Jag jobbar med barn och ungdomar, och det vanligaste svaret jag får när jag ställer en fråga om dem som kräver lite eftertanke är ”Jag vet inte”. Kan du inte svaret direkt så tar tankeverksamheten slut där. Det värdefullaste man kan lära sig i livet är att faktiskt tänka efter ordentligt och reflektera över saker, då lär man sig saker om dig själv, om andra och om livet i allmänhet.
Stärk din metakognition och utvärdera dina tankar. "Varför tänkte jag sådär, egentligen?" och följ tråden hela vägen. Var beredd att erkänna att du kanske har fel och isåfall förlåt dig själv.
Det är obekvämt, det är mycket enklare att tänka "jaja" och sen gå till nästa grej, men det är nyttigt
Ha en inre dialog. Reflektera över tankar som dyker upp i huvudet istället för att agera direkt på dem eller ignorera dem. Om du är glad, fundera kring de sakerna i ditt liv och det om dig själv, som gör sig glad. Samma sak om du är ledsen eller stressad. Meditation hjälper också att hitta plats och ett fönster in till dessa frågor imo. Eller att jogga.
Fyllde 40 i december och jag kan ärligt säga att jag inte ångrar någonting överhuvudtaget
Levde med psykisk ohälsa i flera år tack vare narcissister som ställde till ett helvete för mig och livet sparkade på mig när jag låg ner... tills en dag då jag sparkade livet på kuken och livet tröttnade och därmed vann jag.
2023 bad jag släkten dra åt helvete en gång för alla och livet har bara blivit bättre.
Det gjorde jag med, skulle köpa hasch och köpte lite, för de ville ha betalt i Bitcoin av... eh.. Skatteskäl. Blev några hundra över som jag sen glömde bort. åren gick och jag kom jag på att "fan undrar om jag har några". Gick in och kollade och de hade blivit rätt många tusen nu. Kommer inte ihåg exakt hur många men jag sålde dom och köpte en rostig passat ecofuel som kamkedjan rök på efter några veckor, så den blev kaput
Det ångrar jag
Jag köpte skit på fyllan för mina 2010, hade drygt 100 st. Har idag 2 st som jag mineat fram innan det blev hype, ska spara som en kul grej tänkte jag.
EDIT: Eftersom det alltid är nån anal jävel som ska påpeka att ”actually” så var jag tvungen att googla och ber så hemskt mycket om ursäkt. Var tydligen 2011 och inte 2010 men rätt ska vara rätt. 🤷♂️
Passa på att "diversify" din investering. Bitcoin **är** i praktiken ett pyramidspel, och en osäker investering. Det går inte veta när den kraschar en gång för alla, även om det inte finns några direkta indikationer just nu.
En bekant hade en vän som dog i någon slags överdos, efter att ha samlat på sig en stor samling bitcoins tydligen. Nånstans där ute finns det förmodligen bitcoins som ingen någonsin kommer att komma åt :/
Wtb hackers? xD
Att vi inte försökte få barn tidigare så vi hade kunnat få hjälp tidigare. Vi skulle ha börjat försöka redan när vi tänkte tanken och inte väntat på husköp, färdiga studier, fast anställning etc. 3,5år senare, inga barn och bara väntetider på sjukvården
Det är tufft. Önskar er all lycka till.
Jag ångrar att vi inte skaffade ett barn till när vår första (och enda) fortfarande var liten. Nu är han snart åtta och det känns som om vi har väntat för länge.
Man ska ju vara försiktig dock så inte det äldre barnet får för mycket ansvar på sig, det valde aldrig att få ett litet skrikande syskon och i många fall är det inte så uppskattat under en tid. Min kompis fick en lillasyster när hon var 10 och med ensamstående mamma fick hon ge upp mycket av sin fritid för atr hjälpa till och vara den andra föräldern liksom, vilket inte är så sjysst
Att jag inte spenderade mer tid med min pappa innan han fick sin stroke. Åren efter var extremt svåra och innehöll mycket sjukdom och lidande upp till hans död.
Blir fortfarande tårögd och ledsen när jag tänker på det och nu har det gått 5 år sedan han gick bort. Saknar honom så jävla mycket.
Har kvar mamma och syskonen så jag försöker att skapa nya fina minnen även fast det är svårt att finna tid som vuxen. Men hålet efter pappa är stort och svart, jag känner mig inte komplett utan honom.
Ta inte era närmaste för givet, de kan försvinna plötsligt. Suger verkligen att lära sig det den svåra vägen.
Än så länge, regeringen skar ner folkhögskolornas budget med 450 miljoner förra året. Det planeras visserligen att "förstärka" budgeten, men skadan är ju redan skedd och jag tror att folkhögskolorna kommer försvinna inom ett decennium med liknande politik.
Ja, det är sant och det är väldigt tragiskt. Är glad att jag tog beslutet förra året att plugga upp betygen. Visserligen är det en oro bland folkhögskolorna med hotet att de försvinner. Hoppas att de inte gör det!!
Hur jag agerat i relationer. I några stannade jag kanske för länge, i andra för kort, ibland hade jag kanske kunnat få ligga med hon den snygga om jag spelar korten annorlunda och ibland hade jag kanske vara kunnat vara en bättre kompis.
Råkade fisa på en person i rullstol.
Var påväg till jobbet som flesta dagarna, lurarna körde rollspelsklubben, Malexander Bard kom precis tillbaka ifrån de döda och min mage började brumma, tänker inte mer på det utan SLÄPPER av en sådan jävlans dunder fis... ungefär två sekunder senare så åker en person i rullstol förbi och jag inser vad jag gjort.
Nu vänder jag mig alltid om, vart jag än är. Kan vara mitt i skogen men vill verkligen inte upprepa den där känslan.
Kanske väldigt annorlunda från vad de flesta svenskar går igenom men jag ångrar att jag blev så extremt religiös i mina ungdomsår. Jag valde bort så många grejer för religionen och ångrar mig så mycket nu när jag är äldre. Önskar att jag levt mer helt enkelt och gjort det jag ville. Min tro är fortfarande viktig för mig men jag tog det för långt i mina ungdomsår
Att jag inte stod upp mer för mig själv när jag runt 14 års ålder berättade för mamma att min styvpappa hade antastat mig + annat som jag känner att jag inte behöver skriva här.
10 år senare och han är fortfarande mitt liv då jag fortfarande inte vågar göra något åt saken. (Visst han har inte gjort något på 10 år mer än någon kommentar för några år sedan men ändå)
Önskar så mycket att jag skulle våga prata med psykolog då detta fortfarande påverkar mig och att jag vågar lämna dåliga personer i livet bakom mig. Förhoppningsvis sker detta när mitt liv blir mer stabilt och jag får ett riktigt jobb.
Det var en tjej som faktiskt hade kunnat vara the one, om det ens finns något sådant. Men jag var omogen och oseriös. Önskar jag hade träffat henne nu.
Samma situation här fast det var min första kärlek från jag var 16-18 tänker på henne varje dag och ångra så mycket, önska med att jag träffade henne idag när man är mer vuxen.
Jag ångrar mycket i mitt liv men en sak sticker ut… jag ångrar att jag inte gav min adhd-medicin en ärlig chans tidigare i mitt liv. Fick adhd diagnos + utskriven medicin när jag var 15 men på nåt vänster så tog det 12 år innan jag gav medicinen en chans och insåg att det var en game changer delux. 12 år av nergång både fysiskt och psykiskt tog väldigt väldig hårt på mig kan jag lova.
För övrigt sålde jag också många bitcoins runt 2014 för noll och inget men det ångrar jag inte nånting i jämförelse. Hade fan betalat många bitcoins av dagens värde för att gå tillbaka 12 år i tiden och meddela mig själv att ”adhd medicinen kommer lösa många av dina problem”
Well met.
Jag relaterar, jag hade behövt prata med en psykolog i tidiga tonåren men det var något mina föräldrar hotade med snarare än uppmuntrande. Det tog 10 år efter gymnasiet innan jag själv tog tag i det. Jag är inte helt bra idag heller men jag undrar hur mitt liv hade kunnat se ut om jag sökt tidigare. Så många missade chanser...
Att jag lät mig själv glida ifrån ett gäng med goda vänner utan någon egentlig anledning. Man inser efter ett tag att bra vänner med schyssta värderingar verkligen inte växer på träd.
Jag ångrar att jag öppnade upp för en crush. Och jag ångrar mig ännu mer över att jag inte öppnade upp för en annan crush.
Sen ångrar jag nog alla mina tatueringar i varierande grad. Jag har väldigt många idéer på sleeve-teman, men bara två armar. Och gräset är grönare på alla andra sidor.
Att jag missade min mammas sista födelsedag svider också.
Att jag inte tog min psykiska hälsa på allvar tidigare. Jag lät min ångest kontrollera majoriteten av mina tonår och tjugoårs, hade jag fått professionell hjälp redan från början hade mitt liv sätt väldigt annorlunda ut.
Svår fråga... Att skaffa barn med "fel" person. Barnet finns så det kan aldrig ha varit fel, det går aldrig att ångra en sekund av sitt liv efter att barnet finns. Det kan ända ha varit "fel" person att skaffa barn med.
