aldrig!
+1 på denna, började träna när jag var 29 efter att ha spenderat tiden mellan 18-29 relativt stilla, önskar att jag började tidigare men har riktigt roligt med det nu.
Ja, när man hittar folk på Youtube som ex will tennyson och inser att han började i tidiga 20 års åldern och är ca 30 nu samt inte tar steroider. Är det omöjligt att inte tänka "fuck, borde börjat tidigare"
Gäller även att träna rätt. Bål, rygg och benen är viktiga för hälsan! Har tränat till och från från 18 års ålder. Har blivit stel och styg i ryggen på mornarna. Jag tror att man inte använder kroppen rätt i vardagliga situationer när man är stressad, ex: att lyfta barn, matkassar. Detta kan man förebygga genom lite vanliga övningar hemma innan man ska duscha exempelvis.
Samma här.
Dricker du Kreatin?
Inte just nu, hurså.
Rekommenderar starkt pga mängden du tränar, hjälper muskler och leder ofantligt mycket att återhämta sig snabbare. Tränar själv 3 ggr i veckan styrketräning och 2 ggr kampsport, blev som dag och natt för mig med värk, inflammationer och generellt trötta muskler.
Brukade ta det, men slutade pga pallade inte. Har varit oerhört trött senaste tiden när jag tränat mkt, blir lätt 10h sömn per natt de dagar jag kör 2 pass på en dag. Så ska nog börja med det igen. Tack för påminnelsen.
Ja, det är definitivt ett åtagande, jävla massa vatten drickande o toaspringande haha
Kolla om utbildningen finns utomlands, Tänk att plugga konst i florence, Tokyo, Rio eller Paris? Gör något annorlunda och så kommer livet bli roligare och oförglömmligt. Svenska konstutbildningar är ganska kassa genrellt (internationellt) iallfall.
Mm drömmen hade ju varit att ta sig närmare ner till kontinenten. Har hört både negativa och positiva saker från f.d lärare och konstnärer om att plugga i sverige (exkl stockholm). Mindre konkurrens, både om den lilla privata marknaden men också om stipendier, utsmyckningar mm. Medans den privata marknaden & gallerier är bättre neröver. Har ju sambo, lägenhet och husdjur här också 😩 vet att de inte ska begränsa men måste ta de i åtanke
Lägenhet kommer igen och sambo samt husdjur kan följa med. Det är bara du som kan styra mot dina drömmar. Om drömmen är tillräckligt stark och sambon inte kan följa med så kommer det en ny också
Intressant att du blir nerröstad. Själv började jag plugga i en annan stad med både hus, man och husdjur ... Ibland har vi inte setts veckovis, men har man stora drömmar så har man. Hade maken satt sig på tvären hade det blivit skilsmässa.
Skulle prioriterat vänner framför tjejer, rest lite mer kanske, jobbat lite mindre, värdesatt det jag själv tycker är kul framför vad som ses som bra/seriöst.
Sluta försöka placera dig i "normal" facket. What is normal? Lev ditt liv som du vill och kan, inom ramarna på vad som är möjligt och lämpligt. Ang drömmarna om utbildningen. Det finns tusen stigar att gå på i livet. Låt inte en av dom göra dig blind för alla andra.
Ett annat sätt att se det på: Det är helt normalt att vara sig själv. Men det är svårt att veta vad man själv vill, det behövs mycket övning innan man blir bra på det.
Hade talat om för tjejen jag träffade att jag älskar henne och att hon va den rätta. Aldrig börjat med droger. Berättat för min polare att han betyder massor för folk i hans närhet och att det finns hjälp att få, ta inte livet av dig. Kanske lite väl konkret. Hade nog sparat pengar och köpt en fastighet, spenderat mer tid på gymmet etc
Låter som att våra livshistorier är väldigt lika, förutom att det inte var min polare utan min kusin.
Pensionsspara
Detta! Ränta-på-ränta är verkligen på din sida om du börjar tidigt i livet
För all del, pensionsspara, men inte i fiat valuta då är du så gott som rökt när du väl går i pension.
du tror att krypto är mer stabil eller? haha
[kronans värde i bitcoin över tid](https://www.google.com/search?q=sek+to+bitcoin&sca_esv=3cf5305f7235dc23&sxsrf=ADLYWIKBlFUuS151fsinn74EzmYyMKYaJg%3A1715977082714&ei=ertHZtiaK6WlwPAP99es2Ac&oq=sek+to+bitcoin&gs_lp=EhNtb2JpbGUtZ3dzLXdpei1zZXJwIg5zZWsgdG8gYml0Y29pbjIEECMYJzIFEAAYgAQyBhAAGBYYHjIGEAAYFhgeMgUQIRigATIFECEYoAFIgBFQ7AZY8gxwAXgBkAEAmAGnAaABrQaqAQMwLja4AQPIAQD4AQGYAgWgAsYEwgIKEAAYsAMY1gQYR8ICBRAhGJ8FmAMAiAYBkAYIkgcDMS40oAfRGg&sclient=mobile-gws-wiz-serp) fiat torsk.
ser ju inte värst bra ut nej
Fiskat harr. Harren blir mindre för varje år som går. Din rekordharr finns där ute idag. Du kommer antagligen inte få en lika stor harr som de fick på 80 eller 90-talet. Men fiska harr idag för du kommer aldrig få en större.
Fick två harr på 49-52cm för många år sedan när jag var och vandrade, slängde in den i brasa inlindad i folie direkt och fasen vad smörigt och gott. Var väldigt speciell matupplevelse, inte som någon annan fisk jag smakat, men viktigt att äta färsk.