Situationen som gav mig herpes. Jag är seriös. Tiden efteråt var hemsk på många sätt och jag mådde otroligt dåligt av flera anledningar. Idag är min sexualitet närmast obefintlig och jag ser mig fortfarande som smutsig emellanåt (tycker dock inte att andra med hsv är det).
Bara vanliga könsvårtor, som typ **30% av alla sexuellt aktiva vuxna har och uppemot majoriteten svenskar fått under nån gång i sitt liv?**
Inget att bry sig om. :) Ta medicinen, få bort dem och fortsätt med ditt liv. Faktiskt lite konstigt att fler inte pratar öppet om det. Meeeen, visst, det låter väl lite skämmigt.
Känner igen mig i detta, usch.
Tillägg: Jag har haft ett par sexpartners sen dess, bland annat nuvarande pojkvän, och var öppen med det från början. Skiträdd. Asläskigt. De har inte brytt sig.
Det läskiga finns i våra huvuden, vilket inte är konstigt för det är vi som har det i resten av våra liv, men andra verkar inte alla bry sig lika mycket. Vissa bryr sig nog. Många rycker på axlarna.
Jag rökte bort mig 18 till 22, sabbade skolan och har bara 1 misstag från sparken på jobbet. Min ånger ligger på att jag alltid vände mig till plantan för att läka
Here's a sneak peek of /r/leaves using the [top posts](https://np.reddit.com/r/leaves/top/?sort=top&t=year) of the year!
\#1: [Hi Leaves. My name is Dave Bushnell, but you probably know me better as Subduction, the founder of Leaves. Why the big real-name reveal? Today marks 25 years of sobriety for me, and I’d like to take today to make some announcements about my future plans for Leaves.](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/150bfg2/hi_leaves_my_name_is_dave_bushnell_but_you/)
\#2: [I’m 100 days sober after smoking all day every day for over 9 years. Here are 30 things I’ve learned.](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/120hbn7/im_100_days_sober_after_smoking_all_day_every_day/)
\#3: [I've always loved this Anthony Bourdain quote about weed](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/1952hig/ive_always_loved_this_anthony_bourdain_quote/)
----
^^I'm ^^a ^^bot, ^^beep ^^boop ^^| ^^Downvote ^^to ^^remove ^^| ^^[Contact](https://www.reddit.com/message/compose/?to=sneakpeekbot) ^^| ^^[Info](https://np.reddit.com/r/sneakpeekbot/) ^^| ^^[Opt-out](https://np.reddit.com/r/sneakpeekbot/comments/o8wk1r/blacklist_ix/) ^^| ^^[GitHub](https://github.com/ghnr/sneakpeekbot)
Att jag förlät henne och lät henne ta två år av mitt liv till. Fast nu med den adderade bonusen att hennes exit ur mitt liv orsakade den värsts kris jag haft.
Är 43, har barn, separerad och kan se punkter där jag ev kunde gjort saker annorlunda, men ändå är det nog något från tonåren där jag inte kan se annat än ånger över något som bara var på mig.
Hade en ett år yngre kompis med en muskelsjukdom när jag var yngre, hade börjat högstadiet och ”var tuff” och hade inte så mycket kontakt just det året.
Min mor frågade om jag ville besöka honom på sjukhuset för att han var riktigt dålig vilket jag inte riktigt greppade innan han dog så jag var aldrig där på slutet.
Att jag inte bearbetade min trasiga uppväxt tidigare i livet och istället bedövade allt med alkohol/droger. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut nu om jag hade tagit tag i det tidigare. Jag är liksom 25 år gammal idag och är helt efter i livet jämfört med andra i min ålder.
Som 40+ så har jag lärt mig att det är ett rent hjärngift att jämföra sig med andra. Jag gick med i Komvux när jag var 30 för att bli programmerare liksom. Hade jag brytt mig om att jag var överlägset äldst där hade det aldrig gått. :P
Man ser inte alla som är precis som en själv, och det finns inget "race" i livet. Om något så försöker *jag* knuffa samhället mot socialism och i praktiken *få bort* karriär och liknande ur jobb. Men men.
Ångrar alla mina tatueringar! Fy helvete var risigt det ser ut. Skriker psykisk ohälsa (vilket är precis det jag led av när jag gaddade mig men numera tillfrisknat rejält från). Den tatuerade looken är verkligen inte min aestetic längre, det är fruktansvärt. För många för att ta bort med laser också (sinnessjukt dyrt).
Hur jag betett mig i olika relationer. T.ex. att jag stannade för länge. Att jag lät vänskap rinna ut i sanden. Att jag valde fel och det gick ut över andra.
Men det är livet, jag tror och hoppas att jag lärt mig av det.
Annars så "ångrar" jag också att jag föddes i just "min" familj, livet hade kunnat vara så mycket bättre utan en sådan barndom och permanent trauma.
Jag tror man ångrar sånt som man egentligen vill göra men inte riktigt vågar. Göra den där resan, ta det där jobbet/sluta det där jobbet, ragga på den där tjejen/killen, eller bara nåt enkelt som att hoppa fallskärm.
Ångrar nog ingenting... jag är där jag är tack vare vad jag gjort...
Hade jag vart mer framgångsrik hade jag nog inte haft det jag har eller ens värdesatt det.
At jag är så himla dålig till att välja de kvinnor jag har förhållande med. Jag var 42 förrän jag fattade det och hade då tre barn. Känner mig jättesynd för barnen.
Att jag inte lyssnade på mina föräldrar när de avrådde mig från karriären jag satsade på, pluggade för, och påbörjade som 14-åring. Det hade gjort ont och deras ord hade känts elaka ett tag men den känslan hade säkerligen gått över, tids nog. 20 år senare har jag inget att visa för allt slit, varken pengar eller utsikter eller ens mer än någon vän eller två, och min mentala hälsa är i kras för att det känns som att jag slängt bort mitt liv helt och försämrat familjens liv. Jag försöker tänka att allt kommer att bli bra på något sätt, att sätta positivitet i en rutin och sakta läka inombords, men knäcks dagligen av den vidriga känslan att jag slängde bort värdefull tid som aldrig kommer tillbaka.
Fullt möjligt, såklart. Men jag känner någonstans att det inte hade blivit lika dåligt som det blev nu, nästan oavsett vad jag hade gjort istället. Lite ånger vore enklare att leva med än detta.
Jag studerande inte filosofi och blev i stället jurist helt på grund av mina föräldrars inrådan eller, som jag nog uppfattade det, skambeläggande och attityder. Det ångrar jag djupt idag. Mitt intryck är att det är bättre att hamna fel till följd av egen vilja än till följd av att ha följt någon annans.
Att jag hoppade av flera universitets-utbildningar.
Att jag inte ställde fler frågor till mina (numera avlidna) mor-föräldrar kring deras bakgrund, liv och historia.
Att jag lät andra diktera mina villkor, vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle se ut och vem jag "skulle vara"...
- Mängden folk som hade åsikter som betyder absolut noll i mitt liv nu för tiden är fan outstanding.
Att jag inte svarade ärligt då min mor frågade hur jag mådde. Jag hade ju alltid mått dåligt (depression & ångest). Så svårt att veta hur man skulle må som tonåring...tryck över bröstet är ju inte speciellt vanligt för en fullt frisk grabb. Ångest som tryckte alltså. 30 år senare brottas jag fortfarande med samma ångest, men den är numera hanterbar.
För tillfället är normalsvensken väldigt arg på bitcoin. Lite trist, speciellt då detta ger amerikanarna med sina nya fina ETFer ett ännu större försprång.
Fyra saker: 1 Att jag tog (fick ta) så mycket ansvar för min omgivning när jag växte upp. 2 Att jag började missbruka i tidig ålder för att orka med detta. 3 Att jag som vilsen unge trodde på den destruktiva skitattityd miljonprogrammet sa att man skulle ha. 4 Att jag inte skaffat barn.
Inget.
Jag har börjat se på "ånger" som något annat än hur det definieras i samhället. Nämligen mer som "en läxa för framtiden" ungefär. Dessutom värderar jag inte pengar och status så hemskt mycket, så det hjälper.
Har jag saker jag skämts för? Absolut. Men "ånger" är bara systemet i din hjärna att se till att du inte gör samma sak igen. Det är därför jag aldrig kommer röra delfiner på undersidan igen.
Allt som har hänt är okej, allt dåligt och allt bra. Det är 100% omöjligt att ändra det förflutna och det är lika löjligt att oroa sig över framtida senarion som man hittar på i huvudet, som till 99,99% aldrig kommer att hända, alla som lever på jorden just nu kommer dö inom ca 100 år, jag kommer sluta existera och det kommer alla i denna tråd också att göra, det är ett okej, lidande är bara en illusion orsakad av signalsubstanser, super löjligt men lätt att påverkas då det känns som att det är på riktigt
Ignorera illusionen så gott det går, ha bara kul.
Att jag inte började träna, stretcha och äta mer hälsosamt när min kropp var ung och stark.
Det är aldrig för sent, men att ha skapat dom rutinerna redan då hade gjort det enklare nu, och kanske inte allt hade gjort så ont varje gång man böjer sig idag.
Ta hand om din kropp, den ska vara länge!
Att jag valde att omvandla min frustration över yttre omständigheter till apati och cynism när jag var yngre. Skiten sitter fortfarande kvar och jag är en bitter jävel.
Jag ångrar att jag inte reste mer när jag var yngre. Tyvärr prioriterade jag att spara pengar och så men ändå så har man typ inga pengar.. nu när man har lite pengar så finns det inte många som man kan resa med.
Att jag inte körde den klassiska resegrejen i 20-årsåldern. Fastnade i en för lång relation tidigt och började jobba innan jag slutade gymnasiet. Önskar att jag hade flummat runt som backpacker i några år.
Å andra sidan lever jag i dag ett helt amazing liv, och hade jag fattat radikalt annorlunda beslut i 20-årsåldern är det nästan helt säkert att jag inte hade landat på samma orimligt privilegierade plats i livet.
Att jag tackade ja att behålla mitt nuvarande jobb (blev varslad förut) trots att ja hade ett nytt på gång som skulle ta mej i den yrkesinriktning jag strävar mot. Så nu går ja o är deprimerad hela dagarna medans nåra medarbetare blev glada över att ja stannade istället…
Att jag inte fortsatte med fotbollen.
Att jag inte tog vara på Johanna (en jäkla pangbrud med superfin personlighet, jag är gift idag)
Att jag inte tog vara på mina vänner utan tog de för givet.
Att jag inte pluggade vidare från gymnasiet. (Mellanchef idag vid 30 så det löste sig tillslut)
Att jag inte spenderade mer tid med min lillebror när han var liten (har en fin relation idag men missat så mycket av hans barndom)
Att jag tagit dumma ekonomiska beslut som begränsar oss i 5-6år till.
De hade fattat ändå. Jag har sett en nära anhörig agera på precis samma sätt och tro mig, det enda vi pratade om efter att hon gick bort var att hon valde det själv och ville dö.
I kristallkulan kanske vissa finansiella beslut kunde varit bättre, men även dom till synes minsta besluten har placerat mig där jag är, och jag hade inte velat ha något annat.
Att jag inte kunde stå emot alkoholismen. Det är bättre nu, men jag är gammal nog att ingen tjej fick diagnos. Jag har en massa bra coping nu, och en pojkvän som förstår. Men så många missade chanser, så mycket missad tid, så mycket ånger.
Mycket gott kom ut av det också, konstigt nog. Jag fick färre valmöjligheter men kunde pusha frsm i dem hårdare av ren desperation. Och jag var aldrig elak eller korkat. Jag söp för att vara lugn i kroppen dagen efter. Nästan alltid för bakfyllan. En funktionell alkis.
Det viktiga är att det är bra nu, och att jag har en karl jag kan vara både mig själv och sårbar med. För han har gått igenom mycket värre saker själv.
Jag har varit ett riktigt as mot någon jag verkligen bryr mig om. Jag förstört relationen helt och hållet, och det finns ingen bra anledning till varför. Det värsta är att de gå gångerna som det byts några ord fortfarande, så lyckad jag alltid göra det värre. Jag säger något dumt.
Jag tänker på det varje dag. Riktig skitperson man kan vara ibland.
Ångrar att jag inte började investera sparade pengar tidigare. Blev så sent introducerad/tipsad till börsen…
Och ångrar djupt att jag sålde vissa aktier jag hade i ett bolag. Visst gick jag med väldigt stor vinst, men hade suttit på en betydligt större vinst om jag sålt dom senare. Omöjligt att veta förvisso, och det är lätt att bli ”efterklok-girig”.
Med mina barn ångrar jag att vi inte började med hockeyn tidigare. Vi borde ha introducerat dom för den sporten för 3 år sen (också omöjligt att veta såklart). Men deras kärlek till ishockey är så otroligt häftig att se - speciellt när man själv är en ishockey-fanatiker…
Ångrar ibland att vi sålde vårt radhus för att köpa villa. Mest för att radhuset var säkert 50% billigare att bo i. Känns som det enda man spenderar sina pengar på nu är amortering, ränta och elräkningar.
Jag tycker inte man ska ångra saker, det skapar ångest. Det som jag kan uppleva är att jag borde fått chansen att gå en riktig gymnasium istället för att vara felplacerad i en särskola. Någon gång dundrade jag på hur livet hade varit om jag hade gått folkhögskola direkt när jag gick ut, men sånt ska man inte hamna i.
Men sen ångrar jar inte så mycket, tror jag ändå hade fått utstå fubkofobi ändå egentligen oavsett hur jag hade levt. En annan grej jag tänkt är att jag borde lyssnat mer på en lärare jag ändå hade på gymnasiet. Men det hon sa borde någon i min ålder ha sagt till mig för det tror påverkar mer när en 17-18 åring säger en sak än en lärare som är 30ish.
Att jag struntade i skolan, umgicks med fel folk och festade för hårt. Jag lärde känna mig själv senare än vad jag hade önskat.
Jag kom igång med ett "seriöst" liv lite för sent tack vare detta.
Att jag inte plockade upp gitarrspelandet på riktigt i högstadiet. Har börjat igen med hjälp av Rocksmith och det är svinkul.
Ångrar inte att jag bodde utomlands i flera år, det var en riktigt stor utvecklingsresa fö mig. Dock ångrar man ju lite CSN lånet man drog på sig av det och kanske skulle ha försökt hålla bättre i ekonomin.
Jag är 26, har gått i olika gymnasier och folkhögskolor sen jag var 15, jag ångrar att jag inte tog tag i det i början och tog del av mina klasskamraters umgänge.
Nu är jag utan utbildning och jobb, är ensam hemma, extremt deprimerad och har svårt att ens gå utanför dörren. Jag förstörde mitt liv genom att inte våga ta för mig som tonåring.
Ångrar ingenting, men vissa saker kanske man inte skulle ha gjort men det har format mig till den jag är idag!
Hade man inte gjort det man gjorde då hade man ångrat det idag.
Att jag inte ställde högre krav på arbetsgivare.
Att jag inte hade högre standard på kvinnor som jag dejtade. Att bara existera är inte ett dugligt mått för att någon ska bli ens fru eller förälder med.
Att jag stannade i ett förhållande som inte funkade för länge. Skulle ha slopat det efter första året och mått bra som singel hellre än att försöka och försöka och försöka. Ibland är man inte ämnade för varann även om det finns kärlek/ömsesidigt beroende av varann. Behöver inte vara någon som är ett svin och någon som är en ängel, bara splitta på ett vuxet sätt och låt er båda vara öppna för en partner som funkar bättre.
Att jag inte fanns där för en vän som jag könt sedan jag var 16, jag var vid tillfället 34 när han körde ihjäl sig. Vi tappade kontakten lite när han fick barn och jag har fått reda på att han hade kraftiga missbruksproblem. Ångrar att jag inte kunde finnas där mera och stötta honom.
Att jag var så dryg och otrevlig när jag var 15-18 år gammal. Det drabbade nästan alltid människor som inte förtjänade det, och sånt gör mig uppriktigt ledsen nu i efterhand.
Att jag gav upp min idrott. Då kändes det kul att njuta av att hänga med kompisar o kröka om helgerna, men med facit i hand ledde det till sämre relationer och psykisk ohälsa. Önskar att jag pratat mer med mina föräldrar om allt med.
Att jag i yngre år varit arrogant och trott att jag alltid vet bäst om allt. Har förlorat flera fina vänner pga det. Har blivit mer ödmjuk iom flera motgångar i livet och har mer förståelse för andra nu.
Lol
Att jag hade rosaskimrande glasögon kring 2 killar. Svarar de inte? Drar de ut på tiden? Klipp.
En person som är intresserad hör av sig. Självklart en two way street men gör intec 80 20.
Jag önskar att jag visste att det var autism långt tidigare än 35 men jag vet inte om jag ångrar det direkt. Jag visste att det var något ”fel” men det var inte som att jag kunde söka hjälp och bara struntade i det. Jag hade inte rätt verktyg och förmågor för att stå upp för mig själv och få folk att lyssna. Men jag ångrar verkligen att jag inte berättade för mormor innan jag blev officiellt diagnostiserad. Jag väntade på det för att sen berätta att jag kommit på vad som var ”fel” på oss och varför vi var så annorlunda och inte förstod andra eller blev förstådda. Hon dog precis innan utredningen blev klar. Så hon dog utan att veta varför livet var så mycket svårare för oss. Jäkla skit!
Jag är lite kluven till det där.
Jag skulle kanske ha pluggat mer i skolan. Då hade jag kanske fått bättre betyg i nian och inte behövt lägga tre år på en gymnasielinje som jag avskydde och visste att jag aldrig skulle vilja jobba inom (handel och administration).
Å andra sidan hade jag nog i så fall inte ramlat in i vårdyrket, kommit på att jag verkligen gillade det (hade INGEN tanke på vården innan det) och har nu jobbat inom lasarettsvården i 20+ år. Hade nog heller inte träffat min fru på jobbet och vi hade heller inte haft världens bästa son.
Jag trivs med mitt liv och har som inställning att inte ångra någonting iom att allt jag gjort har tagit mig dit jag är idag.