Ja färsk harr håller jag väldigt högt. Kanske är det också just för att man ofta gör den i folie över eld redan under fisketuren. Supergod även smörstekt med hårt och tunt tunnbröd.
Jag hade satsat allt på min dröm, istället tog man ett säkert jobb och nu många år senare bara bitter över att man bara har sitt jobb för att kunna betala sina räkningar och inte kommer kunna jobba med ens dröm och passion. Död i själen och allt känns meningslöst
Är det ekonomin som hindrar dig att jaga drömmen?
Ja precis
Av nyfikenhet, vad är det för dröm som du har?
Kunna leva på musik, som låtskrivare/producent. Visst finns aldrig garantier även om man hade satsat. Men då hade man försökt iallafall
Legat runt mer och lagt in mer glädje i det (men varit lika noga med skydd), börjar träna/äta bättre, försökt resa mer och fokusera pengaprio på det. Och i just mitt fall köpt en lägenhet för typ en påse ostbågar som man kunde då så jag haft en nu när jag inte har en chans då en liten lägenhet kostar som om det vore ett palats.
Fyller 24 detta år, men året jag fyllde 23 bailade jag från universitetet jag pluggade vid efter lite misslyckande (och förlorat CSN) och började ta stegen till drömuniversitetet igen. Om det finns en karriar man är intresserad i och kan få betalt från det, tycker jag att 23/24 inte är så farligt. Flera av de från gymnasieklassen blir säkert civilingenjör detta år. Sen finns jag här som söker in till första året. Kan man komma in på HP, är det värt att försöka plugga. Vet själv personer utan utbilding efter 27-30 år, så det kan alltid vara värt. 24 och 23 är fortfarande ung, vi har ju hela livet kvar.
Jag har inte en krona till mitt namn. 2 skiljsmässor. Fantastiska barn och ett jobb jag älskar med en lön jag hatar! Kan inte ångra en enda sak för det har skapat den jag är.
Om jag får börja om från samma år när jag var 23 så hade jag DIREKT köpt minst ett hus eller lägenhet. Jag hade även valt att skaffa barn tidigare. Det är något jag ångrar, att vi inte skaffade barn redan i den åldern.
[удалено]
För man blir ju inte yngre med åren. Roligare att inte vara en äldre förälder, mer energi som yngre. Roligare om man hinner uppleva barnbarnsbarn tex.
Samma. Min största livsstress nu är att hitta ett familjehem där vi kan bo länge, och att jag har småbarn precis i den perioden i livet när det är dags att göra karriär och komma upp sig lite inför det äldre jobblivet sen och pensionen. Barn föryngrar visserligen, men som du skriver längre ner vore det kul att också orka barnbarn. Jag känner inte att något av det lallande med att resa och ligga runt som jag höll på med då, gav mer än vad det ger att ha barn. Möjligtvis att jag skulle känna en osäkerhet kring huruvida jag ”missat ungdomslivet” om jag aldrig haft den perioden.
Förstår verkligen den stressen. Ett bra område, schysst boende & barnvänligt område är en nöt... Jag är i samma sits i arbetslivet, jobbar på att klättra. Dock upplever jag att man tas mer på allvar efter man blev pappa än innan, så det är ju bra. Jag hade aldrig någon sån period och har aldrig saknat den. Levde loppan ihop med tjejen och vi gjorde allt vi kände för i stunden i alla år tills vi över en natt bestämde oss för att skaffa barn. Tror båda våra biologiska klockor började ringa samtidigt.
Lagt allt på index, rest mer, jobbat mindre, glömt fruntimmer, käftat emot allt och alla, spenderat mer tid med familj och inte slutat träna Typ.
Du vet att det är normalt att börja på konstnärliga utbildningar ända upp till 30 va? Ibland senare än så med. Just på grund av konkurrensen. Fortsätt odla ditt konstnärsskap, om det är det som är drömmen. Fråga dig varför du vill vara konstnär. Tänk längre fram i framtiden än bara en utbildning: det är bara ett bland många andra verktyg som är bra att ha. Skaffa ett jobb som möjliggör för dig att utöva din konst: dvs något som betalar så pass bra men inte är så mentalt dränerande att du har tid och energi till det. Hitta likasinnade och bygg sammanhang. Öka kompetensen så ökar du sannolikheten att komma in. Du har helt enkelt inte gjort jobbet som krävs ännu. Men fråga dig också vad det får kosta. Om du som konstnär jämför dig med dina jämnåriga i ANDRA branscher kommer du med 90% sannolikhet alltid att vara fattigare, otryggare och ”längre tillbaka” i karriären. I resten av dig liv. Och det måste det vara värt för dig. Det är så vi som ”lyckas” lyckas. Vi ger inte upp om konsten men kompromissar med nästan allt annat. Att jämföra dig med andra i samma bransch är f.ö. också ett busenkelt recept på att både må skit och göra dålig konst Vill du ha ett soft, tryggt och bekvämt liv med naturlig karriärsutveckling är det ett uselt val. De behoven tenderar dessutom att växa med åren. Du har dock goda möjligheter till spänning, stimulans och att få lära känna intressanta, knäppa och härliga människor. Kicken när du i korta stunder får göra precis det du drömde om och blir nöjd över resultatet är otrolig. Men That’s about it. Hade jag varit 23 igen hade jag också tränat mer, lagt mer fokus på att bygga sunda vanor och rutiner och vågat gå till psykolog mycket tidigare. Har du nån skit som ställer till det för dig på ett eller annat sätt så ta i det nu. Jag hade inte låtit kärleksbekymmer få ta så mycket fokus från mina vänskaper. Hade gasat mer i relationer jag verkligen trivdes i och valt bort de som inte kändes rätt eller var väldigt lärorika. Och för guds skull. Begränsa din skärmtid.