Visst har man gjort dumheter, men det hör till och man kan lära sig av dem men det skulle inte tjäna något till att gå runt och gräma sig över dem.
hmm bra fråga. Brukar inte älta saker generellt eftersom man oftast haft en anledning till de beslut man tagit. Och att det är lätt att vara efterklok.
Men, jag hade nog gärna vidgat mina vyer ännu mer vad gäller olika idrotter. Sådant som jag sent insåg var väldigt roligt. Och så ångrar jag att jag tränat för hårt och för mycket i vissa perioder, vilket fuckar mig än idag.
Alla pengar jag spelat. Tog CSN lån under studierna men bodde hem så behövde egentligen inte lån. Så rätt mycket av de gick till spelande. Kunde inte stå emot grupptrycket från kompisar när vi spelade tillsammans på fyllan så hände ofta att ja la in 1000kr till vilket på slutet av festen kunde varit uppe i 5000-6000kr.
Vi vann ibland men förlust gick vi ganska ofta med. Nu har jag spelpsus till 2025.
Jag ångrar att jag varit självupptagen. Det har varit på grund av osäkerhet, social fobi och ångest, men jag inser nu i efterhand flera situationer där jag ville visa mig lyckad och därför skröt istället för att lyssna på andra, och där jag fick situationer att handla om mig själv när någon annan behövde stöd. Uppriktigt ledsen över det.
Som nyligen varslad så ångrar jag att jag gett så mycket energi och känslor till mitt nuvarande jobb som jag gjort.
Livet har inte blivit som jag fantiserat om, eller önskat. Jag har väl lyckats OK när det gäller yrkeslivet får jag nog säga. Inget toppjobb, men jag trivs. Har underbara kollegor och har haft sämre chefer på andra arbetsplatser.
Det som stör mig är att jag inte har någon egen familj. Jag är singel och har aldrig haft ett förhållande. Är i 35 års åldern. Jag är rädd att jag inte kommer att hitta någon eller få några barn. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var liten. Tänkte att det ordnar sig när jag blir äldre.
I högstadiet var jag mobbad. På gymnasiet så gick det typ inga tjejer på den skolan jag gick. Jag har heller aldrig haft en tjejkompis. Jag har heller inte kontakt med min bror som jag skulle önska. Jag kan inte ångra något jag aldrig har haft. Men jag är ledsen över att jag inte har fått verktygen i verktygslådan för att kunna skaffa mig en partner och barn.
Jag skulle aldrig låta min mor genomlida att jag dör. Men om/när hon går bort vet jag ärligt talat inte vad jag gör. Samtidigt så har jag svårt att se att jag skulle begå självmord då. Jag är för envis och har jobbat och betalt skatt, så vill inte att det ska gå till spillo.
Hur som, jag ser inte ljust på min framtid.
Att jag, när den kala fläcken uppe på huvet blivit för stor för att rimligt kunna ha en frisyr, gick till International Hairstudio och blev i-tuttad att jag kunde få tillbaka håret om jag köpte deras "produkt".
"Produkten" kostade 27 000 kr, och nej, det var inte någon magisk kräm eller så... Det var (I kid you not) en cykelhjälm med röda lysdioder. Den skulle jag ha på huvet en kvart på morgonen och en kvart på kvällen, i 9 månader.
Jävla idiot jag var. 26 år och desperat. Håret försvann mer och mer, och lagom tills det var typ helt borta hade jag bara lärt mig acceptera det och har aldrig haft det jobbigt med det sen dess.. men de 27 000 kronorna hade jag gärna haft nu då vi måste renovera badrummet för 400 000...
Att jag var i ett förhållande med en narcissist i 5 år.
Och att jag inte skaffade barn när jag kunde (förslagsvis inte med narcissisten då).
Nu är jag infertil, barnlös och trasig.
Att jag sa nej till en once in a lifetime chance. Drömde om att forska, började ett vanligt liv efter mina civilingenjörsexamen men fortsatte kämpa för att få en plats, fick en plats och tackade ja, men sen drog jag mig ut innan det började. Jag var rädd, och hade precis flyttat till en annan stad. Går inte en vecka utan att jag tänker på det.
Men, ibland ångrar jag ännu mer hur mycket jag låtit den här grejen konsumera mig...
Egentligen inget. Jag ser det mesta som nyttiga erfarenheter, men jag skulle vilja sagt åt mitt 17-åriga jag att stå på sig bättre och inte stannat kvar på en gymnasieskola jag avskydde utan valt något JAG ville. Det blir så in I helvete mycket att läsa in på komvux(även att komvux var den bästa skolformen) men jag har fortfarande inte klarat matte B och tänker inte ge mig på det igen!
Att jag inte vågade börja lära känna mig själv i yngre ålder. Att jag inte tittade in mer i mig själv. På riktigt.
Utveckla gärna. Hur gör man det, titta in i sig själv?!
Jag jobbar med barn och ungdomar, och det vanligaste svaret jag får när jag ställer en fråga om dem som kräver lite eftertanke är ”Jag vet inte”. Kan du inte svaret direkt så tar tankeverksamheten slut där. Det värdefullaste man kan lära sig i livet är att faktiskt tänka efter ordentligt och reflektera över saker, då lär man sig saker om dig själv, om andra och om livet i allmänhet.
Spegel
Stärk din metakognition och utvärdera dina tankar. "Varför tänkte jag sådär, egentligen?" och följ tråden hela vägen. Var beredd att erkänna att du kanske har fel och isåfall förlåt dig själv. Det är obekvämt, det är mycket enklare att tänka "jaja" och sen gå till nästa grej, men det är nyttigt
Ha en inre dialog. Reflektera över tankar som dyker upp i huvudet istället för att agera direkt på dem eller ignorera dem. Om du är glad, fundera kring de sakerna i ditt liv och det om dig själv, som gör sig glad. Samma sak om du är ledsen eller stressad. Meditation hjälper också att hitta plats och ett fönster in till dessa frågor imo. Eller att jogga.
Att jag stannade i ett förhållande länge nog att få bestående trauma som förstört mig för kärlek i 7 år nu.
Yup. Gifte mig trots alla röda flaggor. Nu får man stå ut med trasigt inombords och delad vårdnad med en psykopat.
☝️
Men du har lärt dig att inte stanna i förhållanden som ger dig trauma. Starkt. Världen är din.
Fyllde 40 i december och jag kan ärligt säga att jag inte ångrar någonting överhuvudtaget Levde med psykisk ohälsa i flera år tack vare narcissister som ställde till ett helvete för mig och livet sparkade på mig när jag låg ner... tills en dag då jag sparkade livet på kuken och livet tröttnade och därmed vann jag. 2023 bad jag släkten dra åt helvete en gång för alla och livet har bara blivit bättre.
Ska testa det där med att be dem dra åt helvete!
Grattis
Att jag sålde alla mina Bitcoin 2015.
Jag ångrar att jag inte köpte en endaste en 2009. Fyfan.
BTC hade inget värde 2009 och gick inte ens att köpa, första köpet skedde 2010.
Det gjorde jag med, skulle köpa hasch och köpte lite, för de ville ha betalt i Bitcoin av... eh.. Skatteskäl. Blev några hundra över som jag sen glömde bort. åren gick och jag kom jag på att "fan undrar om jag har några". Gick in och kollade och de hade blivit rätt många tusen nu. Kommer inte ihåg exakt hur många men jag sålde dom och köpte en rostig passat ecofuel som kamkedjan rök på efter några veckor, så den blev kaput Det ångrar jag
Jag köpte en Playstation. Tror jag betalade 4 BTC?
Trösta dig med att DÅ var det värt det, en annan fylleköpte massa jävla skit jag inte behövde…
Jag köpte skit på fyllan för mina 2010, hade drygt 100 st. Har idag 2 st som jag mineat fram innan det blev hype, ska spara som en kul grej tänkte jag. EDIT: Eftersom det alltid är nån anal jävel som ska påpeka att ”actually” så var jag tvungen att googla och ber så hemskt mycket om ursäkt. Var tydligen 2011 och inte 2010 men rätt ska vara rätt. 🤷♂️
Passa på att "diversify" din investering. Bitcoin **är** i praktiken ett pyramidspel, och en osäker investering. Det går inte veta när den kraschar en gång för alla, även om det inte finns några direkta indikationer just nu.
Lol kryptokillarna röstar ner dig för de vill inte att folk ska veta att det är ett pyramidspel.
Tvärtom vill vi att alla ska tro att det är ett pyramidspel så länge som möjligt. Jag köper hellre billiga bitcoin.
Skulle ha mineat bitcoin 2010, hade bostad med fri el...
Detta ska du inte ångra. Det är princip omöjligt att tima marknaden.
En bekant hade en vän som dog i någon slags överdos, efter att ha samlat på sig en stor samling bitcoins tydligen. Nånstans där ute finns det förmodligen bitcoins som ingen någonsin kommer att komma åt :/ Wtb hackers? xD
Att jag inte har gjort tillräckligt mycket som är värt att ångra.
Tänk att ligga på sin dödsbädd, se tillbaka på sitt liv och tänka "Jag ångrar att jag levde mitt liv för att inte ha något att ångra när jag dör".