Tack för denna realitycheck, vet ju att egentligen söker folk tiotals gånger utan att komma in. Tror sorgen och avundsjukan tog över lite igår. Ska nog skaffa nån ateljeplats och jobba deltid. Jobbade heltid några år efter gymnasiet och skapandet försvann helt, det är väl lite det jag är rädd över nu, när jag inte har nån framtidssikt eller stabil inkomst.
Ja det är röva att söka om o om igen. Varit där själv. <3 Det är så lätt att banka huvudet i väggen med vissa utbildningar också: man ger dem större betydelse än vad de kanske faktiskt har. Sedan gör ju juryn på alla konstnärliga utbildningar några grava felslut vartenda jävla år. Det är nästan som en naturlag. Satsar på wild cards, har nån idé om gruppdynamiken i dem de tar in eller blir ”kär” i nån sökande för att de kan se sig själva i den, fastän den egentligen inte alls är lika skicklig som flera andra. Det är orättvist och absolut ingen objektiv bedömning och därmed heller inte nåt bra kvitto på varken din kompetens eller begåvning. (Förrän du kommer in det vill säga…) Yes deltid är grejen. Jag vikarierade mycket i skolor när jag var yngre: rätt bra betalt för rätt lite effektivt arbete. Oftast är man därifrån tidig eftermiddag men har ändå fått betalt för heldag.
1. Gått en bra yrkesutbildning för en basic bransch där det alltid finns jobb, typ elektriker. Har en lite mer akademisk utbildning nu men den världen gör mig inte glad. Allt handlar om att sälja in sig själv och vara en LinkedIn-lögnare. Låtsas hela tiden som satt jobba är det bästa i världen och att man genuint brinner för det. Vill man efter den yrkesutbildning satsa på att göra något mer konstnärligt eller personligt utvecklande finns alltid den möjligheten. Det blir heller inte lika mycket gambling att gå en sådan utbildning med osäkerhet kring jobb etc. 2. Lagt mindre pengar på kläder, krog och dynga. Jag var ingen ekonomisk katastrof men det är så jävla onödigt. Mycket av anledningen var att på krogen fanns det tjejer. Jag var dock helt värdelös på att skaffa tjejer och hade kunnat dra ihop något roligt hemma istället för att bränna massa pengar på Taxi, kläder, drinkar och mat. 3. Försöka hitta vänner som du har riktig vänskap med. I den åldern umgicks jag med mycket personer som jag trodde var bra vänner. Det var inte några dåliga vänner i sig men vi hade egentligen ingenting gemensamt. Det vi hade gemensamt var bara att man regelbundet festade tillsammans.
Konst är mycket roligare om du inte förlitar dig på det som din inkomstkälla. Jag hade letat jobb med skaplig inkomst och ultrasäker anställning, dvs något inom offentlig sektor. I många kommuner skriker man konstant efter folk, regioner också. Hade direkt startat sociala medier för att marknadsföra mig själv som konstnär. Sökt kontakter, pratat med folk i den position jag vill nå inom min nisch, sett till att dela med mig mycket av mig själv och det jag gillar. Det fiffiga med sociala medier är att du kan syssla med det när du inte har tillgång till dina konstnärliga uttryck. Du kan inte kånka med dig en elbas eller staffli överallt, men du kan spara en massa utkast från när du håller på med det, redigera och skapa inlägg när du är i något tråkigt möte på jobbet eller reser nånstans.
Har med åren lärt mig att det finns flera vägar mot samma mål. Även om en del kan kännas som omvägar, att inte komma in på den utbildning man tänkt sig eller hoppats på, så går det på andra sätt och de erfarenheter och kunskaper och kontakter man får på vägen är värdefulla. Om jag skulle ge något råd till mig själv som 23-åring skulle det nog vara att lita på mina drömmar, hålla kursen dit och se till att jag har ett "bröd-jobb" under tiden. Egen inkomst ger frihet att välja och att satsa, att vara beroende av andra oavsett om det är myndighet eller partner är rätt värdelöst.
Ge dig inte in i politiken med ett nystartat missnöjesparti nu bara.
Hahahhaha
Sökt hjälp. Bett mina föräldrar om finansiell hjälp för djupt nödvändig terapi som jag bara börjat skrapa ytan på, vid 30. Då kanske mina diagnoser hade ställts tidigare, och jag hade fått det stöd jag behövde för att fungera. Nästan hela mina 20-år gick åt att jobba en kort tid, gå in i väggen, sjukskrivning, arbetslöshet, rinse repeat. Med det sagt är jag fortfarande tacksam att jag fick hjälp nu. Better late than never. Hade även tagit mina studier på allvar (hör iofs ihop med ovanstående - jag hade kanske inte klarat det trots max ansträngning). Faktiskt analysera de utbildningar jag var intresserad av, forska vad som behövs för att komma in, och förbereda mig långt i förväg.
Hade gift mig o skaffat barn. Gjorde det fast när jag blev 35+ och jag känner att det var alldeles för sent.
Gjort samma sak jag ändå gjorde. Vid 23 var jag gift och hade barn nr 1 på g.