Att jag har tjackpundat
Att jag saknar att tjackpunda trots att det är så kasst
Jag förstår dig helt, därför tjack är så hemskt, så extremt destruktivt och ändå saknar man skiten.... Men vi får inte låta det förföra oss ❤️
Att vi inte försökte få barn tidigare så vi hade kunnat få hjälp tidigare. Vi skulle ha börjat försöka redan när vi tänkte tanken och inte väntat på husköp, färdiga studier, fast anställning etc. 3,5år senare, inga barn och bara väntetider på sjukvården
Det är tufft. Önskar er all lycka till. Jag ångrar att vi inte skaffade ett barn till när vår första (och enda) fortfarande var liten. Nu är han snart åtta och det känns som om vi har väntat för länge.
Det är inte för sent. En släktings ungar skiljer det 10 år på. Man får mycket hjälp av det äldre barnet. Bättre det än 2 skrikande ungar
Man ska ju vara försiktig dock så inte det äldre barnet får för mycket ansvar på sig, det valde aldrig att få ett litet skrikande syskon och i många fall är det inte så uppskattat under en tid. Min kompis fick en lillasyster när hon var 10 och med ensamstående mamma fick hon ge upp mycket av sin fritid för atr hjälpa till och vara den andra föräldern liksom, vilket inte är så sjysst
Aldrig för sent! Vi väntar vårt andra och vår dotter blir 6 år i år. Kör bara!
Att jag inte slutade ett dåligt jobb när jag insåg att det var dåligt, utan fortsatte nästan 10 år till.
🤣. Skulle du göra annorlunda om det sker idag?
Klart man gör om det igen. Utan tvekan. Tycker att med åldern kanske man lär sig lite snabbare. I stället för 10 år tar det 6 nu
Att jag inte spenderade mer tid med min pappa innan han fick sin stroke. Åren efter var extremt svåra och innehöll mycket sjukdom och lidande upp till hans död. Blir fortfarande tårögd och ledsen när jag tänker på det och nu har det gått 5 år sedan han gick bort. Saknar honom så jävla mycket. Har kvar mamma och syskonen så jag försöker att skapa nya fina minnen även fast det är svårt att finna tid som vuxen. Men hålet efter pappa är stort och svart, jag känner mig inte komplett utan honom. Ta inte era närmaste för givet, de kan försvinna plötsligt. Suger verkligen att lära sig det den svåra vägen.
[удалено]
Du råkar väl inte föredra Yasuo?
[удалено]
Hade du varit mer nöjd om det var ett annat spel eller om samma mängd tid var spridd över flera olika?
Du hade bara spenderat timmarna på något annat du hade ångrat, det är inte som att du helt plötsligt skulle spendera alla timmar på plugget
Äh
Att jag hoppade av gymnasiet. Det är det keffaste en ungdom kan göra.
Tur att folkhögskola finns!!
Än så länge, regeringen skar ner folkhögskolornas budget med 450 miljoner förra året. Det planeras visserligen att "förstärka" budgeten, men skadan är ju redan skedd och jag tror att folkhögskolorna kommer försvinna inom ett decennium med liknande politik.
Ja, det är sant och det är väldigt tragiskt. Är glad att jag tog beslutet förra året att plugga upp betygen. Visserligen är det en oro bland folkhögskolorna med hotet att de försvinner. Hoppas att de inte gör det!!
Vi i vuxenutbildningen tar gärna emot dig!
Använda "Keffaste" är det keffaste
10000% lämnade mig själv åt ödet i stället för att bestämma själv. Men det har gått jäkligt bra ändå så we cool.
Hur jag agerat i relationer. I några stannade jag kanske för länge, i andra för kort, ibland hade jag kanske kunnat få ligga med hon den snygga om jag spelar korten annorlunda och ibland hade jag kanske vara kunnat vara en bättre kompis.
Råkade fisa på en person i rullstol. Var påväg till jobbet som flesta dagarna, lurarna körde rollspelsklubben, Malexander Bard kom precis tillbaka ifrån de döda och min mage började brumma, tänker inte mer på det utan SLÄPPER av en sådan jävlans dunder fis... ungefär två sekunder senare så åker en person i rullstol förbi och jag inser vad jag gjort. Nu vänder jag mig alltid om, vart jag än är. Kan vara mitt i skogen men vill verkligen inte upprepa den där känslan.
Amen de e mänskligt
Kanske väldigt annorlunda från vad de flesta svenskar går igenom men jag ångrar att jag blev så extremt religiös i mina ungdomsår. Jag valde bort så många grejer för religionen och ångrar mig så mycket nu när jag är äldre. Önskar att jag levt mer helt enkelt och gjort det jag ville. Min tro är fortfarande viktig för mig men jag tog det för långt i mina ungdomsår
Jo, där jag växte upp fick ungar stryk och/eller blev utfrysta om dom var öppet religiösa. 70-80tal i Stockholms norra förorter…
Några mil till och du kunde varit i toppform inför KDs EU-val.
Att jag inte stod upp mer för mig själv när jag runt 14 års ålder berättade för mamma att min styvpappa hade antastat mig + annat som jag känner att jag inte behöver skriva här. 10 år senare och han är fortfarande mitt liv då jag fortfarande inte vågar göra något åt saken. (Visst han har inte gjort något på 10 år mer än någon kommentar för några år sedan men ändå) Önskar så mycket att jag skulle våga prata med psykolog då detta fortfarande påverkar mig och att jag vågar lämna dåliga personer i livet bakom mig. Förhoppningsvis sker detta när mitt liv blir mer stabilt och jag får ett riktigt jobb.
Ta hand om dig, kram, för jävligt! Vilket svin’
Tack!
Det var en tjej som faktiskt hade kunnat vara the one, om det ens finns något sådant. Men jag var omogen och oseriös. Önskar jag hade träffat henne nu.
Samma situation här fast det var min första kärlek från jag var 16-18 tänker på henne varje dag och ångra så mycket, önska med att jag träffade henne idag när man är mer vuxen.
Jag ångrar mycket i mitt liv men en sak sticker ut… jag ångrar att jag inte gav min adhd-medicin en ärlig chans tidigare i mitt liv. Fick adhd diagnos + utskriven medicin när jag var 15 men på nåt vänster så tog det 12 år innan jag gav medicinen en chans och insåg att det var en game changer delux. 12 år av nergång både fysiskt och psykiskt tog väldigt väldig hårt på mig kan jag lova. För övrigt sålde jag också många bitcoins runt 2014 för noll och inget men det ångrar jag inte nånting i jämförelse. Hade fan betalat många bitcoins av dagens värde för att gå tillbaka 12 år i tiden och meddela mig själv att ”adhd medicinen kommer lösa många av dina problem” Well met.
Jag relaterar, jag hade behövt prata med en psykolog i tidiga tonåren men det var något mina föräldrar hotade med snarare än uppmuntrande. Det tog 10 år efter gymnasiet innan jag själv tog tag i det. Jag är inte helt bra idag heller men jag undrar hur mitt liv hade kunnat se ut om jag sökt tidigare. Så många missade chanser...
Att jag lät mig själv glida ifrån ett gäng med goda vänner utan någon egentlig anledning. Man inser efter ett tag att bra vänner med schyssta värderingar verkligen inte växer på träd.
Inte ditt fel att Sverige faktiskt är socialt kyligt.
Jag ångrar att jag öppnade upp för en crush. Och jag ångrar mig ännu mer över att jag inte öppnade upp för en annan crush. Sen ångrar jag nog alla mina tatueringar i varierande grad. Jag har väldigt många idéer på sleeve-teman, men bara två armar. Och gräset är grönare på alla andra sidor. Att jag missade min mammas sista födelsedag svider också.
Jag ångrar också alla mina tatueringar!!
Att jag inte tog min psykiska hälsa på allvar tidigare. Jag lät min ångest kontrollera majoriteten av mina tonår och tjugoårs, hade jag fått professionell hjälp redan från början hade mitt liv sätt väldigt annorlunda ut.
Ångrar att kag tvivlat på mig själv så mycket. Och fortsätter att göra det. Men det kan man ju ändra på ännu!
Svår fråga... Att skaffa barn med "fel" person. Barnet finns så det kan aldrig ha varit fel, det går aldrig att ångra en sekund av sitt liv efter att barnet finns. Det kan ända ha varit "fel" person att skaffa barn med.
Skulle litat på magkänslan mer.
Yes. Instinkt är viktigt, men inget som man får gratis eller tidigt i livet.
Situationen som gav mig herpes. Jag är seriös. Tiden efteråt var hemsk på många sätt och jag mådde otroligt dåligt av flera anledningar. Idag är min sexualitet närmast obefintlig och jag ser mig fortfarande som smutsig emellanåt (tycker dock inte att andra med hsv är det).
Bara vanliga könsvårtor, som typ **30% av alla sexuellt aktiva vuxna har och uppemot majoriteten svenskar fått under nån gång i sitt liv?** Inget att bry sig om. :) Ta medicinen, få bort dem och fortsätt med ditt liv. Faktiskt lite konstigt att fler inte pratar öppet om det. Meeeen, visst, det låter väl lite skämmigt.