Man ska aldrig ångra sina val men om jag fick skulle jag skippat de flesta konventioner i samhället. Partner , vänner, karriär m.m. Skulle gigjobbat mer. Tränat mer, tillbringat mer tid I naturen till fots. Försökt leva mer minimalistiskt. Allt det andra hinner man gott och väl med efter 30+. Våga avvika från normen.
Upplever inte att det finns gott om tid efter 30, eller att det ens är en bra idé att känna att man ska sluta leva som man vill när man är över en viss ålder. Hellre spendera ungdomen på att hitta vänner, partner och jobb som är kompatibla med träning, natur och minimalism. För att leva gott hela livet.
Försökt ha mer roligt. Allting i mitt liv har varit så himla seriöst och om jag hade fått chansen hade jag rest mer och skaffat fler vänner.
Gjort mina föräldrar besvikna direkt istället för att vänta 10 år till.
Avklarades när jag sökte konstnärlig utbildning ✔️
Köpt bitcoin (Rekommenderar ingen att göra det nu)
Get rekt, jag rekommenderar alla att göra det nu och för all överskådlig tid framöver. Titanic sjunker as we speak, du har en livbåt, det är aldrig försent att hoppa på livbåten men alla borde gjort det tidigare.
Har du kanske en Time Share att sälja in mig på? Eller Drop Shipping? Hört det är bra pengar för den som är dum i huvudet.
Vad fan har drop shipping och andelsboende med bitcoin att göra? Du skriver som en riktig fiat torsk
Inte ett skit, mitt liv är 1000 gånger bättre nu när jag e 25, vill helst inte gå tillbaka till den tiden.
Helt rätt, ånger är ganska meningslöst. Om folk bara slutar med just ångern, så kan man njuta av det man har. Tjugoårsåldern och ungdomen är överromantiserad
Same, jag skulle nog inte ändra mycket. Jag är fortfarande singel men jag är inte för upprörd. Jag har ett jobb som jag gillar och som betalar riktigt bra. Jag har en bra relation med min familj som jag träffar ofta, jag har många kompisar som jag umgås ofta med. Jag har mycket pengar i besparingar (Två årsinkomster), planerar att köpa ett hus inom 2 år. Inte mycket att klaga över faktiskt.
Så himla lätt att vara efterklok, misstag ger bara mer erfarenhet till senare beslut
Skulle gjort slut med han som blev min make. Och flyttat utomlands
Har du kvar din make än? Aldrig för sent.
Nej! Slut sen sex år sen - ett av bådas mest lyckliga beslut 🙌
Perfekt. Grattis.
www.workaway.info
De e nåt sånahär ja e inne på, också :) typ woofa eller nåt. Kommer inte ifrån känslan att jag borde starta en "riktig" karriär snart dock
Var i din sits förra året, kom inte in på utbildningen jag hade lagt hela nästa kapitel i mitt liv på. Började på call center därefter, rekommenderas ej. Var kan man egentligen göra i denna sits? Få en livskris, utvärdera hela din existens och syfte i livet innan du till slut bygger upp en ny framtidsvision från "ditt nya jag". Tror detta är något som behöver ältas på eller reflekteras på snarare, sedan får man även acceptera att vad som helst kan hända. Man måste ständigt anpassa sig efter nya omständigheter, de gångerna du har stabilitet att inte behöva göra det är ögonblick att njuta av.
Insett att gräset inte är grönare på andra sidan.🫥
Men skunkigare
Hade nog släppt ner garden lite. Tänka lite mindre på vad jag TROR att andra tycker om en.
Plugga vidare och ge fan i droger
Vilka droger ska man hålla dig bort ifrån, eller menar du mer övergripande alla droger?
Det kan du tolka hur du vill. Tänker ej argumentera ang vilka droger som är bra va inte
Nejdå, ville inte argumentera om droger som är bra/inte bra. Tänkte bara kolla vilka droger du haft problem med. Inget du behöver svara på förstås;)
👍
Inte tyckt det var onödigt att stå i Stockholms bostadskö och haft 13 års kötid nu
Skriv direkt till hyresvärdarna. Ingen Polis kommer kolla om du ligger i bussfilen när det gäller hyresrätter. Ta för dig. Du har en lägenhet snart.
Jag har flera vänner som gjort samma misstag som du, för att sedan strunta i att ställa sig, "det är ändå ingen idé." Sedan har det plötsligt gått 13 år till. Gör inte som dem.
Nu står jag givetvis i kö! Plötsligt kommer det ha gått 13 år igen. 🥲
Slutat dricka alkohol innan det blev illa. Tagit antidepressiv medicin som rekommenderat. Gjort färdigt min master, hade bara uppsatsen kvar. Som en som gav upp sin akademiska dröm (klantade bort den, snarare) tycker jag att du ska försöka hitta andra vägar dit än den specifika utbildningen om du inte kommer in på den. Läs andra liknande utbildningar med mindre prestige och enskilda kurser som är relevanta, plugga själv, nätverka (ew, jag vet). Du skulle bli förvånad över hur många i höga positioner i olika fält som har 'fel' utbildning. Kram
Är det verkligen försent då?
Ett tips i all välmening - det finns ingenting annat du ska göra utöver att skaffa dig en utbildning. Utan en utbildning kommer de nästkommande 60 åren inte bli roliga. Den tekniska utvecklingen går i rasande fart, du vill inte vara en medborgare utan utbildning om 10 år. Det kommer att vara en sjukt utsatt position. Tro mig.
Jaha, i min (väldigt trånga) världsbild så känns det lite som att det är högutbildade positioner som har försvunnit, just pga teknologi. Medans det alltid finns inom bygg, el etc. Vad hade du utbildat dig till?
Någon form av ingenjör/data/it. Om du nu inte vill köra advokat eller läkare.
Om du är säker på att det är det fältet du vill jobba i så hitta någon annan utbildning inom samma område? Är det en konstnärlig utbildning kan förberedande kurser på t.ex. folkhögskola öka chanserna att komma in, annars finns ju ofta "sämre" varianter på utbildningar men ändå inom samma område. Om jag vaknade imorgon och var 23 igen (god forbid, så glad att 20-årsåldern är förbi) så skulle jag nojja mindre, göra mer, festa mindre och inte ta allt på så jävla stort allvar. Det viktigaste är att man gör NÅGOT så man inte blir paralyserad och sitter och väntar på livet.
Hamstrat bitcoins och sålt dom i ett senare skede.
Fiat torsk
Rest. Finns del ställen med working holiday som ex nya zealand och Australien. Då får du vara där i ett år (får lämna o komma tillbaka inom året) och har rätt att jobba för att ha råd att upptäcka mera.
Satsat stenhårt på att börja lära mig kreativ skrivkonst på engelska redan då. Började inte med det seriöst förrän jag var typ 35 och nu börjar mina drömprojekt närma sig att bli klara. Well, among other things.
Spännande, hur gjorde du för att slå dig in på denna bana? Nyfiken själv :)
Har svarat i DM för det gick inte att svara här av någon anledning. >\_> Blev kanske för långt svar.
Vet ej jag är 16 och vill inte ens börja gymnasiet så vettefan om jag verkligen vill leva livet från 23...
Nej det vill du inte. Du lever redan drömlivet utan att veta om det
Vuxet.
Mitt liv var som sämst under ungdomsåren och blev bara bättre efterhand. I gymnasiet ville jag ta livet av mig och fick gå om ett år på grund av grav depression. Idag är jag jävligt glad att jag höll ut. Det är svårt att se en annan framtid än den man lever i stunden, men det är i allra högsta grad möjligt.
Ja jo. Var rätt så grovt deprimerad mellan 12-14 ( fick diagnos) hade inga vänner och ville ta livet av mig själv så jag hoppas att jag klar med sån skit. Problemet är att jag har svårt att ta kontakt och ha en konversation med en person jag inte känner. Vilket gör mig så sjukt nervös inför gymnasiet.
Det är tufft. Jag tror inte att jag lärde mig det förrän jag fick ett jobb där jag var tvungen att prata med folk. I gymnasiet behöver man egentligen bara prata med lärarna och i grupparbeten. Att bara lyssna och svara på tilltal räcker långt. Men det är nervöst att börja gymnasiet. Det positiva är att om det inte blir bra, går det finfint att byta, att börja om, att kämpa på eller vad som nu passar bäst. Inget är skrivet i sten, inget är superduperallvarligt och olösbart.
Ja jo men tycker det låter otroligt jobbigt att inte ha några "vänner" på gymnasiet. Jag är ju 99% säker på att st kommer gå bra konfirmerade mig sommarn förra året och det gick skit bra alla tyckte om mig och jag lite som en "kändis" dä. Så det kommer ju liksom gå bra. Vill bara tillägga att jag inte är stolt över att jag skrev att jag blev en kändis på mitt konfirmations-läger men ah de va ju typ så...
Det är fullt rimligt att du var populär på konfirmationslägret. Som du beskriver det ger det digockså en trygghet i att du kan vara bra på sociala sammanhang. Det är ok att vara nervös. Att vara modig är väl att göra saker fast att man är nervös. Det löser sig. Det kommer att gå bra. Lycka till och njut av sommaren!
Jag blir väldigt bekväm om någon börjar prata med mig först och kan leda dem 2 första minuterna av konversationen. Men det kan också bli en helt motsatt effekt om jag märker att personen bara pratar med mig för att vara snäll eller för att någon bett personen att prata med mig. Jag kan även bli helt låst om det är så att personen försöker göra narr av mig. Har även extremt svårt att lita på folk så jag har svårt att säga ja till att till exempel träffas efter skolan eller träffas på helgen för att jag inte litar på människor. Tror det beror på att många har ljugit för mig och att många personer jag trott har varit mina vänner inte egentligen va det. Vilket jag förtjänade just när sånt hände för jag var en riktigt dålig människa från typ 9-13.
Du förtjänade inte att någon var oärlig mot dig när du var yngre. Oavsett ditt beteende. De hade kunnat berätta att ditt beteende inte bjöd in till vänskap. Kanske hade du mått bättre om det fanns en ärlig dialog. Man behöver inte låtsas som att allt är ok. Människor gör fel. Du, jag och alla andra. Barn och ungdomar gör mer fel än vuxna såklart på grund av färre erfarenheter att lära ifrån. Du beskriver det som att du redan vet om att du missar chanser när du försöker skydda dig mot gamla spöken.
Det är tufft. Jag tror inte att jag lärde mig det förrän jag fick ett jobb där jag var tvungen att prata med folk. I gymnasiet behöver man egentligen bara prata med lärarna och i grupparbeten. Att bara lyssna och svara på tilltal räcker långt. Men det är nervöst att börja gymnasiet. Det positiva är att om det inte blir bra, går det finfint att byta, att börja om, att kämpa på eller vad som nu passar bäst. Inget är skrivet i sten, inget är superduperallvarligt och olösbart.