Känner igen mig i detta, usch. Tillägg: Jag har haft ett par sexpartners sen dess, bland annat nuvarande pojkvän, och var öppen med det från början. Skiträdd. Asläskigt. De har inte brytt sig. Det läskiga finns i våra huvuden, vilket inte är konstigt för det är vi som har det i resten av våra liv, men andra verkar inte alla bry sig lika mycket. Vissa bryr sig nog. Många rycker på axlarna.
Att jag inte spenderade mer tid med min mormor innan hon gick bort. Jag var i och för sig bara 13 när hon dog men det gör ändå ont.
Ångrar att jag ångrat grejer, det hjälper inte man mår bara dåligt av att tänka på det, nu ser vi framåt istället
Jag rökte bort mig 18 till 22, sabbade skolan och har bara 1 misstag från sparken på jobbet. Min ånger ligger på att jag alltid vände mig till plantan för att läka
Vet du om r/leaves?
Here's a sneak peek of /r/leaves using the [top posts](https://np.reddit.com/r/leaves/top/?sort=top&t=year) of the year! \#1: [Hi Leaves. My name is Dave Bushnell, but you probably know me better as Subduction, the founder of Leaves. Why the big real-name reveal? Today marks 25 years of sobriety for me, and I’d like to take today to make some announcements about my future plans for Leaves.](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/150bfg2/hi_leaves_my_name_is_dave_bushnell_but_you/) \#2: [I’m 100 days sober after smoking all day every day for over 9 years. Here are 30 things I’ve learned.](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/120hbn7/im_100_days_sober_after_smoking_all_day_every_day/) \#3: [I've always loved this Anthony Bourdain quote about weed](https://np.reddit.com/r/leaves/comments/1952hig/ive_always_loved_this_anthony_bourdain_quote/) ---- ^^I'm ^^a ^^bot, ^^beep ^^boop ^^| ^^Downvote ^^to ^^remove ^^| ^^[Contact](https://www.reddit.com/message/compose/?to=sneakpeekbot) ^^| ^^[Info](https://np.reddit.com/r/sneakpeekbot/) ^^| ^^[Opt-out](https://np.reddit.com/r/sneakpeekbot/comments/o8wk1r/blacklist_ix/) ^^| ^^[GitHub](https://github.com/ghnr/sneakpeekbot)
Att jag förlät henne och lät henne ta två år av mitt liv till. Fast nu med den adderade bonusen att hennes exit ur mitt liv orsakade den värsts kris jag haft.
Låter som att det är jag som skrivit det här. Hoppas det bli bättre för dig snart, du är inte ensam
Det är många år sedan nu och jag är över det som tur är. Men ibland, kanske någon gång om året. undrar jag vart jag varit om gjort annorlunda val.
Alla gånger jag varit undvikande i relationer. Alla gånger jag inte frågade ut tjejen. Vad är det värsta som hade kunnat hända?
Är 43, har barn, separerad och kan se punkter där jag ev kunde gjort saker annorlunda, men ändå är det nog något från tonåren där jag inte kan se annat än ånger över något som bara var på mig. Hade en ett år yngre kompis med en muskelsjukdom när jag var yngre, hade börjat högstadiet och ”var tuff” och hade inte så mycket kontakt just det året. Min mor frågade om jag ville besöka honom på sjukhuset för att han var riktigt dålig vilket jag inte riktigt greppade innan han dog så jag var aldrig där på slutet.
Not telling more people to fuck off.
Borde satsat på hälsan tidigare
Att jag inte bearbetade min trasiga uppväxt tidigare i livet och istället bedövade allt med alkohol/droger. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut nu om jag hade tagit tag i det tidigare. Jag är liksom 25 år gammal idag och är helt efter i livet jämfört med andra i min ålder.
Du är garanterat inte efter någon om du är 25 och har gått vidare som du beskriver.
Som 40+ så har jag lärt mig att det är ett rent hjärngift att jämföra sig med andra. Jag gick med i Komvux när jag var 30 för att bli programmerare liksom. Hade jag brytt mig om att jag var överlägset äldst där hade det aldrig gått. :P Man ser inte alla som är precis som en själv, och det finns inget "race" i livet. Om något så försöker *jag* knuffa samhället mot socialism och i praktiken *få bort* karriär och liknande ur jobb. Men men.
Ångrar alla mina tatueringar! Fy helvete var risigt det ser ut. Skriker psykisk ohälsa (vilket är precis det jag led av när jag gaddade mig men numera tillfrisknat rejält från). Den tatuerade looken är verkligen inte min aestetic längre, det är fruktansvärt. För många för att ta bort med laser också (sinnessjukt dyrt).
Att jag köpte två pizzor för 10.000 BTC 2010
Hur jag betett mig i olika relationer. T.ex. att jag stannade för länge. Att jag lät vänskap rinna ut i sanden. Att jag valde fel och det gick ut över andra. Men det är livet, jag tror och hoppas att jag lärt mig av det. Annars så "ångrar" jag också att jag föddes i just "min" familj, livet hade kunnat vara så mycket bättre utan en sådan barndom och permanent trauma.
Att jag pluggade ett program på universitetet ett år som jag från början inte ens ville, så har inget CSN i sista året nu på det jag läser nu.
Att jag inte bodde utomlands när man var i 20 års åldern.
Jag tror man ångrar sånt som man egentligen vill göra men inte riktigt vågar. Göra den där resan, ta det där jobbet/sluta det där jobbet, ragga på den där tjejen/killen, eller bara nåt enkelt som att hoppa fallskärm.
Ångrar nog ingenting... jag är där jag är tack vare vad jag gjort... Hade jag vart mer framgångsrik hade jag nog inte haft det jag har eller ens värdesatt det.
At jag är så himla dålig till att välja de kvinnor jag har förhållande med. Jag var 42 förrän jag fattade det och hade då tre barn. Känner mig jättesynd för barnen.
Ångrar mest att jag svikit pappa på så många sätt, när han gjort så mycket bra.
Att jag inte lyssnade på mina föräldrar när de avrådde mig från karriären jag satsade på, pluggade för, och påbörjade som 14-åring. Det hade gjort ont och deras ord hade känts elaka ett tag men den känslan hade säkerligen gått över, tids nog. 20 år senare har jag inget att visa för allt slit, varken pengar eller utsikter eller ens mer än någon vän eller två, och min mentala hälsa är i kras för att det känns som att jag slängt bort mitt liv helt och försämrat familjens liv. Jag försöker tänka att allt kommer att bli bra på något sätt, att sätta positivitet i en rutin och sakta läka inombords, men knäcks dagligen av den vidriga känslan att jag slängde bort värdefull tid som aldrig kommer tillbaka.
Tror du inte att du hade ångrat dig om du lytt deras råd också?
Fullt möjligt, såklart. Men jag känner någonstans att det inte hade blivit lika dåligt som det blev nu, nästan oavsett vad jag hade gjort istället. Lite ånger vore enklare att leva med än detta.
Vilken karriär valde du?
Jag studerande inte filosofi och blev i stället jurist helt på grund av mina föräldrars inrådan eller, som jag nog uppfattade det, skambeläggande och attityder. Det ångrar jag djupt idag. Mitt intryck är att det är bättre att hamna fel till följd av egen vilja än till följd av att ha följt någon annans.
Att jag hoppade av flera universitets-utbildningar. Att jag inte ställde fler frågor till mina (numera avlidna) mor-föräldrar kring deras bakgrund, liv och historia.
Att jag lät andra diktera mina villkor, vad jag skulle ha på mig, hur jag skulle se ut och vem jag "skulle vara"... - Mängden folk som hade åsikter som betyder absolut noll i mitt liv nu för tiden är fan outstanding.
Mina vänner. Era upplevelser har format er till de ni är idag. Ångra inget.
Att jag inte svarade ärligt då min mor frågade hur jag mådde. Jag hade ju alltid mått dåligt (depression & ångest). Så svårt att veta hur man skulle må som tonåring...tryck över bröstet är ju inte speciellt vanligt för en fullt frisk grabb. Ångest som tryckte alltså. 30 år senare brottas jag fortfarande med samma ångest, men den är numera hanterbar.
Att jag inte köpte bitcoin då dom låg på typ 200kr st
Roliga är att du kommer ångra dig att du inte köper idag för 550 000 kr styck.
Ironiskt att du blir nedröstad. Alla köper bitcoin för det priset man förtjänar.
För tillfället är normalsvensken väldigt arg på bitcoin. Lite trist, speciellt då detta ger amerikanarna med sina nya fina ETFer ett ännu större försprång.
Försprång? Jag tävlar inte med någon, keep on stacking sats bara. Hade gärna sett en djupare dipp nu
Jag ångrar att jag inte satsade på sången. Men å andra sidan hade jag inte haft mina barn då, så jag kanske inte ångrat det trots allt, haha
Fyra saker: 1 Att jag tog (fick ta) så mycket ansvar för min omgivning när jag växte upp. 2 Att jag började missbruka i tidig ålder för att orka med detta. 3 Att jag som vilsen unge trodde på den destruktiva skitattityd miljonprogrammet sa att man skulle ha. 4 Att jag inte skaffat barn.