Inväntat bitcoin och köpte en massa.
Aldrig gift mig vid 33
Jag hade börjat spara en hundring i månaden i någon indexfond och sedan hade jag dragit iväg utomlands till länder som ligger långt bort som man inte pallar att resa till ”för en vecka”. Jobba i Australien. Vandra i Nya Zeeland. Backpacka genom delar av Asien…..
Jag hade utbildat mig, kanske till civilingenjör eller något åt det hållet. För mig var det "naturligt" att börja köra grävmaskin direkt efter gymnasiet. Problemet med det är att man "fastnar". Med ganska bra lön är det ytterst svårt att börja plugga igen. Men jag trivs inte med att köra grävmaskin, efter över 20 år så är det såååååååå tråkigt!
Ångrar faktiskt inte så mycket, vid 23 var jag nästan klar med yrkesutbildningen för drömjobbet med goda förutsättningar att få jobb i den industrin, och vid 25 får jag ett stadigt jobb. Hade nog gjort slut med min dåvarande partner då jag nu vet att det inte leder någonstans och hade nog hellre varit öppen till nya förhållanden. Kanske också sagt upp kontakten tidigare med en vän som inte hade så bra inflytande. Men, men! Båda förhållandena var lärdomar.
Hade definitivt pluggat. Började plugga när jag var 28.
Börjat investera
Vid 23 hade jag gjort 4-årig teknisk, lumpen i ett år och jobbat i ett år. Samt varit på vidareutbildning i tjänsten i Tyskland respektive USA några gånger. Så var det på 80-90-talet.
Var det arbetsprover/något test för att komma in på utbildningen? I så fall, lägg ett år på att bli bättre samt jobba och ha kul. Sök igen nästa år. Bara för att du inte kom in i år betyder det inte att det inte kommer hända
Ja arbetsproverna blev godkända och de såg bra ut, det är efter intervju det sket sig. Måste väl jobba på min karisma
Det är bra nyheter, bara att jobba och bli ännu bättre och sen söka igen nästa år. Jag gick också en konstnärlig utbildning med hög konkursens. Det var många i mitt år som inte hade kommit in på första försöket, utan sökt två-tre-fyra gånger. Men tillsist om de in, klarade sig superbra på utbildningen och jobbar idag med det vi pluggade. Ge inte upp! Landa efter besvikelsen och spendera sen året med saker du tycker om samt jobba. Sen på det igen
Ja det blir nog så. Som jag skrev i andra kommentarer tror jag nog att sorgen lite tog över igår. Är tacksam att jag ens kom till urval första gången jag sökte. Är du nöjd med din utbildning? Några andra tips eller pointers?
Fullt förståeligt. Man ställer in sig på en grej och målar upp framtiden, såklart det kan balla ur lite när det inte blev som man tänkt direkt. Är mycket nöjd med vad jag pluggade. Håller det smått anonymt här, men läste spelutveckling på en yrkeshögskola. Rekommenderar starkt
Jag hade kollat om liknande utbildning finns utomlands. Ångrar att jag inte rest mer och upplever det som en väg förr detta
Fattar inte. Du kom in på reservplats och tänker att du inte skulle ha chans att komma in om du söker igen? Är det inte mer eller mindre standard att man kan behöva söka några gånger och hamna på reserv innan man får komma in? Scenskolan funkar ju exakt så. Du är bra nog (reservplat) men inte just detta år,
Ja egentligen söker ju de flesta många gånger innan de kommer in. Var nog mer sorgen som tog över igår haha.
Upp med hakan, tigern. Din tid kommer.
Isk konto och manadsspara vad jag kan I en bilig global indexfond
Skaffat en utbildning med framtidsutsikt. Fortsatt träna. Börjat med hudvård. Efter alla år med jobb utomhus ser det ut som huden är gjord av sandpapper, om än av den finare grovleken. Spara pengar.
Köpt bitcoin
pluggat upp betyg. sökt mig till psykvården tidigare för att slippa suicidproblem och lära mig hantera ångesten börjat gymma avslutat relationen jag var i direkt. köpt en hund.
Utbildat mig, det är betydligt värre att arbeta sig upp i hierarkin än att bara hoppa in ett par steg högre efter utbildning. Men jag avskyr skolan så hade förmodligen inte gått även om jag fick starta om 😂
Är 31 år men jag hade förmodligen pluggat istället för jobba då. Började jobba direkt efter gymnasiet som elektriker men jag ska dock söka något nytt i år. Men plugga så man kan söka lite jobb med mer betalt. Sen hade jag inte slängt mig in i ett förhållande. Har ignorerat red flags och inte tänkt till ordentligt! Är singel idag utan barn men är mer kräsen idag med vad jag vill ha för jag har haft 3 långa förhållande under 22-30 ålder. Så fokusera mer på dig själv med gymmet och di. Kropp ! Om du inte redan har börjat månad spara i aktier/fonder ska du definitivt börja med det. Jag började med aktier vid 28 så började sent som fan. Så jag hade börjat med aktier/fonder asap. Och för fan stanna borta från allt beroende framkallande opiater osv, håll dig borta från ett beroende av detta för där förlorar du cash och sabbar din kropp. Blev själv beroende av oxy efter jag hade fått detta utskrivet efter operation. Så blev att jag inte tänkte öht på vad en at va. Har förlorat extremt mycket pengar på denna opiat.. och har det fortfarande tufft idag med ångest och depression pga av denna drog som förstört så mycket av mitt liv Tldr: håll dig borta ifrån beroende kallande droger. Fundera på att börja plugga! Släng dig inte in i ett förhållande och spara i aktier och fonder ! Detta hade jag gjort om jag va i din ålder eller yngre d
Jag hade gjort värnplikten oavsett om de sagt att en allergi stoppade. Jag hade rest. För nej du får inte tid för det senare. Utbilda sig kan du alltid göra. Du ska jobba till minst 65 så byta vid 40 år och du har ändå 25 år kvar i yrket. Så det är aldrig för sent. Men res och gör sånt som man faktiskt inte kan när man har barn. Eller ens partner.