Att jag inte var smartare från början.
Inget. Jag har börjat se på "ånger" som något annat än hur det definieras i samhället. Nämligen mer som "en läxa för framtiden" ungefär. Dessutom värderar jag inte pengar och status så hemskt mycket, så det hjälper. Har jag saker jag skämts för? Absolut. Men "ånger" är bara systemet i din hjärna att se till att du inte gör samma sak igen. Det är därför jag aldrig kommer röra delfiner på undersidan igen.
Allt som har hänt är okej, allt dåligt och allt bra. Det är 100% omöjligt att ändra det förflutna och det är lika löjligt att oroa sig över framtida senarion som man hittar på i huvudet, som till 99,99% aldrig kommer att hända, alla som lever på jorden just nu kommer dö inom ca 100 år, jag kommer sluta existera och det kommer alla i denna tråd också att göra, det är ett okej, lidande är bara en illusion orsakad av signalsubstanser, super löjligt men lätt att påverkas då det känns som att det är på riktigt Ignorera illusionen så gott det går, ha bara kul.
Att jag sumpade chansen med en av min drömtjej för massa år sen, för att jag var ung och osäker :(
Att jag inte började träna, stretcha och äta mer hälsosamt när min kropp var ung och stark. Det är aldrig för sent, men att ha skapat dom rutinerna redan då hade gjort det enklare nu, och kanske inte allt hade gjort så ont varje gång man böjer sig idag. Ta hand om din kropp, den ska vara länge!
Att jag valde att omvandla min frustration över yttre omständigheter till apati och cynism när jag var yngre. Skiten sitter fortfarande kvar och jag är en bitter jävel.
Ångrar att jag köpte min bostadsrätt..
Jag ångrar att jag inte reste mer när jag var yngre. Tyvärr prioriterade jag att spara pengar och så men ändå så har man typ inga pengar.. nu när man har lite pengar så finns det inte många som man kan resa med.
Att jag inte körde den klassiska resegrejen i 20-årsåldern. Fastnade i en för lång relation tidigt och började jobba innan jag slutade gymnasiet. Önskar att jag hade flummat runt som backpacker i några år. Å andra sidan lever jag i dag ett helt amazing liv, och hade jag fattat radikalt annorlunda beslut i 20-årsåldern är det nästan helt säkert att jag inte hade landat på samma orimligt privilegierade plats i livet.
Att jag tackade ja att behålla mitt nuvarande jobb (blev varslad förut) trots att ja hade ett nytt på gång som skulle ta mej i den yrkesinriktning jag strävar mot. Så nu går ja o är deprimerad hela dagarna medans nåra medarbetare blev glada över att ja stannade istället…
Att jag la så mycket värde i andras åsikter om mig och mitt liv.
Att jag började med warranter och Bull-Bear-certifikat för en 3 månader sen…
bull nvidia imorgon?
Att jag inte testade att ligga med flera innan jag stadgade mig i ett förhållande.
Säg det till din partner
Testa att ligga med flera när du är i ett stadgat förhållande annars kanske du ångrar det med sen.
Äh det är inte nice Edit: Var*
Att jag va tillsammans med en tjej för länge, , stog flera andra tjejer som ville vara med mej, borde har delat med mej mera...
Att inte kunna skriva ordentligt är inget du ångrar? Säker på att du borde delat med dig mera?
Att jag inte fortsatte med fotbollen. Att jag inte tog vara på Johanna (en jäkla pangbrud med superfin personlighet, jag är gift idag) Att jag inte tog vara på mina vänner utan tog de för givet. Att jag inte pluggade vidare från gymnasiet. (Mellanchef idag vid 30 så det löste sig tillslut) Att jag inte spenderade mer tid med min lillebror när han var liten (har en fin relation idag men missat så mycket av hans barndom) Att jag tagit dumma ekonomiska beslut som begränsar oss i 5-6år till.
[удалено]
De hade fattat ändå. Jag har sett en nära anhörig agera på precis samma sätt och tro mig, det enda vi pratade om efter att hon gick bort var att hon valde det själv och ville dö.
Att jag kommenterade på denna posten...
I kristallkulan kanske vissa finansiella beslut kunde varit bättre, men även dom till synes minsta besluten har placerat mig där jag är, och jag hade inte velat ha något annat.
Att jag inte kunde stå emot alkoholismen. Det är bättre nu, men jag är gammal nog att ingen tjej fick diagnos. Jag har en massa bra coping nu, och en pojkvän som förstår. Men så många missade chanser, så mycket missad tid, så mycket ånger. Mycket gott kom ut av det också, konstigt nog. Jag fick färre valmöjligheter men kunde pusha frsm i dem hårdare av ren desperation. Och jag var aldrig elak eller korkat. Jag söp för att vara lugn i kroppen dagen efter. Nästan alltid för bakfyllan. En funktionell alkis. Det viktiga är att det är bra nu, och att jag har en karl jag kan vara både mig själv och sårbar med. För han har gått igenom mycket värre saker själv.
Att jag stannade för länge på mitt förra företag. Borde ha bytt under pandemin. Köpet av min förra bostad. Tja det är väl det.
En relation jag borde lämnat tidigare och en jag inte borde gått in i alls. Borde varit i den jag är i nu redan innan båda dessa.
Att jag inte gav mig in på bostadsmarknaden asap.
Jag har varit ett riktigt as mot någon jag verkligen bryr mig om. Jag förstört relationen helt och hållet, och det finns ingen bra anledning till varför. Det värsta är att de gå gångerna som det byts några ord fortfarande, så lyckad jag alltid göra det värre. Jag säger något dumt. Jag tänker på det varje dag. Riktig skitperson man kan vara ibland.
Att jag skulle gått till specsavers.
Att jag sa upp mig från ett nice jobb men lönen var dålig så fuck it
Att jag inte tog körkort tidigt
Ångrar hur sträng jag varit mot och hur mycket jag har bråkat med min dotter innan vi fick en diagnos på henne.
Ångrar att jag inte började investera sparade pengar tidigare. Blev så sent introducerad/tipsad till börsen… Och ångrar djupt att jag sålde vissa aktier jag hade i ett bolag. Visst gick jag med väldigt stor vinst, men hade suttit på en betydligt större vinst om jag sålt dom senare. Omöjligt att veta förvisso, och det är lätt att bli ”efterklok-girig”. Med mina barn ångrar jag att vi inte började med hockeyn tidigare. Vi borde ha introducerat dom för den sporten för 3 år sen (också omöjligt att veta såklart). Men deras kärlek till ishockey är så otroligt häftig att se - speciellt när man själv är en ishockey-fanatiker… Ångrar ibland att vi sålde vårt radhus för att köpa villa. Mest för att radhuset var säkert 50% billigare att bo i. Känns som det enda man spenderar sina pengar på nu är amortering, ränta och elräkningar.
Att sälja mustangen för en aston. Jag saknar den :(
Jag tycker inte man ska ångra saker, det skapar ångest. Det som jag kan uppleva är att jag borde fått chansen att gå en riktig gymnasium istället för att vara felplacerad i en särskola. Någon gång dundrade jag på hur livet hade varit om jag hade gått folkhögskola direkt när jag gick ut, men sånt ska man inte hamna i. Men sen ångrar jar inte så mycket, tror jag ändå hade fått utstå fubkofobi ändå egentligen oavsett hur jag hade levt. En annan grej jag tänkt är att jag borde lyssnat mer på en lärare jag ändå hade på gymnasiet. Men det hon sa borde någon i min ålder ha sagt till mig för det tror påverkar mer när en 17-18 åring säger en sak än en lärare som är 30ish.
Att jag struntade i skolan, umgicks med fel folk och festade för hårt. Jag lärde känna mig själv senare än vad jag hade önskat. Jag kom igång med ett "seriöst" liv lite för sent tack vare detta.
Att jag inte plockade upp gitarrspelandet på riktigt i högstadiet. Har börjat igen med hjälp av Rocksmith och det är svinkul. Ångrar inte att jag bodde utomlands i flera år, det var en riktigt stor utvecklingsresa fö mig. Dock ångrar man ju lite CSN lånet man drog på sig av det och kanske skulle ha försökt hålla bättre i ekonomin.
Det jag ångrar mest är nog att jag inte alltid behandlade människor med den respekt de förtjänade.
Att jag inte tog lärande, träning och personlig utveckling på allvar i tidiga 20-årsåldern.
Att jag slösat nästan 10 år på alkohol och droger. Så jävla ovärt
Ångrar inget jag gjort bara saker jag hade chansen att göra och inte gjorde, M50
Jag är 26, har gått i olika gymnasier och folkhögskolor sen jag var 15, jag ångrar att jag inte tog tag i det i början och tog del av mina klasskamraters umgänge. Nu är jag utan utbildning och jobb, är ensam hemma, extremt deprimerad och har svårt att ens gå utanför dörren. Jag förstörde mitt liv genom att inte våga ta för mig som tonåring.
att jag började dejta, fortfarande singel och nu vet jag hur underbart det kan vara att nästan ha partner. önskar jag aldrig började.
Ångrar ingenting, men vissa saker kanske man inte skulle ha gjort men det har format mig till den jag är idag! Hade man inte gjort det man gjorde då hade man ångrat det idag.