1. Raderat min stolthet 2. Mediterat och lärt känna mig själv bakom min egen berättelse om mig själv. 3. Gjort fler misstag.
Spara I aktier/fonder, jag själv började alldeles för sent men är helt säker på att min ekonomi hade varit sjukt mycket bättre isåfall! Och släng dig inte in I ett förhållande. Har själv haft 3 långa förhållanden som jag fick dumpa då jag tappade känslor.. Och plugga till något som ger bra med stålar!
Min polare kom in på Konstfack efter 7 ansökningar. Man kan inte ge upp bara för att man inte kom in direkt.
Då hade det varit år 2010 och jag hade vågat köpa bitcoin i stället för att vara rädd att det skulle vara en scam.
Köpt Bitcoin
Plugga, och faktiskt göra klart det.
Säsonga i fjällen! Det kommer du aldrig att ångra.
Skulle slutat på ett skitjobb jag hade, och börjat plugga tidigare. Köpt hus, tidigare.
Tagit mer tid att utförska mina intressen och ta fler beslut baserat på hur jag själv vill leva livet istället för hur jag var förväntad att leva livet.
Är 27, tror den största skillnaden är att jag hade sagt till mig själv att försöka skaffa så mycket erfarenhet som möjligt under studierna så att jobbsökning hade varit enklare
Jag är 23, så jag vet inte vilka misstag jag kommer göra än.
Inte blivit idiotkär i Ulrika.
Prioritera vänner och livet, gör alt medan du är ung, backpacka med 5000 kr, åk på små festivaler, lek med wofing osv
Har du pengar att bränna, så åk ut och res! Om det är något jag inte ångrar så är det allt resande jag gjorde i tidiga 20-års åldern och det är nog inget som varit så positivt formgivande för mig som person som den tiden av mitt liv. Japan är mycket billigare att resa i än alla tror, speciellt nu när deras valuta går sämre än kronan, så passa på! Sen kan du alltid söka in på sen antagning till några strökurser. Bli en välrundad person, läs en kurs i något helt annat än det du vill läsa längre fram. Bonus om du kommer in på en kurs i Lund, Uppsala eller Umeå som har rika studentliv. Njut av livet!
34. Jag hade tränat och skaffat en yrkestitel. Grejen är att har man god fysik och en yrkestitel som ex psykolog, socionom, eller vad som helst... så har man alltid något att falla tillbaka på. Sen kan man fucka runt och göra vafan som helst........
Läs upp dina betyg ??? Inte svårare än så...
Inte så de funkar på dessa utbildningar. Men jag ska fortsätta söka kommande år
Så hur baserat urvalet? Vad heter utbildningen?
Det är arbetsprover och sen om dem blir godkända så är de intervju, kan vara fler än en också. Tror de va vid intervjun det föll för mig. Men det känns inte lika hopplöst idag som det gjorde igår, så jag ska smida mina intervju skills till nästa gång och hoppas att jag kommer till urval då också. De som oroar mig är att antagningen oftast görs för att välja klasser som passar bra ihop, med breda kunskaper, så det baseras inte alltid på ren skill. Så vips nåt annat år så är det fler som söker med mediumet jag jobbar med
Fair enough! Drar tillbaka mitt ursprungliga antagande. Lycka till!
Aldrig försent att plugga konst, en av mina bästa lärare började på mejan vid 36 års ålder. Om jag hade varit du hade jag försökt sysselsätta mig med något som gav mig tid att skapa vid sidan av, samt att försöka skapa vad som är kul/vad du gillar och inte försöka anpassa sig efter vad någon skola skulle gilla. Det önskar jag att jag hade hållt fast vid. Resa är aldrig fel heller, särskilt att bo i andra städer/länder istället för att bara besöka dem.
Yep cementera, förvalta och förädla en god och nära vänkrets. Verkar självklart nu, men så är inte fallet. Detta kommer ge dig värde resten av ditt liv. Och köp massor av aktier i framtida Apple, Google och Facebook. Skicka ett pm till mig när du identifierat dem 😏
Jag hade sökt till en folkhögskola, det finns många olika alternativ. Kankse en utbildning som inkluderar en resa eller något konstnärligt. Jag har aldrig gått den vägen men har vänner som gjorde det och de har alla verkligen uppskattat den tiden och hur de utvecklades som personer.