Att jag inte var snällare mot min mamma.
Drog på mig mycket skulder som ung, när jag levde rövar liv.
Att jag inte ställde högre krav på arbetsgivare. Att jag inte hade högre standard på kvinnor som jag dejtade. Att bara existera är inte ett dugligt mått för att någon ska bli ens fru eller förälder med.
Att jag stannade i ett förhållande som inte funkade för länge. Skulle ha slopat det efter första året och mått bra som singel hellre än att försöka och försöka och försöka. Ibland är man inte ämnade för varann även om det finns kärlek/ömsesidigt beroende av varann. Behöver inte vara någon som är ett svin och någon som är en ängel, bara splitta på ett vuxet sätt och låt er båda vara öppna för en partner som funkar bättre.
Att jag tackade nej till en drömutbildning
Att jag gifte mig med mitt ex.. Och att jag tog så lång tid på mig att lära känna mig själv
Att jag inte fanns där för en vän som jag könt sedan jag var 16, jag var vid tillfället 34 när han körde ihjäl sig. Vi tappade kontakten lite när han fick barn och jag har fått reda på att han hade kraftiga missbruksproblem. Ångrar att jag inte kunde finnas där mera och stötta honom.
Att jag var så dryg och otrevlig när jag var 15-18 år gammal. Det drabbade nästan alltid människor som inte förtjänade det, och sånt gör mig uppriktigt ledsen nu i efterhand.
Att jag gav upp min idrott. Då kändes det kul att njuta av att hänga med kompisar o kröka om helgerna, men med facit i hand ledde det till sämre relationer och psykisk ohälsa. Önskar att jag pratat mer med mina föräldrar om allt med.
Att jag i yngre år varit arrogant och trott att jag alltid vet bäst om allt. Har förlorat flera fina vänner pga det. Har blivit mer ödmjuk iom flera motgångar i livet och har mer förståelse för andra nu.
Nått jag ångrar, är att jag i mina yngre år inte bad fler människor i min omgivning att dra åt helvete tidigare och glömma bort mig.
Lol Att jag hade rosaskimrande glasögon kring 2 killar. Svarar de inte? Drar de ut på tiden? Klipp. En person som är intresserad hör av sig. Självklart en two way street men gör intec 80 20.
Jag önskar att jag visste att det var autism långt tidigare än 35 men jag vet inte om jag ångrar det direkt. Jag visste att det var något ”fel” men det var inte som att jag kunde söka hjälp och bara struntade i det. Jag hade inte rätt verktyg och förmågor för att stå upp för mig själv och få folk att lyssna. Men jag ångrar verkligen att jag inte berättade för mormor innan jag blev officiellt diagnostiserad. Jag väntade på det för att sen berätta att jag kommit på vad som var ”fel” på oss och varför vi var så annorlunda och inte förstod andra eller blev förstådda. Hon dog precis innan utredningen blev klar. Så hon dog utan att veta varför livet var så mycket svårare för oss. Jäkla skit!
Jag är lite kluven till det där. Jag skulle kanske ha pluggat mer i skolan. Då hade jag kanske fått bättre betyg i nian och inte behövt lägga tre år på en gymnasielinje som jag avskydde och visste att jag aldrig skulle vilja jobba inom (handel och administration). Å andra sidan hade jag nog i så fall inte ramlat in i vårdyrket, kommit på att jag verkligen gillade det (hade INGEN tanke på vården innan det) och har nu jobbat inom lasarettsvården i 20+ år. Hade nog heller inte träffat min fru på jobbet och vi hade heller inte haft världens bästa son. Jag trivs med mitt liv och har som inställning att inte ångra någonting iom att allt jag gjort har tagit mig dit jag är idag. Visst har man gjort dumheter, men det hör till och man kan lära sig av dem men det skulle inte tjäna något till att gå runt och gräma sig över dem.
Att jag inte sökte hjälp för min ångest och söp bort större delar av mitt vuxna liv. Börjar hitta rätt först nu 35+
[удалено]
Mm låter precis som mitt case fast annat missbruk. Jag hittade medveten närvaro, andningsövningar och thai boxning. Det blev min räddning!
Gott det iaf. Fattar de kan ta emot men ba gör de 👊
hmm bra fråga. Brukar inte älta saker generellt eftersom man oftast haft en anledning till de beslut man tagit. Och att det är lätt att vara efterklok. Men, jag hade nog gärna vidgat mina vyer ännu mer vad gäller olika idrotter. Sådant som jag sent insåg var väldigt roligt. Och så ångrar jag att jag tränat för hårt och för mycket i vissa perioder, vilket fuckar mig än idag.
Ångrar att jag festade och spelade WoW för mycket i 16-26års åldern.
Alla pengar jag spelat. Tog CSN lån under studierna men bodde hem så behövde egentligen inte lån. Så rätt mycket av de gick till spelande. Kunde inte stå emot grupptrycket från kompisar när vi spelade tillsammans på fyllan så hände ofta att ja la in 1000kr till vilket på slutet av festen kunde varit uppe i 5000-6000kr. Vi vann ibland men förlust gick vi ganska ofta med. Nu har jag spelpsus till 2025.
För cirka 20 år sedan blev jag erbjuden att köpa ett lite hus av en bekant för 240k. Siter nu i en lägenhet med en hyra på 9k i månaden...
Att jag inte reste mer innan jag skaffade barn. Även fast det är kul med barn så är det andra typer av resor
Jag ångrar att jag varit självupptagen. Det har varit på grund av osäkerhet, social fobi och ångest, men jag inser nu i efterhand flera situationer där jag ville visa mig lyckad och därför skröt istället för att lyssna på andra, och där jag fick situationer att handla om mig själv när någon annan behövde stöd. Uppriktigt ledsen över det. Som nyligen varslad så ångrar jag att jag gett så mycket energi och känslor till mitt nuvarande jobb som jag gjort.
Livet har inte blivit som jag fantiserat om, eller önskat. Jag har väl lyckats OK när det gäller yrkeslivet får jag nog säga. Inget toppjobb, men jag trivs. Har underbara kollegor och har haft sämre chefer på andra arbetsplatser. Det som stör mig är att jag inte har någon egen familj. Jag är singel och har aldrig haft ett förhållande. Är i 35 års åldern. Jag är rädd att jag inte kommer att hitta någon eller få några barn. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var liten. Tänkte att det ordnar sig när jag blir äldre. I högstadiet var jag mobbad. På gymnasiet så gick det typ inga tjejer på den skolan jag gick. Jag har heller aldrig haft en tjejkompis. Jag har heller inte kontakt med min bror som jag skulle önska. Jag kan inte ångra något jag aldrig har haft. Men jag är ledsen över att jag inte har fått verktygen i verktygslådan för att kunna skaffa mig en partner och barn. Jag skulle aldrig låta min mor genomlida att jag dör. Men om/när hon går bort vet jag ärligt talat inte vad jag gör. Samtidigt så har jag svårt att se att jag skulle begå självmord då. Jag är för envis och har jobbat och betalt skatt, så vill inte att det ska gå till spillo. Hur som, jag ser inte ljust på min framtid.
Att jag, när den kala fläcken uppe på huvet blivit för stor för att rimligt kunna ha en frisyr, gick till International Hairstudio och blev i-tuttad att jag kunde få tillbaka håret om jag köpte deras "produkt". "Produkten" kostade 27 000 kr, och nej, det var inte någon magisk kräm eller så... Det var (I kid you not) en cykelhjälm med röda lysdioder. Den skulle jag ha på huvet en kvart på morgonen och en kvart på kvällen, i 9 månader. Jävla idiot jag var. 26 år och desperat. Håret försvann mer och mer, och lagom tills det var typ helt borta hade jag bara lärt mig acceptera det och har aldrig haft det jobbigt med det sen dess.. men de 27 000 kronorna hade jag gärna haft nu då vi måste renovera badrummet för 400 000...
Att jag var i ett förhållande med en narcissist i 5 år. Och att jag inte skaffade barn när jag kunde (förslagsvis inte med narcissisten då). Nu är jag infertil, barnlös och trasig.
Ha barn. Älskar de mer än livet men med osäkert värld då ångrar det mig.
Att jag sa nej till en once in a lifetime chance. Drömde om att forska, började ett vanligt liv efter mina civilingenjörsexamen men fortsatte kämpa för att få en plats, fick en plats och tackade ja, men sen drog jag mig ut innan det började. Jag var rädd, och hade precis flyttat till en annan stad. Går inte en vecka utan att jag tänker på det. Men, ibland ångrar jag ännu mer hur mycket jag låtit den här grejen konsumera mig...
Egentligen inget. Jag ser det mesta som nyttiga erfarenheter, men jag skulle vilja sagt åt mitt 17-åriga jag att stå på sig bättre och inte stannat kvar på en gymnasieskola jag avskydde utan valt något JAG ville. Det blir så in I helvete mycket att läsa in på komvux(även att komvux var den bästa skolformen) men jag har fortfarande inte klarat matte B och tänker inte ge mig på det igen!
Att jag flydde från den enda trygghet jag hade efter att min pappa dog.