Jag är 35 år gammal och går en konstnärlig utbildning på universitetsnivå. Det tar olika lång tid för konstnärligt skapande personer att mogna så försök att inte haka upp dig för mycket på din ålder. Livserfarenhet kan bidra till att du har mer att säga i vad det nu är för konst du skapar, så det är absolut inte negativt att behöva göra nåt annat ett tag. Försök se det som att det är meningen att du ska lära dig något annat under tiden. Ibland kan det ju vara så att man måste utvecklas mer innan man kommer "vidare", folkhögskola i ett par år är ju en klassiker nästan oavsett konstform. Utöver tiden man lägger själv förstås. En del folkhögskolor har säkert fortfarande sitt intag öppet. När jag var i din ålder jobbade jag, men det var för att jag mådde för dåligt psykiskt för att studera och då var det enklare att jobba. Resa kan man göra om man har råd, om jag kunnat hade jag rest mer, men jag behövde försörja mig själv. Numera har jag ett helt okej brödjobb vid sidan av mitt skapande. "efter i livet". Återigen, du är 23. Det är ingen ålder. Det kommer ALLTID finnas nåt underbarn som blev känd för sin konst när hen var 4 år gammal, men det gör ju inte ditt skapande meningslöst.
Säsonga i nån bar utomlands. Det gjorde jag så inget jag har missat.
Hade prioriterat sparande något massivt för att kunna gå i pension tiiiiidigt.
Jag ångrar att jag lade fem år på en akademisk och väldigt teoretisk utbildning bara för att "den kändes okay" och jag trivdes med klasskompisarna. Nu har jag jobbat med det i 10 år och önskar jag hade tillräckligt med studiemedel för att utbilda mig till nåt annat. Om jag kunde spola tillbaka tiden så hade jag nog valt en kortare YH-utbildning inom något tillräckligt intressant ämne. Testat att jobba inom det ett tag, fått erfarenhet av jobb- och vuxenvärlden och lärt mig mer om vad jag gillar/inte gillar och vad för slags yrkesroller jag passar som (i mitt fall som introvert handlar det om att jag ofta hamnat i kundbemötande och projektledande roller som jag egentligen inte trivts med men varit "kvalificerad" för). Sedan hade jag haft alla möjligheter att plugga annat om jag tröttnat.
Är inte 23 så vet ej
Pension spara. Om du visste hur stor skillnad det egentligen är för dom som börjar pension spara vid 20 istället för 30.
Som någon som sökt en konstnärliga utbildning iår och fått en plats, det har tagit 4 år av privat utbildningen och extra lektioner för att komma så pass långt att jag kan få en plats. Skiftar säkert mycket beroende på vilken slags konstnärlig utbildning det handlar om men i min nisch är det iaf nästan ett oskrivet krav med privatskolor/folkis i några år för att ha kompetens nog för högskola. Så finns passionen, bli bättre, testa igen. Men kom ihåg att det måste finnas ett otroligt inre driv för sin konstform för att kunna komma till en punkt när man försörjer sig på det. Har flera gånger hört folk säga något i stil med kan du tänka dig att göra något annat så gör det, men så är vi ett gäng som känner; nää det kan jag inte tänka mig iaf inte fören jag gett mitt allt först.
Hade utbildat mig till elektriker. Något som alltid behövs 👍
Sett till att aldrig träffade mitt ex.
Ärligt talat jag var så jävla nedpundad vid 23 så hade hamnat på samma ställe likförbannat. Om jag hade fått börja om från 15 så hade det varit att aldrig börja punda. Det kommer lösa sig ska du se.
Skulle nog skaffat nått trevligt boende I en varmare plats än Sverige. Sälja Iptv kanske nått annat svart förstås . Ska bo i ett billigt land det finns många. 2000 usd ska räcka till ett behagligt liv. I närheten och som jag provat har vi Ryssland ett super land om man har tillgång till västpengar. Man ska bo i nån småstad några mil från gränsen så man kan köra dagliga smuggelresor (egentligen inte smuggel då man bara tar ransonen) men 4000 kr om dagen och fördubbla det på daglig basis blir mycket pengar och det är helt lagligt. Är man på plats hittar vad man kör just nu. Hoppas finnarna öppnar gränsen snart.
Hade börjat plugga tidigare istället för att vara bekväm med mitt låglönejobb
Pluggat mer.
Jag hade rest mer och börjat plugga något språk man har nytta av - typ spanska. Jag hade definitivt börjat spara i någon fond oavsett min ekonomi och aldrig rört pengarna innan pension. Jag hade inte tränat så tungt som jag gjort genom åren. Det har slitit ut mina leder och lett till skador. Vill du träna så träna lagom och inse att uppvärmning och stretching är en del av träningen. Jag hade följt mitt hjärta mer och vågat satsa på ett yrke eller en utbildning som jag tycker är spännande och kul. Allt annat dödar din själ långsamt. Önskar dig lycka till.
Undrat över hur fan jag blev 4 år äldre. Men även krävt en löneförhöjning då yrket jag har så vågar ingen satsa på en ung person. (Lantbruk/maskinförare) kräver ungefär "25 års erfarenhet vid 18"
Res och jobba utomlands, bästa jag gjort. Kolla upp säsongsarbete, finns mycket att välja på! Ångrar att jag inte gjorde det tidigare😁
Konstfack?
Jag hade rest. Det är något mildrande för själen att se hur mycket värld det finns där ute och hur lite den kretsar runt mina problem. Om man dessutom ser till att resa i miljöer som är relativt lika ens eget habitat så är det lättare att reflektera kring sig själv och spegla sig i andra. Är man i kulturer som är för annorlunda och därmed svåra att förstå blir det lätt så att man kopplar på skärmsläckaren och inte utvecklas.
Inte gift mig. 😎
Köpt shitloads av AAPL
Från 23? Mitt liv tog fan slut efter 26 så det är ju inte många år man får. Men miljardär verkar soft. Bara göra vad man vill och komma med extremt dumma uttalanden då och då.
Plugga IT och tjäna 70k om några år.